Gutta-Kalles två bröder. Grispojkan från Nykaabi 1921–1937 av Bror Johansson

 


19. Älven ger och älven tar

Detta var något om vad som älven gav, men det finns ett ordspråk som lyder ”Havet tar och havet ger”. Så var det även i denna lilla stad, där älven inte enbart gav, utan även tog. Nu tänker jag på de rätt många som gått drunkningsdöden tillmötes i denna älv. Någon av dem under den tid jag var barn och bodde i staden, någon under senare tid. Jag skall nämna några fall.

En av sönerna från den barnrika familjen, med den första kombibussen, drunknade nedanför sitt hem i den norra stadsdelen, ca 200 meter nedanom kraftverket, där vattnet var litet strömt. Det berättades att när pojken kom från skolan för matrast så nöjde han sig med kall kornmjölsgröt, trots att hans mor hade velat steka gröten. När han ätit den kalla gröten tog han snabbt på sig ytterkläderna och letade fram skridskorna. De var gjorda av trä, med ett gammalt sågblad till bett. Sedan sprang han snabbt till älven, band skridskorna på, åkte ut på den troligtvis nattgamla isen. Drunkningsdöden var ett faktum när isen brast.

Även andra tragiska drunkningsolyckor minns jag. T.ex. när fyra minderåriga pojkar i 7–10 årsåldern tog en gammal båt, för att bege sig ut på älven nedanför kraftverket. När båten kom en bit ut på älven tappades den ena åran, varefter båten började driva mot en lilla, men steniga fors, som fanns några hundra meter norr om kraftverket. Samma fors där fiskare brukade ha sina mjärdar. När båten kom till den steniga forsen och krängde mot stenarna, kom pojkarna i panik, varför två av dem hoppade i älven, troligtvis med den tanken att hålla sig fast eller kunna ta sig upp på någon av de hala och våta stenarna. Detta misslyckades dock totalt. Pojkarna fördes med strömmen längre ut, där de drunknade, till stor sorg för föräldrar och anhöriga. De andra två pojkarna satt kvar och höll fast sig i båten, som förde dem bort från forsen. Tack vare detta klarade pojkarna denna dramatiska båtfärd med blotta förskräckelsen, till glädje för föräldrarna. [Stor likhet med Drunkningsolycka i Ragnörn fors. Två små pojkar omkomna.]

Även en kvinna, som var i 20–25 årsåldern omkom genom drunkning, när hon tvättade mattor vid den s.k. ”klappbron”. Bron var utsatt i älven sommartid, nära intill kraftverket. Hon snubblade när hon gick på tvättbron, miste balansen och föll i djupet. Knappast simkunnig sjönk hon genast utan att komma upp till ytan. Hon drogs väl med strömmen en bit, vattnet virvlade rätt bra, när det kom ur turbinen vid ändan av kraftverket, nära klappbryggan. Hon hittades efter en stunds draggande, men trots intensiva upplivningsförsök med dåtida metoder, kunde hon inte återkallas till livet. Bilden av henne finns kvar i minnet, där hon låg livlös i backsluttningen. Ansiktet var blågrått och armarna var utefter sidorna, tryckta till kroppen. Livet hade flytt. Mannen som stod vid sidan om sin döda hustru lämnades med en son.

Ungefär på samma vis gick det, när en liten pojke, ca 3 år, något senare drunknade på samma plats. Genast när det upptäcktes, att den lilla pojken var borta, tittade någon, som var på bryggan, en bit ut och observerade en liten arm, som snabbt försvann i djupet. Hjälp tillkallades genast. Ett par tre man var snabbt på plats, för att dragga. Efter en stund gav draggningen resultat. Även i detta fall höll de sakkunniga länge på med konstgjord andning, men även här hade livet flytt. Minns att den lilla pojken, där han låg var vacker, trots sin ändrade hudfärg. Hans far lyfte upp honom, och bar hem det lilla barnet på sina starka armar. Sedan kläddes pojken i vita kläder och lades i den lilla, vita kistan. Så var den lilla pojken bärgad för himlen, så oskuldsfullt som ett litet barn är. Någon dag senare fördes den lilla, vita kistan med en liten lastbil, som var ombyggd av en gammal personbil, modell ”pick-up”, och ägdes av den avlidnes far, till en något större kommun, ca 16 km från staden, där de hade familjegrav. Där skulle pojken gravsättas några dagar senare. Jag hade förmånen att få följa med, när kistan fördes till ort och ställe. Jag satt på den ena sidan, och den drunknades bror på den andra, han som jag nämnde om i ett tidigare samanhang, som var litet invalidiserad, och som inte orkade hänga med i våra snabba lekar. Han dog själv i 30-årsåldern. Det fanns inte mera rum på bilflaket, än så att vi rymdes. Far till den omkomna körde och bredvid honom satt mor och syster.

