En gyllene Nykarlebysommar

av

Seppo Kuusinen


Trots den kalla och regniga sommaren har solen skinit över mitt Nykarlebyäventyr – Nykarleby har fyllt mitt hjärta och mina tankar och förgyllt min sommar. Jag har mött flera av mina Nykarlebyvänner, träffat Vieno Huovinen som jag inte visste att ännu lever, och hittat flickan vars familj ingen i Nykarleby kom i håg: Ulla-Maija Sjövall. Det är mera än jag kunde och ens vågade drömma om!

 

Återträffen

På våren och försommaren hade jag att göra med så många av mina barndomsvänner och andra Nykarlebybor att det blev ett måste för mig att få träffa dem. Lördagen den 8 juli träffades vi på Lillkungs konditori. Endast två av de 15 inbjudna var förhindrade. Flera av dem som var med hade jag inte träffat sedan vi flyttade bort 1954.

Så var vi 13 personer förutom mig som mötte upp: Sven Bertlin (Jakobstad), Camilla Heikius, Henrik ”Heikki” Häggblom, Kristina Häggblom, Fredrik Liljeström (Drottningholm), Helena Lillrank, Harry Riissanen, Markus Riissanen (Kronoby), Bjarne Sund, Elisabet Sund, Leif Westerlund, Bengt Willman och Kjell Övergaard (Solf).

Vi hade en riktigt trevlig samvaro i två och halv timme först med kaffe och tårta på Lillkungs där jag bland annat läste upp min dikt Nykarleby i mitt hjärta. Det var för mig väldigt känslomässigt och jag såg att också några andra upplevde det starkt,



Kring kaffebordet på Lillkungs. Förstoring.


Efter det gick vi till min gamla skola (nu Normen) och kyrkan. Nykarleby visade sitt vackraste ansikte i det varma och soliga vädret.



Framför min gamla skola 8.7.2017. Fredrik Liljeström (Drottningholm), Markus Riissanen (Kronoby), Seppo Kuusinen (Lappfjärd), Henrik Häggblom, Kristina Häggblom, Bengt Willman, Camilla Heikius, Sven Bertlin (Jakobstad), Helena Lillrank, Harry Riissanen, Leif Westerlund, Elisabet Sund och Bjarne Sund. Kjell Övergaard var också med på tillställningen på Lillkungs koditori, men måste avlägsna sig. Förstoring.

Möte med Vieno

Av Helena Lillrank fick jag höra att Vieno Huovinen som jag berättade om i Familjen Kuusinen i Nykarleby  ännu lever. Hon är gift Björkbacka men är nu änka och bor på åldringshemmet Heimbo i Terijärv och fyller 95 år i december. Jag sade att jag måste skriva till henne genast följande dag, men på hemresan till Lappfjärd fick jag känslan att jag aldrig förlåter mig själv om jag inte träffar henne så länge hon ännu lever.

Så följande tisdag åkte jag till Terijärv. Det var ett oförglömligt återseende – jag hade ju inte träffat Vieno sedan hon i mitten av 1960-talet besökte oss i Lappfjärd. Vieno berättade att jag som 3–4-åring hade sagt åt min mamma Annikki att jag ska gifta mig med Vieno. Jag svarade henne, att inte är det ju för sent nu heller. Och så skrattade vi så att tårarna rann!

När hennes väninna Kristiina Storrank senare på dagen besökte Vieno och frågade: ”Vad har hänt med dig när dina ögon lyser och skrynklor från ditt ansikte har försvunnit?” svarade 94-åringen: ”Seppo var här!”

I början av augusti var jag andra gången till Terijärv och träffade också Kristiina. Kanske jag ännu i september besöker Vieno igen. Men säkert i oktober då jag far till farmor Rosas och farbror Onnis grav i Nedervetil. Och om allt går väl, blir det ett riktigt kalas då Vieno i december fyller 95.

Också före vår träff i Nykarleby gjorde jag ett besök till stan för att förbereda vår träff. Då mötte ja min första flickvän Camilla Heikius (född Sundell) efter 63 år. Också när jag andra gången var till Terijärv körde jag via Nykarleby och var in till Camillas.

Senare i juli träffade jag Fredrik Liljeström på nytt – nu med hans härliga fru och sköna dotter. När de var på hemväg till Stockholm åt vi lunch på Linds Köks växthusrestaurang i Närpes. Det var säkert en stor upplevelse för dem – som det är för alla som för första gången besöker stället. Sedan var de också till mitt hem i Lålby, Lappfjärd.



Som ett minne av sommaren fick webmaster denna t-skjorta med motiv från Brostugan. Rosenhill på Ekerö i juli 2017. Fick även en mugg med samma motiv.


