Jag minns min sköna stad.

av

Börje Wilkman

1920–1980

[Gick som följetong november 2017–mars 2018.]

1. Apoteksgården

Även nu med 50–60 års perspektiv tycker jag att min barndoms- och ungdomsstad var en intressant stad, en inspirerande stad. Där fanns inga nöjen, ingen biograf t.ex. Man var tvungen att själv hitta på förströelser och för det fanns det i sanning aldrig sinande möjligheter. Jag är ganska säker på att våra jämnåriga i grannstaden med bioföreställningar varje dag, med idrottstävlingar så gott som varje söndag, med brandkårsfester, med skridskobana där grammofonmusik och belysning lockade till paråkning och dans på kvällarna samt mycket, mycket annat, sist och slutligen ofta hade en fattigare barndom än vi, som helt var beroende av vår uppfinningsförmåga. Vi var verkligen inte blaserade. Ett biobesök, filmer visades dock sporadiskt, var ett samtalsämne för veckor, en glassvagn ett bevis för att staden följde med sin tid. Naturligtvis avundades vi de i fråga om nöjen bättre lottade grannstadspojkarna, men det skulle aldrig ha fallit oss in att medge detta. I stället noterade vi vaket allt som vi ansåg förbättra vår stad. Själv var jag speciellt känslig för stadens ringa antal stenhus. Stenhus i många våningar gav, enligt min mening, en stad dess status. Med glädje konstaterade jag att Handelslaget byggde ett garage av tegel. De enda stenhus i staden hade vid denna tid var Normalskolan, kraftverket och seminariets bastu.

Visst var Nykarleby en idyll under 20- och 30-talet, men detta hindrade dock inte omvärldens stormvågor att tränga dit, oftast dock dämpade till loja dyningar. För en s.k. herrskapspojke var Nykarleby en utmärkt uppväxtmiljö. Gränserna mellan samhällsklasserna var på ungdoms- och pojknivån diffusa, vi räckte helt enkelt inte till för uppdelning i fållor. Alla hörde i stort sett till samma ”schack”, de uppdelningar som fanns exempelvis i fråga om idrottskamper, berodde mest på var man bodde. Här kan dock inflikas att när min bror Gunnar och jag grundade IFO, idrottsföreningen Olymp (icke registrerad men med alla möjliga grenar på programmet, fick vi tack vare våra resurser medlemmar från hela staden. Vi ägde nämligen den ena av stadens fotbollar.

Jag hade alltså kamrater från alla samhällsklasser och rörde mig obehindrat i deras hem. Självfallet noterade jag olikheter i levnadssätt och materiella resurser, men till att börja med tyckte jag att detta var nånting fullkomligt naturligt. Först i 10–12 årsåldern märkte jag på allvar att det också i Nykarleby fanns klasskillnader och att jag själv hörde till de priviligierade.

Nu över 60 år senare framstår min barndomsstad som ett småborgerligt lilleputtsamhälle. Men jag tycker Nykarleby var renodlad i sin litenhet, jag minns den som en vänlig karikatyr av en vrång värld.

Pappa hade grundat en stuverifirma, var stadsdirektör (1932–40) samt ägnade sig när tiden medgav åt skötseln av Nykarleby stamapotek, som han innehade sen år 1917. Jag växte därför upp i apoteksgården, en envånings vitrappad byggnad i hörnet av Borgare- och Kyrkogatan. Läget var vackert vid den lilla parken Fåfängan, som i sin tur låg vid älvstranden. Fåfängan fick småningom en lämplig staty Flora, ett verk av Victor Malmberg, vars far varit apotekare i Nykarleby.

Apotekaren hade en villa vid Andrasjön, granne till den som pappa senare köpte. Då Malmberg påstods vara spiritist var det föga överraskande att det spökade på vägen vid villan Kaunisniemi. Där vandrade en man klädd i hög hatt, med huvudet under armen, vilket måtte ha varit besvärligt. I dagsljus skämtade vi pojkar friskt om detta, men under mörka, stormiga höstkvällar uppehöll vi oss inte gärna i närheten av villan. Då Kraftverkets chef Axel Henriksson köpt villan och många år bott där utan att något exceptionellt hänt, miste platsen största delen av sin mystik.

Men åter till apoteket, vars läge nog inte var utvalt med tanke på kommersen. Dock, närmaste apotek i norr fanns i Jakobstad och i söder i Oravais. Det spelade knappast någon roll för kommersen var apoteket låg. Förresten, ingen plats låg avlägset i Nykarleby.

2. Älven.

När jag såg ut genom apoteksgårdens fönster ansåg jag att det var Nykarleby älvs vatten jag beundrade. Jag var djupt indignerad över beteckningen Lappo å (Lapuanjoki-Nykarleby älv) i officiell skrift. Jag tycker fortfarande att jag hade rätt. Oftast är det en ort vid vattendragets möte med havet som ger den dess namn. När Nykarleby älv passerat Jeppo börjar den utveckla sig till en riktig älv, för att strid och flodlik med höga, branta stränder genomflyta staden Nykarleby. Alltså: Nykarleby älv.

Älven, vad betydde den för pojkar i 10–15 årsåldern på 20- och 30-talet? En seminarist som simmade fram till kraftverksdammen, där vattnet forsade över dammkanten tilldrog sig vår vördnadsfulla beundran. Vi tyckte att det var höjden av dumdristighet fast det inte är speciellt farligt för en någorlunda god simmare.

– Älven gav oss våra första finska kontakter. Finnar det var dåligt klädda, orakade män, ”puriljassar”, som luktade sprit, strödde kring sig blanka bleckpluntor och påstods dra kniv så fort minsta tillfälle bjöds. Ja så här ansåg man allmänt i Nykarleby på 30-talet. Detta orättvisa och grovt generaliserande omdöme berodde väl förutom på fördomar och okunnighet om vad flottarens arbete gick ut på, även på den djupa klyftan mellan finskt och svenskt som fanns då. Felsökeri var nog en populärare sysselsättning än brobyggande.

Islossning, se där en begivenhet i Nykarleby. I medlet av mars börjar visa män undersöka isens tjocklek. Vanligen är den alltför tjock. Då börjar man från dammen motströms såga upp en ränna som skall underlätta islossningen mellan Storabron och kraftverket. Kanske det hjälper, men för dem som vill gina över älven från Apotekarns backe till Seminariet betyder det en omväg som blir längre för var dag som går.

Så en dag kommer isen. ”Han far i Jeppo nu.” Skolorna får lov. Såväl lärare som elever störtar till älvstranden för att bevittna skådespelet.

Nu kommer den, isen. Men den är inte ännu den rätta, den väldiga, utan endast en förelöpare som legat vid Rajåkern och vuxit till sig så att den till slut tvingats vidare. Om den täpper till älven vid dammen måste den bort innan den ”riktiga” ismassan kommer. Tappra män går ut på de upptornade isflaken och sticker in sina sprängsatser mellan dem. Då de detonerar stiger pelare av isbitar tiotals meter upp i luften, varpå isen i bästa fall fortsätter sin färd ner mot Åminne och Djupsten. Så är älven åter isfri upp till Storabron, redo att ta emot den stora isen, som när den slutligen kommer inte lämnar något tvivel om att den är den rätta, stora, väntade. Den sveper över stränderna upp till ett par meter över strandlinjen. Den brakar, den dånar, den lämnar efter sig saker som visar att den inte är vilken liten islossningsfjutt som helst. En lada i Fåfängan, en tvättbrygga i Aptekarns backe, en svinkropp i strandbuskarna vid Nilssons ”piggin”. En vår tog islossningen rent av en pelare från kraftverket.

Islossningen når sin klimax vid dammen, som likt en väldig kvarn smular sönder isflaken och allt som frusit fast i dem till en homogen massa, vilken likt en jättelik grynkorv söker sig mot havet.

Islossningen var en festlig manifestation av vårens ankomst, men den fordrade även sina offer. Detta inträffade en underskön aprildag i slutet av 1920-talet. Apoteket hade en söt tjänarinna, Hjördis. Den manliga eleven på apoteket hade fått en kamera. Hjördis skulle fotograferas, en på den tiden såväl invecklad som högtidlig procedur. Var skulle det ske? Kraftverket vore säkert en lämplig bakgrund. Isen framför dammluckorna såg stadig ut. Ynglingen går ut på isen, riktar kameran mot dammen. Hjördis hoppar ner på isen framför luckorna. Hon småler, han fotograferar. I samma ögonblick brister isen som hon står på och hon dras ner i ett inferno som endast kan anas av oss. På det unika fotografiet ser man en ung kvinna glatt småle omedveten om att hon just då drog sitt sista andetag.

Det var ingalunda endast under islossningstider älven satte sin prägel på livet i stan. Vintertid var den för stadens pojkar deras skridskobana. Flodvattnet vid stränderna frös till isbårder som var skrinnbara nästan hela vintern. Bårderna var bredare ovanför kraftverket, där spelade vi bandy. Våra dagars ishockeystjärnor borde se vår utrustning. ”Hockare” (skridsko med sko) hade några få. ”Nurmis” något flera (=skridsko som skruvades fast vid en stadig känga, med en nyckel), men de flesta hade hemmagjorda skridskor. Av dem hade de sämsta bett av vanligt sågblad, medan bett av ramsåg ansågs gå an. Klubborna utgjordes för det mesta av trädgrenar som av naturen förlänats en viss likhet med en bandyklubba. Bandyboll hade vi sporadiskt, när den inom kort försvann ersattes den av en vanlig gummiboll. Målet var utmärkt av två käppar, vilket hade som följd en massa hetsiga diskussioner om det var mål eller inte. Inte kom man heller så att säga till ”dukat bord”. Först skulle banan sopas om det snöat.

Skridskoåkningen var inte heller den utan dramatik. Förrädiska höstisar och nyckfulla strömmar kunde få ödesdigra konsekvenser om inte Nisse Nordling (17) var i närheten. Han knep en liten pojke i nackskarven, just i rätta ögonblicket, innan denne hann försvinna under isen. Nisse fick scouternas Mannerheimspänne, det var han väl värd.

Ett nöje som också utövades på isen var s.k. slängåkning. En kälke eller något liknande fästes vid en kraftig stång, vars andra ända var fäst vid en bastant stock som fryst fast i isen. Stången skuffades runt, runt, runt, varvid de som satt på kälken fick uppleva fartens tjusning. Feg den som bad om nåd, man skulle sitta tills man kastades av eller tills, i undantagsfall, stångknuffarna tröttnade. Detta var främst fastlagstisdagens nöje, som framkallade desto större jubel ju vådligare luftfärderna från kälken var.

Älven stod sommar och vinter för stans vattenförsörjning, vid sidan av brunnarna. På de ställen där det var möjligt att komma ner på isen med vattenkälke eller släde fanns det vakar som hölls öppna hela vintrarna, så länge isen bar. De var cirka en meter i kant och hade en liten gran nära varje hörn, till vägledning och varning. Dessutom samlades ju med tiden issörja och -bitar på tre av vakens sidor, den fjärde hölls fri för vattenhämtande personer (tjänarinnor och vattenkuskar). Vakarna var ett tecken på att vintern kommit. Vår tids människor som vrider på sina kranar för kallt, varmt eller blandat vatten borde känna tacksamhet för att de inte behöver hämta sitt vatten med en så på en kälke från en vak. Det iskalla vattnet fylldes i sån med ämbaren på en såphal iskant. Sen skulle den tunga kälken dras och skuffas uppför älvstranden med sitt skvalpande innehåll. Stackars tjänarinnor.

Isdösar var inte vanliga i Nykarleby, men t.ex. apoteket behövde is som självfallet togs från älven. Av någon anledning var det Laxö-Anders söner som tog upp is åt apoteket. De sågade ut bitar på ungefär en halv kubikmeter, sen stacks en lyftanordning under blocket. Alltsamman drogs med häst upp på isen, sattes på en släde och forslades till iskällaren där den täcktes med ett tjockt lager sågspån.

Älvstränderna var uppskattade skidbackar. I ”Nilssons piggin”, backen mitt emot apoteket avlade man inträdesprovet till de något äldre pojkarnas krets, 12–14 åringarnas. Man for till ”piggin” för att stå, dvs. åka ner för älvbranten utan att falla. Föll man fick man en ”käring”, som man avbördade sig genom ett stående åk. Att ha ”käringar” med sig hem på kvällen var en ytterst förnedrande sak. När ”piggin” var ett övervunnet stadium följde allt svårare utförsåk, främst vid älven, Lill-himmeln och andra. Ute i terrängen väntade Kackorrdunten, ett som vi tyckte högt berg i Kovjokiskogen och Korkea en bergknall i Andrasjöskogen.

Älven satte även om vintern när den låg fjättrad av isen, sin prägel på livet i stan, men det oaktat var nog islossningen inledningen till älvens högsäsong. Bomstockar sattes ut, propsflötor kom flytande längs älven och med dem kom flottarna. Propsarna och pappersveden skulle slussas genom propsrännan vid kraftverket. Kom det mycket virke så fick en del vänta ganska länge varvid många propsar sjönk. Sjunkarna togs efter flottningssäsongens slut upp av ortsbor som ville ha en biinkomst.

Klappbron sattes ut, på den låg gummorna och tvättade. Småpojkar fiskade, de kom stolta med metspöt på axeln medan de glatt viftade med en grenklyka på vilken det hängde några mörtar och abborrpinnar. Nedanför dammen kunde man [på höstarna] fånga nejonögon som sög sig fast i foten om man doppade den i vattnet mellan stenarna. Yrkesmässig fångst av ”nätingar” (nejonögon) idkades med mjärdar i Ragnö fors och i strömfåran nedanför Seminariet.

I slutet av maj sattes båtbryggorna ut. Längre ner vid Nålörn och Beckbruket rustades motor- och segelbåtar för sommarn. Marinskyddskåren ordnade simtävlingar vid badstranden nedanför Bircks bastu. Birck var före detta polis, hans hustru hette Lisa men kallades Liis. Småpojkar förargade Birck genom att fnittrande ropa ”Birck var pålis i natt”. Älven flyter genom stan i stort sett i nord-sydlig riktning.

Större delen av stan låg på dess östra sida, med kraftverket, Ströms bryggeri, Stadskvarnen, Engs garveri och högre upp mot Jeppo, Joupers verkstad vid älvstranden. På västra stranden låg Kristliga Folkhögskolan, Seminariet samt i jämnhöjd med Joupers kaplansbostället Värnamo, som hade Ebba Brahes ruddamm som granne mot stan och en gammal kvarn som södra granne. Ebba Brahes ruddamm kunde med god vilja definieras som en damm, men att den skulle ha härbärgerat rudor fanns det nog ingen som trodde på.

Vid den gamla kvarnen låg tre små holmar. På den största, den närmast stan fanns ett hus, antagligen mjölnarens bostad. Mellan denna holme och älvstranden låg kvarnen, övergiven av alla utom av oss pojkar. Vid ett av våra kvarnbesök, såg en man på väg till stan att vi slog sönder ett fönster. Han måtte ha varit på dåligt humör eller kanske var det ägaren, i varje fall kom han som skjuten ur en kanon för att näpsa oss. Vi hann med nöd och näppe gömma oss, innan han stack in sitt långa ben genom kvarnkammarens fönster. Dess bättre, hittade han oss inte.

Till de två andra holmarna kom man genom att hoppa på de stenar som fanns i de smala sunden. Där kunde man sitta på någon sten och meta medan man beundrade Juthbacka gård som låg ett hundratal meter söderut. I den bodde provinsialläkaren Woldemar Backman med sin maka Elisabet, stadsläkare i Nykarleby. På hösten kunde man kräfta mellan stenarna i augustimånens sken, men framförallt kunde man åka på isflak i strömfåran innanför holmarna i vårens farliga tid.

När biografen på Rings upphört med sin verksamhet, flyttade Anttila som skött bion, med sin familj in i huset på den första holmen, det betydde slutet på våra kvarnbesök. Fru Anttila som ibland arbetade på apoteket och kände till pappas svaghet för mat, kanske enkannerligen för kräftor, höll ett femtiotal kräftor i sump och bjöd ut dem några dagar före jul åt apotekarn. Han blev storförtjust och beslöt bjuda sin vän Richard Kisor, också matglad, på en överraskning på julaftonsnatten då det normala julfirandet var förbi. Succén var stor trots det pansarlika skalet. Det fanns inte djupfryst den tiden.

Till älven hörde självfallet Storabron, en av stadens viktigaste platser. Vilken sensation när bron reparerades och delvis förnyades. En del av den gamla bron utmönstrades såsom farlig. De stödjande delarna byttes ut mot kraftiga stålbalkar som gick från spann till spann. Transporten av dem vållade problem, stan hade ju inte järnväg. Balkarna drogs med häst och släde från Kovjoki station. Inte med en häst, inte heller med två, nej med massor av hästar, låt oss säga tjugo. Det var något det, 20 hästar som släpade på 20–30 meter lång balk som låg på ett tiotal slädar. Vilken uppståndelse. Nej aldrig går det ur min syn.

I samband med brobygget körde Sund med sin lastbil utanför kyrkan ned i älven. Det fanns två chaufförer Sund i stan. Den ena hette Alfred, kallades Lill-Sund för att han var så kort. Utom lastbil hade han taxi eller birs som man sa i Nykarleby samt dessutom en buss med vilken han sommartid upprätthöll regelbunden förbindelse med Andrasjön. Alfred hade stor familj, 16 barn om jag inte minns fel. Sönerna övertog i slutet av 30-talet all verksamhet. Alla manliga Sundar ansågs vara onaturligt starka. De bodde i den nuvarande museigården. Alfreds yngre bror hade också lastbil, det var han som vid kyrkan miste herraväldet över sin bil, körde genom det murkna träräcket mot älvbranten, ner längs det ganska hisnande stupet, varpå den vådliga färden, som begloddes av arbetarna vid brobygget, slutade med att bilen flög ut i vattnet där den sjönk. Ingenting syntes av bilen men efter en stund dök Sund och hans hjälpkarl, förmodligen en av sönerna, upp helt oskadda. Olyckan kommenterades livligt i åratal.

Söderut från Storabron fick man i höjd med Stadskvarnen och Engs garveri i blickfånget Brunnsholmarna, där verksamhet av det slag namnet antyder, i tiden bedrevs. Man förundrar sig när man erfar att på holmarna funnits kurhus och surbrunn, att badlivet florerat, att käglor slagits omkull, att t.o.m. baler och bröllop hållits på ”Holmens” restaurang. Denna undran berodde på att holmarna vid högvatten är nära på under vatten, vid islossningen sveper ismassorna ofta över holmarna (detta under 30-talet, nu efter den senaste dammhöjningen vid Kraftverket syns inga holmar). Man bör komma ihåg att den tid ”badlivet” stod i blom var vattenståndet mycket lägre trots att vattnet redan då kunde stiga till utvärdshusets sydgavel. Ännu så sent som år 1907 annonserade Carl W. Björkqvist ”vördsammast” (JT) att Brunnsholmarnas restaurant i Nykarleby kunde stå till tjänst med:

• Första klass kök och vinkällare.
• Frukost, middag och kvällsservering.
• À la carte servering hela dagen.
• Väljusterad kägelbana.

Kraftverket byggdes år 1925 och då omöjliggjordes all verksamhet på Brunnsholmarna, men redan tidigare år 1920 hade förbudslagen tagit kål på värdshusverksamheten, den avskräckte den sista krögaren att förnya sitt kontrakt.