Med i drunkningssammanhanget kan tas upp ett mycket tragiskt och något unikt fall, någon gång i slutet på 1920, när ett ungt par, han var visst seminarist och hon arbetade på apoteket, en vacker vårdag var ute och promenerade på älvens svaga is, ovanför kraftverksdammen, någon dag innan isen skulle släppa sitt grepp. Paret var ute för att fotografera varandra, och den vackra omgivningen i vårsolens glans. Dessa tu stannade en bit från dammen, utan att kunna ana hur svag isen var. Han ämnade ta en bild av flickan, därför gick han några steg bakåt, bort från dammen. Flickan stod kvar, ställde sig väl tillrätta, med ryggen mot dammen, när isen sprack, och en råk uppstod på någon sekund. Flickan blev kvar på et stora isflak som hastigt rörde sig mot dammen, för att om någon minut störta ned i den kraftiga forsen, med dess skummande, orena vatten och isflak, som maldes sönder mellan stenarna i den nedre delen av dammen, där även flickan torde ha gjutit en ögonblicklig död. Så här ofattbart tragiskt kan två vänners kanske första samvaro sluta. Vi kan väl bara ana oss till vilket hjärtskärande nödrop som uppstod ur dessa vänners hjärtan, sekunderna innan dödens slöja höljde sig över henne, och han lämnades ensam. Kanske hade det varit bättre ifall de tu hade fått följa varandra i dödens sköte. Men detta är mina tankar. Vi kan ju inte tillmäta oss en enda aln, när det gäller våra liv på jorden. Allt ligger förborgat hos Gud.



[Hjördis Westerholm vid kraftverket. Detta är enligt Karl Wenelius en av de sista bilderna. Tragedin av Börje Wilkman. Anna Sund kunde bekräfta att det är Hjördis.
Älven tog ... av Lars Pensar.]


Ännu två drunkningsfall som jag känner till, men som hände många år efter att jag flyttat bort från staden. Det ena fallet var troligtvis i slutet av 1960-talet, när två bröder var nedanför kraftverket, för att intill ett litet grund, vittja sina fiskebragder. Den äldre föll i och drunknade. På vilket sätt denna man drunknade vet jag inget mera om, än att han föll från den lilla båt dessa två bröder var ute med. Så har berättats för mig.

Den andra olyckan med drunkning, som följde sedan jag flyttat från orten, hände i samband med ombyggnaden av dammen. Detta är inte alltför länge sedan. Den tredje drunkningsolyckan hände i slutet av 1970-talet, när en man föll ifrån älvbranten.

Detta är i stort sett vad jag minns, när det gäller älven. Men andra tragiska drunkningstillbud kan även ha skett ute i den stora skärgården, troligtvis en del där alkoholen varit inblandad, som är att beklaga. Detta vill jag dock inte in på, därför avslutar jag detta om drunkning, för att övergå till något kanske mera intressant.
[Inf. 2008-08-14.]


Läs mer:
Nära ögat.
Olyckshändelse vid Brunsholmarna.
Tillbud 1925.
Tillbud 1932.
Alla sidor där drunkning nämns.
Innehållsförteckning till Tragedier.]



20. Bryggeriet. Litet om mjölk. Mitt sista skolår.


Nu något som har med min första arbetsplats utanför hemmet att göra, frånsett de små jobben, som att passa upp, sälja granris o. dyl. men nu gäller det ett sommarjobb, som jag hade fått löfte om någon vecka innan skolavslutningen på våren. Nu skulle jag börja jobba på det bryggeri, som fanns i staden. Detta tyckte både jag och min mor var storartat. En yngling på 13 år hade fått löfte om sommarjobb och nog var det med en viss spänning jag väntade på den stora dagen med stort D. Dagen när jag skulle traska iväg i tidig morgontimma till arbetsplatsen. Arbetet började 7 och kl. 18 på kvällen var dagen full. Under dagen var det en timmes matrast mellan kl. 12 och 13. Arbetsdagen var alltså 10 timmar, förutom på lördagar när den var 7 timmar. Lönen var 1 mk per timme eller 10 mk om dagen, som det då hette. Det lät väl kanske lite mera på så sätt. Det var aldrig fråga om någon kaffepaus under dagen. Blev någon törstig var det bara att läska sig med lemonad, som var sötad med sackarin. De äldre karlarna läskade sig kanske med pilsner. Det gjordes även citronsoda och sockerlemonad, men det var inte för personalen.



[Gaveln på Heikelska gården, Bryggeriet, Herlerska gården och stadskvarnen.
Susanna Siegfrids tillhandahöll, Stig Haglund digitaliserade. Förstoring och delförstoring.
(Inf. 2014-01-22 .)]


