— Nykarleby den 24 januari 1870.

[Andrasjön]
För några år sedan byggdes vid den såkallade ”Andra sjön”, omkring 3 verst vester om Nykarleby, en ny ångbåtsbrygga, och körväg dit anlades samtidigt. Andra sjön har ock befunnits vida beqvämare som hamn än den gamla, långt utanför Åminnet, hvarföre under vintern magasiner från sin gamla plats vid det nämnda Åminnet skola flyttas dit, (efter hvad mig blifvit sagdt,) sedan tomter förut blifvit i vederbörlig ordning utsynade. Man skall dervid sätta afseende på såväl tidens fordringar å ren ordning, som ock tillse, att magasinerna må blifva så placerade, att om något af dem genom vådeld skulle antändas, de öfriga måtte blifva utan fara. Stranden invid andra sjön hvilar på fast sandgrund, hvarföre grundläggningen till magasinerna ej bör blifva synnerligen svår eller kostsam. De jemna upplandningarna erbjuda äfven passande upplagsplatser för skogsprodukter. Strandens något långgrunda beskaffenhet kommer visserligen att hindra lastbåtars landande, men detta torde kunna afhjelpas till en början med en i sjön utgående större träbrygga, som i en framtid skulle ersättas med en af sten och grus, ditsläpade från till andra sjön ankommande ballastade fartyg. Någon olägenhet kunna visst häftiga flöden vid inträffande höststormar åstadkomma, då de lägsta upplandningarne invid stranden öfversvämmas, men denna kan ju sålunda förekommas, att magasinerna få hög grundtimring, för att ej vattnet må kunna skada dem upplagda varor.

[Stadens placering efter branden]
Således kommer då ett af de största obotfärdigas förhinder, hvarföre Nykarleby stad efter branden 1858 icke kunde flyttas till Oravais invid hafsstranden att försvinna, utbrister kanske någon af mina läsare. Ja många finnas, som ännu anse, att ett stort misstag blifvit begånget derigenom, att ej så skedde; men dessa, hvars mening jag numera ej biträder, sedan jag tagit saken i närmare skärskådande, vill jag göra uppmärksam på följande omständigheter:

1:o. Floddalarne äro de mest odlade och bäst befolkade inom Österbotten och, som mina läsare känna, Nykarleby nära mynningen af Lapuanjoki eller, som den rätteligen i sitt nedre lopp heter, Nykarleby-elf, tre verst norrom Juthas, der strandvägen och den från Lappo, der vägen grenar sig i flera, genom den ofvannämnde flodens dal, genom Kauhava, Yli- och Alahärmä samt Jeppo, gående vägar förena sig. Vi finna deraf, att Nykarlebys nuvarande läge är för handeln vida förmånligare än Oravais, ty kasta vi en blickpå Finlands karta, se vi, att genom den sistnämnda orten går endast strandvägen. På den nya palsten skulle staden således förlorat ej allenast sin handel med de ofvannämnda församlinarna utan ock med Nykarleby socken, hvilken handel uteslutande skulle flyttats till Jakobstad och Nykarleby blifvit inskränkt till Munsala och Oravaiskapeller. Föga troligt är, att Vöråboerna skulle vändt sig från en större, förut välkänd ort. Vasa, till det nya Nykarleby.) 2:o. Flyttningskostnaden och jemnandet af den nya stadsplanen skulle äfven blifvit för stor och svår, att stadens mindre bemedlade invånare mäktat deltaga i dem, hvarföre desse skulle qvarstadnat på den gamla platsen, dels som fiskare samt dels som torpare och inhysingar. En stad skulle således bildats af några köpmän, skeppare och tjenstemän. d. v. s. med andra ord, snart sagt, en stad utan befolkning: och hvad hade väl det varit för ett missfoster till stad, samt hvem skulle betalt de kommunala utskylderna?

Men, invänder någon, hvarföre icke begagnades ett annat medgifvet alternativ, att flytta till Jakobstad?

En del af svaret derpå finner läsaren redan i början af momentet 2. Ett oerhördt faktum i finska historien hade det äfven varit, att en stad spårlöst skulle försvunnit. Väl omtala historieskrifvarena, att på riksdagen 1680 beslöts, det flere nya städer skulle och deras innevånare flytta till de gamla: men många söka äfven orsaken till ett sådant beslut, som ej gick i verkställighet, i den tidens inskränkta åsigter.