3. Burkar och skolfuxar.

Påståendet att nykarlebyborna livnärde sig av att hugga ved åt varandra är självfallet ett dåligt skämt, men däremot är det sant, att mången levde på att hyra ut rum åt seminarister. I 30-talets kärva ekonomiska klimat hörde nog seminariet till de få källor, som kunde erbjuda nykarlebyborna en förtjänstmöjlighet. I stort sett tillförde seminariet staden omkring 150 personer, beroende på hur man nu räknar och det är att märka ”betalande personer”.

Likaså satte seminariet och seminaristerna sina spår i stadens idrotts- och skyddskårsverksamhet och alldeles speciellt i den kulturella aktivitet som i hög grad var beroende av impulser från seminariet.

Självfallet förstod ortsbefolkningen att den hade ett gott kapital i ”burkarna”, som man skulle dra nytta av. Men det var kanske svårt att medge detta. Fast flickorna såg nog med glädje att utbudet kavaljerer, tack vare seminariet, ökat väsentligt. Någon konkurrens av gymnasister hade seminaristerna ju inte, samskolan var endast en mellanskola. Bland folkskollärarfruarna är därför nykarlebyflickorna väl representerade. Ofta talade man hellre ringaktande om ”burkarna”, än noterade att om man skrapar på våra kulturpersoners, tjänstemäns, politikers och bankdirektörers yta, så sticker ej sällan en folkskollärare fram sin nuna. Skolradiochefen Nils Göran Engström, skattedirektören, assessor Holger Sallmén, Lovisas stadsdirektör Helge Björklund och polismästaren i Jakobstad Karl Asplund [far till artillerikaptenen] för att ta några exempel på framgångsrik varsamhet utanför folkskolans väggar, på 30-talet.

Bland mera kulturellt orienterade, Väinö Viherkoski, senare känd som författaren V.V. Järner, Alfred Tallmark litterärt verksam Oravaisbo, Kaj Hagman redaktör för kulturtidskriften ”Horisont”, han hade litterärt påbrå, hans far var den legendariska signaturen ”Neger” i Vasabladet, Åke Knuus, korsuvalsens skapare. Många nykarlebypojkar sökte sig till seminariet, ej att undra på förresten, det var ju ett bekvämt och billigt sätt att utbilda sig. Fullvuxna män, som dock hälsade på oss smågrabbar, var t.ex. tre bröder Siegfrids som föräldralösa(?) bodde i en liten stuga som de rustade upp. Sina seminariestudier finansierade de som målare.

Av bröderna Rajander stupade den yngre, Gustaf medan den äldre ”dandyn” Torkel många år fick nöta gatorna i Nykarleby innan han fick en ordinarie tjänst. Han påstod att en flicka en gång på en dans i Jeppo sagt åt honom ”Har du na(något) kort av dig, jag älskar dig så jag val(blir) allt sveittu (svettig)”, men det yttrandet får nog Torkel själv stå för. Erik Lund och Nils Sundqvist var båda i min ålder, Nisse klasskamrat rent av. Erik Lunds pappa Axel påstods ha en så bärande stämma att han överröstade allt och alla i kyrkan och därför blivit förbjuden att sjunga där. [Och så fanns brodern Holger Rajander, min klasslärare på ettan i gymnasiet. Han är för evigt förknppad med Runar Schildt, Rönnbruden och Aapo.]

Helge Henriksnäs hörde till skidlöparsläkten från Vexala. Han gifte sig med Svea Hansson från vår granngård. Han hörde till Kristliga Folkhögskolans lärarkår.

Rolf Herler hade studerat teologi några år innan han beslöt att bli lärare. Han var en intensiv person som älskade Nykarlebys skärgård där han, på en av Brudholmarna, byggt sig en såväl originell som nätt liten stuga med torvtak och blyinfattade fönsterrutor.

Utom seminariet fanns i staden en femklassig samskola, seminariets övningsskola Normalskolan, landskommunens folkskola samt Kristliga Folkhögskolan. Dessa läroanstalter kunde uppvisa ett intressant galleri lärarprofiler.

Seminariets lektor i geografi (m.m.) Sigurd Sahlberg tog nog priset, entusiastisk och tankspridd så man inte trodde det var sant. ”Har ni sett, har ni sett ett kålhuvud va? Har ni sett huru bladena gå?” påstods han ha utropat en gång när han kommit in i en klass där han inte hade någonting att göra. Han brukade, när han skrev sina läroböcker i geografi, låna uppslagsverk av sin granne folkskoleinspektör dr Johannes ”Pipus” Qvist, ett annat stort original, som bl.a. cyklade med fötterna på styrstången och lång som han var fastnade han i den ställningen varpå han åkte in ett nässelsnår. – Men åter till Sigurd som försjunken i djupa tankar går för att låna en bok av Qvist. Han går för långt till motsvarande gård i följande kvarter. Där bor rektor Gustav Adolf Yrjas, samskolans frispråkiga lärare i svenska och historia, just då i färd med att bära in ved till sitt kök. Sigurd betraktar honom med förvåningens finger i häpnadens mun: ”När har du börjat bära in ved åt Qvistens?” Direktor för seminariet, Alarik Fougstedt, stillsam, försynt, till sin utbildning teolog. Fru Ester var i stället energisk för två, hon hade förmodligen stor del i direktorsbesluten. Hans efterträdare Hans von Schantz (1939) var även han teolog. En kraftfull och omstridd skolman som skulle bli seminariets sista direktor.

[Och jag som trott att jag varit den enda som åkt in i ett nässelsnår! Omkring 1979 fick vi låna Ole Haglunds verkstad för mopedtrimning. Efter att förgasaren var uppborrad med 13 mm borr, skuffade jag igång mopeden vars kickstart inte funkade. Tyvärr hade gaskolven vid monteringen fastnat i öppet läge, så moppen drog igång på fulla varv, stegrade sig och jag hängde med som på en rodeohäst tills färden slutade efter kanske 10 meter i ett nässelsnår.]

Lektorn i svenska Oskar Holmqvist hörde definitivt till de disträa, men han kom dock ihåg att odla sina favoritsysselsättningar schack och skruvspel samt mete. En julafton kom han för få ett parti med pappa, men mamma Julia påpekade otåligt att det var julafton. ”Det hade jag verkligen glömt.”

Lektorn i gymnastik Niilo Böök var svårt sjuk. För att kunna upprätthålla sin tjänst och få pension, skaffade hans fru Elsa en bil, en T-ford, med vilken hon förde sin man från jugendhuset på Källbacken till seminariet. Sonen Bjarne, en av mina bästa vänner, var också sjuk, men med otrolig energi läste han sig till student och vidare till forstmästare. Då han inte orkade med yrkets fysiska påfrestningar sadlade han om och blev vicehäradshövding.

Böök efterträddes av Runar Ingberg, en glad, utåtriktad man som intresserade sig för praktiskt taget allt utom att undervisa i gymnastik. Han var starkt oppositionell mot skolsystemet och isynnerhet mot sin överordnade direktorn.

Lektorn i teckning Arne Jernström målade själv, med tallar, vatten och blommor som älsklingsmotiv. Porträttet av direktor Gustaf Hedström i Seminariets festsal är ett verk av honom. Han var Sigurd Sahlbergs svåger eller egentligen fru Majlis Sahlbergs. Med andra ord, Majlis och fru Ella Jernström var två rölliga systrar. Ella undervisade vid Normalskolan efter Arnes död 1937. Före den undervisade hon hemma hos sig Birger Sahlberg, lektorns son och mig fram till samskolan. Vi satt i var sin pulpet i herrskapets sal, svarade på frågor och gjorde våra klassuppgifter. Dessutom fick vi följa med slöjd- och gymnastikundervisningen i Normalskolan.

Jernströms efterträdare Torsten Korsström var en stilig, trevlig man, som stans giftasvuxna flickor naturligtvis ihärdigt jagade. Han gifte sig nog till slut, men inte med någon nykarlebyflicka, utan med författarinnan Mirjam Tuominen.

Samskolan var inrymd i ett vanligt boningshus [som dock byggts ut för skolverksamhet] i hörnet av Borgaregatan och V. Esplanadgatan. Inträdesprovet klarades galant av alla. Då skolan var privat fordrades 100 elever för att man skulle få statsunderstöd. Man formligen tiggde om elever. Knappast någon stannade på klassen. Försökte lärarna med så ohemula metoder slutade vederbörande sin skolgång, hotade i varje fall. Lärarna var inte långvariga. I stort sett var det väl så att nyblivna magistrar tog anställning vid skolan i väntan på en ”riktig” tjänst. Gärna ett lektorat vid seminariet. Under mina fem år hade vi tre rektorer. Först Yrjas, som flyttade till Jakobstad då jag kom till fjärde klassen. Sedan följde Holger Wikström ett år. Han flyttade till Helsingfors, där han blev lektor i ett läroverk och rektor för Aftonskolan. Han var en glad och i bästa mening studentikos man. Den tredje var prosten Valdemar Westberg, som dock inte undervisade i religion utan i historia.

Lärarinnan i finska Ingrid Åkerblom, ”Kråkan” kallad var argsint och fruktad. Hennes uppgift var inte lätt då eleverna satte en ära i att inte läsa finska. Att något ändå fastnade kan väl gottskrivas henne.

Läraren i geografi och biologi Gunnar Forsander var även vår omtyckta scoutchef. Hans status steg en hel del efter det att han en sommar deltog i en jamboree i Ungern. Han slutade sin lärargärning som direktor för seminariet i Ekenäs, efter att ha varit lektor vid Nykarleby seminarium ett par decennier. Även Åke Åström blev seminarielektor via samskolan.

Att bedöma hur en kyrka ser ut uppifrån, dvs. hurudan dess grundritning är, kan vara svårt för en icke flygkunnig pojke som sällan går i kyrkan. Vår religionslärare pastor Runar Still frågade mig: ”Är Nykarleby kyrka korsformad eller rektangulär?” Jag svarade utan betänkande:

”Rektangulär”.

”Börje har du någonsin varit i vår kyrka?” frågade Still. Han sårade mig djupt, trots att jag ingalunda ville vara nån expert ifråga om kyrkor.

Teckningslärarinnan Elsa Jäderholm, med öknamnet ”Fjäderholm” bodde en tid i apotekets Lillabyggning. Hon var ytterst obalanserad, genomgick flere religiösa kriser, men torde som Frälsninsarmésoldat ha nått ett visst själslugn. Arg som ett bi blev hon när hon hittade en levande simpa i det vattenämbar för tvättning av penslar, som under lektionerna fanns nedanför katedern.

Normalskolans överlärare, ålänningen Hjalmar Björkvall, sedermera skolråd, hade två duktiga söner, av vilka den äldre Torsten blev läkare och den yngre Björn präst. Björn finansierade sina studier genom att sommartid vara telegrafist på FÅA:s (Effoas) båtar på Syd-Amerika-linjen.

Björkvall efterträddes av Otto Holmberg eller Otto H som han kallades. En inbiten ungkarl som omvärlden visste föga om. Han bodde uppe i Nystan.

Föreståndare för Kristliga Folkhögskolan var en originell herre, Johannes Nyström. Han utbildade sig först till folkskollärare, blev sedan pastor i Amerika (USA), varpå han återvände till Nykarleby där Kristliga Folkhögskolan blomstrade under hans ledning. Som förkunnare hörde han till de färgstarkaste såväl i fråga om innehållet som själva framförandet på bred Nedervetil-dialekt. Han hade sommarvilla på Andrasjön nära vår. Vi hade mjölkbeting hos honom, han hade några kor på lötet, men telefon hade han inte, utan kom till oss ibland för att telefonera. Själva samtalet föregicks av en lång resumé över händelser i stad och bygd, när sedan blomsterprakten började prisas visste man att nu kommer telefonfrågan. ”Vad apotekerskan har häärliga rabatter.” Ett sanningsenligt påstående. Även sonen blev präst, han har som stridbar kämpe för konservativa synsätt inom kyrkan, nått en viss ryktbarhet. Anderspastor var en av mina klasskamrater, ingalunda den enda personligheten.

Guido Nylander bodde med sin ”mommo”(mormor) uppe på Källbacken. Att få besöka hans hem nära sjukhuset var som att gå in i den stora äventyrarens sagoomspunna värld. Vi var klasskamrater och blev goda vänner. Guido var en i allo skötsam man, han gifte sig med flickan [Lilly] Knutar som bodde snett emot apoteket.

Armas Pihlainen tog det lugnt i skolan, något som pappa retade honom för. Armas ”körde birs”, han var pappas favorit bland stadens taxichaufförer. Han blev med tiden rätt förmögen, inte minst när han gifte sig. Han slutade köra taxi och blev köpman, som sådan stadens ”varuhusdirektör”.

En fläkt av stora världen förde Nils Odert von Essen med sig när han gästspelade i skolan. Hans far var överläkare vid länssjukhuset i Seinäjoki, men hade sommarvilla i Nykarleby skärgård i Vexalaviken. Vi träffades ofta på Loppan (Segelpaviljongen). Trots att han var mycket äldre behandlade han mig som en gammal bekant. Jag var omåttligt stolt.

Av bröderna Gyllenberg var den mellersta Pelle som son i huset hos oss. Han var en synnerligen klipsk pojke, men något lättjefull i fråga om läxläsning. Annars var han minsann inte lat. Han och hans två bröder, tonåringar då ännu, försörjde familjen, sex personer, genom att vid sidan av skolarbetet driva den såg familjen ägde vid Kärrfors. På morgonen promenerade pojkarna 4 km till skolan och naturligtvis samma sträcka efter skolarbetet. Sen började det tunga arbetet i sågen. Undra på att läxläsningen kom på mellanhand. Pelle stupade tyvärr genast i början av Vinterkriget på Näset. Han var reservkornett.

En pulpetgranne Rafael Strandén blev framgångsrik fabrikör i skåphandtag, lås m.fl. liknande manickar. Han var en stillsam pojke, intresserad av maskiner och apparater. Han visade ett foto som han med egenhändigt förfärdigad kamera tagit av sig själv (jag fick ett). Vi var mycket imponerade.

En av mina bästa vänner från skoltiden var Hans Blomqvist från Oravais. Han bodde hos Josef Herler i ett litet rum i andra våningen där vi ofta satt fördjupade i samtal av alla de slag. Efter ett jullov berättade Hasse om alla filmer han sett på hemorten, det var under de magra bioåren i Nykarleby. Med glansiga ögon och darr på rösten beskrev han för sin andäktiga lyssnare en film med Tutta Rolf, baserad på nån av Gunnar Widegrens Raggen-böcker. En av filmens herrar, troligen Åke Söderblom hade talat om hennes ”uppåtsträvande trallallaa”. Vi tyckte det var pikanteriets Mount Everest. Inte heller på erotiska skildringar i litteraturen ställde vi höga krav eller låt oss säga så här; nutidens rakt-på-sak beskrivningar, hårdporr, som inte ger fantasin den minsta chans, fanns ju till all lycka inte på den tiden. – Hemma förvarades en ”farlig” bok undanskymd bakom de andra böckerna. Den hette ”Från Dubbelörnen till Röda fanan”, i fyra delar. Som man förstår av titeln behandlade boken den ryska revolutionen, vad jag minns på ett medryckande, spännande sätt. Det erotiska bestod, vid sidan av omnämnandet av Rasputins namn, av att bokens ”femme fatal”, den sköna Kitty lockat en ung officer till sin budoar.

Han väntar snällt sittande på en stol hållande ett glas ”champis” i handen. Så inträder då Kitty klädd i en raffig negligé. Hon ger officeren en blick fylld av tusen löften medan negligén sakta glider ned till hennes fötter. Hon står inför honom NAKEN——————. Ack ja ljuva 30-tal.

4. Fabrikanter, hantverkare och handelsmän

Affärslivet i 30-talets Nykarleby kan knappast karakteriseras som blomstrande. Inte heller de fåtaliga producenterna visade nån aktivitet att tala om. Kraftverket producerade visserligen mer elektricitet än staden behövde, men nån egentlig fabrik var det ju inte. Vi stadens ”coming men”, var inte alls nöjda med den dådlöshet vi tyckte var för handen. Vi yrkade på en snabb och genomgripande industrialisering av staden. För detta hade den enligt vår åsikt goda förutsättningar. Däremot hade vi ingen förståelse för idyllen och dess bevarande. Det största hindret för grundandet av fabriker var enligt vårt förmenande avsaknaden av järnväg och hamn. Man borde bygga järnväg ända ut till Alörn [eller en hamn vid Monäs sund], där en modern hamn skulle sköta om den hela tiden expanderande exporten och importen.

Under 30-talet fick vi nykarlebybor lida smäleken att man hånfullt talade om vår stad som landets minsta och som till på köpet saknade järnväg. Som vi vet kom järnvägen till staden först efter krigen, på 60-talet torde den ha trafikerats av någon godsvagn per vecka. År 1983 revs den, men nu planerar nykarlebyborna att bygga en smalspårig museijärnväg. Cirkeln är sluten. (Nykarlebys första järnväg var smalspårig, den såldes år 1916.)

Visst fanns det några andra produkter än kraftverkets. Joupers verkstad framställde fjädrar för fordon och nådde en viss blomstring. Fabriken låg på östra älvstranden mittemot Juthbacka gård, alltså i Nykarleby landskommun.

Genast ovanför Storabron, likaså på östra älvstranden låg Engs garveri, Ströms bryggeri samt stadskvarnen som sköttes av mjölnare Hägglöv. Dessa tre anläggningar var representanter för principen: en fabrik – en man. Nämner man ännu mejeriet och Nesslers tryckeri, så är listan över produktionsanläggningar i Nykarleby troligen fullständig.

Nesslers tryckte Österbottniska Posten ÖP, som utkom varje helgfri fredag. Den kallades Gärsgårdsbladet, varför kunde jag inte förstå, förrän man putsade paradsidans kliché. Efter det framträdde uppe tvärsöver hela första sidan en landskapsbild med en gärdesgård. Tidigare hade den delen i åratal varit en svartgrå bård. Redaktören växlade men faktor var hela tiden Johannes (Hannes) Nylund.

[Den oputsade vinjetten från Österbottniska Posten den 8 januari 1927. Förstoring.]

Naturligtvis fanns det hantverkare. Plåtslagare Kivi påstods ha rymt undan sina gäldenärer till Amerika. Kanske det, försvann gjorde han i alla fall. Vem som axlade hans mantel minns jag inte, antagligen nån från landskommunen.

Av skomakarna var Pihlainen den förnämsta. Han hade såväl affär som verkstad med flere anställda. Där gjordes mina smorläderkängor. De gick ända upp till knät och hade en massa snallar, som var förträtliga, i synnerhet om de saknades. Pihlainen hade i sin tjänst skomakaren Alfons Marklund, en man med en fantastisk tordönsstämma. Det påstods att han på grund härav blev brandchef (chef för Frivilliga Brandkåren). Han kunde stående på sin gårdsplan uppe på Källbacken sammankalla brandkåren genom att ropa ut sina order. Vem vet? [Med samma stämma kunde han också på nolltid skingra oss Källbacksungar som lekte i sonen ”Attos” bilskrot.]

Såväl riktiga eldsvådor som brandsläckningsövningar kännetecknades av ett förfärligt oväsen. Sprutövningarna var ett sant folknöje, som fick pyramidala proportioner när lekfulla sprutförare prövade åskådarnas sinne för humor genom att rikta strålen rakt över dem. Vid den stora skogsbranden på Torsön fick jag följa med släckningsarbetet, trots att jag var bara 12 år, då pappa bogserade släckningsmanskap i barkassen Stevedore I, med sin motorbåt Capris. Jag tyckte branden var ruskig, i synnerhet när man berättade att skogsfåglarna inte lämnade sina reden, utan brann upp med sina ungar.