Minns att flaskorna med sockerlemonad var försedda med en vacker, oval etikett, med en stående lättklädd flicka i mitten, som lyfte sin hand till ”skål”. I handen höll hon ett champagneglas fyllt med röd lemonad. Kanske redan då sålde en vacker etikettprydd flaska mera, än en flaska med en mindre vacker, ganska färglös, fyrkantig etikett, som den sackarinlemonaden var försedd med. Mitt första jobb var att bära pilsner- och lemonadkorgar, med tomma flaskor, till ett s.k. tvätthjul, som var till hälften fyllt med vatten. Men först granskades flaskorna noga, ifall någon kork eller annat skräp fanns i flaskan. Om så var fallet, drog detta bort med en liten hemgjord ”handmaskin”. Den hade tre små gripklor, som öppnades, när dessa sattes i flaskan. Dessa klor grep om skräpet, när utdragningen började. På så sätt kom allt skräp bort, som annars inte hade kommit bort i diskmaskin. När flaskorna legat i sköljhjulet en stund, vevades hjulet upp en bit, och flaskorna plockades upp, för att sättas på roterande borstar, som spolade vatten både i och utanpå flaskorna. Därefter lades de med öppningen i en hålförsedd transport. När flaskorna kommit med transporten, som var av metall och ca 60 cm bred, spolades de. Därefter plockades de rena flaskorna i de väntande träkorgarna i andra ändan av transporten. Intygas kan, att nog var flaskorna rena, innan de på nytt fylldes med pilsner eller lemonad.

Även svagdricka gjordes, och den tappades på 5–10 liters flaskor. Dessa flaskor rengjordes för hand. Svagdrickan såldes även åt kunder med egna kärl, plåthinkar 2–4 liter, lagom rostiga för ändamålet. De något bättre hinkarna använde folk att hämta mjölk i. De som hade råd använde emaljhinkar att hämta mjölk i, från dem som ägde kor. Vanligt var att mjölken hämtades på kvällen kl 19-tiden, när koägaren kom från ladugården med sina hinkar, in i köket. Dessa lyftes på bordet. Mjölken silades i andra hinkar, genom en mjölksil i vilken var insatt något som liknade ett pappersfilter. Det silades även direkt i kundens hink, så inte kunden behövde vänta. Så gjordes alltid när jag eller min bror hämtade våra 2 liter på kvällen, men vi hade ju alltid brått. Hon som silade i vår plåthink, tog alltid en titt i hinken, innan hon silade mjölken till oss. Kanske en rutinkontroll, om hinken var ren, men sällan blev en gammal bläckplåthink lika fin som en emaljhink. När 2 liter, som vi betalade för, runnit i hinken, lades en skvätt extra, knappt en kaffekopp, till i hinken. Då blev det som det hette, ”väl mätt”. Hemkommen hällde mor mjölken i ett fat, som sattes i skafferiet, eller på annat svalt ställe. Så blev det någon grädde som avskummades följande morgon. Mjölkens pris var 1,25 mk per liter. Detta var vår dygnsranson, vad mjölken beträffade.

På bryggeriet, där jag jobbade, förekom både tyngre och lättare jobb. Det lättaste jobbet var, när jag satt på en ganska hög pall intill en maskin, som tempovis fyllde lemonadflaskorna med saft, vatten och lagom mängd kolsyra. När en flaska i taget var fylld, tog hon, som skötte den roterande maskinen, flaskorna efter hand, och lade dem i en korkmaskin. Där väntade våta korkar i en trattliknande behållare, för att falla, en i taget, ner i ett rör, där en lagom stor pistong pressade ner korken i flasköppningen, när kvinnan, i sådär 25-årsåldern, trampade på en pedal. När flaskorna var korkade var det min uppgift att med en liten hemgjord maskin se till, att en mycket fin järntråd lades runt flaskhalsen, och viktes över korken. Den fina järntråden höll korken på plats under transporten, så ock under lagringstiden, när återförsäljarna hade ont om svala utrymmen sommartid. När flaskorna var fyllda, och min procedur var över, lade jag flaskorna i en intill varande korg. Vartefter korgarna, som var av trä och innehöll 25 flaskor, fylldes, staplades de upp för att sedan, när lemonadtappningen var över, föras till ett svalt lagerrum. Därifrån hämtades korgarna för att lastas på bilen. Jag var med vid något tillfälle, när vi lastade på lastbilarna, som körde ut till kunderna, både lemonad, svagdricka och pilsner, som det fanns både helor och halvor av. Nog tyckte jag att detta var ett tungt jobb för en 13–14 åring. De tyngsta korgarna, t.ex. ”pilsnerhelor” med 25 flaskor var fyllda med, vägde ca 20–25 kg. Då däremot korgen med ”halvor” i och lemonadkorgen vägde betydligt mindre. Pilsnerflaskorna, som användes den tiden, var gjorda av mycket tjockt glas, till färgen mörk grönbrun. Något modernare korgar togs i bruk den sommaren jag jobbade på bryggeriet, vartefter de av trä gjorda korgarna började knaka i fogarna, när de blev mer eller mindre ruttna.

