Och älven tog ...

En oroande varelse, för oss som i lågstadieåldern hade älven och dess stränder som en intressant och spännande lekplats, var en ung flicka, ja vi uppfattade som ett kvinnfolk sådär, för i den åldern vi var, utgjordes de vuxna av gubbar och tanter, som vi inte hade något att göra med i allmänhet. Visst hade vi våra mammor och pappor, men det var en annan sak.

Alltnog, när vi drog iväg ut med kamraterna fick vi då och då höra att ”kom ihåg att inte gå nära älven, för där kan det vara farligt”. En gång hade nämligen en kvinna, som på våren när flödvattnet steg på å-isen, gått ut på isen och sugits in under iskanten och drunknat”.

Ja, det var som i Selma Lagerlöfs berättelse om ”Morbror Ruben”, den lille gossen som sprungit ute och lekt på våren, blivit svettig och satt sig på en stentrappa för att vila. Då hade han blivit förkyld och dött. Och alla glada, leklystna småpojkar hade sen dess fått höra att ”sätt dig inte på en kall trappa för du vet ju hur det gick för Morbror Ruben”.

Vems morbror denna Ruben än varit, blev han en figur som alltid infann sig när leken var som trevligast. Och med sitt exempel att sätta sig på en kall trappa, blev Morbror Ruben en skräckfigur som terroriserade leklystna pojkar som ville sätta sig på kalla trappor.

Vi lekte på och vid älven alla årstider. Kanske var det sommarens spännande försök till mete och simning, som gjorde att vi utan att bekymra oss vistades vid älven och hade väldigt roligt. Men varningarna om hur en kvinna gått på isen och sugits under, gjorde att vi i alla fall var försiktiga när snösmältningstiden kom och flödvattnet blev mörkt och djupt, så att stövelskaften inte ville räcka till, och små smältvakar kunde skönjas under flödvattnet, eller ”flöödon” som vi sade.

Men vem det var som sugits under isen, det visste vi inte. Däremot kände vi till att några pojkar drunknat i älven, någon gång. Och mindre skrämskott som vattenfyllda stövlar och genomvåta byxor och jackor fick vi vara med om.
 
För barn och barnbarn har jag ibland berättat om henne som sögs ned under isen, utan att veta något mer om henne egentligen, men började för några år sen försöka få veta mer om henne. Ett fotografi av en ung flicka kunde sedan Anna Wikström, gift Sund, bekräfta att det var ett foto av Hjördis Westerholm. Hon var en Socklotflicka som varit anställd som hemhjälp hos apotekarparet Oscar och Julia Wilkman och deras tre söner, Gunnar, Jarl och Börje. Den insatta ortstidningen hade publicerat en dödsannons och bilden av Hjördis blev klarare.



Islossningen var av tradition i Nykarleby en festlig manifestation som samlade åskådare i stora mängder längs älvstränderna. Den mycket vackra och varma tisdagen den 19 april 1927 hade apotekarparets näpna tjänarinna Hjördis blivit utsedd till fotoobjekt av den manliga apotekseleven, som köpt en ny, fin kamera. Den tiden var en fotografering en högtidlig och viktig sak. Var skulle nu detta ske. Det nybyggda kraftverket var säkert rätt plats. Isen framför dammluckorna såg vit och stadig ut. Den manliga apotekseleven, som hade ett gott öga till Hjördis, riktar kameran mot dammluckan och tar ett foto av Hjördis, stående och kisande mot solen. Klockan är ½ 4. Sen hoppar Hjördis ned på isen framför luckan. Med det samma brister isen och hon dras ned i ett skummande inferno och drar sina sista andetag. Hon hade stigit över den första pelaren från kraftverket ledande bryggan. Därifrån hade hon hoppat ned från dammpelaren på isen vars kant sträckte sig till dammens krön, och som var mycket underskuren av vattnet. Vid hoppet brast isen och hon drogs ögonblickligen ned i de nedstörtande virvlarna.

Vilhelm Marklund, som var anställd vid kraftverket sedan han lämnat maskinistsysslan på Nykarlebyångaren Belbas, såg henne av forsen föras mot den några tiotal meter nedanom dammen belägna isranden. Han skyndade till hjälp, men flickan drogs efter några sekunder av strömmen ned under isen. De försök, som gjordes att finna den omkomnas lik, måste inställas på grund av den svaga isen. Först en vecka senare när isen gått hittades den omkomna uppfluten invid Topeliparkens strand.

Hon blev endast nitton år och tre dagar. Hennes närmaste sörjande var föräldrar och 8 syskon. Fotografen, den manliga apotekseleven har inte kunnat identifieras, ännu.

Att familjen ännu en gång skulle drabbas av drunkningsdöden kunde ingen ana. En av Hjördis bröder, bankman i Uleåborg, hade under kriget begett sig på en segeltur med en kvinnlig anställd från samma bank. Båten kantrade och de bägge seglarna drunknade.

Hjördis ligger begraven vid Ragörn på den tidigare landskommunens gravdel.



Lars Pensar, 19 april 2014.


Läs mer:
Innehållsförteckning till Tragedier.
(Inf. 2015-04-23, rev. 2015-04-23 .)