Bland de största eldsvådorna i staden var branden i Nålörns såg (egentligen hände detta i landskommunen), som påstods vara anlagd. Den inträffade dock ”före min tid”. Under ”min tid” brann det hos handelsman Nordling och i kyrkan. Vid den senare upplevde jag stämningen i staden som spöklig och overklig. Trots allt kände jag nog en viss stolthet då kyrkobranden refererades på första sidan i Husis. Lyckligtvis var skadorna inte alltför stora.

Men åter till affärslivet. Bland skräddarna stod Finnström i en klass för sig. Han hade riktig butik vid Bankgatan, där man kunde välja tyg. Stans herrar sydde hos honom, medan pojkkläder gjordes hos Heimo. Heimo förlamad i underkroppen. Hans svenska var en förfärlig rotvälska. ”Fröken, fröken, vänta litet jag skall skriva kvitto först”, skulle han säga, påstods det, i verkligheten blev det något helt annat. ”Röken, röken, jag ska riva ... först”. Tro det.

Låt oss göra en rundtur bland stans butiker, hantverkare och banker. Vi går från apoteksgården längs Kyrkogatan mot kyrkan. Till vänster har vi genast en intressant affär, där dock mera sällan nån kund går in. Det är Oravais fabriks tygbutik, men samtidigt även en guldsmedsaffär. Den innehas av fröken Chally Rosenblad, ”Guldtippan” kallad, en av landets första kvinnliga guldsmeder. Som vi gång efter annan ser var kvinnans ställning i Nykarleby stark.

På andra sidan gatan, några tiotal meter närmare kyrkan utanför Posten står Alströms buss, som för passagerare till järnvägsstationen i Kovjoki morgon och kväll. Klockan 9 och 18 avgick bussen, två timmar senare kom den tillbaka. Trots att det även förekom annan transport till Kovjoki, som ligger 9 km från stan, exempelvis med taxi, men då sådan trafik var minimal, var det en smal sak och tillika ett omtyckt nöje, att hålla reda på vem som reste och vem som kom. Från apotekets fönster hade man en ypperlig utsikt över skeendet utanför postkontoret. Busschaufför var inpå 30-talet gamla Ahlström, f.d. konduktör på den smalspåriga järnväg som i tiden gick från Kovjoki till Andrasjön. Järnvägen såldes till Ryssland av Aleko Lilius, då den en längre tid visat sig vara olönsam.

Alström sr efterträddes av sonen, som även tog emot privatbeställningar, d.v.s. förde ungdom till danser, idrottstävlingar o.d. Familjen Alström hade, utom bussen, två personbilar av märket Chevrolet för taxikörning. Den ena körde Alström sr själv när han hade lust, den andra dottern Elisabet, Finlands första kvinnliga taxichaufför, noterad med bild i Samarbete (Andelslagens tidning).

Vid Posten korsar Bankgatan Kyrkogatan. Den förra konkurrerade med Köpmansgatan (Sollefteågatan) om att vara stans förnämsta affärsgata. Den första affären från älvstranden räknat var Holmströms tyg- och kolonialvaruaffär. ”När man varit i Helsingfors och köpt ett riktigt fint och dyrt tyg märker man vanligen att samma tyg länge funnits hos Holmströms billigare.” sa stans fina fruar.

I samma hus som Holmströms fanns också fröknarna Rönnings pappershandel, vägg i vägg med Josef Herlers bok- och pappershandel. Man hade en känsla av att aldrig någon kund gick in där, men så illa var det nog inte. Entrén var inte av vår tids snitt. Först gick man uppför ett tiotal trappsteg till en avsats med en bänk på vardera sidan om butiksdörren. Via den, ett vindskåp och en inre dörr kom man in i butiken. En kläppklocka tillkännagav att en kund kommit. Vid torget låg Pensars butik för kolonialvaror, husgeråd och tyger samt affärsbankerna, Nordiska Föreningsbankens och Helsingfors aktiebanks kontor. NFBs direktör var något överraskande en prost, Waldemar Westberg. Orsaken till att prosten lämnat sin tjänst i kyrkan var att han fått fel på stämbanden, varför han inte kunde predika. Hans andra engagemang som rektor för Samskolan ter sig som en naturligare sysselsättning för en teolog än bankmannens. Hans efterträdare, stans borgmästare, vicehäradshövding Sven Adolf Berger var en välvillig herre. Han frågade en polis som fört en person till Kammio (alkoholistanstalt nära Helsingfors), hur det verkade vara där. ”Där var nog många fina herrar, mest häradshövdingar.”

HAB:s direktör Einar Hedström var som många av stans ”upper ten” ursprungligen folkskollärare. Hans far var i början av seklet direktor. Einar Hedström var en man för vilken intet mänskligt var främmande. Han var sångare och tillfällighetspoet, journalist (en tid huvudredaktör för ÖP), seglare, mångårig kommodor för segelsällskapet Ägir, båtkonstruktör, den österbottniska småbåten torde vara hans skapelse, ivrig kommunalpolitiker, stadsfullmäktigeordförande i flere repriser. Hans efterträdare på banken Reinhold Blomqvist var även han folkskollärare.

På andra sidan om torget (söderom) låg Axel Kisors butik. En lanthandel i gammal stil där pjäxor, seldon, lyktor, redskap o.d. hängde i taket samt den torkade fisken som i knippen låg på golvet innanför dörren, gav butiken dess karakteristiska doft. På samma sida av torget (Sollefteågatan, tidigare Köpmansgatan) låg också Nordlings affär, såtillvida betydelsefull att Nordling var den enda köpmannen i stan som hade rätt att sälja ammunition och sprängämnen. Han ägde också krutkällaren vid Andrasjövägen. Den var murad mellan två stora stenar och försedd med en bastant järndörr.

Vid samma gata på östra sidan om esplanaden låg Handelslaget, stans ”varuhus”. Till julen tömdes utrymmet bakom disken i det största rummet. Där placerades ett väldigt bord med successivt mindre bordsskivor i ytterligare två plan. Alla skivor var fyllda av åtråvärda föremål, väl lämpade som julklappar. I timtal vandrade vi runt bordet innan vi kunde besluta oss för vad vi skulle köpa. – Lördagar var det liv och lust på Handelslagets gård, den hörde avgjort till de ställen dit man skulle gå ”och si”.

Granne till Handelslaget på Östra Esplanadgatan låg Caséns butik, en gammal, gedigen affär av typ lanthandel, den sålde liksom Kisors affär allt man behövde. Affären sköttes av far och son. De löpande ärendena mest av sonen Hugo, som även stod bakom disken när tiden medgav. ”Det var tre mark, det var fem mark, det var två mark tillbaks”, var ett av hans älsklingsuttryck påstods det.

Nykarleby anses ju vara skaldestaden per preferens, i alla fall av nykarlebyborna själva. Detta har satt sina spår i innevånarnas kynnen, i deras språkliga arsenal saknas varken epigram, aforism eller fyndiga ordlekar. Just om Hugo Casén rimmade man gärna, men någon ramsa om honom kan jag ej påminna mig. Om Karl Nyberg, energisk skogvaktare, lång och mager, sades det följdriktigt:

Lang och smal,
som Nybergs Kal.

En strof med föga sanningshalt var följande:

I Jepo är de mörkt
I Jepo är de mörkt
å va sku de annat vara
då varken sol eller måne lyser där.

Oerfarenhet beskrivs så här: ”Han har int vari me då haran a pruppa”. Tvivelaktiga påståenden upprepas i imperfekt form följt av ”då papp din laga dej”.
 
Ett par exempel på ordlekar. Karderiets föreståndarinna kallades ”Czardasfurstinnan” och en enarmad kolportör ”Armfelt”.

Men åter till det prosaiska affärslivet. Utom ”Gulltippan” (hör väl också till avdelningen ordlekar) fanns guldsmed Forstén, sedermera verksam i Helsingfors i Glaspalatset. Urmakarna var två; Anders Rudnäs och Lennart Blomström. Den senare vid sidan om urmakeriet, som han ärvt av sin far, oslagbar auktionsförrättare.

Mjölkbutiker var ett okänt begrepp i 30-talets Nykarleby. Mjöken hämtades direkt från producenten, ladugården. Från mejeriet hämtade man eventuellt grädde och smör, men i fråga om den senare produkten rådde redan då den nu populära ”direktköp”-metoden, bondmororna kom till apotekets kök och sålde sin produkt. – Till småpojkars åligganden hörde ofta att hämta mjölken, ett irriterande avbrott i dagsrutinen, alltid när leken var som roligast.

Sommartid fördes stans kor på bete. På morgonen vandrade korna med sina vallare genom stan till grinden vid Andrasjövägen (eller Kovjokivägen). Sen strövade de fritt omkring i terrängen ända ner till stranden vid Andrasjön, för att återvända till grinden i lagom tid för kvällsmjölkningen.

Grinden vid Andrasjövägen vaktades av Lam-Hanna som satt i en liten vaktkur. Hon öppnade (och stängde) grinden när någon kom längs vägen, bilar, hästar och t.o.m. cyklister. För detta fick hon en liten dusör.

Största likheten med mjölkbutiker hade Korv-Emil Nylunds och Aaltonens matvaruaffärer vid Esplanadgatan. Emils liv utvecklade sig tyvärr till en tragedi. De första åren gick allt bra, han skötte butiken med finess, tillhandahöll allt vad herrskapen ville ha utöver det vardagliga. Han hade god supplik, men höll pratkvarnen inom passande gränser. Dessutom såg han ”bildad ut” med sina glasögon och en begynnande embonpoint, förmodligen en följd av korvsmakande. Sen kom olyckan, Emil lät lura sig av en gentil herre att skriva på, som det visade sig, fel papper, ty de var inte alls så ofarliga som han trott. Den ”gentila” med sina förbindelser och intressen i grannstaden var som uppslukad av jorden, varpå Emils bittra öde var konkurs. Inte fick han heller någon tröst att tala om av hustrun, ”Vad var det jag sa”, ”jag varnade ju”, ”vad ska vi nu ta oss till, säj du jag vet ju ingenting om affärer”. Korv-Emil slutade som nödhjälpsarbetare. Man hade unnat honom ett blidare öde.

I slutet av 30-talet grundades en matvaruaffär i Nystan invid norra gränsen till Seminariet. Det var en emigrant som återvänt och med rätta ansåg att även Nystan behövde en butik. Hagnäs var invalid, hade ena armen förtvinad, men sitt handikapp kompenserade han med obändig sisu. Att han cyklade är kanske inte så märkligt, men att han rodde, som det påstods, från Andrasjön till Gamlakarleby, är en sagolik prestation. Han hade årorna fästade vid varandra med en fjäder, vilket möjliggjorde rodd med en hand.

Vad mera? Granbergs bageri, vilka bakelser, bebéer, mazariner, äppeltårtor, vilka vindböjtlar, vilka grisar. Matbrödet var säkert också bra, men det fäste man sig inte vid i vår ålder.

[Vindböjtel (ett bakverk): av tyskans Wind-beutel med samma betydelse; egentligen av luft uppblåst liten säck; överfört: ’opålitlig man (som vänder kappan efter vinden)’.
Våra ord, deras uttal och ursprung.]

Rosa Öhmans handarbetsaffär och Forsberg kiosk måste nämnas, i synnerhet den sistnämnda. Den var genom sitt centrala läge en uppskattad samlingsplats, där den låg mellan Viks hotell och birsen (taxistationen).

Varför lade ”birsen” ner sin verksamhet? Den hade ju länge varit vår stolthet. Chaufförerna tyckte väl att det var bekvämare att ta emot beställningarna hemma, det innebar att kunderna kunde välja vilken chaufför och vilken bil de ville ha. Vem vet, vi tyckte det var sorgligt att vi inte mera kunde beundra raden av bilar: Pihlainen-Buick, Ahlström-Chevrolet, Heselius och Granvik-Nash, Sund-Ford, Svanbäck-Studebaker och nångång Fors-Pontiac.

Vid kioskens uteservering, en liten veranda på kioskens baksida, drack chaufförerna och torgfolket en pilsner eller en läsk. Var man hungrig åt man ett franskbröd, egenhändigt bakat av Forsberg och tekorv som tilltugg till pilsnern. Den menyn klassade kunden som ”landskusin”, en benämning som den tiden hade låg status. Forsberg själv ansågs allmänt vara av kunglig börd, något han torde ha varit mycket stolt över. Vi trodde att det var den utsvävande Carl XV som varit i farten, men så var knappast fallet.

Sockenskomakaren Karl Johan Forsberg som dog i Nykarleby den 6 april 1895, var född på Karlbergs Krigsakademi (Stockholm) 1812 som son till Jean Baptiste Bernadotte, sedermera Carl XIV Johan. Karl Johan Forsberg efterlämnade 2 söner, 2 döttrar, 7 barnbarn och 13 barnbarnsbarn. Han påminde med sin bruna ansiktsfärg, sitt svartlockiga hår och markerade örnnäsa slående om bernadottarnas stamfar (Vbl 1893). Måhända så ock kioskägare Forsberg. Fru Forsberg, som huvudsakligen skötte kommersen, var en gladlynt, trind gumma. ”Tack barnet, hälsa mamma barnet” var en fras hon aldrig glömde, inte ens när ”barnet” var över 16 år.

När det var marknad, något som inträffade varje vår och höst, var det liv och lust på det annars så ödsliga torget. Från tiotals tält bjöds det ut en massa varor. ”Halpa-Heikki” bjöd ut hushålls- och andra artiklar till priser som inte kunde bli lägre, påstod han. Sen sänkte han dem ytterligare om det fordrades. Mikko Scheweleff fanns alltid på plats med sitt matstånd. ”Vingla”, d.v.s. lyckohjul var spännande, men alltid plockade den som skötte ”vinglan” fram en oanvändbar penna bakom den fina väckarklocka framför vilken man tyckte att pilen stannat.

Bakom våghuset, där hölassen vägdes, stod ett speltält, i vilket man började känna en spänning som måste ha liknat den i västern ”salunor”. Mest spännande var en kapplöpningsbana för mekaniska hästar som skulle komma så nära målet som möjligt. Vinnaren fick halva sammanlagda insatsen.

Hästar och marknad hörde naturligtvis ihop. Halvfulla ”tattare” försökte pracka sina nyryktade, kanske preparerade hästar på bondgubbarna. Men köpenskapen gick ganska trögt för alla. Lotta-Svärd passade på att förkovra kassan. Till ett facilt à-pris såldes deras erkänt goda ärtsoppa från ett ångande fältkök.

På den öppna platsen bakom Forsbergs kiosk hade nångång ett tivolisällskap rest sitt tält. Den undersköna ormtjuserskan glömmer jag aldrig, ej heller hennes boaorm (nerkyld?) vars huvud hon slog i dansens mest hektiska moment. Polisen patrullerade vaksamt, lugnt, längs gatorna och på torget, förvissad om att förstärkningen från länspolisen nog skulle klara upp eventuella bråk.

Apropå polisen i Nykarleby hände i tiden följande. Landshövding Sarlin skulle komma på besök. Han kommer sjävfallet Munsalavägen, antog man, varpå borgmästare och råd, polismästarn med sina konstaplar samt övriga honoratiores högtidliga ställde sig vid Brostugan för att invänta den höga gästen med svit. Men landshövdingen kom Jeppovägen. Då ingen mötte fortsatte han till poliskammarn där sommarvikarien satt som telefonvakt läsande Österbottniska Posten. N. gav landshövdingen en frågande blick över glasögonen. Denne sade barskt: ”Jag är landshövdingen”, han tyckte väl att dejouren borde ha känt honom och avgivit en militärisk anmälan. N. satte pannan i djupa veck, han hade en stark känsla av att nånting måste göras. Han samlade sig, sa så vänligt han kunde: ”Nå va hörs he från Vasa?”

Vi avslutar granskningen av näringslivet i Nykarleby med den blomstrande firma Nykarleby Stevedoring, som pappa grundat 1920. Dessutom hade han grundat Jakobstads Stevedoring och mäklarfirman Wilkman & Lenander, med Kali (Karl) Lenander som kompanjon och vicedirektör. Efter det att Lenander avlidit (för egen hand) i början av 30-talet, då tiderna var kärva, måste pappa sälja en del av firman åt ”kokkolastuvare”. ”Pigge” Heidenberg, en väldigt stor karl med aptit på livet, blev vicedirektör. [Kontrakt sid 1 och sid 2 tillhandahållna av Stig Haglund.]

Skepparna på stevedorebåtarna var händiga, sjövana män, något av hjältar för oss pojkar. Den första hette Lampinen, han slutade i samband med strejker och bråk på 20-talet. Hans efterträdare Andell var en gammal sjöman som sommartid bodde i en liten, nätt stuga ett par stenkast från vår villa. Efter honom kom Mika Mårtens en lugn fiskare som kunde allt och gjorde det utan yttre åthävor. Om arbetet medgav fiskade han med pappa, de trivdes bra tillsamman. Fisket bestod av långrev, mete och slantning, dvs. man hade inget spö utan kastade dragen förhand. Det skulle vara tungt för att få fart och linan fick inte trassla sig, vilket den alltid gjorde. Tagellinor var rätt ”trasselfria”, men de skar sår i fingerleden och var dyra. När pappa kastade var han en obetalbar syn. Med cigarrstumpen, ofta slocknad, i munnen stod han på den ofta gungande roddbåtens aktertoft och vräkte ut sina kast. Man trodde ”nu åker nog gubben i sjön”, men det gjorde han inte. Pappas metande var nog en flykt undan myggor och kanhända ett behov av stilla meditation. Han for ensam i arla morgonstunden och satte ut sina spön, han såg ut som en spindel. Jag misstänker att han sov. Bytet var i motsats till ”slant” och långrevfiskets marginellt. Förmän var Frilund, en f.d. kapitulantfältväbel [k= person som tagit värvning i armén som underbefäl eller soldat och hörde till stampersonalen] samt småbrukaren Andersén från Munsala, som skötte ruljangsen vid de sydliga lastageplatserna, Monäs sund och Hällnäs. Frilund hade Jakobstad och Torsöfjärden (i undantagsfall Alörn och Kråkskärssund). Vi pojkar kände bra till dem alla.

”Flottan” som fraktade arbetarna till lastplatserna bestod till att börja med av Capris och Stevedore I. Capris var en kraftig motorbåt, smeknamnet ”stryklodet” låter ana hur den såg ut. Det hade varit två syskonbåtar till salu i Gamlakarleby med namnen Båda I och Båda II (båda = låglänt strand i Österbotten den tiden). Båda II såldes till Sverige. Köparen hade sagt: ”Båda två, det kan man förstå, men Båda ett är ju obegripligt”, så blev Båda I Capris. Med den bogserade pappa barkassen Stevedore I fylld med arbetare (50). Sen kom en ny båt med 8 hkr Wickström-motor, lika stor som Stevedore I. Den blev nu Stevedore I, medan I:an blev Stevedore II.

Småningom förstärktes tvåan och fick motor. Slutligen skaffades en tredje något mindre båt, en gammal smugglarbåt, den blev självfallet Stevedore III.

[Utflykt med Nykarleby Stevedorings båtar. En annan utflykt.]