De nya korgarna hade två tunna bräder på var sida, runtom, och en ca 2 cm springa mellan dessa. Innehållet i korgen, där flaskorna förvarades, kallades stävar. De var gjorda av tjockare papp, som låg i kokande paraffin ca 10 minuter, en form av impregnering, för att stötabort vatten vid regn och annan fuktighet. Trädelarna i korgen var oljade. Detta pappinlägg var ca 10 cm brett och försett med spår, därför lätt att trycka samman till en lagom stor ställning, med ett passande rum för varje flaska. Den moderna korgen innehöll 25 flaskor. En av chaufförerna, som körde ut det drickbara, var enbart finsktalande. Därför var jag med en gång som tolk, när vi sålde direkt från lastbilen åt kunder i de närliggande byarna, som var enbart svensktalande. Den lön som jag fick för mitt jobb på bryggeriet under sommarveckorna, gav jag så gott som allt till mor. En liten slant till biobiljett och en karamellask, det var fickpengar för lördag och söndag. Det övriga, som mor fick, var för mat och annat uppehälle, samt till kläder som köptes, när den kalla årstiden närmade sig.

Vad som hela sommaren rörde sig i mina tankar, var drömmen att få köpa en använd cykel, när sommarjobbet var slut. Men drömmen gick aldrig i fullbordan. Pengarna behövdes till mycket annat. När skolan började den hösten, hade jag några veckor innan fyllt 14 år. Detta skulle även bli mitt sista skolår, från september till början av juni året därpå. Även denna gång, efter skolavslutningen, skulle jag till min stora besvikelse, få se en 4:a i mitt betyg i ett ämne. Detta var helt obefogat, när jag någon vecka innan, när klassen hade haft prov i ämnet, kunde visa upp ett fint prov, med det högsta tänkbara vitsordet 10, 0 fel. Det mediterades litet, om jag möjligtvis kunde ha smygtittat på min kamrat, som var rätt bra i nästan allt, hette det. Under vårterminen satt vi bredvid varandra i varsin enmanspulpet, men nu när prov gjordes, var pulpeterna dragna en bit från varandra. Alla klassens elever kunde på så sätt koncentrera sig bättre. Jag hade min pulpet närmast lärarkatedern, och var på så sätt under stark bevakning av läraren. Han satt framför mig och med sin skarpa blick såg han till att jag inte tittade till sidan, där ”primuseleven” satt och skrev ned sina tankegångar, när det gällde provet. Han behövde ju ingen övervakning. Men just denna gång skulle det bevisas att primusen inte kunde prestera ett lika fint prov som han, som suttit intill honom hela vårterminen. Detta satte myror i huvudet på övervakaren. Hur kunde han som var så bra jämfört med mig inte lämna ifrån sig ett lika fint slutprov som jag.

Den gången var det endast två prov med 10, som sattes på lärarkatedern när eleverna var klara, och gick ut från klassen. Den ena 10:an satt längst bakom och den andra längst fram, men detta till trots blev det en vackert formad 4:a på vårbetyget.

Nog hade jag i mina tankar gått och hoppats på en 6:a eller något i den stilen. Trots att jag vid den åldern var en ganska garvad typ, som inte fällde tårar i första stund, kunde nog inte tårarna hållas på avstånd, när jag med förvåning och bitterhet, såg vad som var skrivet i betyget. Tack vare denna 4:a blev det ett uselt betyg. Med tårfyllda ögon gick jag ut i korridoren, för att invänta min ämneslärare. Efter en stund kom han från lärarrummet för att, av allt att döma, glad i hågen inför sommaren som nalkades, skynda hem till familjen. Men det var en som hejdade honom på vägen ut, med en ganska irriterande fråga: ”Varför en 4:a på mitt betyg, när alla talen i provet var rätt räknade?” Ett litet flin, med ett enkelt svar: ”Det är inte enbart slutprovet som avgör vitsordet, det beror även på hur man kunnat under terminen i klassen”. ”Men”, sade jag ” … det kanske går att ändra till en 5:a eller en 6:a, det är jag värd i varje fall”. Ett för mig föga uppmuntrande svar pressades fram ur en harklande strupe: ”Adjö, och en trevlig sommar!”, varefter han försvann ut genom dörren, emot en vacker dag, som mötte honom på gården, med fågelsång, blomdoft och allt vad som hör försommaren till. Men hur var det egentligen, månntro, kunde hjärtats strängar stämma till lovsång i ett med naturen, denna sköna dag, när allt skapat andades frid och harmoni ute i naturen? Den frågan är och förblir, tillsvidare, obesvarad.
[Inf. 2008-08-21.]



21. Något om propsbarkning och barken som bränsle.

Så förflöt några veckor i och runt hemmet med de vanliga rutinjobben som hörde till när jag var ledig från skolan. Det var inte enbart hushållsgöromål. Minns att jag plockade rätt mycket tall- och grankottar i skogen. De var ju lämpliga sommartid vid matlagning. En stor papplåda vid sidan om spisen fanns för att hälla kottar i. Kottarna brann rätt snabbt, därför matades det titt och tätt ur lådan, som var nära intill.

