Egendomsbekymmer efter ofreden.

Av  H u g o  S v e d b e r g.

Hoppet att få se »drakelden« brinna över någon förborgad skatt har så försvunnit ur folktron, att vår tids skolbarn knappast vet mera därom, än vad de möjligen fått reda på i skolundervisningen eller läroböckerna. Tom Sawyer och Buck Finn kände till spöken och blå eldar och hittade en stor skatt. Skulle en Mark Twain skriva historien i dag, skulle väl pojkarna bli stormrika med tolv rätt i tippning.

I alla fall var man ingalunda ute i ogjort väder förr i världen, man viskade om dolda skatter och drakeldar. Jordgömmor fanns mera då än nu. Huru sedan tron på drakelden uppkommit, vill jag inte försöka mig på att utreda. Inpassas kunde ju, att vi alla känner till självlysande ämnen, t. ex. »lysträ« och ursiffror. Under hedentid lades dyrbarheter (smycken, vapen o. a.) med den döda i graven. Sådana har hittats i mängd. Men man gömde också sitt pund i jorden och detta sätt att deponera dyrbar egendom har använts till vår tid. Undan krig, brand och tjuvahand skulle skatterna räddas, och jorden och sjön var de säkraste bankvalven at gå till. En och annan, som blev kvar i hemtrakten under flyktens tid, smög sig att söka den omviskade eller kända jordgömman. Somt blev tjuvens, somt fick ägaren igen, men säkert behöll tystlåtna Moder Jord mycket. Detta tog skattsökarfantasin hand om, och folktron brukar inte slippa taget i första hast.

När jag bläddrade i Statsarkivets domböcker, antecknade jag några tvistemål angående flyktingarnas gömda egendom under Stora ofreden. Mången sak hade väl kunnat klaras upp utan rättens dom, men den tiden var man snar att draga sin motpart till tings.

*

Änkan Elisabet Andersdotter och hennes son Sigfrid Anderson från Soklot berättar vid Nykarleby ting 6/11 1721, att de 1715 om sommaren i åkern undan fienden nedgrävt 7 st. pengar nära intill det ställe, där Sigfrid Andersons bolagsman och farbror, Mats Matson, nedlagt sina 9 st pengar. På hösten 1719, när Mats Sigfrid upptog sina 9 pengar, tog Mats också de 7, varför kärandena nu begär dessa tillbaka. Mats påstår, att han ägt de 7 pengarna också. Det blir uppskov, och vid tinget 1722 gör Mats ed på sitt påstående och dömes att behålla pengarna.

Vid samma ting berättar »kvinnspersonen« Karin Jakobsdotter från Överjeppo, att hennes »nu framl. moderssyster Malin Danielsdotter hos Anders Hanson i Ytterjeppo år 1716 insatt en brännvinspanna, som ryssarna borttagit. Anders hade givit Malin endast 2 1/2 karoliner för pannan. Karin tror, att Anders givit ryssarna pannan för att frälsa sin bror Johan, »vilken de jämte andra av allmogen ville bortföra«. Anders påstår, att pannan var gömd under hans stugugolv, men hittades och togs av en kvartersmästare, som lämnade 2 1/2 karoliner för den. Brodern skulle bortföras, men slapp utan lösen. Käranden är nöjd, om svaranden med ed kan bestyrka sin oskuld, vilket svaranden är villig att göra.

Borgaren Karl Matson från Nykarleby hade 1714 om hösten överlämnat till Per Karlsons måg Knut Jakobson i Kovjoki en brännvinspanna, en bryggkittel och en liten förtennad panna, som Knut gömt i ån, men som Per »otvungen upptäckt för ryssarna«, som tog det gömda. Karls dotter Brita hade vid samma tid gömt i Pers lada i närvaro av Pers dotter Susanna 1 bolstervar, 2 huvuddynor, 1 fårskinnsfäll med täcke och en rya. Per påstår, att han fängslats av ryssarna 3 dagar och nödgats bekänna, var Jakob gömt egendomen. Pers och Karls egendom i samma lada borttogs, förutom Karls rya, som Per använt, tills Karl efterfrågade den.

Anders Person i Nykarleby och Dordi Gustavsdotter från kyrkbyn gav samma höst åt Per Karlson i Kovjoki 3 silverbägare och en 13 dalers plåt, som Per glömde i »Tomtrappa måsa«. Godset hade försvunnit. Enligt Per hade också hans försvunnit, förutom en stenkruka. Uppskov. (Någon fortsättning fann jag ej i domboken.)