5. Tionde kretsen.

Kriget har i alla tider hyllats som en manifestation av mandom. 20- och 30-talets Nykarleby utgjorde inget undantag från denna regel. Soldatgossen och Björneborgarnas marsch i Edelfelts version var omtyckta prydnader på vanligt folks väggar, så ock i apoteksgården. ”Att kämpa med i främsta led var fädrens bragd, var Vasa sed ”. Så tyckte man uppriktigt av hela hjärtat, vart främsta ledet skulle riktas var inte höljt i dunkel. I Nykarleby ansåg man att Frihetskriget varit ett i allo bra krig, landet var fritt, ryssen jagad dit där han hörde hemma, hade inte alls upplevt kriget som ett skoningslöst brödrakrig, utan närmast som ett avväpnande av arvfienden. Kriget uppfattades enbart som ett krig mot Ryssland. De röda som fanns och deras eventuella sympatisörer höll sig visligen i skymundan. Den kommunistskräck som rådde kan nu då en del av samhällets toppar är kommunister te sig överdriven.

Men tiderna förändras, 30-talets misstänksamhet hade förmodligen skäl för sig. Situationen var inflammerad, hur annars med tanke på allt som skett. Kommunister var inte som nu verserade landshövdingar och representanter för landets mest välklädda, nej, de var, föreställde jag mig, kriminella, illa klädda, elaka människor med skurkaktig uppsyn. Skyddskåren framstod, förmodligen med rätta, som det orubbliga värnet för vår självständighet. Till den anslöt man sig nära nog mangrant i Nykarleby. Bevekelsegrunderna var dock inte enbart fosterländska, trots att de flesta nog ville utbilda sig till goda soldater, som skulle försvara det gemensamma fosterlandet och vår äntligen vunna självständighet. Att tillhöra skyddskår innebar en hel del förmåner. Att inte ha tillhört skyddskåren sågs med oblida ögon när man gjorde sin militärtjänst, medan skyddskåristerna fick duglighetspermission. Skyddskåristerna fick vara med om en mängd trevliga begivenheter, sådana fanns det inte så värst ymnigt av i Nykarleby. Dessa begivenheterna var läger, kurser, fester, parader, skytte- och andra idrottstävlingar.

Grisselölägren för pojkskyddskårister [soldatgossar] var oöverträffade. Lottorna skötte matlagningen, maten lämnade intet övrigt att önska, exempelvis nyrökta böcklingar och annat i fiskväg. Då vädret i mitt minne framstår som sagolikt och då simstränderna vid Grisselön som gjorda för pojkar, blir måhända nostalgin förståelig. Och så fick man ju mat och kläder, samt eventuellt fara ut och resa, kanske rent av till Vasa.

På lottorna gjorde nog en skyddskårsmatros med mössan käckt på svaj eller en soldat i stram givakt, intryck. Skyddskåren var populär, dess berättigande höjt över all diskussion. Vilken indignation kände jag inte över att en pacifistisk seminarist hoppat på en skyddskårsmantel, skriande ut sitt anatema [förbannelseformel] över skyddskårsrörelsen och militär i alla former.

Seminariet hade egen skyddskår (lokalavdelning) till vilken de förutsattes att samtliga elever anslöt sig. Det var en synnerligen viktig avdelning, då ju de blivande folkskollärarna i sin gärning skulle leda ungdomen in i livet, vilket borde ske i sann skyddskårsanda. Chef var lektor Oskar Holmqvist, i det militära skyddskårsofficer, en något diffus militär grad, inte någon kraftfull ledare, men han var intresserad och välvillig. På skyddskårsfesterna deklamerade han med inlevelse fosterländska dikter.

Skyddskårsorganisationen går vi inte in på, men noterar att landet var indelat i skyddskårsdistrikt, vilka tillsammans med militärlänen skulle leda en eventuell mobilisering. Distrikten var uppdelade i kretsar med en heltidsanställd officer som chef, vanligen en kapten eller löjtnant. Kretsarna delades i lokalavdelningar. Nykarlebynejden bildade X kretsen till vilken hörde: stadens, seminariets, Munsala och Jeppo lokalavdelningar. Den kretschef jag minns bäst hette Aeon Aminoff. Han var en glad man som tyckte om livets goda, men lite ”malplacé” var det ju att en kavalleriofficer var chef för en marinskyddskår. Saken rättades till i slutet av 30-talet då löjtnant Olavi Peuranheimo blev kretschef för marinskyddskårerna i Gamlakarleby, Jakobstad och Nykarleby. Han bodde i Nykarleby. En man helt i vår smak ”den främste där det höggs och stacks, den främste där det dracks”. Onaturligt begåvad idrottsman, stor charmör, men kanske inte riktigt så oemotståndlig som han själv trodde, glad gillesbroder, flerfaldig Suomen Joutsen världsseglare. Lång och stilig, pikant brytande på finska, representerade han världsmannen för oss ynglingar, med vilka han umgicks lika gärna som med stans nobless.

Ett stöd och komplement för skyddskåren var Lotta-Svärd avdelningen. Den skötte skyddskåristernas förplägnad och beklädnad. Deras vidaberömda ärtsoppa serverades snart sagt vid alla tillfällen där utspisning förekom.

Efter arbetsdagen, på läger, kurser och andra sammankomster vill även skyddskåristerna förgylla fritiden. ”Vin, kvinnor och sång” har alltid stått krigarens hjärta nära, men kanske sistnämnda nöje ofta brutalt utmanövrerades av mindre känslosamma sysselsättningar som spel och dobbel. Lottorna som skötte utspisning och bufféer blev självfallet föremål för krigarnas mer eller mindre intensiva uppvaktning, beroende på till vilken åldersklass de hörde. Lottornas kraftfulla ledare Ester Fougstedt, som representerade nykterhet och oförvitliga seder, såg nog till att romantiken inte blommade alltför lössläppt.

Vinterkriget och före det YL-tiden (Ylimääräinen Liikekannallepano [mobilisering]) möttes av väl förberedda lottor och skyddskårister, som skötte sina värv med såväl hängivenhet som sakkunskap. I Nykarleby som ligger vid sidan om allfarvägarna, tog sig beredvilligheten att tjäna en god sak, åtminstone efteråt sett, ibland smått löjliga drag. Romantik i samband med krig är en omöjlighet, men nog är det närmast idyll man tänker på, då man jämför krigshösten år 1939 i Nykarleby med de infernon som upplevdes på andra håll där kriget drog fram.

Uppe på Källbacken i den forna ”Talon”, arbetarföreningshuset, Karleborg, om- och tillbyggt till skyddskårshus, inrättades hösten 1939 ett kansli med uppgift att handlägga alla de uppgifter det politiska läget förorsakade. Detta var telefondejourering, vakttjänst, insamlingar av olika slag, såsom handvapen, gevär, kläder och flaskor för s.k. ”Molotov cocktails”. Efter krigsutbrottet var luftskyddet det viktigaste. Manskapet var delat i två grupper, vilka vid ett eventuellt flyganfall skulle samlas, den ena utanför Karleborg, den andra vid Seminariet. Vår korseld skulle förhindra fientliga flygare att bli alltför närgångna. I vardera gruppen fanns en Bergmann maskinpistol. Vi vanliga gevärsmän betraktade avundsjukt den betrodde mp-skytten, som eventuellt skulle meja ner fiendeplan. Några kvällar var det verkligen alarm, det torde ha rört sig om förvarningar, då ryska bombplansformationer opererade i vasatrakten. Vi stod på våra platser i kölden, blickade upp mot skyn med nerverna på helspänn. Efter mörkrets inbrott måste cigarrettglöden döljas, så att de inte skulle leda fienden till målet. Vi tog vår uppgift på allvar.

Livet i stan uppvisade närmast kaotiska drag. Några utepromenerande som överraskats av alarmet hade kastat sig ned i rännstenen med sitt medhavda lakan sorgfälligt utbrett över sig. Där låg de stilla i mörkret tills sirenen tillkännagav att alarmet var över. Två systrar i Nystan lämnade sin ensligt belägna stuga för att gömma sig i Andrasjöskogen. Efter att tåligt ha väntat i den starka kölden i timtal, beslöt de sig slutligen att hellre utstå bombardemangets fasor än att frysa ihjäl. De gick hem där granarna frågade om de inte hört och sett att man sökte dem. Visst hade de sett ljus men de trodde att det var stan som brann. I hotellet lämnade man allt vind för våg, med påföljd att några stekar brann upp, en bagatell i dessa sammanhang. För det mesta var vardagen händelselös även i krigstidens centrum uppe på staben i Karleborg. Kornett Pelle Gyllenberg frågade en dag var hans inkallelseorder dröjde. Den kom i sinom tid. Pelle stupade, troligen en av de första dagarna han var vid fronten.

6. Nöjeslivet, Nykarleby by night

Ville man förlusta sig med världsliga nöjen under tiden mellan världskrigen var nog Nykarleby den sista plats man skulle uppsöka. Något ”Nykarleby by night” fanns inte i den syndfulla mening man brukar inlägga i uttrycket. Men ungdomen med sin ljusa syn på tingen tyngdes inte heller i fråga om nöjeslivet av missmod utan noterade frejdigt alla begivenheter som hade minsta snudd på förlustelse.

Efter förbudslagens avskaffande blev Viks hotell en medelpunkt för nöjeslivet. Etablissemanget låg mitt i stan i hörnet av Ö. Esplanadgatan och Bankgatan. Det styrdes med fast hand av fru Lovisa Vik. Hotellet-restaurangen var inrymt i ett före detta vanligt boningshus vilket nog märktes trots att omfattande omändringar gjorts. Man gick in från Bankgatan till en liten vestibul. Dit smög vi oss för att spela ”Pajazzo”, dvs. på spelautomaten.

Till höger fanns resanderummen, till vänster gick man in i restaurangens första rum ett slags ”ingenmansland” i dubbel måtto. För det första visste man inte om det var avsett för stans grädda eller för de breda lagren, som främst besökte den ölstuga, som låg till vänster om ifrågavarande rum. För det andra för att där så sällan satt nån, på sin höjd en ”herr Kankkunen” vid det lilla bordet i knuten bredvid kassan. Denne kunde bekvämt rekvirera behövlig återställare samt utbyta tankar om livets intighet med kassörskan fröken Linnea Österlund. I ölstugan, ett kaférum med spartansk inredning satt stans unga män och fördrev sina kvällar drickande öl, dryftande tidens spörsmål som ju var brännande. ”Här sitter vi med händerna på korkmattan (bordsskivorna skyddades av korkmatta) medan herrarna i matsalen har fötterna på korkmattan, sa en gång en av öldrickarna. En gränsdragning också det.

I matsalen mot esplanadsidan åt stans ungkarlar frukost på förmiddagen, herrskapen supé på kvällarna. Herrarna hade kanske spelat skruv i kabinettet och bjöd fruarna på mat för att undvika svåra förklaringar vid en alltför sen hemkomst.

I matsalen åts förstamajlunch och hölls trettondagsbaler. Vid Vasa studentnations sommarfest åts supé under glättiga former. Runar Hedberg sjöng med bravur om ”Josefin och hennes symaskin.” Sylvelin Långholm bedårade publiken med operettvisor och med förföriska leenden.

Vanliga vardagar var det till frukost stående bord med en salt bit och vanlig husmanskost t. o. m. havregrynsgröt.

Överstelöjtnant Karlberg, skyddskårsdistriktchef, fruktad för sin skarpa tunga sitter till bords under en inspektionsresa. Han blir av en servererska bjuden på just havregrynsgröt.

”Vad är detta?”

”Havregrynsgröt.”

”Men jag har väl inte karbunklar i nacken?”

?????????

”Vad jag vet kan man inte använda havregrynsgröt till annat än baddning av karbunklar [bölder].”

Hotellets attraktion i slutet av 30-talet var en kypare som hette Rudolf Prüss. Redan en manlig servitör gav en air av stora världen, men denna man var, hör och häpna, mulatt. Han påstods kunna allt, servera, koka, baka, kasta ut överförfriskade, tala en mängd språk t.o.m. finska, en i Nykarleby på den tiden sällsynt färdighet, samt i nödfall rycka in som fjärde man vid skruvbordet. I stort sett kunde han väl detta, dessutom var han en hygglig karl som snabbt acklimatiserade sig. Han gifte sig med en nykarlebyflicka, fick barn med henne, men stupade i Vinterkriget, tyvärr.

Lovisa Vik hade en sommarrestaurang vid Andrasjön, pensionat Elisa. Där brukade Sally Salminen vila nån vecka varje sommar. Allt vad Nykarleby hade av kultur tittade då in på en kopp kaffe. Annat fick man inte, utom när skruvspelarna hade sin höstpremiär eller våravslutning, då påstods det gå hett till.

Men åter till restauranglivet. Det hände ingalunda särskilt sällan att unga män var panka. Då samlades de vid gathörnet utanför Viks hotell. Hörnet betydde för nykarlebypojkarna den naturliga samlingsplatsen, även för dem som av olika orsaker inte fick ta del av krogens värme. Det var i all anspråkslöshet en motsvarighet till torget i Jakobstad, hovrättsesplanaden i Vasa och Espen i Helsingfors.

Till detta gathörn drog sig således allt manfolk som ännu inte ingått i det äkta ståndet, som alltså fritt kunde disponera sinakvällar. ”Kungar” var de som avtjänat sin värnplikt, m.a.o. ”Vi ungkarlar mellan 22 och 25 år, med militärtidens fasor lyckligen undanstökade och desammas permissionskvällars fantastiska, njutningsfulla upplevelser i gott minne. Andäktiga åhörare var alla andra, bland dem främst 12–15 åriga samskolister, vilka av ”kungarna” säkert betraktades som odrägliga mammaspojkar, vars närvaro endast rättfärdigades av deras ivriga applåderande av ”kungarnas” berättelser. När auditoriet var tillräckligt stort började delgivandet av de erfarenheter ”kungarna” så suveränt kunde redogöra för. Mittemot hotellet söderom Bankgatan där Posten och Döbeln nu ligger [låg] fanns Forsbergs kiosk. Bredvid Esplanaden låg som nämnts ”birsen” och på västra sidan om esplanaden hade hotellet HAB:s kontor som granne. Söderom HAB låg det väldiga, ödsliga torget.

Hotellet skaffade sig stans första ljusreklam, ingen neonskylt, utan ett glasskåp med inbyggda el-lampor som belyste den text som fanns på ena sidan HOTELL-RESTAURANG, på andra sidan HOTELLI-RAVINTOLA. Detta med finsk text retade språkmedvetna nykarlebypojkar, som ansåg att det räckt med den svenska texten. Det är att märka att texten skulle läsas uppifrån ner, vilket gav möjlighet åt de skarpaste hjärnorna bland församlingen i hörnet att förvränga den finska texten så att den enligt dem blev en avancerad och ytterst fiffig frivolitet.

”Vet ni vem Elli Vintola är?” frågade en av de stora. Vi små hade ingen aning.

”Det är en hora.” Det lät ju intressant fast man nog anade försåt.

”Vet ni var hon träffas?”

Fortfarande hade vi ingen aning.

”Hon bor här på hotellet, det står ju tydligt på ljusskylten: Hora Elli Vintola!”

Till detta något överraskande resultat kom man sålunda. Man började med HO från hotelli, hoppade sen till RA i ravintola, så tillbaka till hotelli där man med suveränt förakt för logik hoppade över t:et, varpå man fortsatte med allt som fanns kvar, alltså ELLI. Nu bytte man åter sida, där fanns ju VINTOLA kvar, vilket, det måste medges, kan vara ett finskt tillnamn, i så fall hindrar ju ingenting att det är en horas. Efter detta bevis på fyndighet fortsatte samtalet, som rörde stans handel och vandel, i någon mån idrott, ytterst sällan politik, mest bestod det av återgivandet av mer eller mindre slippriga historier, där poängen ofta var nämnandet av ett s.k. runt ord. Skrytsamma berättelser om egna erfarenheter av alkohol och sköna, givmilda kvinnor förekom rikligt, likaså kommenterades med inlevelse och sarkasm nykarlebyflickornas romanser med ”burkar” dvs. seminarister. Burkarnas framgångar var självfallet illa sedda, den framgångsrika kunde i värsta fall få ett kok stryk.

Bland historierna, vitsarna, som de anspråksfullt kallades spelade en figur som hette Bellman en framträdande roll. Den stackars diktarens, det rörde sig om Carl Michael, hela liv bör om man får tro historierna, helt ha rört sig under naveln. Sina naturbehov utförde han alltid så att han blev överraskad av en prinsessa eller sköna hovdamer. Bellmanhistorierna var ofta rätt avancerade.

Flickorna i Nykarleby betraktades av församlingen vid Vikska hörnet för det mesta enbart som könsobjekt. Karakteristiken var oftast orättvis och plump. I stort sett varje flicka som en gång varit på promenad med en seminarist ansågs ”låta”. Mötte en nykarlebyflicka i sällskap med en seminarist småpojkar brukade dessa hickrande skrika ”borsta av mig på ryggen”, varpå de själva lade benen på ryggen. Det påstods nämligen, att när ett par som varit under observation, stigit ut från en lada där de kucklat, den kvinnliga parten fällt just dessa ord.

Visst sällskapade nykarlebypojkar också med flickor, vad annars, men då var kontrahenterna fyllda av sann kärlek på ett högt etiskt plan.

Allmänt taget var nog sexfrågorna något som såväl pojkar som flickor i Nykarleby den tiden hade helt om bakfoten, men detta var förvisso ingenting unikt. Upp till 10–14 år var sex något som visserligen lockade, men samtidigt något ytterst suspekt och syndfullt, som exempelvis föräldrarna var för ädla för att syssla med. Detta trots att man visligen visste hur ett barn kommer till. Som något äldre skröt man gärna med eller snarast antydde en mängd sexuella erfarenheter som inte existerade i sinnevärlden.

Inte bara dubbelmoralen blomstrade i det Vikska hörnet, även chauvinism och egenkärlek, ”right or wrong my country”. Finland skulle vara bäst i allt, i synnerhet i idrott. Samma ungdomar, som med kraft försvarade sitt språk under 30-talets språkstrider, hejade friskt på finnarna speciellt i friidrottskamper mot Sverige. Vi nöjde oss bara med segrar som skulle vara överlägsna. Paavo Nurmi, Lauri Lehtinen, Volmari Isohollo och Lassi Virtanen skulle alltid vinna minst dubbelt och slå världsrekord. Samma gällde skidlöparna och brottarna, om man undantar världsrekorden. – Var fanns det såna skyttar som i Finland? Vad var de norska ”sköjtekongarna” i jämförelse med Thunberg? Gunnar Bärlund, aldrig har man skådat en sådan boxare. För att inte tala om våra krigare som sedan urminnes tider spridit skräck och fasa på otaliga slagfält.

Det bör framhållas att man ingalunda gick till det Vikska hörnet för att tillbringa sin kväll där, närmast var det för att utröna vilka möjligheter kvällen kunde erbjuda samt för att skaffa lämpligt sällskap, för t.ex. ett kafébesök. Inte heller skall man inbilla sig att det vimlade av folk vid hörnet, vanligen låg det lika tomt och ödsligt som den övriga stan. Huruvida stans kaféer och enkla matställen skall räknas som en del av stans nöjesliv är väl en smaksak. Brostugan västerom Storabron var utan konkurrens det förnämsta av kaféerna. Det ägdes av Josef Herler, Richard Kisor och Rudolf Holmström, tre herrar som i övrigt inte hade det minsta med kaférörelse att göra.

Josef Herler var bokhandlare och skådespelare, i synnerhet skådespelare. Han vandrade sommartid sin väg mellan bokhandeln och sitt hem, ett miniatyrmuseum, som en inkarnation av den stora skådespelaren. En gul-svart sidenskjorta omgärdade hans lekamen, som i likhet med Gustav II Adolfs, blivit väl tilltagen. En guldked hängde kring hans vänstra handlov, det långa, gråa håret fördes nu och då med en magnifik gest bakåt mot i nacken där det hörde hemma. I sin bokhandel sålde han även tavlor som han själv målat, lyckade likaväl som mindre lyckade. Sist men ingalunda främst samlade han antikviteter. Nykarleby Museum är hans verk. Denna personlighet hade under sin långa levnad ett finger med i snart sagt alla kulturaktiviteter i stan. [Och åtminstone en gång i idrott.]

