Detalj ur plankarta över Åminne lastageplats.
Eftersom kartan var lite otydlig, gjorde jag en bearbetning:
Plankarta över Åminne lastageplats. |
|
|
|
Detalj ur plankarta över Åminne lastageplats. Eftersom kartan var lite otydlig, gjorde jag en bearbetning:
|
|
|
|
IX. HANDEL OCH SJÖFART 1810—1858 Djupstensvarvet förfaller. Stadens packhus i Gamla hamn |
|
Den 17 nov. 1845 beslöts emellertid på anmälan av J.A. Lybeck, som förvaltade stadens hamn- och båtkassa, att på kassans bekostnad lägga bryggan vid Åminnet av gråsten med erforderlig utsträckning, och att vägen från denna brygga uppför backen, som dittills varit belagd med plankor, skulle stensättas med utvald småsten och på varje sida förses med rännstenar för vattnets avlopp och för att vattnet ej skulle skada den stenlagda vägen. Även Djupstensmöljan skulle repareras. Kajen eller möljan vid Djupstens holme liksom den allmänna lastnings- och lossningsbryggan vid Åminne, som var av trä, och det nämnda plankgolvet från bryggan till vägen var då så ruttna, att de var närmast obrukbara. Vad vägen från bryggan beträffar, fann magistraten emellertid den 11 okt. 1847, att stensättning av denna var onödig. Vägen skulle iståndsättas med plankor som förut. Stadens packhus vid Gamla hamnen befann sig på 1840-talet likaså i fallfärdigt skick. Den 1 maj 1845 anförde tullförvaltaren Johan Fredrik Lannér, att pack- och våghuset befunnits vara ej allenast så gammalt och förfallet, att det ej kunde iståndsättas, utan också till utrymmet trångt och otillräckligt för varor som inkom till packhuset för att tullbehandlas där och vägas. Byggnaden var indelad i två rum och låg invid och på östra sidan om allmänna postvägen vid stadens nederlagsplats, Åminnet. Lannér yrkade nu, att ett nytt pack- och våghus måtte uppföras invid älven på ett lämpligare ställe. En ny vågbalans borde anskaffas till våghuset, emedan den större av de två, som fanns där, var för kort. Därjämte borde järnkättingar till skålarna och 30 lispunds vikter anskaffas utöver dem, som fanns tidigare. Rådman J. A. Lybeck och handlande Albert Dyhr utsågs nu att avsyna packhuset jämte tullförvaltaren. Dessa konstaterade, att byggnadens mått var 17x10 alnar i längd och bredd och 7 alnar i höjd till takbandet. Väggar och tak var i brukbart skick, men golvet bristfälligt, i det att golvvaglarna sviktade och gav vika för tyngder, emedan de vilade på osäker grund. De borde därför upptagas, stärkas och omläggas. Den bjälke i våghuset, som uppbar vågen, var klen och svag och borde förnyas och upphöjas. Vad läget beträffar, ansåg synemännen, att det var bra. En olägenhet var dock, att den person, som hade bevakningen över varornas upplossning vid älvstranden, som var av betydande höjd, ej på samma gång kunde ha tillsyn vid packhuset. Vågbalansen skulle bli ändamålsenligare, om den vore litet längre. Större säkerhet vid vägningen skulle även vinnas, om skålarna hade järnkättingar i stället för hänglinor av hampa. Lannér anmärkte härtill, att den gamla pack- och våghusbyggnaden, även om den bleve försatt i fullt stånd, ej komme att motsvara sitt ändamål, emedan den var alltför inskränkt och otillräcklig för stadens handel och rörelse. Detta bevisades av att den ej ens inrymde varor för tullbehandling av en enda fartygslast, utan måste enskilda magasin även då tillgripas. Detta förhållande var ej förenligt med gällande överhetliga författningar och påbud. Packhuset borde dessutom vara beläget vid älvstranden, där lastningen och lossningen av varorna vanligen försiggick, för att underlätta kontrollen för tullkammarföreståndaren, som hade att iakttaga och bevaka Höga Kronans rätt och fördel. Huset borde således uppföras invid älven vid Åminnet. Det borde vara 24x12 alnar i längd och bredd och 13 alnar i höjd och indelat i 2 lika stora rum med mellanbotten eller vind, som borde upptaga 5 alnar av husets höjd. Den gamla vågbalansen kunde användas, om den förlängdes med 1/4 aln i vardera ändan, och bjälken som uppbar vågen förstärktes och höjdes. Borgerskapets äldste ansåg däremot, att det gamla packhuset borde bibehållas, i synnerhet som stadens handel och rörelse i allmänhet och i synnerhet importen av varor, som tullbehandlades i packhuset, under senaste år betydligt avtagit. Då staden dessutom nyligen fått vidkännas kostsamma allmänna byggnadsarbeten, saknades medel att uppföra en ny