Men nog alstrade dessa så gott som torra kottar en het värme trots att de var jobbiga att ösa i. Kottarna plockades i de närmaste skogsbackarna. Först i ett ämbar, som när det var fullt, tömdes i stora säckar, eller i gamla, halvt utslitna halmdynor, som var gjorda av brunt säckmaterial. Kottarna var lätta och så gott som torra och packades i de stora dynorna nästan till bristningsgränsen. Dessa stora ”bölor” bars hem på ryggen. En stor del av dynan låg över huvudet, för att inte släpa i marken. Det som var synbart under dynan var två nakna ben, som vid marken hade två fötter som drivkraft. De stora säckarna kunde väl väga sådär 10–15 kg. Vi hade stora hopar i ett gammalt magasin, som användes som förvaringsplats. Även bark, som lämnats kvar i skogen efter vårvinterns avverkningar samlades på försommaren, något längre bort ifrån. Allt barkades för hand av skogshuggarna, både finbarkning och vanlig barkning. Även andra barkade props på våren. Den bark, som kom från finbarkningen, var bättre, därför att den tog litet av träet med, när barkkniven skar djupare. Även grövre bitar som splitats lös med någon kvist hittades.

”Barkbockarna”, dit propsarna som skulle barkas sattes, var enkelt gjorda, men praktiska. På en något grövre props, en längre sådan, spikades två ben i ena ändan. De korsade varandra på propsens övre del. På så sätt bildades en klyka, där den obarkade propsen trycktes fast. I nedre ändan av barkbocken fanns inga ben. Därför blev det en lagom lutning på bocken, som gjorde att den benlösa ändan pressades fast vid marken, när barkkniven fördes upp och ned av kraftiga armar. Barkkniven, som verktyget hette, var vanligtvis gjord av någon smed. Den var något böjd i stil med lien, ca 50–60 cm långt järn, med stadiga handtag gjorda av björk, ett i vardera ändan, där händerna passade precis. Järnet var 2–3 cm brett, ½ cm tjockt, men utsmidat tunt och härdat i ena kanten, som vässtes vid behov under arbetets gång. De som barkade, hade framför sig läderförkläden samt handskar på händerna. Det var ju mängder av kåda som dessa personer kom i beröring med. Även någon kvinna kunde vara med när barkning utfördes. Det var ganska bra förtjänst med detta. Allt gick på ackord, men var ett för armarna tungt arbete, därför var det väl unnat.

Efter barkningen travades propsarna, mättes så att betalningen kunde erläggas. Därefter kördes virket ut med häst till närmaste väg, för att något senare köras till närmaste älvstrand. Längre fram på våren slängdes virket i älven, där det omringades av grova träbommar som var hopbundna i ändarna med grova träbindor, virade av unga granar eller en. Kättingar förekom mera allmänt längre fram i tiden. Kättingarna kokades i tjära eller beck, för att hålla rosten borta så länge som möjligt.

Propsflottaren drogs sedan bort från älvmynningen ut till mera öppet vatten, mot havet, där någon s.k. ångbåt väntade på propsflottarna. Propsarna skulle lastas ombord med rätt enkla och primitiva vinscher om man jämför med nutida arbetsredskap. Bra är i varje fall, att även på detta område gjorts stora förbättringar till lättnad för folk, som arbetar inom olika områden, som har med skog och virke att skaffa.

Barken hämtade vi från barkningsplatsen på försommaren, innan den hunnit bli för torr. Då var det bättre att lasta på kärran, där den föll bra samman i en stor hop. På så sätt tappades inte många barkremmar från ”skrapelkärran” under hemfärden, på de steniga skogsvägarna trots att kärran krängde hit och dit. Barklasset var ganska tungt, när kärran var fullastad med dessa halvtorra barkremmar. Men när vi kom till landsvägen blev det lättare eftersom vägen var betydligt bättre. Hemkomna bars barken in i magasinet, där sommarbränslet förvarades, nära kottarna. Flera barklass hämtades från de olika barkningsplatserna. På så sätt räckte bränslet till hela sommaren. Blev det någon kallare dag eldades det i kakelugnen med grövre kvistar, som vi hade hämtat från skogen, efter det vi hade samlat avfallsved i hopar för vinterbehovet. Det har jag redan berättat om.
[Inf. 2008-08-30.]



22. Möbelaffären, min arbetsplats efter slutad skolgång

Ett glädjebudskap som kom mig väl tillpass, med tanke på att slippa skolan, och det kommande läsår, som stod för dörren efter någon månad. Glädjebudskapet hade mor med sig en kväll, när hon kom hem från arbetet. Hon hade nämligen under dagens lopp, i en av stadens parker, där hon jobbade, träffat ägaren till stadens enda möbelaffär, som av allt at döma, var lönsam. Han hade frågat mor om hon trodde jag var intresserad av att börja arbeta på möbelaffären, som praktikant. Han som tidigare hade jobbat i affären, hade samma vår farit till staden norröver, för att jobba i samma yrke i en rätt så stor möbelaffär.