Hustrun Elsa Persdotter hade tillsammans med Dordi Gustavsdotter gömt Elsas 6 st. 15-ören och en silverbrisk, värd 24 skilling kmt. Dordi hade tagit sitt och Elsas, men lovat betala.

Jakob Kristerson från Vuoskoski anklagar en piga för at ha stulit en ask pengar, gömda i prästgårdsskogen. Saken kan ej vid detta tillfälle utredas och uppskjutes för ytterligare vittnesmål.

Anders Simonson i Pensala vill ha slutlikvid av sina grannar Johan Rank, Grels Knutson och Mats Nilson för tjära, som dessa tagit av honom, så länge han var på flykten i Sverge. Tjäran bör värderas, varför målet uppskjutes.

Vid N.T. [Nykarleby ting] 1722 fordrar Anders Simonson, att Johan Rank skall förklara, huru han bekommit en täljyxa, som tillhör Anders' pupiller och brorsbarn och som gömts och nedgrävts i en kista i skogen. Johan Rank förklarar, att han funnit den i Harjux under sängen i Simon Isaksons gård om vintern 1718, medan ryssarna med yxan huggit kött. Simon åter berättar att hans brorson Johan Jakobson funnit yxan på gården efter ryssarna och bar in den. Anders är nöjd med förklaringen.

Änkan Elisabet Eriksdotter i Harjux hade 1715 om vintern lämnat till Anders Simonson i Pensala en svart sarströja (tunt ovalkat ylletyg), en mössa och en vadmalsväst mot betalning, men klagar nu vid tinget, att hon ej fått hela summan. Anders hade sålt tröjan i Saarijärvi. Det blir uppskov på bådas önskan.

Jakob Erikson från Pensala klagar, att Anders Simonson därstädes beskyllt honom för fönsterstöld i Munsala kyrka, »varför han på honom (Anders) straff och expenser begär«. Anders erkänner, att han yttrade dessa misstankar, som han fått därav, att Grels Knutson från Pensala hos Mats Erikson Luoma sett några av Jakob Erikson där insatta fönster, »som han ment vara ifrån kyrkan, men befinnas vara ärligen av Jakob Erikson ifrån Damskata hemman i förvar tagna.

Anders Simonson vill tydligen slå tillbaka och »förekastar Jakob Erikson«, att denne haft en brännvinspanna och en silverskål, som Anders tror vara stulet gods. Jakob tillstår, att han av framlidne hustrun Anna Hansdotter hörde, att hon i skogen hade en panna, som han »efter hennes begäran uppsökte samt upptäckte för nämndeman Simon Isakson i Harjux, som pannan i förvar haver, men nekar högeligen att han någonsin haft någon silverskål«.

Vidare berättar Anders Simonson, att Isak Simonson har åtskilliga husgeråd, såsom plogbillar, lås och annat att sälja. »Så skall han och i Oravais haft Munsala not och henne där brukat.«

»Än upptäckte Anders Simonson, att Jakob Erikson 1714 om vintern plundrat handelsmannen Johan Junianders i Pensala skog gömda egendom. Jakob Erikson svarar, att framledne Hans Jakobson i Harjux uppbröt kistan, varefter Johan Matson och Nils Axelson i Pensla tog några saker, »att icke allt, skulle bortstjälas«. Även Jakob förvarade tre skjortor, en duk, en mössa och ett tennfat, »som han för Juniander strax uppenbarade och egendomen återställde«. Juniander hade ännu icke kommit från flykten, »ty ställdes denna sak till nästa ting«.

Filip Granberg från Munsala uppger, att hans grannar fann en hop byamännen tillhöriga notstycken och körredskap hos Jakob Kängo samt en järnmortel och en husklocka, som Granberg äger. Dessutom hade Kängo tagit Granbergs fönster i förvar och sedan undanhållit två. Kängo förklarar, att han och Grels Knutson i Pensala år 1715 för litet mat och kläder köpt noten av Erik Jakobson i Munsala. För klockan och morteln gav Kängo Erik Jakobson ett par gamla vantar. Fyra fönster tillstår han, att han tagit i förvar men återställt.

Vid samma tillfälle bekänner Mats Löpare, att han av nämnda Erik Jakobson i Munsala fått en spjäldplåt, en smedjehammare, två navrar, ett murjärn, ett halster och en skaftyxa, vilket allt Granberg säger vara stulet ur hans i sjön undan fienden nedsänkta stora kista full med järnsaker och husgeråd. Erik Jakobson är fortfarande på flykt, varför det blir uppskov »tills han framskaffad blivit«.