Det bästa hände derföre, då Nykarleby stad uppbyggdes på sin gamla grund med sitt herrliga läge, der Nykarlebyelfven gör en sakta krökning, med höga, gröna och löfrika stränder, och en fors, som ganska storartad under höst- och vårfloderna, i icke ringa grad nu gör stället romantiskt och i en framtid, då Finlands folkmängd ansenligt hunnit förökas, och fabriksverksamhet blifvit lönande, passande för fabriksanläggningar, h. s. b. [Hvilket skulle bevisas.]

[Sångföreningen]
Bland förädlande nöjen, som de nästföregående åren någon gång i veckan gåfvo och en angenäm förströelse, voro sångmöten i elementarskollokalen, men som nu hvila i brist på ledare. Sångföreningens ledamöter som äro herrar och fruntimmer, hoppas vi snart åter måtte finna en anförare eller anförerska, för att kunna begynna och fortsätta sin glada verksamhet. Dansen har i brist på lokal och dansande ungherrar afstadnat. Och att äfven för mina läsare omtala gifna dansnöjen, anser jag för dem blifva lika ointressant som på att vidröra ”kaffedurror” och ”privattoddy” på några man hand. I vår närmaste grannstad, Jakobstad, förfärdigas under vintern tvenne, redan ifjol upptimrade, stora skepp, det ena tillhörande radmannen Ph. U. Strengberg och det andra konsuln O. Malm. Jättefuror ha härigenom släpats, som skola blifva mäster på de nya fartygen.

Efter tiden medgifver, kan jag ej underlåta att berätta en — dröm.

Sömnlösheten nätterna, hvartill jag tror orsaken ligga i denna vinters ostadiga vindar, och temperaturförhållanden, har tvungit mig att någon gång restaurera mina krafter med en liten — middagslur — förlåt att jag tillstår min svaghet. Djupt försänkt i en slik, tyckte jag mig vara min värda namne för två och ett halft tusen år tillbaka. Såsom Kaldée egde jag förmåga att läsa i stjernorna, och detta skänkte mig en oblandad njutning samt nöje, och stjernornas ljus var mig äfven till stort gagn och båtnad i min regering af underlydande folk och nationer. Men småningom samlades kring min thron ett antal satraper, som föregåfvo sig vilja lätta mina regeringsbördor, men som i sjelfva verket gjorde sig tillgodo med guldet ur min skattkammare. Dessa bortskymde stjernorna och deras strålar för mig, på det att de sjelfve skulle göra sig för mig oumbärliga, förtvina af misstroende till det bestående och till mina undersåtares obrottsliga trohet, emedan jag ej sjelf var i tillfälle att se. Ja, det var hardt när, att gå mig, som en gång min efterträdare, Nebukadnezar, — hvars tillkomst och öde jag förutsett en stjernklar natt i Hundstjernan. Vid ett obevakadt ögonblick fick jag åter blicka in i mina goda stjernor, och till min förskräckelse och rättvisa harm blef jag varse mina satrapers konstgrepp och falskhet. Jag dömde då dessa herrar till bekommande af — prygel. Jag läste visserligen i stjernorna, att två och ett halft tusen år sednare denna dom skulle anses barbarisk. Men jag blef qvitt mina usla satraper, hvilket för mig var nödvändigt, stjernorna syntes mig åter i sin fulla glans, och ibland dem framträdde en den täckaste tärna, Aurora lik i skönhet, med utbredda armar, i hvars himmelsblåa ögon jag läste den ömmaste kärlek och orubbligaste trohet, och från hvars bröst en elektrisk ström utgick, som försatte mig, monarken, i ett kärleksrus. Jag sjönk så salig i den ljufva tärnans famn, och — drömmen var slut. I detsamma jag uppvaknade, framträdde solen mellan tunga moln och liksom tillviskade mig: njut af mitt sken när du får, dystra moln skola ännu ofta bortskymma mig, innan sommaren nalkas, då jag nära dygnet om skall blifva i tillfälle att lysa och värma Suomis barn.