Till mitt praktikantjobb hörde att sandpappra, betsa och även att i någon mån lacka möbler, samt att slita sönder gamla, stoppade möbler och så småningom även lära att reparera dessa gamla möbler med resårstoppning. Jag sprang även ärenden av olika slag som var förknippade med en möbelaffär. Nämnas bör, att då togs alla möbelsorter från de olika fabrikerna i Lahtis, ofärgade eller som det heter ”trävita”. I vår verkstad gjordes de vackra och fint blänkande, med slipade speglar och ornamentglas i färg, i de små byråskåp, som var på sidan om den stora mittspegeln. I möbelaffären salufördes även likkistor, som togs hem halvfärdiga. Ungefär 80 % av kistorna var svartmålade, de övriga vita.

Frun till möbelhandlaren, som till yrket var barnmorska, var rätt praktisk, även utom sitt yrke. Därför lade hon sista handen vid kistorna, genom att på och runt locket spänna något billigt tyg eller svart kräppapper. Den enklaste och billigaste kistan var gjord av dåligt hyvlade granbräder, med många kvistar i. Den var målad en gång med svart färg, som var gjord av linolja och ”Kimrök”. Så hette den svarta torrfärgen som salufördes i små paket om ca 100 gram. Därtill tillsattes terpentin efter behov. Just nu drar jag mig till minnes en ganska intressant händelse. En gammal man, sådär 90 vårar, kom tillsammans med en av sina döttrar från ett tidigare äktenskap, för att köpa en kista, som hans tredje hustru skulle vila i. De två tidigare hustrurna var även de avsomnade, och nu hade döden än en gång gästat hemmet, där den gamla mannen med långt vitt skägg bodde. Där bodde också de barn som ännu var hemma på det lilla torpet och hjälpte far med de jordbrukssysslor som förekom. Torpet var beläget några kilometer utanför staden. Därför kom han med en mycket åldersstigen häst, som drog en kärra efter sig, en s.k. ”langflaka”, för att köpa kistan. Den gamla satt på den ena sidan, ganska långt fram, med en höpåse under baken, och med benen dinglande mot marken, halvsovande, med de slaka tömmarna i famnen, som hästen knappt visste om. Dottern satt något bakåt från mitten, på en gammal trälåda. På så sätt uppnåddes jämvikt på kärra vilket hästen säkert var nöjd över. Inkommen på möbelaffärens gårdsplan stannade hästen med sitt nedåt lutande huvud, mot ett plank, som skiljde tomten från hotellets. Den lagom trötta hästen behövde inte bindas i planket, som de yngre hästarna, som någon gång hämtade möbler, eller var i samma ärende som den gamla nu var.

Den gamla hästen stod nöjd och belåten, när den fått vatten och höpåsen lagts framför den. Nu kunde den ta igen sig, medan husbonden och dottern köpte kistan, som den skulle dra hem. Så var det dags att gå uppför de branta trapporna, som ledde till uthusvinden, där kistorna förvarades. Även springpojken skulle vara med, när den gamla med dottern och möbelhandlaren, som jag strax innan kallat på, stegade uppför trappan till vinden, där kistorna var. En stor lucka i väggen öppnades mot gården, så att ljuset strömmade in. Då var det bra att se de olika kistorna. Möbelhandlaren hade för vana, eller kallar vi det ovana, att bjuda kunderna en cigarrett ”Klubb 7”. Själv rökte han ”Armiro 1”, som hade ett tunt svart silkessnöre på askens framsida, under skatteremsan, som klövs när man drog i bandet från ena ändan till den andra. På så sätt öppnades asken med de s.k. ”klabbarna”, och med ett löst trämunstycke i. Kanske bjöd handledaren kunderna på ”Klubb 7” för att det var något billigare, eller var det kanhända mera praktiskt med ”Klubb 7”, som hade pappersmunstycke. Även nu bjöds den gamla på en cigarrett, han drog några kraftiga bloss, som han tycktes njuta av. När så småningom den gamla med dotter kom upp till vinden, där kistorna var, sade möbelhandlaren till den gamla mannen vänligt, att det var förbjudet att röka på vinden med tanke på brandfara, Den gamla bröt cigarretten, slängde pappersmunstycket i ena knuten, lade tobaken i munnen, och började sakta tugga. Ingenting fick gå till spillo. Jag och möbelhandlaren lyfte fram de olika kistorna framför den öppna luckan, där ljuset var som bäst. Kistorna granskades noga, en efter en. Slutligen, efter många om och men, bestämde sig en gamle i ett huj. ”Den kistan tar vi”, och pekade på en enklaste och billigaste, svartmålade kistan, utan någon dekoration.

