|
Barbro Hjort, som bodde en tid i huset, tillhandahöll, Stig Haglund
digitaliserade.
Karl Wenelius hörsammade min begäran:
I Barbro Hjorts bidrag gällande huset Kap-Pas begärs mera uppgifter, och eftersom jag bott i huset några år kan jag bidra med lite:
Vem som byggde huset vet jag inte, men mitt äldsta minne av det är från cirka 1945. Det fanns två bröder Lahtinen i staden, Hjalmar och Bruno. Hjalmar, den äldre, var skräddare och sydde hemma, Bruno startade i bolag med någon ett skrädderi med försäljning också av konfektionskläder, och företaget inhystes i huset vi talar om. Namnet Kap-Pas stod att läsa på fasaden i stora blå bokstäver och fanns kvar där långt efter det att huset bytt ägare och beboare.
I början av 1950-talet köptes huset av fabrikören John Jouper, som genomförde en grundlig renovering och lät inreda bägge våningarna till bostadsutrymmen. En ingenjör, Lars Ingman, som Jouper anställt till sina fabriker fick bostad för sig och sin familj i nedre våningen, och något senare jag, också som anställd hos Jouper, med min familj i den övre våningen. Efter ett par år flyttade ingenjören till annan ort, och den nedre våningen övertogs av fabrikörens äldsta son Ernst Jouper med familj. Han var då verkställande direktör i det bolagiserade Oy Jouper Ab. Denna situation, vi uppe och Ernst med familj nere, fortsatte ända tills jag och familjen flyttade till Torkel Rajanders hus (f.d. Joel Finnströms) vid Bankgatan. Ernst bodde kvar i Kap-Pas-huset, nu disponerande bägge våningarna. Oy Jouper Ab hamnade emellertid på obestånd och fabrikerna övertogs av fordringsägarna i april 1960, varefter Ernst genast flyttade till Sverige. Ragnar Forsström, teknisk ledare vid fabrikerna bebodde en tid därefter nedre våningen med sin familj, tills Sverige blev också deras destination. Kap-Pas-husets vidare öden vet jag föga om, då jag övergav min hemstad för Jakobstad 1961.
På vår tid i huset fanns det vattenledning där, men vattnet som kom från en gårdsbrunn var otjänligt till nästan allt. Därför måste fabrikernas transportpersonal hämta friskt vatten i en stor tunna nästan dagligen. Eldningen nere i källarugnen skedde med koks som skulle skyfflas in ett par gånger i dygnet, vilket Ernst och jag delade på. – En positiv händelse var att Ernst skaffade sig en TV-apparat, den första (?) privata i staden, så vi blev då och då bjudna att komma och avnjuta en hockeymatch el.dyl. i den flimrande rutan.