Hur jag hittade Ulla-Maija

Men Ulla-Maj Sjövall hade jag inte ännu hittat! Jag hade under försommaren sökt henne t.o.m. med tidningsannonser – men utan resultat. Jag ville inte ge upp och tänkte att inte kan det ju vara så svårt för en gammal journalist som är van att söka och gräva i saker och ting. Efter några samtal och ett brev till Borgå domkapitel fick jag en avgörande ledtråd av Majvor Ek på pastorskansliet i Nykarleby. 

Hon ringde upp och berättade att hon hade sökt familjen i gamla kyrkoböcker men inte hittat något. Hon konstaterade att det är ganska omöjligt att finna familjen med de föga uppgifter som jag hade och när jag dessutom inte var riktigt säker på namnet.

Under samtalet bläddrade hon i kyrkoböcker och efter drygt tio minuter (hela samtalet tog 16 minuter) konstaterade hon också själv förvånad: ”Nu hade du nog tur!” Hon hade hittat familjen! Namnen på pappa och mamma Sjövall, flickan Britta Ulla-Maija (inte Ulla-Maj som jag kom ihåg) och hennes födelsetid. De hade flyttat till Nykarleby 1953 och redan hösten 1954 till Jakobstad. Den korta tiden i stan förklarar att ingen kom ihåg dem.

Jakthunden hade hittat spåren! Sedan var det lätt att följa dem. Jag ringde befolkningsregistret, därifrån visade de mig vidare till magistraten, och från magistraten i Vasa till magistraten i Jakobstad. Och så hade jag funnit henne! Britta Ulla-Maija Nilsson, som bor i Norsborg i Stockholm. Telefonnumret hittade jag på internet.

Efter par försök fick jag henne på tråden. Hon kom ihåg mig! Men den minnesgåva som hon gav mig när vi flyttade bort kom hon först inte i håg, en sked av rostfritt stål, med dekorerat skafthuvud och prickgraverat stort S.

Men när jag skickade bilden av skeden, svarade hon: ”Jag känner igen den, samt känner igen att pappa har gjort s:t. Det är hans stil. Vad kul, hade glömt bort.”

 

Minnesskeden som jag fick av Ulla-Maija Sjövall (nu Nilsson) då vi flyttade från Nykarleby i juni 1954. Ulla-Maijas pappa hade graverat.


*     *     *

 


Epilog

Vieno Björkbacka fyllde 95 år lite före jul och Kristiina Storrank och jag ordnade då ett överraskningskalas. I januari 2018 besökte jag henne igen och intervjuade om bland annat Nykarlebytiden.

   
 


Vieno Huovinen föddes 1922 i Ruskeala nära Sordavala. Hon var Lotta under kriget och efter det flyttade hon till Voltti dit också föräldrarna hade flyttat. Karelen såg hon aldrig mera.

     – En gång år 1948 ville en bekant dam att vi skulle besöka Nykarleby. Vi cyklade dit, och på den resan lämnade jag i nästan tolv år.
     Hon fick arbete på seminariet – jobbade i köket, dukade borden: tallrikar, dricksglas, dryck, bestick på sin plats. Bröd och smörknappar. Allt som seminaristerna behövde för sin måltid.
     – Pojkarna var trevliga. Och rektorn Hans von Schantz var en bra karl. Hans mor var från Sverige. Jag bodde i samma hus som de. 
     – När jag kom dit, varnade han mig: ”Du ska inte lära dig alla olika dialekter som seminaristerna talar!”
     Hon lärde sig inte dialekter, men hon lärde sig inte heller tala svenska. Förstår gör hon nog.
     ”Sina första barn” fick hon i Nykarleby. ”De var mina pojkar”, säger hon om seminaristerna.
     Med mina föräldrar blev hon troligtvis bekant via Riissanens. Men i Nykarleby kände ju alla varandra och också alla finskspråkiga kände varandra.
     I något skede tänkte hon flytta till Jakobstad för att arbeta på ett barnhem, men von Schantz ville att hon skulle stanna i Nykarleby. Det gjorde hon fast hon skulle ha fått bättre lön där.
     När hon hade fått ihop tillräckligt pengar ihop köpte hon en moped som hon ofta körde med hem till Voltti.
     År 1960 slutade hon på seminariet.

    


Vieno fick en gång av en seminarist ett hängsmycke som hon har i förvar. Det är kärt för henne för den påminner om ”hennes pojkar”. 


Med på Vienos födelsedagskalas var bl.a. Helena Lillrank samt Markus Riissanen, Seppo Kuusinen och Harry Riissanen. Foto: Kristiina Storrank. Förstoring.



Om Vienos liv före och efter Nykarlebytiden kan man läsa i Tärjär best i väädä, numret som utkommer till Mors dag 2018.
(Inf. 2018-02-18.)

Seppo Kuusinen berättade och tillhandahöll.
(Inf. 2017-09-14, rev. 2018-02-18 .)