Detta tyckte dottern inte om. Hon opponerad sig genast över ett sådant beslut. Det blev några minuters diskussion mellan far och dottern, som tyckte att det nog kunde bli en något vackrare och dyrare kista. Hon t.o.m. föreslog, i all försiktighet, något om en eventuellt vit kista, som var den dyraste, och som det fanns ett par tre stycken av, men några sådana funderingar av dottern gick inte hem hos den gamla. Inte ens någon kista av de dyrare, svarta kistorna kom på tal. Dottern, som med tårfylld blick gång efter annan försökt övertala sin far, fick nöja sig med orden: ”Det duger med en av de billigaste för att sänkas ner i jorden och förmultna.” Därefter bar vi ut en av de billigaste kistorna, svepte ett brunt, tunt maskinpapper runt den, band runt kistan några varv, så att pappret hölls på plats. Därefter lyfte vi kistan på ”langflakan”, där den surrades fast. Så begynte återfärden, efter dt att kistan betalts.

Arbetet fortsatte på möbelaffären , dag efter dag. Nu var det inte fråga om 10 timmar. Vi jobbade från kl. 9 till kl. 18. Således 8 timmar om dagen, lördagen 6 timmar, och nog räckte det. Men vad som inte riktigt föll mig i smaken, det var arbetstiden. Möbelhandlaren tyckte det var bra tid. Han var inte särskilt morgonpigg. Det var ett rätt tungt arbete att jobba på en möbelaffär i mitten på 30-talet. Tunga pjäser skulle lyftas av och an i verkstaden, likaså bäras in i butiken, där kunden gjorde sina inköp. De kunder, som bodde i och nära staden, fick sina möbler hemförda. Minns att jag för detta ändamål hade en hög kärra, med höga bladresårer, och en lång lave, där de olika pjäserna lades för hemtransport. Tungt var det att lyfta dessa tunga, för det mesta av björk gjorda möbler, på denna höga kärra. Den hade vanliga trähjul, försedda med järnskenor. Men många gånger ännu tyngre att få bort pjäserna, när man inte alltid var hemma, dit möblerna fördes, likaså när möblerna fördes till ensamstående kvinnor. Även likkistor fördes till sjukhuset, samt till olika hem, där någon hade avlidit. Detta kunde även förekomma ganska sent på kvällarna, om så behövdes. För detta ändamål användes samma höga obekväma kärra. Vintertid, när föret tillät, användes en större kälke, både för möbler och likkistor, vilket var lättare. Kälken var ju nära marken, jämfört med laven på den höga kärran.

Minns att jag förde en likkista till en bland de äldsta i staden, sådär 80 år. Kanske något över. Den gamla farbrorn hade avlidit hemma, i makarnas sovrum, några timmar innan jag kom dit. Den rätt så gamla frun hjälpte mig att bära in kistan, som var, om jag minns rätt, en vit sådan. Hon hade rätt kämpigt att orka uppför de s.k. ”farstutrapporna”, ca 5–7 till antalet. När vi gott och väl kommit in i sovrummet, lades kistan på golvet, vid sidan om den döda, som hade flyttats från sängen till ett sofflock, uppburet av en stol i vardera ändarna. Över den döda hade hustrun dragit ett fint, vitt lakan. Det togs bort från hans ansikte, för att visa mig om den gamla mannen var sig lik. Han hade ett ganska långt bockskägg. Ofta sågs han vandra omkring i staden, innan åldern tog ut sin rätt. Nu var han klädd i vita kläder, färdig gjord i ordning för att läggas i kistan och bäddas ned i jordens sköte. Jag minns mycket väl de orden, som hustrun sade, när hon tagit bort lakanet från den dödas ansikte: ”Ja, ja, där ligger han nu vår kära morfar.” Efter detta tackade hon mig mycket hjärtligt. Jag sade ”adjö”, och försvann med kärran till affären.

Familjen hade en dotter, samt två barnbarn, som var närmast sörjande.

Min lön när jag jobbade på möbelaffären var 5 mk om dagen, samt en gång kaffe med bulle, som avnjöts vid 15-tiden. Lönen hade nu reducerats med hälften från sommaren innan, när jag jobbade på bryggeriet, men nu var det endast 8 timmar per dag. Möbelhandlaren räknade som så, att mera kunde jag inte få. Jag fick ju lära mig en hel del inom möbelyrket, som jag kunde ha stor nytta av längre fram i livet, vilket också var fallet. Han, som ägde affären, var bräcklig till hälsan. Han hade dåligt hjärta, och kunde inte alls lyfta tyngre pjäser på grund av svåra bränningar i brösttrakten och bröstet. Men hans hustru tog alltid i när så behövdes och på så sätt klarade vi oss bra. Hon jobbade även i verkstaden vid behov, när tid fanns.

Det hände, att hon inte alltför sällan fick lov att fara längre bort till den närbelägna landsorten, för att förlösa någon, men då hämtade den blivande fadern barnmorskan med häst. Var det närmare, eller inom staden, sadlade hon ”tramphästen”, lade väskan med de kanske primitiva instrumenten på styrstången och så bar det iväg. När hon hämtades till landsorten stannade hon alltid någon dag, innan husbonden (fadern) körde hem henne med häst.