Richard Kisor var väl närmast rentier, men torde ha skött nån befattning i stadsförvaltningen. Richard visste allt om alla i sin krafts dagar. Han sa världvist: ”Om man inte frågar berättar folk”.

Rudolf Holmström var välbeställd köpman. I sin ungdom en god idrottsman och långt in i medelåldern en galant och toujours kavaljer. Brostugan frekventerades av seminarister och stans herrar. Pappa drack ofta kaffe där, spelade schack med nån intresserad seminarist samt läste Vasabladet. Själv slank jag in när jag var vid kassa, potatisbakelser från Ståls bageri i Vasa lockade, dessutom var jag intresserad av Erik Lindorms skriverier i Vecko-Journalen. Brostugan serverade också gott hembakat bröd. Kaféet hade två bås samt det möblemang som nu finns i Café Panorama i vattentornet. Under fortsättningskriget då det i Nykarleby fanns en utbildningscentral för soldater, gjorde åbokonstnären Gunnar Clément de väggmålningar i anknytning till Nykarleby historia, som nu pryder Brostugans väggar.

På andra sidan bron, som första hus på Köpmansgatan (Sollefteågatan), bredvid Rådhuset, låg Nygårds matservering. I huset påstods att von Döbeln låg före slaget vid Jutas. Maten ansågs vara god. Stället frekventerades även av ”puriljassarna”. Nya Kaféet vid torget (där Esso stationen ligger) var förmodligen stans äldsta, nytt var det inte. Innehavare fru Laqvist. Bredvid Nya Kaféet, nästan vägg i vägg låg Nordlings kafé. Det var idrottsmännens stamlokus med biljard i övre våningen. Ett kvarter längre bort låg stans erkänt bästa bagei, Granbergs. Butiken låg på gatuplanet, från detsamma ledde en trappa upp till det kafé som mest gästades av oss skolpojkar. Vi drack varm eller kall saft, ibland ”silverte” som består av vatten, socker och litet mjölk samt slängde käft med servererskan, ofta någon av bagarens många döttrar.

Runt hörnet söderut låg Hanséns kafé med för oss okänt klientel, det kunde däremot ha kallats Nya kaféet. Köpmansgatan slutade vid Rummelbacken, med Häggbloms gästgiveri. Där tog resande som inte ville bo på Viks hotell in, mest landsbor.

Som vi ser låg de flesta kaféerna vid Köpmansgatan. Undantag var ”Smaladörrars”, ett litet kafé vid Bankgatan, som fru Granlund drev i anslutning till sitt hembageri samt fru Männistös matservering vid V. Esplanadgatan i den lokal där ”Korv-Emil” haft sin matvaruaffär.

Att påstå att Nykarleby saknade biograf är en grov överdrift, ibland gavs värdefulla program, varvid inte minst de i slutet förevisade s.k. skämtfilmerna väckte genklang i ett ungt, mottagligt sinne. I slutet av 30-talet fick stan bio Scala som gav föreställningar lördag och söndag. Att föreställningarna före det var sporadiska och apparaturen inte nådde upp till tidens nivå, framstår såhär i efterhand bara som något rätt pikant. Eller vad sägs? Operettfilmen ”Löjnant Våghals” med löjtnanten själv sjungande, som det verkade, oändliga serenader under den älskades balkong utan att man hörde ett dyft. Ljudfilmen hade kommit, men inte till Nykarleby.

Min allra första filmupplevelse var ”Fänrik Ståls sägner”. Thor Modéen som Sandels har fastnat i mitt minne. Ännu mer tagen blev jag av ”Gustav Vasa” med Gösta Ekman som majestätet. Hur fyndigt han lurade danskarna med hjälp av dalkullorna eller rättare sagt mororna. Sen dess har jag hyst en viss klockarkärlek till Gustav Eriksson trots alla hans mindre sympatiska drag. På tal om klassiker, ”Slaget vid Kattegatt” hörde till de tillfällen svältfödda bioentusiaster minns med glädje och kanske något vemod. Vid de verkligt dramatiska passagerna, hade vi nog alla velat instämma med den hedervärda äldre dam som högljutt uppmanade maskinisten att veva litet långsammare. Harold Lloyd i filmen ”Fötterna först” minns jag som om jag sett den i går. Och den filmen där Gideon Wahlberg och Edvard Persson sjöng gluntar, Edvard dessutom ”Stad, gamla stad”. Det var den bästa film jag dittills sett, tills Tarzan nästa vecka förpassade den till en hedersam andraplats.

Den som vevade, dvs. drev biografen var Anttila, som efter en mångårig, hedervärd insats för nöjeslivet i Nykarleby, överlät gården, Rings, till ungdomsföreningen. Denna förevisade inga filmer, varför nykarlebyborna blev helt beroende av Jakobstads bioägares nåd, vilken minsann inte var stor.

I stället spelade ungdomsföreningen teater, den hade ju en kompetent och entusiastisk ledare i Josef Herler, med skådespelarförflutet. Han fick många intresserade med, t.o.m. pappa som gjorde succés som Onkel Bräzig i ”Livet på landet”.

Rena dansaftnar förekom inte, först program i nån form, teater, prisutdelning, sång, musik, föredrag, men till sist en timme dans till Ramonas toner.

Med Rings konkurrerade Jutas UF (landskommunens ungdomsförening) om ungdomens gunst. Jag tror att Jutas, med sin energiska ordförande, folkskollärare Hugo Eklund, var populärare. Eklund ansågs, troligen med skäl, vara ytterst fiffig. En gång då något hakat upp sig, underhöll han publiken tills allt klarat upp sig, såhär: Han gick in på scenen där han med yviga gester deklamerade ”Det stod, det stod en riddare vid borgens port. Jag skall gå och se efter om han står där ännu.” Varpå han tågade ut följd av den nyss så irriterade publikens skrattsalvor.

På Jutas scen såg jag det skakande allmogedramat ”Hälsingar”, där som sig bör dygden belönades, medan boven fick sitt rättmätiga straff, till allas vår uppbyggelse.

Mitt starkaste minne av Jutas är tusenkonstnären Ursus. Han var världens starkaste man och utbrytarkung. Nykarlebypolisen satte en massa bojor på honom, sen såg de otroligt stolta ut när Ursus på bruten svenska, han bröt troligen på alla tungomål, sa att han aldrig varit så stadigt fjättrad samt att han nu antagligen stod inför sin långa karriärs första fiasko. Men hur det nu var klarade han sig än en gång. Han var dessutom trollkarl, han stod i ett hörn av scenen, lät en person ur publiken dra ett kort ur en kortpacke som låg på ett bord framme vid rampen, samt sätta det tillbaks så att Ursus säkert inte kunde se kortet. Efter mycket funderande med pannan i djupa veck, han t.o.m. snusade på korten, tog han slutligen fram det rätta kortet, hjärter kung. Sen visade han välvilligt hur denna kortkonst utförs. Kortpacken bestod av enbart hjärterkungar. Ursus var också svärds- och eldslukare. Han stack långa nålar genom sina muskler eller rättare sagt mellan dem, allt medan han nu och då blåste ut en eldslåga. Slutligen var han tandatlet, han drog ut spikar som någon betrodd spikat in i en stock.

En annan tandatlet uppträdde på torget. Hautaviita från Lappfjärd, som drog en bil med tänderna och också annars var väldigt stark. Samtidigt uppträdde den fjortonåriga dansösen Leena Rintala med indiska danser. [Film om Hautaviita på YLE.]

”Talon”, arbetarföreningens hus övergick i skyddskårens ägo, byggdes till och moderniserades, varefter soaréer och teaterföreställningar förlades dit. Vasa Teater gästspelade med bl.a. Gunnar Björnstrand.

Konserter hölls i Seminariets festsal, nångång i Normalskolan. Musiklektor Micko Stark med hustru Regina Örn-Stark sjöng iklädda folkdräkter så att det ekade ”Well jo well, säger engelsman”. Vid manskörens årliga konsert följde vi noga med farbrödernas i vårt tycke festliga mimik. ”Österbotten, Österbotten,” sjöng alla, sen kom som ett eko basarnas ”Österbotten”. Det tyckte vi var komiskt.

Riktigt fina fester hölls på Rådhuset. Det påstods att stans borgmästare på 20-talet hade ombetts öppna dansen vid en bal. Föga dansant och totalt omusikalisk stod han nervöst väntande att Jeppo hornorkester skulle sätta i gång. Så fort den gjorde det rusade han fram till den dam han utsett till sin moatjé. Av henne upplystes han kallt att orkestern spelade Vasa marsch. Sällskapslivet i Nykarleby bland de s.k. herrskapen följde noga angivna regler. Var gränsen mellan herrskap och vanligt folk gick är svårt att säga. Akademisk grad, hög ställning, rikedom, släktskap till erkända herrskap dög som passersedel. Konvenansens regler bestående av för sentida betraktare mestadels löjliga ceremonier följdes till punkt och pricka, så långt man kände till dem. Visiter med vikta visitkort, uppvaktningar varvid man önskade allt mellan himmel och jord. ”Ävenså”. ”Jag ber”.

I synnerhet tituleringen var svår, att bli du med nån lyckades först efter invecklade ceremonier. Att vara ”dubror” med någon uppsatt person var för mången höjden av lycka. Man formligen samlade på åtråvärda dubröder, exempelvis landshövdingar och andra höga tjänstemän samt höga militärer. Detta var allmänmänskligt ännu på 30-talet, ingalunda unikt för Nykarleby.

Öppet söps det mindre på 20-talet än nu, måhända ett belägg på skenhelighet. Man ville visa upp en blank sköld utåt, men tog igen när man visste att ingen såg. Skurken var, vid sidan av gammal, rutten tradition, förbudslagen.

De högtidliga fosterländska festerna var för det uppväxande släktet liktydigt med tråkiga fester, trots det var vi mycket patriotiska.

Scoutfesterna gick an, vi var ju själva arrangörer, men Svenska dagen, Runebergsdagen, Frihetskrigets början och slut, alltid var det samma sak, långa, tråkiga tal, sjåpig deklamation, nån fånig tablå, helt onjutbar solosång och dito pianoklink. Ja så tyckte vi, men med på festerna var vi trots att ingen tvingade oss. Skyddskårsparaderna följde vi med, de var högtidliga och manande. Det är inte bara kvinnor som är svaga för uniformer. Första maj tågade seminaristerna sjungande genom stan med sin fana i spetsen. Först sjöng de vid Brostugan, men huvudkonserten hölls på estraden vid Rummelbacken. Seminaristerna kallades ”burkar” måhända för att de när vädret tillät bar en vit skärmmössa med svart tofs, rätt lik teknologmössan. Vi småglin kände oss otroligt duktiga då vi vågade ropa åt dessa män: ”Har det snöat på skithustaket?”

Jag förvånades ofta när mina kamrater berättade att deras föräldrar skulle gå till ”armén”. När jag märkte att det var Frälsningsarmén det var fråga om blev min förvåning ännu större då personerna i fråga knappast kännetecknades av någon djupare fromhet, snarare tvärtom. Men så småningom förstod jag. ”Armén” bjöd på sång och musikprogram, eventuellt även servering av något slag. Dessutom var talandet mera sprittande än vid andra religiösa sammankomster, påstods det. Om dem saknade vi dock all kännedom, om man undantar Salemförsamlingens dopförrättningar, som vi inte missade. Vintertid döpte de sina vuxna medlemmar i en bassäng i Salemskyrkan, om sommarn i älven.

Säkerligen ter sig nöjeslivet i Nykarleby vid tiden mellan Världskrigen torftigt för en sentida betraktare, men man bör betänka att inte enbart artistens virtuositet skapar succéssen. Där den blaserade gäspar, kan det aningslösa naturbarnet falla i hänryckning.

Nykarlebyborna den tiden, i synnerhet småpojkar, uppskattade generöst allt ovanligt som hände. Som när FAR 4 (Fält Artilleri Regementet 4) från Vasa på vintermanöver drog genom stan (år 1933). Vilken fest! Först förtruppen i bilar föregående dag. De ordnade inkvarteringen och berättade ”tidigt i morgon bitti startar huvudkolonnen från Oravais”.

Då den stora dagen grydde fick vi lov från skolan på eftermiddagen. Vi strövade omkring i stan sprickfärdiga av spänning, men till det yttre oberörda, inbillade vi oss. Ryktet gick ”nu är de i Munsala”. Då har vi dem här efter en timme. Den gick, så också nästa. När vi förlorat allt hopp anlände orkestern. Nu måste de i alla fall snart vara här. Men ännu dröjde de. De skall komma över Storabron. Månntro man vågar gå dit? Hinner man tillbaka till torget för att se uppställningen där, om man nu ställer sig vid bron? Man tar det säkra för det osäkra, stannar vid torget.

Äntligen kommer de. Med flygande fanor och klingande spel. Överste Schauman i spetsen på ett brunt sto. Orkestern klämmer i med ”I höga Nord ...”. Snön klirrar under fordonens medar. Väldiga haubitsar och kanoner på slädar dragna av sex hästar, som frustar och pustar, kör förbi Rådhuset in på torget. Uppställning. Pjäser och foror i rad med mannarna fyra i bredd i mellanrummen. Vilken syn! En major anmäler regementet för översten.

”God dag pojkar.”

”God dag herr överste.”

”Lepo, Vila. Asento, tahdissa mars.” Truppen tågar till förläggningen.

”Laulua.”

.... när vi komma marscherande tropp vid tropp, är vi vasaflickors hopp.” Och i dag också nykarlebyflickornas. På torget står natten igenom haubitsar och kanoner med vakt vid varje pjäs. Vaktbyte en gång i timmen. Hästar i en lång rad med tjocka filtar på ryggen. Ett tält med en glödande kamin för vaktmanskapet. Kanoniärernas skrävlande, hästarnas gnäggande, marsnattens smygande kyla. Detta var då sannerligen något att följa med.

På kvällen stor bal på Viks hotell där nykarlebysocietetens damer i alla åldrar svävar ut på dansgolvet i herrar officerares starka armar.

Till Rings går nykarlebyflickornas väg. Denna kväll är deras, men naturligtvis också uniformernas. Men inte nykarlebypojkarnas.

Nu kommer gästerna i sluten trupp med musiken i spetsen, inte nu Vasa marsch, nej årets schlager:

Det var på Capri vi mötte varandra,
jag minns det än, som det vore i går ...
på hennes finger en vigselring blänkte,
och med en handkyss jag sade adjö,
så kärlekssagan som Capri mig skänkte,
såg Neapel och sen fick den dö.

7. ”Sport du veit”.

”Sport du veit” sa man i Nykarleby, som förklaring till en bortavaro, vars orsak man som gentleman ville dölja. Om nån frågade ”var du varit” eller ”vad du gjort”, svarade man nonschalant ”sport du veit”, som antydde kvinnor och sprit som dock inte fanns i sinnevärlden. Detta skall inte tolkas så att idrott och äventyrligt leverne intimt var förknippade med varandra. Tvärtom var man rätt idrottsintresserad, om man beaktar de minimala möjligheter till tävlingsidrott, som fanns i stan. En inventering av ”idrottsanläggningarna” ger detta påvra resultat.

För friidrott fanns Kampen, en helt vanlig linda där man hoppade och kastade. Kampen låg österom Jakobstadsvägen mittemot Kuddnäs. Esplanaden var löpgrenarnas skådeplats. Dessutom fanns Seminariets idrottsplats, som egentligen bara var en liten fotbollsplan. Fotboll spelades huvudsakligen på torget, varvid armbågs- och knäskydd borde ha varit obligatoriska.

För simning fanns vatten i älven och vid Andrasjön. Ångbåtsbryggan var rent av försedd med trampolin och sviktbräde. De var dock sällan i användning.

Gymnastik kunde utövas i Normalskolans och Seminariets gymnastiksalar.

Skjutbanan för skytte med armégevär låg på den forna järnvägsvallen i Andrasjöskogen.

För skidlöparna drogs 3, 5 och 10 km-spår i Andrasjöskogen. Startplats vid tävlingar var det ställe där tidtagaren och sekreteraren ställde sig. Några kontrollanter hade man inte, vilket medförde ett rikligt utbud av käbbel och beskyllningar för genande, i synnerhet om favoriterna förlorat mot en outsider.  

Skridskobanor skänkte oss älven när strändernas flödvatten frös till is. I sanningens namn, visst fanns det ibland sopade skrinnbanor, under senare år t.o.m. en landbana på torget. Detta är vad idrotten hade på 30-talet. Verkligen inte mycket. Vi tyckte stans beslutande med pappa i spetsen var ogina, de hade ju resurser att ge oss idrottsentusiaster möjlighet att utöva våra nyttiga fritidsintressen. Nog verkar myndigheterna direkt avogt inställda mot det idrottande unga Nykarleby, men visst kunde de komma med goda förklaringar. Tiderna var hårda, depressionen härjade i snart sagt hela världen, inget socialt skyddsnät tog hand om dem som hade problem, det fick stan göra. Säkert kändes det svårt att tillgodose ”onödiga” önskningar av relativt välmående ungdomar, tänkte väl pappa, speciellt som de egna sönerna tjatar allra mest. Och så fanns ju inte Tippningen då, genom vilken en stor del av idrottsanslagen nuförtiden slussas.

Tävlingsidrotten i stan låg i NIK:s (Nykarleby Idrotts Klubbs) händer. Seminariet hade sin livaktiga idrottsförening Gnistan, med förmågor som rent av noterades nationellt. Inom skyddskåren idrottade man livligt med skytte, simning, terräng- och skidlöpning, som viktigaste grenar. NIK ingick i NNIF (Nykarlebynejdens Idrotts Förening) tillsammans med idrottsklubbarna i Jeppo, Munsala, Soklot och Kovjoki. NNIF var med andra ord en förening för det nuvarande Stornykarleby.

När fri-idrottarna tävlade på Kampen ropade en funktionär, kunde vara Runar Anttila i megafonen (t.ex.): A. Nyman hoppar, R. Holmström gör sig klar. Sen hoppade/kastade och stötte man. Endast en gren i gången avverkades, främst för att samma funktionärer och tävlande uppträdde i varje gren. De förra var inte sällan även tävlande. När hopp och kast var avgjorda tågade menigheten till Viks hörn där det tävlades i löpning 100 och 400 meter. Två man per heat i 100 meter. Tiderna avgjorde. 400 meter var en så lång sträcka att man hade gemensam start. Tidtagarna sände i väg fältet, varpå de hoppade upp på sina cyklar, trampade för brinnkära livet, för att vara vid mållinjen i norra ändan av esplanaden där löparna sprang i mål. 1500 meterslöparna, långdistansarna, startade vid prostgården, sprang till ” norra ändan av esplanaden där de rundade en funktionär, varpå de fortsatte tillbaka till startplatsen, målet. Resultaten var naturligtvis anspråkslösa jämförda med vår tids. Den som stötte kula över 12 meter vann, kanske Rudolf Holmström, Richard Backlund eller Anselm Nyman. De sistnämnda var ”stjärnor”, båda kastade över 40 meter diskus då de hade sin goda dag. Richard var dessutom spjutmästaren med sina dryga 55 meter. Anselm hade många strängar på sin lyra, längd över 6 meter, men i den grenen var Immanuel Sikström och sprintermästaren Gunnar Oljemark ännu bättre. I höjd klarade Anselm 165 cm, 170 var ”drömhöjden”. En annan höjdhoppare var urmakare Lennart Blomström, sedermera även suverän auktionsförrättare. ”Lennos” stil var obeskrivbar, i synnerhet ansatsen, som han gjorde med magen framputad, medan armarna hängde bakom ryggen. Men bra hoppade han. Han var även en god fotbollsspelare och en duktig funktionär.