byggnad. Magistraten förenade sig med stadens äldste och avslog Lannérs yrkande. Det gamla packhuset skulle sättas i fullt stånd, vågbalansen förlängas ½ aln och järnkättingar anskaffas till vågskålarna jämte 20 lispunds vikter utöver de tidigare. Lannér anmälde missnöje och fick den 11 aug. guvernörens resolution på att magistraten bort undersöka packhusets beskaffenhet och ev. ny plats för detsamma. Målet återförvisades därför till magistraten. — Först i juli 1848 anmälde Lannérs efterträdare Jakob Falck på nytt ärendet hos magistraten. Denna gång förordnades byggmästaren Matts Henriksson att med biträde av orgelnisten Anders Gästrin och snickaren Johan Sundqvist verkställa syn och besiktning. Resultatet blev, att de sakkunniga avrådde från en kostsam reparation, i all synnerhet som huset låg på en mycket avsides plats från den allmänna bryggan, där varupråmarna måste landa. Huset var dessutom för litet för att kunna inrymma en varulast ens från ett 30 lästers fartyg. Eftersom det fanns en vida rymligare plan närmare stranden med goda lossningsmöjligheter rekommenderade de sakkunniga, att ett nytt pack- och våghus skulle uppföras i stället för det gamla på den nämnda platsen vid Åminnet. Tullförvaltare Falck anmälde vidare, att den lämpliga platsen för det nya packhuset fanns på allmänna lastageplatsen mellan rådman Bergers magasin på södra och handl. Ekholms magasin på norra ändan utmed allmänna landsvägen, på det ställe där två gamla och förfallna tjärubodar nu stod. De tillhörde rådman Lybeck och skepparen Brunström. Byggnaden borde även innehålla ett konfiskationsmagasin och en stämpelkammare eller inalles 4 rum. Huset borde vara 36 alnar långt och 12 alnar brett samt 8 alnar högt till takbandet och stå på en 3/4 aln hög stenfot. Stämpelkammaren borde förses med eldstad och fönster. Magistraten och borgerskapets äldste förenade sig om tullförvaltarens synpunkter och biföll till att ett nytt pack- och våghus av den nämnda storleken skulle byggas på den föreslagna platsen. Denna skulle inlösas av rådman Lybeck och skepparen Brunström. Huset skulle vara indelat i 4 rum, med stämpelkammaren på norra ändan, därefter våghus, packhus och sist på södra ändan konfiskationsmagasin. Hela huset skulle "myssjas" eller moss-sättas. Stämpelkammaren skulle förses med trossbottensgolv och mellantak, eldstad och fönster. Borgerskapets äldste skulle se till att de dåvarande innehavarna skulle utrymma byggnadsplatsen. Ännu den 12 febr. 1849 hade ingen spekulant på byggnadsentreprenaden anmält sig, trots kungörelser i kyrkorna i Nykarleby, Pedersöre, Purmo, Munsala och Oravais. Stadsbetjänten Lingonblad avsändes då till Purmo kyrka för att söka träffa avtal med någon person om bygget. Det nya packhuset byggdes även 1850. Som av det ovanstående framgått, var hamnområdet tätt bebyggt med handelsmännens magasin och bodar. Då Gustaf Turdin gick i konkurs 1838 ägde han sålunda en egen lastageplats och åtta magasin vid Åminnet samt ett mindre magasin nedanom Frill. De inköptes av Henrik Backman för 340 rbl 50 kop bco ass. Hammarins, Lithéns, Bergers, Sundströms, Lindqvists och Lybecks magasin och bodar var likaså talrika. Först på 1860-talet flyttades lagerbyggnaderna till den nya hamnen vid Bonäsfjärden. På 1850-talet hade landningsmöljan vid Djupsten "i stadens inre hamn" spelat ut sin roll. Trävirket var h.o.h. "förfallit". Då något behov av möljan ej mera ansågs förfinnas, beslöt magistraten, att virket skulle försäljas på offentlig auktion den 2 nov. 1857, "så vidt det framstår öfver vatten ytan". Virket inropades av rådman Alb. Dyhr för 3 rbl 25 kop sr. Därmed var Djupstens roll som "uthamn" även officiellt utspelad.
- Stadens packhus (1—4), Det Sundströmska magasinet (29) var beläget mest i söder
å stenmöljan från vilken vid a en körväg från
allmänna bryggan ledde uppför åbranten och vidare mellan
magasinerna 3 och 4 till landsvägen. Efter Andrasjöns tillkomst
försåldes och borttransporterades det ena magasinet efter det
andra så att vid tiden för sekelskiftet endast nummer 6 kvarstod.
Detsamma såldes 1910 till Ab Wilh. Schauman som använde det
som barack för sina skogsarbetare. Mittemot lastageplatsen, på
andra sidan älven kvarstod vid tiden för plankartans tillkomst
ännu resterna av det gamla beckbruket och 7 magasiner. Erik Birck (1980) Nykarleby
stads historia del II, sid 411—415. |