Jag tror att möbelhandlaren dog i mitten på 40-talet, knappt 60 år, då däremot hustrun dog i slutet av 60-talet i den höga åldern av något över 90 år. Detta var något av vad som hände på en möbelaffär i mitten av 1930-talet. Tilläggas kan att varken på bryggeriet eller på möbelaffären betalades övertids- eller semesterersättning.

Av möbelhandlaren fick jag ett par pjäxstövlar för min flit, när vi sålde möbler på marknaden. Fick även använda fruns gamla cykel, som hade skenor och stänkskärmar av trä. Både skenor och stänkskärmar var rätt så vinda.
[Inf. 2008-09-04.]

 



23. Den lilla skogstjärnen

Mycket kunde ännu berättas, när det gäller denna lilla stad, men kanske lagom såhär. Allt har ett slut, så har även denna bok där jag på ett enkelt och hoppas jag lättfattligt sätt, försökt att av vad jag kommer ihåg, samt med några få tips, ledsaga er på en vandring genom minnenas värld. Där glädje och sorg, nöd och nåd, kärlek och hat vandrat hand i hand. Där sorgens tårar mött glädjens tårar. Där hopplöshetens stjärna slocknat och hoppets stjärna tänts. Allt detta mellan åren 1921–1937. Därför vill jag avsluta med att på tankens vingar ta er med till en liten skogstjärn, som låg strax intill staden.

Låt oss stilla gå ut på en liten landgång, ca 10 meter, med ett vitmålat skyddstak, för att sätta oss på en bänk, som är gjord på en liten brygga innanför ett vackert skyddsräcke. Hit kom både äldre och yngre under varma sommarkvällar, för att koppla av, och se den vackra naturen. På denna vackra plats hade säkerligen månget förälskat par suttit hand i hand under vackra, ljusa månskenskvällar och lovat varandra trohet. När kärleksband knutits och mångatans silverblänk kommit till dem, på det sakta krusade vattnet, mellan vita blommande näckrosor. Och när en ljum sommarvind svept stilla förbi, med en stark doft av getporsblom från skogens gömma och överhöljt de tu med något oemotståndligt i romantikens och drömmens värld, som bara de kunde ana sig till i denna ljuva atmosfär. Och varken tid eller rum fanns, allt stod stilla för ögonblicket. Endast syrsors entoniga sång hördes på avstånd, och lyfte stämningen över alla gränser. Och när, som i en hägring, kunde skönjas i skogens dunkel, små älvors slöjfagra skymningsdans, då hade längtans hunger stillats, en längtan nått sitt mål, som skulle vara livet ut. Så hade väl de flesta i varje fall tänkt sig och drömt sig till.

Men på denna vackra plats såddes även det lilla frö, som var förknippat med kärlek och vackra tankar, samt drömmen om en underbar framtid. Men som fick den lilla spirande plantan att vissna, innan den ens hunnit i knopp. I hopplöshetens, förtvivlans, sorgens och kärlekslöshetens kalla jordmån. Gång efter annan vattnades den lilla plantan av sorgens tårar.

En suck av brustna illusioner smög säkert fram ur mången väns hjärta, vid förnyade stunder vid denna skogstjärn, där mångens hopp hade grusats. Men ännu en kväll skulle någon se månen, som gav sin återspegling mellan de tigande näckrosorna, som stilla slumrade i den vindstilla kvällen, och som visste allt om alla. Här på denna plats hade näckrosor år efter år fått bevittna många positiva händelser, men även negativa.

Den så mycket vackra och omsvärmade skogstjärnen finns inte mer.


Jag såg dig du ensamma blomma
Bortglömd på en gammal sliten äng
Jag tänkte till dig får jag komma
Kanske du kunde bliva min vän

Så sakta du vajar för vinden
Och mot mig niger så glatt
Blott du och jag och stunden
Kan spela varandra ett spratt

Sagor om blommor nog man minns
Från barndomens lyckliga dar
Om älvor som dansar om dom finns
På blommande äng under natthimmel klar

Jag böjer mig mot dig och frågar
Säg vill du bliva min vän
I hjärtat brinner en längtans låga
Till ensamma blomman på en gammal sliten äng

Du bugar dig djupt och viskar
Så gärna så gärna min vän
Men snart kommer hösten du mister
En blomma så ensam från en gammal sliten äng

Men minnet du skall ej med tårar
I hjärtat bevara min vän
Inom kort kommer nya vårar
Vi får mötas på nytt på en grönskande äng

 

SLUT

Bror Johansson

[Inf. 2008-09-14.]

Bror Johansson (1986) Gutta-Kalles två bröder. Grispojkan från Nykaabi 1921–1937.
(Rev. 2019-02-17.)