Tresteg var en populär gren, med Anselm som den bästa, han hotade rent av 13-metersgränsen. 100 meterstiderna höll sig mellan 12 och 13 sekunder. Gunnar Oljemark påstods ha löpt på 11.2, men han räknades inte riktigt, då han så sällan var hemma, han gick i skola i Jakobstad. 400 meter löpte Helsing från Vexala på 54 och delar, medan Harald Wiik från Soklot avverkade 1500 meter på goda 4.05–4.10 minuter. Han torde rent av ha underskridit 2 minuter på 800 meter. Jarl Grandell från Seminariets Gnistan kastade över 64 meter spjut.

Det största ögonblicket i mitt bänkidrottsliv upplevde jag vid invigningen av Esse idrottsplan år 1934. Paavo Nurmi löpte 5000 meter. Motståndare var Jokiranta och ett stafettlag från Esse. Kungen vann som sig bör, han klarade 16 minuter. Det hällregnade, banan var slipprig och mjuk, vilket förklarar den svaga tiden.

Hinderlöpning, häcklöpning, släggkastning och stavhopp var okända grenar i Nykarleby, liksom långdistanslöpning. Detta berodde väl på att dessa grenar krävde större ekonomiska resurser.

Skyddskåren ordnade dock terränglöpning samt skidskytte. Jag deltog som 17-åring i skidskytte, jag var ju en rätt god skidlöpare (en överdängare enligt egen åsikt) Uppmjukningssträckan (8 km med packning, fältspade och gevär, 10 % av tiden räknades) trodde jag skulle ta kål på mina kamrater munsalabon och seminaristen, man skidade i grupper, det märkte jag på deras sävliga tempo. Vid första skjutstationen var det jag som var totalt slut, jag såg överhuvud inte tavlorna. Skidning utan stavar, liksom andra skjutningen och spurtsträckan gick i ett dis, det var överraskande att jag överhuvudtaget kom i mål. Än mer överraskande var att jag placerade mig hyggligt tack vare min goda skjutning. Någon hade i misstag skjutit på min tavla, är den enda förklaringen.

Skidtävlingar i NIK:s regi ordnades där det bäst passade, d.v.s. där det fanns ett lämpligt spår och gärna ett omklädningsrum. Ofta blev det Skogsparken, men då fick deltagarna för att inte förkyla sig, skynda hem för att byta om. Starten blev uppskjuten om nån som lovat komma dröjde. ”Han sa nog i går att han säkert sku komma, vi kan ju vänt en stund.” Då de tävlande sällan hade numror var det mödosamt att få en överblick av tävlingen. NNIF hade några verkligt goda förmågor den tiden, bland seniorerna Gunnar Storbjörk och Anders Henriksnäs från Vexala och Bernhard Eng från Smedsbacka, bland juniorerna Arne Holm från Vexala och Henrik Löving från Källbacken. – Mitt hjärta bultade häftigt av stolthet då jag i radion lyssnade på Martti Jukola, som refererade Ounasvaaraspelen, varvid han nu och då fäste sig vid en okänd skidlöpare, som envist höll sig bland de tio främsta. Det var Anders Henriksnäs. Han slutade åttonde, medan Sven Utterström, en av Sveriges stora, vann.

Den tidens idrottsmän var inte bortskämda. När SFSF (Svenska Finlands Skidförbund)-mästerskapen hölls i Jakobstad i mitten av 30-talet, deltog Henrik Löving i dem. Så här gick det till. Han band skidorna vid sin cykel, trampade i väg drygt 20 km slingrande, dåligt plogad vinterväg till Jakobstad. Han startade från Nykarleby i så pass god tid att han hann vila en stund och smörja skidorna innan startskottet gick. Trots att det blåste en pinande motvind kom han fram i tid, belade en god andra plats, varpå han återvände till Nykarleby med, som man får hoppas, vinden i ryggen.

Övrig tävlingsverksamhet i Nykarleby var: sporadiska fotbollsmatcher på torget samt skytte och simning i skyddskårens regi. En gång dödssköts en markör, en händelse som länge upprörde sinnena i stan.

Av inomhusidrotter idkades gymnastik i någon mån. Uppförandet av s.k. pyramider var populärt, de förekom vid så gott som alla fester. Även parodier förekom, kanske för att ge relief åt de riktiga. Två medelålders herrar med avsevärt midjemått kom in på scenen, där de uppförde pyramiden ”tänkaren”. De lutade sig mot varandra i någon sorts tänkarposé. Naturligtvis hade de likadana kläder (trikåer) som de riktiga gymnasterna. Propaganda för idrott ville även stafettävlingen ”Nykarleby runt” göra. I tävlingen med start och mål vid Brostugan deltog utom idrottsföreningarna NIK och Gnistan med flere lag även andra sammanslutningar t.ex. scoutkåren.

Som avslutning på denna idrottsöversikt skall ännu nämnas Edvin Granvik, fiskare och taxichaufför. Det var han som på sitt rättframma sätt placerade lektor och fru Oljemark i sin bil sägande: ”Sita tu tär bak (Fanny), så får tu sita jär fram, tu som är ofälo.” Lektor Teodor Oljemark haltade mycket illa. Edvin Granvik deltog i ett isbanelopp i Jakobstad och placerade sig bland de allra främsta. Efter det var han en tid framåt stans populäraste taxichaufför, t.o.m. populärare än Elisabeth Ahlström, Nykarlebys, ja hela landets första kvinnliga taxichaufför.

8. Skärgården.

Låt oss lämna det brusande stadslivet för att längs älven fara ut på en uppfriskande utflykt i skärgården. Vi startar vår båtfärd från klappbron nedanför kraftverket, där älven är bred med höga branta stränder. Vid västra stranden finns de svåraste skidbackarna nedanför Seminariet och Kristliga folkhögskolan, med bl.a. Topelii legendariska Himmelsbacke. På östra sidan ligger Topelii park med strandpromenad. På bänkarna i syrenbersåerna har många livsöden knutits samman under varma augustikvällar. (Seminariets termin började den 20 augusti och slutade den 10 juni). Östra älvstranden är stenskodd i hela sin längd genom stan från Storabron till slutet av Topelii park. Man kan väl därför anta att stan låg vid denna del av älven. [Det gjorde den.] Efter Topelii park följer ”Backlunds strand”, ett vintertid populärt ställe för nedförsåkning på skidor eller med kälke. Varifrån namnet kommer har jag inte en aning om, vi förknippade det med verkmästare Backlund trots att han bodde uppe på Källbacken. Utanför Backlunds strand fanns en liten gräsö kallad Madagaskar, den far vi stolt förbi, rundar Blåfinoberget (blåfena= löja) nedanom Kuddnäs, för att vid begravningsplatsen störta nerför Ragnö fors. Den var någongång ”segelbar”, jag har sett motorbåtar vid Klappbron.

När vi lyckligt har kommit genom forsen befinner vi oss utanför Nålörns såg på älvens östra strand. Av sågen minns jag inte så mycket, den brann en vacker sommarnatt, det viskades om att branden var anlagd. Sågen hade en egen bogserbåt ”Nålörn”, som jag tyckte höjde stans status, det var ju en ångbåt. På 30-talet blev Nålörn motorbåtshamn för stadsborna, de som bodde på Högbacken förtöjde, naturligtvis sina båtar vid älvens västra strand mitt emot Nålörn, vid Beckbruket.

En annan motorbåtshamn fanns längre ner längs älven vid Åminne. Där fanns också en såg, mycket mindre än Nålörns och helt utan dramatik i likhet med ouppklarade eldsvådor. Fantasieggande var däremot Gamla hamn, mellan Nålörn och Åminne, med rester av den kaj där tjärskutorna hämtade sina laster så länge älven var segelbar och tjärhandeln lönande.

På 30-talet var älvmynningen redan så igenslammad att t.o.m. motorbåtstrafiken hade det besvärligt. I älvmynningen ligger Djupsten, tidigare en ö omfluten av älvens huvudarm och det s.k. Lillfaret. Det senare är nu helt igenvuxet. Djupsten var fram till slutet av 20-talet nykarlebybornas populäraste villaplats. På öns östra strand (mot älven), hade bildats ett litet sommarsamhälle. Stugorna låg så nära varandra att de ofta hade gemensam tomtgräns. Bryggorna stack som spröten ut ur strandvegetationen. Vår villa låg längst ut mot havet, sedan följde verkmästare Henrik Österlunds. Österlunds hade många barn som vi lekte med. Nisse och Gertrud var i den lämpligaste åldern. Mitt bästa minne från den tiden är att jag kände igen båtarna på motorernas sommaridylliska, karakteristiska puttrande. Bäst minns jag lotsen Sämskars. Motorljuden fick jag lämna år 1926, då familjen flyttade till Andrasjön. Vi lämnar Djupstens väldiga säv- och vasskogar med sina myriader myggor, styr ut på Alörsfjärden, som något pretentiöst kunde kallas Nykarleby inre hamn. Det hände att något mindre lastfartyg ankrade där, om en höstlig storm omöjliggjorde lastning ute på den speciellt för nordvästan öppna Torsöfjärden. På Alön ligger Lybecks villa Charlottenlund och Topelii sommarstuga Majniemi (1), men skaldernas sommarnöjen intresserar inte oss nu. Vi fortsätter ut på Torsöfjärden där engelska, tyska, norska, svenska, danska, franska, grekiska och eventuellt andra nationers fartyg lastade gruvprops och pappersved på redden. Vi tyckte bäst om de norska ångarna, på dem var man mest generös med servering av lemonad och sötsaker. Minst tyckte vi om de grekiska, de var smutsiga, ingen servering. Fast smutsiga var de alla, undra på, de hade ju fraktat stenkol och koks till någon annan hamn. Vår nära kontakt med lastbåtarna berodde, som tidigare nämnts, på pappas stuveri- och mäklarfirma som skötte lastning av båtar i Nykarleby.

(1) Rådman Lithén, vars andra hustru var född Charlotte Topelius, ägde stället fram till år 1841, då han sålde det till rådman J. A. Lybeck, som i sin tur sålde det åt Carl Castrén. Denne sålde Charlottenlund åt Gustav Gran. Majniemi var Zacharias Topelius svärfar rådman Lindqvists sommarställe tills det övergick i Topelii ägo.

Att lasta props på redden var ett väl avlönat, men hårt jobb. Arbetarna stod på en ponton vid fartygssidan, där de ordnade propsen i knippen, vilka sen vinschades över till lastrummen, där andra arbetare ordnade, stuvade dem. Det var halt såväl i lastrummen på de slippriga propsarna, som ute på pontonen där arbetarna stod i kallt vatten upp till halva smalbenet och där sjögången kunde vara ansenlig. Halt och farligt var det. Propsar föll ibland från knippena, då gällde det att ha huvudet på något annat ställe.

Propsarna hämtades till fartygen i grimmor dragna av bogserbåtar. Under vintern hade den avverkade propsen och pappersveden med häst körts till lämpliga stränder, där de travats. Största delen hade dock flottats ner längs älven. På lötet vid Andrasjön, nära vår sommarvilla, staplades varje vår långa ”propspinor”. Borttransporteringen av dem var en spännande upplevelse, som gick till så här. En bogserbåt, ofta en stor motorbåt, släpade bomstockarna och några fjälabåtar (bastanta roddbåtar försedda med vinsch för manövrering av bomstockarna). Samtidigt anlände längs landsvägen de hästar, ett tiotal, som skulle forsla virket ut i vattnet, i grimman, den ring som bildats av bomstockarna. Andrasjöns löte med sina långgrunda släta stränder är som gjord för dylik trafik. Hästar som rusade ut i vattnet med full last på kärrorna, körkarlarnas och bogserbåtsbesättningens skränande och munhuggande var ett färgrikt skådespel. Så småningom puffade propsflotten i väg, men i blåsigt väder hann inte männen i fjälabåten ta fast alla propsar som rymde. De blev som ”sjunkare” en fara för motorbåtstrafiken eller ett begärligt byte för fiskare och villabor.

Åter till Torsöfjärden. Nykarleby skärgård omsluts av en udde, Frösölandet, som från Munsala i nordvästlig riktning sticker ut i havet. Väster om udden finns bara hav, men inom, öster om, en enligt min mening vacker och intressant skärgård, skyddad från vindar från väster och söder. Men från nordväst kan havet fritt braka in över holmar och skär. Är nordvästan på dåligt humör, skall man inte fara ut på Torsöfjorden, åtminstone inte i små båtar. På Torsösidan lurar dessutom det förrädiska Sjumansgrundet [eg. Schjomansgrundet], där sju män påstås ha drunknat när deras båt förliste. Grundet har senare lekfullt kallats Schaumansgrundet, efter det att Maleta och Rabbe Schauman på 40-talet övertog Viks hotell. Hade man fastnat på Schaumans grundet hade man antingen fastnat på sten i skärgården eller också söp man på hotellet.

Blickar man ute på Torsöfjärden norrut eller nordväst skådar man havets majestät. En enda holme bryter havslinjen, Hällgrund eller Hällan, med lotsstationen, fyren och båken. Ön består av två väldiga flathällor utan ett enda träd om man undantar några alar på den mindre holmen. På den större reser sig båken majestätisk, brunröd med en vit bård högt uppe. Vilket äventyr för en liten pojke, att klättra upp längs bastanta stegar, våning efter våning, för att slutligen genom en liten lucka se hela skärgården utbredd för sina fötter. Väggarna är båkens gästbok, fullklottrade med namn och årtal samt sådana illustrationer som av hävd brukar finnas på dylika ställen.

På den större ön fanns bosättningen, präktiga stugor med små köksträdgårdar i skrevorna sorgfälligt omgärdade, så att inte fåren skall komma åt skörden. Från denna ö leder en smal spång till den mindre, lägre holmen på vilken fyren står, vitmålad och trots sina tekniska arrangemang, inte alls så spännande som båkön. Hällgrunds huvudö (båkön) ser ut ungefär som en uppochned vänd tallrik med vattenbrynet där tallriksfördjupningen börjar. Som alltid till havs blir en vandring längs stränderna ett äventyr. En träbit som blötts i vattnet och skavats mot strandstenarna blir ett lent, fantasieggande konstföremål. Tången som torkat i skrevorna kan dölja spännande saker. Och i det kristallklara vattnet ser man allt som händer på långt håll.

Ännu på 30-talet bodde tiotals människor på Hällgrund, 30 sa en fiskare år 1975, men han kanske tog i en smula. Nu bor där inte en själ, lotsstationen är indragen, fisket sköts från Grisselön på fastlandet.

På 30-talet fanns lots, men inte tull på Hällgrund. Tulluppsyningsmannen eller vad han månde ha haft för titel kom ut till lastångarna med pappa. Som vederlag för gratisskjuts fick han bära vissa säckar till Capris (pappas båt) när det var dags för hemfärd. Att säckarna innehöll brända och destillerade drycker kunde man av klirret ana sig till, men nyfikenhet var inte någon dygd hos tullen den tiden, förresten visst finns det andra saker än flaskor som klirrar. Under förbudslagstider skall man vara försiktig med vart man sticker sin näsa, ansåg även tullen.

Erik Johannes var en fiskare och ”amatörsmugglare” som fick en viss ryktbarhet. Han torde ha försett stans herrar med starkvaror, men inte pappa, han hade sitt apotek och av tullen hemburna flaskor. Det berättades att Erik-Johan en gång när han haft sjöbevakningen i hälarna, eller rättare sagt i kölvattnet, lockat den på grund, varpå han efter att ha lossat sin spritlast, farit tillbaka för att dra flott deras båt mot en rundlig summa. Verkligt berömd blev han, och detta är med sanningen överensstämmande, för att han som första smugglare togs av flyg. ”Han kom som ein stouran fågil”, berättade Erik Johannes.

En annan ”amatörsmugglare”, långt mera amatörmässig än Erik-Johan var Laxö-Anders (Anders Andersson), känd som etappman under Frihetskriget. Han smugglade kaffe från Sverige med roddbåt. Man måste ha ett visst grundkapital för att smuggla, till mer än en säck kaffe räckte inte Anders pengar, men han var glad och nöjd ändå. Han bjöd alltid kaffe kokat på havsvatten med ytterligare en salt tillsatt. Pappa beklagade, vid sitt första besök på Laxön, att han inte kunna dricka det på grund av osedvanligt känslig mage men att hans fru säkert skulle gilla blandningen. När mamma långt senare gjorde sitt första besök på Laxön välkomnades hon av den minnesgode Anders: ”Jag har kaffe åt aptekarinnon, som hon ska tyck om.” Mamma drack tappert en kopp.

När vi var med pappa på fisketurer (1930–1934) övernattade vi ibland i en stuga på Fröjsön. Mot kvällen kom Anders på besök. ”Ja så att he röjkt så ja måsta kom å si om he had hänt na gälit.” Han tyckte speciellt mycket om sardiner, tog gärna en snaps, men varje glas måste trugas. Sen berättade han livfullt om år 1918 och etappstationen på Laxön. Hur annars?

På 30-talet ansågs inte smuggling höra till de grövre brotten. Snarare var framgångsrik smuggling en dygd. När Jarl Willman blev skjuten i ett försök att forcera en spikmatta, väckte detta bestörtning. Hans begravning var den mest pompösa man sett i Nykarleby, den överträffade t.o.m. föreningslivets starke man lärare Hugo Eklunds. Begravningars pompa mättes med längden av fordon som följde kistan.

Att man smugglade så smått vid sidan av ett fiske och ett småbruk som var allt annat än lukrativa, kan man gott förstå. Dåliga tider, hungriga barn, ... med tiden allt knarrigare hustru, inga möjligheter till extra förtjänster (på laglig väg). Där vid sjumilsgränsen ligger en estnisk spritskuta, får jag i land en last så förtjänar jag lika mycket som annars på ett helt år.

Nykarlebyborna var ett sjöfarande folk, som marinskyddskårister med apotekarns båtar, som stevedoringsbåtarna ansågs vara. Då dessa båtar användes också av marinskyddskårerna i Jakobstad och Gamlakarleby ansågs det att ägaren Oskar Wilkman borde få en militär titel. Han blev flottiljchef, var på ranglistan en dylik herre befann sig är förborgat för mig. (Stevedoringsbåtarna ägdes av ett aktiebolag i vilket pappa var huvudintressent d.v.s. ägare.) Flottiljchefen trivdes minsann på sjön men helst utan uniform, men marinmanövrarna gick väl an, på dem kunde det gå till så här:

Stevedore II strävar in i en lugn, soldränkt vik där lunch skall ätas med alla de tillbehör en hungrig eller kanske främst törstig krigare kan önska sig.

Mindre hög herre militäriskt: ”Låt ankare gå.”

Matros Onnela från Vasa: ”Jamen ...”

Mindre hög herre med höga rösten: ”Låt ankaret gå!”

Onnela: ”Herr kapten ...”

”För fan, låt ankaret gå!” nu med riktigt höga rösten. Och dit gick det och är förmodligen ännu där, det var inte fäst vid någon tross.

[”Kasta loss ankaret!” brukar vi skämtsamt ropa när vi lägger ut med roddbåten.]

Skärgårdsutflykter slutade ofta på Loppan, en liten holme där segelsällskapet Ägir hade sin paviljong. Sofi Backlund tillredde med känd skicklighet mat åt trötta, men levnadsglada seglare, tillhandahöll även kaffe och läsk. Starkvarorna hade var och en själv med sig.

Einar Hedström, sällskapets kommoder och eldsjäl, introducerade den Österbottniska småbåten eller Triangelbåten, som segelbåten också kallades, då dess signum var en triangel på storseglet. Båten var ohyggligt överriggad, varför den kryssade bra, men var rank. Vicehäradshövding Luoma, som hade ett exemplar kapsejsade punktligt en gång per sommar.

[Triangelbåten, eller den Österbottniska småbåtsklassen, skapades år 1924 som ett samarbete mellan segelföreningarna i Jakobstad, Nykarleby och Gamlakarleby.
     - Åren 1924–1940 så byggdes omkring 60 stycken, av dem finns ett halvt dussin kvar. yle.fi.]

Lauri Luoma var en tammerforsbo, som av någon anledning tillbringat några somrar på 20-talet i Nykarleby skärgård. Han förälskade sig i den och kom åter sommar efter sommar fram till sin död år 1980.

Bankdirektör Hedström var en färgstark herre, under hela 35 år sällskapets kommodor. Han presiderade med den äran och berättade fantasifulla historier från anno dazumal. Som den gången då fullständig stiltje ”utbröt” under en regatta. I timtal låg båtarna orörliga. Till slut fick en outsider en kåre med påföljd att han tog en lika överlägsen som oväntad seger. Favoriten, som inte var någon god förlorare, avgav i ilskorna en protest, framhållande att segraren, som kokat kaffe ombord, hade tagit upp kaffevattnet så att han fört kaffepannan från förskepps mot aktern, varför man kunde påstå att han använt förbjudna hjälpmedel vid framförandet av båten. Protesten förkastades.

Utom triangelbåtarna fanns några yachter av varierande ålder och storlek. De tävlade i en s.k. respitklass. Av dem var dr Gustav ”Tusse” Wangels Ariel suverän, tack vare sitt förmånliga mätetal. Ariel kallades ”amerikansk femma”, var kort och knubbig, ”född” år 1904, läckte som ett såll, hon togs ut på vattnet enbart till årskappseglingen, men hon seglade bra. Svåraste konkurrenten var Brutus Wangel med nordiska ”22” Fay IV. Brutus var ”Tusses” yngre bror, tandläkare i Viborg, Tammerfors och slutligen i Jakobstad. Nykarleby skärgård, kan man med ringa dramatisering påstå, var hans liv. Han och hans fru May fick ett tragiskt slut, de drunknade på en seglats från Jakobstad till sommarstället Kotaskär, med just Fay IV (1947).

Regattadagen var en sommarfest för hela Nykarleby med skärgård. Sunds buss trafikerade mellan staden och Andrasjön, motorbåtar mellan Ångbåtsbryggan och Loppan, men de flesta kom dit med egna båtar. Av stadsborna saknades sällan borgmästare Carl Stenfors och kretschefen, löjtnant Aeon Aminoff. Lantmäteriingenjör Lasse Lang, veterinär Nils von Hellens och lektor Oskar Holmqvist hörde till de trogna, vanligen med sina fruar, liksom lärare Alexander Björklund, en i seglarkretsar betrodd viking, ledsagad av sin trinda, världskloka hustru Maria, Josef Herlers syster. Från villorna i väster kom utom Wangels, från Skadöhållet Lauri Luoma med hustru och söner. Utom Triangelbåten ägde de en mindre segelbåt som hette Materjuk, varav kan dras slutsatsen att sönerna hette Matti, Erkki och Jukka. Från samma håll kom också familjerna Poppius och Savela. Nån gång kom från Sandön i söder Barcks, med lagmanskan i spetsen. Från Gräsön i Vexalaviken kom överläkare Martin von Essen med sin familj. Från Långön kom främst kommodoren själv, vidare lärare Gustaf Stormåns och stationsinspektor Helenius, självfallet med familjer. Utom vår familj kom från Andrasjön lärare Henrik Vik, den jovialiske Richard Kisor, lärare Ingmar Carlsson samt kraftverkschefen Axel Henriksson med sin tyskfödda fru Helene.

Loppan är liten, paviljongen likaså, men sämja ger rum, så småningom, efter prisutdelningen bänkade man sig för middag med Sofis goda mat. Vi levde i den alkoholpolitiskt odemokratiska tid då det var tekniskt omöjligt att servera sprit utanför en stads gränser. Inte för att Loppan i någon händelse skulle ha skaffat sig utskänkningsrättigheter. Hur som helst, drycker medförde var och en efter råd och lägenhet. Det rådde därför en otrolig brokighet bland flaskornas mångfald. Några backanaler var det aldrig fråga om, men visst steg stämningen, så att flaggstrykningen förrättades av lämpligt rörda valkyrior och vikingar.

Norr om Loppan ligger Kråkskärssund, djupt och med nyckfulla strömmar. Ett år i början av april kom fiskaren Olof Mårtens åkande sparkstötting på vårisen i sundet. På sparkstöttingen hade han sin ryggsäck och sin fångst i en säck. Plötsligt brast isen under honom. Han själv och sparkstöttingen med alla hans grejor hamnade i vattnet. Olof lyckades kravla sig upp på isen. Han konstaterade att hans ägodelar sjunkit, men samtidigt med en viss tillfredställelse att det inte var alltför djupt. Han tömde stövlarna, vred ur kläderna, varpå han gick upp på land, där han fick tag på en lämplig al. Med denna återvände han till vaken och kunde efter hårt arbete få upp såväl sparkstöttingen som sina övriga tillhörigheter. Hårt virke i dessa fiskare, Olof var några år fått i sjuttio då detta hände.

Ångbåtsbryggan är väl placerad vid Andrasjöstrandens djupaste ställe. Tyvärr betyder detta ingalunda att där är djupt eller har så varit. Ångbåtar har inte lagt till vid kajen de senaste decennierna, om man inte räknar med de sporadiska besöken av mindre bogserbåtar.

Andrasjön blev på 30-talet nykarlebybornas ”mesta” villaställe. Man kom till sommarstugan landvägen, barnen kunde plaska i vattnet utan tillsyn, tack vare de verkligt långgrunda stränderna. Pappa som i sitt stuveriarbete var beroende av motorbåtar, skulle nödvändigt ha en brygga utanför sin villa, som han köpt av kaplanen, sedermera domprosten Schalin. Han lät bygga en 200 meter lång brygga som stod på betongplintar [som ännu finns kvar vid f.d. Haglunds/Rönns villa]. Gångbanan hade räcke på vardera sidan, vi cyklade ofta när vi skulle simma. Längst ute fanns en väl tilltagen uteplats med bänkar och bord samt ett simhus. Varje vår förde isen bort den yttersta delen av bryggan, men den reparerades alltid. Vid mycket lågt vattenstånd, kunde upp till 90% av bryggan stå på land, men pappa kom nog alltid till sina båtar från bryggan och det var ju det viktigaste.

Andrasjövägen utmynnar vid ångbåtsbryggan där som sagt inga ångbåtar syntes, men däremot var den ankrings- och landningsplats för många av skärens villaägare. Hamnvakt var Maria Petterson, ett rödhårigt, manhaftigt fruntimmer, som vid sidan av sin huvudsyssla sålde ”grisar”, läskedrycker och pilsner. Hon låste in villabornas cyklar, segel, åror och andra attiraljer i ett magasin samt hade uppsyn över de båtar som låg för ankar vid stranden. Maria hade varit akterstäderska på en tramp under en svunnen ungdomstid. Hon berättade gärna och förmodligen också fantasifullt om de tiderna.

Gick man ut på Ångbåtsbryggan skymtade i söder Berget med professor Backmans och direktor Fougstedts sommarställen. Från Andrasjön for man ut till fiskeställena kring Brudholmarna genom Långö sund och ”Lektorskans håle”, en smal passage med lömska grund. I dessa trånga vatten uppstår ännu efter hundratals färder meningsskiljaktigheter om navigationen. Men ingen tar illa upp. ”Pullen” Nesslers segelbåt Bagatelle niger kokett vid sin boj för våra svallvågor, i nordost ser man Rödklubbens höga berg, karakteristiska byggnader och ett simhus associerar till knälånga baddräkter och parasoller. Har man tur kan man få syn på lektorskan själv ”Karamaja” Maria Nylund *. Hon var den äldsta i konsul Carl Nylunds döttraskara, fruntimmersskolelärarinna, hade besökt Frankrike, svärmade för allt franskt, jag tror hon flaggade med Trikoloren ute vid Rödklubben. Hon ansåg sin släkt och i synnerhet sig själv stå högt, högt över alla andra människor i Nykarleby. Hon hade stor faiblesse för män, som hon ingående utfrågade om ursprung, nuvarande ställning, framtidsplaner m.m. Maria som vid denna tid var 80-årig bodde med sin påtrampade syster Jenny ”Pitoknäll”.

* Carl Nylund var den sista av de mera betydande köpmännen i Nykarleby. Han exporterade spannmål och tjära på egna kölar. Svensk-norsk vicekonsul. Enbart döttrar, utom en i späd ålder död son. Hustru Johanna Silvast.

1. Maria ”Karamaja”, frk, fruntimmersskolelärarinna.

2. Anna, gift med lagman Barck i hans andra äktenskap som var barnlöst. Från första giftet hade lagmannen bl.a. sonen Torsten, tandläkare och far till professor P.O. Barck.

3. Jenny ”Pitoknäll”, musiklärarinna, ogift.

4. Mathilde, drätselkamrerare, ogift.

5. Elisabet, med.lic. Stadsläkare i Nykarleby. Gift MKD, professor h.c. Woldemar Backman. Juthbacka gård. Ej barn.

6. Irene, död i tbc.

7. Ellen, stationsinspektor, bankfröken.

8. Eva, gift med Paul Nessler (tryckeriet), söner:
a. Carl Vilhelm ”Pullen”, gift med Märta Granberg. Adoptivson dog i skolåldern.
b. Bertil, död i skolåldern.

9. Carl, död som ung.

Redogörelsen för släkten Nylund motiveras kanhända av att dess medlemmar ännu på 30-talet hörde till påverkarna i Nykarleby. Dessutom utgör den, tycker jag, ett patetiskt och ganska tragiskt exempel på all mänsklig ävlans intighet.

Bakom Rödklubbens berg i öster, söderom Alön, ligger Fågelgrunden i en fjärdliknande vik. Vattendjupet i viken är ingenstans över en meter. En vacker sommardag år 1927 for min äldre bror Gunnar 8 år, Erik Lindfors 11 år, Edvin Ahinko 8 år och jag själv 6 år med min lilla roddbåt till Fågelgrunden från vår villa på Andrasjön. Fågelgrunden låg relativt långt borta, vi var nog på olovliga vägar. Det blev ett härligt äventyr. Vi plaskade i vattnet mellan holmarna, jagade upp gäddor som lurade i vassen. Vi hittade spännande saker på stränderna. Hur det var lyckades pojken Lindfors fånga en gädda med bara händerna. En halv kilo minst, en stor fisk. Vilken lycka för honom, vi andra försökte nog också. Men nej. Uttröttad satte jag mig på en sten. Någon hade brett en säck över stenen. Det var ingen sten, det var en säck innehållande 4 tioliters spritkanistrar, fulla. Vilket kap, en kanister per man. Glada i hågen vandrade vi mot den väntande roddbåten.

På Storgrundet där vi hade båten kom två karlar som höbärgade där, fram till oss. De såg allvarsamma ut, av våra rop hade de förstått att vi hittat sprit. Vi blev dödsförskräckta, vi trodde att vi tagit deras kanistrar, vem vet förresten. Männen sa att de skulle tömma kanistrarna, för det lovade de betala oss 20 mark per man inkommande lördag på ångbåtsbryggan, bara vi lovade att inte berätta om saken för någon. Vi gick med på vad som helst bara vi fick fara hem. Det fick vi. Vi hade naturligtvis inte en tanke på att hålla tyst om saken, inte var vi så dumma att vi trodde att man betalade oss för att få hälla ut sprit. Har man varit med om ett spännande äventyr så visst vill man berätta om det.

Höbärgarna fick i sinom tid stå inför rätta, de fick väl betala böter. Jag minns när polis Björklund kom till Solliden (vår villa) för att förhöra Gunnar och mig. Familjen satt vid middagsbordet, vi hade främmande, det bjöds på snaps till maten. Tjänarinnan kom in och meddelade ”polis Björklund är här”. Mamma satte hastigt brännvinskaraffen under bordet fast pappa sade ”int behövs det”. Jag begrep ingenting. Varför skulle flaskan gömmas då Björklund kom?

När vi styr ut ur ”hålet” har vi Kakun, Gunnars holme, föröver, söderom ligger Jarls Ägirsholme, en pärla i denna arkipelag. Västerom Kakun ligger min egen holme Limpan. På den fanns ett sjömärke, som var angivet på sjökortet, vilket gjorde mig stolt. Alla farkoster som strävar in på Torsöfjärden styr mot Limpan.

I början av 20-talet fick pappa av Einar Hedström höra att Brudholmarna, dessa fagra smycken i Torsöfjärdens sydligaste del, skulle kalhuggas. Dessa herrar köpte holmarna. Det var ett tiotal små holmar, enligt dåtida synsätt totalt värdelösa, frånsett den blandskog som växte på dem. Vi, hans söner fick alltså varsin holme. Därutöver kom på pappas lott Stadsgrundet, en i detta sammanhang stor albevuxen holme och några småholmar kring den samt slutligen Kiloholmen, en fin holme, inte alls så stenröslik som många av de andra. Utom alar, rönnar och björkar växte tallar och granar på den. Dess siluett dominerades av en väldig dubbelgran. På denna holme lät pappa i början av 30-talet bygga en stuga för fiske. Den saknade helt insmickrande drag, det var en stuga för män, med spartansk men durabel och ändamålsenlig inredning. Ett fönster vette mot norr. När man satt vid bordet och exempelvis lade en kvällspatiens, kunde man se Hällgrunds båk och fyrens blink trots att stugan låg på holmens södra sida, ty en rå hade huggits så att man hade god utsikt över Torsöfjärden. Genom det andra fönstret kunde man följa med trafiken från och till Andrasjön.

Från Kiloholmen kunde man bekvämt komma till Krokesund vid Fröjsölandets havssida. Man for förbi Rysshatten, egentligen en väldig sten, vidare förbi Kotaskär och sedan in i en djup vik. Efter en promenad på några hundra meter stod man vid Krokesund, ett sannskyldigt paradis för soldyrkare. Sundet var inte nu ett sund utan en djup vik med härlig sand i vikbottnen, släta klippor längs vikens sidor och med havet utanför så långt ögat når.

På återfärden gör vi ett besök på Krankborg, ett torp där fiskaren Blomqvist bodde med hustru, barn, hund och katt, någon ko, kanske några får, svin och höns. Utan väg, det var 10 km till närmaste gård, utan elektricitet och andra bekvämligheter. Vintertid kom Blomqvist någon gång för att sälja fisk. Han kom med sparkstötting trots att han haltade illa. Sonen Jarl har fiskat på Laxön, en skärgårdens filosof med en avgjort ljus syn på livet.

Vi fortsätter över Torsöfjärden in i sundet mellan Fröjsön och Kubban, den forna lotsplatsen. Vi passerar Klockvekun, en intressant djup vik på Fröjsölandet, tidigare förenad med ett stort träsk. Vi styr norrut mot öppet vatten, båten gungar makligt för dyningarna som rullar in från nordväst med Bottenhavets tyngd bakom sig. På styrbordssidan har vi Hummelskär, vi försöker förgäves få syn på någon av bankdirektör Ekmarks vackra döttrar utanför deras villa. I fjärran syns Tornskär, vindpiskat, bevuxet med ynkliga alar och björkar. Där har Erik Boman sin stuga, han ligger ytterst av yrkesfiskarna. Bakom Tornskär åt Laxöhållet reser sig Lamalot, en väldig klippa som förkunnar: ”Här börjar Nykarleby skärgård.” Västerut kan man på Björkholmarna skymta faktor Nylunds stuga. Den ligger i lä av Granskär, som denna del av Torsön, skärgårdens drottning, kallas. På Granskär hade lektor Bruno Backlund sin originella stuga, en gammal, ruffad motorbåt uppsläpad till skogsbrynet. Furuskär lösgör sig nu från massivet av holmar i nordost. Där fiskade Willmans Vick. När marthorna var på utfärd dit hittade ordföranden Ester Fougstedt en massa tomflaskor vid uthuset. Detta belägg på onyktert liv påtalade den stridbara nykterhetskämpen.

”Det finns en massa tomflaskor vid uthuset.”

”Ja si ja har int hämta hit en enda tomflasku.” svarade Vick lugnt.

Vi tuffar vidare mellan förrädiska grynnor in i Furuskärssund. Släta klippor stupa brant ner i kallt klart vatten. I norr dånar bränningarna vid sundets utlopp. Uppe på ön ståtar den Böökska villan, en sevärdhet med ett otal våningar, avsatser och lönngångar. Från de översta rummen har man en magnifik utsikt över sundet. Går man från villan västerut står man inför Havets anlete.

9. Politik och byråkrati.

I Nykarleby rådde naturligtvis samma byråkrati som i alla andra städer i Finland. Jag har för mig att tjänstemännen styrde medan de förtroendevalda nickade bifall. Man kom in i stadsfullmäktige med 10–20 röster i kommunalvalet, tror jag. Men det rörde inte oss unga det minsta, ej heller om stadsfullmäktiges ordförande hette Fougstedt eller Hedström.

Men detta betyder ingalunda att vi inte följde med politiken, t.o.m. världspolitiken. Det hände dock först i slutet av 30-talet, i barndomen var det inrikespolitiken, främst Lapporörelsen vi tog ställning till. Och samtidigt till kommunismen. Våra ställningstaganden var kategoriska, men ingalunda resultatet av djupa kunskaper, man kunde nog säga att de avspeglade hemmets åsikter. Då jag fördömde lappomännen mot en anhängare och denne lät påskina att jag hade kommunistiska sympatier avgav jag, djupt sårad, följande storvulna deklaration: ”Får jag mot mig en kommunist och en lappoman så skjuter jag först kommunisten sedan lappomannen.” Mäntsäläupproret gjorde oss definitivt till antilappomän, trots att vi nog inte hade ett begrepp om vad det hela gick ut på. Skyddskåren vaktade vid Kovjoki station, det räckte för våra motiveringar.

När vi efter OS i Berlin 1936 tog ställning till nazism och fascism, var vi ambivalenta. Visst var tävlingarna väl arrangerade, men inte var vi pro Tyskland. Bäst minns jag med vilken entusiasm jag tog emot Norges seger över Tyskland i fotboll. Man kan knappast säga att vi hatade Hitler och Mussolini. Mussolini föraktade vi efter Abessinienkriget. Ryssarna var vi rädda för, men vi hoppades på Tyskland. Inbördeskriget i Spanien gjorde oss betänksamma, Tjeckoslovakien och München gjorde att vi förberedde oss för i värsta fall krig i Europa. ”Fred i vår tid” som Chamberlain siade om, betvivlade vi och sökte samtidigt beslutsamt öka vår försvarsvilja.

Rent praktisk politisk verksamhet utövade vi genom att fara ut med buss och samla upp främst gamla kvinnor, som ville rösta i riksdagsvalet. Vi fick inte komma med några rekommendationer, behövdes ej heller, riksdagsvalet var lika väl som kommunalvalet något av ett sämjoval. En gång måste jag dock komma med ett tillrättaläggande. En av gummorna, det rörde sig som sagt mest om äldre damer, frågade sin väninna ”Vem tänker du rösta på?” Väninnan svarade ”På Levi Jern, han är så gullig i Människovännen (religiös tidskrift).” Jag fick lov att påpeka att det var omöjligt, då Jern ställde upp i Vasa Södra (valkretsen var då delad i två.)

Presidentvalet intresserade oss för att Nykarleby hade en egen elektorskandidat, som dessutom blev invald, nämligen professor Woldemar Backman. Då Kristian Relander valdes till president var jag mycket ung men då hörde jag (ev. hörsägen) att två kvinnor i staden kommenterade valet.

”Har du hört att Relander eller Helander valts till president?”

”Har Helander blivit president. Nog tycker jag det skulle ha varit bättre med Sund.”

Sund hade buss, Helander häst, med vilken han bl.a. tömde ”dassen”. Dessa kvinnor var ingalunda imbecilla, men deras reaktion visar huru mycket man visste och brydde sig om landets väl och ve på den tiden. Tolv år senare utlöste presidentvalet förstämning. Vi hade en liten familjerevy, varav jag endast minns refrängen i en av kupletterna: ”Kallio, Kallio, Kallio, hur för oss ska det nu gå.”

Vi var alltså svenska till ytterlighet i Nykarleby och vi ville inte höra av något finskt (annat än i idrottssammanhang). Jag minns ett föredragstillfälle som behandlade finsk kultur, av vad slag minns jag däremot inte, utom att vi skrev på svarta tavlan ”aitofinn försvinn”. Rektorn var upprörd, kanske med rätta. Själv blev jag åthutad då jag vid ett besök i Helsingfors hos mammas finska (finsksinnade?) släktingar med hög röst sade ”Jag trodde att alla finnar är poriljassar.” Visst var barnets uppfostran bristfällig.

En annan fråga som vi funderade på var arbetslösheten, som vi inte förstod, men för de arbetslösa hyste vi nog medkänsla. En medelålders arbetssökande man, som efter ett mål mat på eget initiativ högg ved, fick vår högaktning, medan vi inte förstod dem, som lämnade sina smörgåsar i farstun.

Staden hade sitt eget arbetslöshetsproblem, som man sökte lösa med s.k. ”nödhjälpsarbeten”. Det rörde sig mest om skötsel av gator och parker. Arbetarna kallades stadsarbetare.

Arbetsledarna, som hade den föga inspirerande uppgiften att leda dessa arbeten, hette Sven Nikonen och William Hellund. De var underställda stadsdirektören, d.v.s. min far som torde ha kunnat glädja sig åt en viss popularitet. Då pappa fyllde 50 år kom vår husa till honom och meddelade att fyra karlar, hon sade namnet på några stadsarbetare (=nödhjälpsarbetare), satt i köksfarstun. De undrade om de fick tala med apotekaren? Pappa svarade att om det gällde uppvaktning på födelsedagen, så var de välkomna paradvägen. De kom efter mycket krusande, överräckte en gåva, en bordsklocka och höll ett litet tal, som pappa besvarade. Sen blev de självfallet trakterade på övligt sätt. Jag tror att pappa värdesatte den uppvaktningen mest av alla han fick.

Arbetsledarna hade ansvaret för stans parker, som de skötte just med stadsarbetarnas hjälp. Den förnämsta parken var nog Topelii park vid älvstranden norr om kraftverket. Syrenbersåer vid strandskoningen som nämnts och stora popplar längs strandvägen. År 1935 fick parken ett minnesmärke, en byst av Zacharias Topelius (av Ville Vallgren).

Mittemot låg seminariet, som också omgavs av planteringar, dessutom fanns i närheten mot Andrasjön Skogsparken, omgärdad av stenmurar och stängslen. Den var som namnet säger en skog, en ”engelsk park”, med inslag av mänsklig aktivitet. Där fanns en rätt stor damm med en paviljong till vilken en spång ledde. I dammen fanns två gungflyöar runt vilka man skrinnade om hösten då skridskosäsongen inleddes i Skogsparken. Det fanns också en annan damm, stenskodd, men den var ofta uttorkad. Vindarnas hus var en byggning med så glesa väggar att vinden fritt gick genom dem. Dammarna och Vindarnas hus bands samman av grusgångar.

Nedanför apoteket låg den lilla parken Fåfängan också den med syrenbersåer och därtill en grotta [antar att Börje avser Apotekskällaren], som tyvärr inte av besökarna uppskattades på rätt sätt. Fåfängan gränsade till apotekets kryddträdgård, som dock redan på min tid förvandlats till en äng.

Rummelbacken var en intressant park bestående av spännande lekplatser bland stenblocken, en sångestrad och den gamla järnvägsstationsparken. I den beundrade vi ett lok i dess stall, tills vi konstaterade att loket var församlingens likvagn. En föga uppmärksammad, men för oss pojkar betydelsefull park var den Grundfeldtska trädgården i samma kvarter som apoteket. Vi förlade en del av våra lekar till trädgården som vanligen var helt öde. Där fanns också en paviljong uppe på en konstgjord kulle. Att ”nalla” äpplen där var inte alls spännande, då ingen vaktade.

Västra och Östra esplanaden (Topeliusesplanaden) gick från prostgården till början av Jakobstadsvägen. Den korsade Lybecksesplanaden som gick från kraftverket upp till Karleborg (Vattentornet).

Efter denna naturskildring återgår vi till de styrandes normer och principer. Rättsväsendet i Nykarleby fungerade perfekt, men i sanningens namn, man hade inte så mycket att stå i med. Då borgmästaren fick allt mindre att göra försökte man kombinera hans ämbete med en bankdirektörstjänst. Till slutet av 20-talet var Carl Stenfors borgmästare. Han efterträddes av Alarik Huldén som emellertid efter några år flyttade till hovrätten i Vasa, varefter Sven-Adolf Berger år 1938 blev borgmästare och direktör för Nordiska Föreningsbanken. Kronofogden Herman Huhta bodde i Pensars gård, omskött av ett manhaftigt fruntimmer, hans hushållerska. Huhta kunde när andan föll på med inlevelse deklamera Frödings ”Jag är en livets vagabond, en ensam människa.”

Polismästaren Sigurd Wenelius var jägarofficer men inte särskilt nitisk, men det gjorde ingenting, läget i stan var alltid under kontroll. Den mest uppseendeväckande händelsen under 30-talet var rånmordet på andelslagsföreståndaren i Ytterjeppo och den därpå följande rättegången mot de två rånarna, vilka iklädda hand- och fotbojor begapades då de fördes till tingshuset. (Ärendet hörde inte till stans jurisdiktion).

Hälsovården låg i stadsläkaren Elisabeth Backmans händer. Hon biträddes av sin man professor h.c., provinsialläkaren Woldemar. De bodde på Juthbacka, den gamla Backmanska släktgården, där även Woldemars systrar ”flickorna Backman”, Ester och Helga, logerade i en mindre byggning. Helga var den yngre, men ingalunda ung, fast jag trodde det, hon hade så svart hår. Frans G. Bengtson har förklarat att G:et i hans namn beror på att: Näst Alfons är Frans det förnamn som ger sin bärare en skurkaktig prägel. För att mildra detta satte han dit G. (Gunnar). Bengtsons postulat stämmer icke in på Nykarleby. Backmans privatchaufför hette Alfons och han såg närmast mild ut, uppträdde försynt och körde bilen lugnt och gentlemannamässigt.

Inte heller skomakare Alfons Markkula kan förknippas med skurkaktighet trots tordönsstämman.

Woldemar Backman förrättade en gång i året visitation av apoteket och samtidigt av vår ”barnkammare”, vi var under tio år. Vi stod som tända ljus medan den välvillige professorn berömde oss och vår exemplariska ordning, troligen den enda dagen i året då detta beröm var befogat. Även dr Ernst Knape, som vikarierade stadsläkaren, gästade pojkrummet. För att framhålla hälsans betydelse ritade han åt mig en hund som hade 20 sjukdomar. Chef på kraftverket, stans viktigaste ”verk” var den tystlåtna Axel Henriksson. Kraftverket förstorades på 30-talet med en oljedriven generator. – Vid ett litet bord i turbinrummet kunde man ofta finna pappa samtalande med verkmästarna Raul Olson och Vilhelm Marklund.

Postbussen, som hämtade posten från Kovjoki station, kom till Postkontoret på Kyrkogatan på förmiddagen klockan 10 och på eftermiddagen klockan 19. Den togs emot av postmästaren, fröken Nanny Schwela, varpå den delades ut av postiljonerna Arthur Löving och Bertel Olson. Den förra var en flitigt anlitad auktionsförrättare. Han bodde på Smedsbacka i ett kvadratiskt hus med taket delat i fyra identiska delar och skorstenen högst uppe i takfallens skärningspunkt. Huset kallades därför Bläckhornet.

För djurens välbefinnande svarade stadsveterinären. Före våra senaste krig var hästen veterinärens viktigaste patient, mera betydelsefull än kon. Nu har ju hästarnas antal gått ner ur veterinärernas synvinkel katastrofalt. Istället har hundarna ökat men kan nog inte ersätta hästarna som djurläkarpatienter. Denna utvikning från ämnet, kanske förklarar varför förkrigstidens veterinärer var resande herrar, med arbetshästen som sagt som den främsta patienten. Under 20-talet var det den fryntliga Max Friberg som reste i sitt distrikt i en öppen (cabriolet) bil iklädd en vadmalsdräkt. Innan han skakade hand försäkrade han sig diskret om att alla knappar var knäppta. Sedan kommenterade han hackigt, han stammade, vad som hänt den dagen, t.ex. att en höna som bitits ihjäl av en hund, ”nog skulle i annat fall ha dött av ålderdomssvaghet”.

Själasörjare fram till början av 30-talet var prosten Appelberg, redan till åren kommen, hörde illa, besvärades av reumatism, tyckte iförty illa om drag. Det påstods att han under en gudstjänst börjat sin predikan ”Herren sade …”, då en senkommen försiktigt stannade i dörren, ”… stäng fast dörren”, fortsatte prosten. Knappast sant, men varför inte? Prostgården hette Jeansborg, kaplanen Runar Still bodde på Värnamo. Still var en sökare, säkert en bra människa, som samlat en krets religiösa ungdomar kring sig. Inget illa i det men några intermezzon framkallade av överspända flickor, det torde ha rört sig om tungomålstalande, hade medfört svårigheter för Still att erhålla en kyrkoherdebefattning.

Appelgren efterträddes av Alarik Forsblom från Tammerfors, som representerade urtypen för en vördig prelat. När jag blivit hemförlovad år 1944 uppvaktade jag prosten för att få ett ämbetsintyg för studier vid Åbo Akademi. Jag var klädd i löjtnantsuniform. Prosten betraktade mig tankfullt, sedan skrev han i kyrkboken efter studerande även löjtnant. Han slog ihop boken och sade värdigt: ”Må det stå där för evinnerliga tider. Inte var det ert fel att det gick som det gick.”

10. Högtider

Det uppbåd av presenter och den festivitas, med en myckenhet lekamlig spis som kännetecknar dagens skolavslutningar, konfirmationer och därmed jämförbara händelser, var under 30-talet ett helt okänt begrepp, åtminstone i Nykarleby. De nya studenterna var fåtaliga och hade avlagt sin examen på annan ort. Konfirmander noterades på ett annat sätt än nu, tror jag. Detta att firandet var mera dämpat kan ha berott på förbudslagen. Medan man nuförtiden påbörjar snart sagt varje litet festligare tillfälle med ett glas champagne (oftast porlande vin), fick man söka med ljus och lykta efter festligheter med ”utskänkning” på 30-talet.

Den kutymen höll i sig långt efter det att förbudslagen upphävts. Man höll sig till kaffe och ”sju sorter”. Så ock vid jubileer, enskilda likaväl som kollektiva.

De kyrkliga högtiderna firades nog och högtidlighölls på traditionellt sätt.

Långfredagen var verkligt lång i Nykarleby, men det torde den ha varit på de flesta ställen den tiden. Inga som helst aktiviteter tolererades före klockan 18. På påsklördagen var det sedan fritt fram för olika upptåg. Påskhäxor sprang omkring som nu och ville ha nånting i sin gryta. På kvällen tändes påskbrasorna. Påskdagarna liknade andra helgdagar.

Pingsten, Jesu uppståndelse, en glädjedag med nattvardsgång och konfirmation. Flickorna vandrade till kyrkan klädda i vita klänningar, pojkarna i mörka kostymer av sådant snitt som dagens klädmedvetna ungdom skulle snörpa på munnen åt. I synnerhet för flickorna var dagen betydelsefull. När en flicka konfirmerats, gått fram, fick hon börja ”färdas”, gå på allmän dans. Till konfirmationen hörde även tryckande av visitkort eller kanske rättare, minneskort med namn och datum samt blommor och blader och annan utsirning i enlighet med konfirmandens smak och råd.

Själv höll jag fast vid min tradition från Ella Jernströms skola, jag gick i enskild skriftskola för pastor Still. Mina föräldrar ansåg helt riktigt, tror jag, att det är bättre om man går i skriftskola i något mognare ålder.

Midsommarhelgen firade man utan att följa speciella traditioner. Alla ville till sommarstugan, man for till skären om vädret medgav, vilket man alltid ansåg att det gjorde. Ungdomen for dock, i en viss ålder, till någon dansbana på midsommaraftonen. Dessa resor var ofta ganska ”våta” och drog ut på tiden om busschauffören deltog i festandet. Midsommarn var björkarnas fest. Ungbjörkar prydde alla dörrposter och verandor. Naturligtvis fladdrade Finlands blå-vita flagga för vinden. Det fanns dock ännu den tiden de som demonstrerade sin svenskhet genom att hissa rödgul flagg. De svenskaste enbart den, de mera liberala hade den blå-vita överst och den röd-gula under på samma stång. Ordningsföljden kunde eventuellt växla med sinnelaget. Dock, de flesta flaggade nog enbart blåvitt.

Bland högtiderna stod nog julen i en klass för sig. Förberedelserna var omfattande, de inleddes med storstädning som man inte ville var med om, behövde inte heller, till all lycka. Julmaten var långt mera hemlagad än nu, inte att undra på. Man bakade matbröd, bulla, pepparkakor, en massa andra småbröd och jultårtor.

Skinkan skulle tillredas, i samband med den rullsylta, pressylta, salt kött, kokt tunga och kanske nån annan kötträtt. Fisken skulle lutas, sillen blötläggas och kryddas för att vara klar till julaftonen. Rödbetor och morötter kokades, sillsalladen blandades. Kålrotslåda och andra lådor tillreddes, om man hade smak för finnarnas ”pito-pöytä”.

Senap rördes samman enligt olika recept. Lakrom skaffade den som hade råd.

Knäck, marmelad och eventuellt kanderad frukt hörde någon gång till julens godsaker, men var nog sällsynta.

Julfirandet inleddes med vissa förpostfäktningar. Exempelvis basarerna, vanligen ordnade av någon ideell förening. På dem kunde man skaffa sig ett och annat i julklappsväg. Skolornas julfester var efterlängtade inte enbart för att de markerade jullovets början. Nej, de var nog riktiga nöjestillställningar. På festsalens vägg hängde ett vackert textat program. Festen inleddes så att säga med de obligatoriska övningarna. Rektorn eller skolföreståndaren höll ett för tillfället lämpat hälsningstal, varpå man led sig genom musik, solosång och deklamation. Sen blev det en tablå som gav försmak av teaterstycket. Under pausen servering och kannstöperier om det kommande programmet, teaterföreställningen, som skulle bli kvällens clou, vanligen ett stycke av stadens stora son ZT. Själv gjorde jag julen 1934 succés som kapten Puff i Snurran, jag tappade nämligen magen, men inte masken, utan plockade obesvärat upp magen-dynan. Hade man inte fått någon bärande roll, måste man istället slita för att sätta scenen på plats. Festsalen bestod av två rum som förenats till en sal. I ena ändan restes en estrad, scenen, så att även åskådarna längst bak kunde se och följa med spelet.

Efter julfesten var skoleleverna lösa och lediga, alltmedan julaftonen nalkades oändligt långsamt. Affärernas julskyltning var i anspråkslösaste laget, trots att vi inte var bortskämda lockade de inte alls.

Stjärngossarna övade för sina uppträdanden som skulle ske mellan jul- och trettondagen. Judas med pungen som fick ta hand om influtna medel hade en viktig roll.

På torget eller utanför kyrkan restes en jättelik gran, på vars grenar kulörta el-lampor hängde. Detta på 30-talet, före det hade man celebrerat Jul och Nyår på något annat sätt. Jag minns hur imponerad jag var av en el-ljustavla som hängts tvärs över Storabron. Lamporna belyste texten ”Gott Nytt År”. Alla i Nykarleby hade julgran, många kärve. På apoteksgården stod en kraftig stång på vilken en stor kärve stadigt var fastbunden. På den överraskade vi katten Tutteli som låg och väntade på att sparvar skulle flyga in i dess mun. Det blev ett hastigt slut på den saken.

Överraskande många i Nykarleby bestod sig dessutom med julstjärna. Den hade fem olikfärgade uddar som belystes inifrån av ett stearinljus. Progressiva personer försåg sina stjärnor med el-ljus om de hade råd och möjlighet. Uddarnas antal var föremål för olika värderingar. ”Striden” stod mellan fem och  sex.

Grydde så äntligen Julaftonsmorgonen.

I apoteksgården firades en traditionsfylld julafton med mamma Julia som regissör och primus motor.

Kaffe serverades när man ännu låg i säng av den tjänarinna (det hembiträde) som mamma ansåg var mest lik Lucia. Kunde hon inte sjunga så fick en grammofon stå för sången.

När vi stigit upp hade Harald, vår gårdskarl, kommit för att ta in julgranen. Eftersom rummen var höga var granen stor. Den kläddes sen av mor och söner vid lämplig tidpunkt, vilket under senare år betydde förmiddagen. Glitter, levande ljus, pepparkakor, julgranskarameller, högst uppe en stjärna, runt det hela en banderoll med texten ”Frid på jorden och människorna en god vilja”. Den brann upp i ett huj julen 1938 vilket kan ses som ett varsel för vad som komma skulle.

Efter frukosten som avåts i ”arbetets tecken” följde uppvaktningar, först på gravgården vid farmors grav. Sedan fördes julpaket åt dem som hade arbetat hos oss samt till barnhemmet. Nu följde julkaffet för apotekspersonalen. En massa kaffebröd, småbröd, kakor och bullakrans serverades. Lucia uppträdde även nu och skapade med många tända ljus och en mängd julpynt, den rätta julstämningen, får man hoppas. Pappa visade sig endast som hastigast, han vaktade apoteket och lackade en massa klappar. Som sigillstämpel använde han tummen varför det måste ha osat även annat än lack vid förrättningen. Själva julklappsutdelningen gick till så att när alla satt sig i ”salongen”, fick pappa något viktigt ärende till apotekssidan. Då visste vi att efter en stund kastar han in en laddning klappar. Denna kutym höll han benhårt fast vid så länge han levde, även då familjens yngsta medlem redan var 14 år och julgubben för länge sen var ett övervunnet stadium. Men till julklappsutdelningen var det ännu långt.

Efter kaffet och livligt avgivande av julhälsningar fick julfirandet en högtidligare prägel sedan församlingen samlats till julbön i kyrkan klockan 17. Från kyrkan rusade menigheten hem där julfirandet kulminerade med julmiddag och utdelning av julklappar.

Intet ont om julhälsningar, men något svårbemästrade kan de ibland synas. Fröken Karin Sarlin som visste allt om stan, kunde även detta med julhälsningar. Det började på julaftonen då man tillönskade sina bekanta: ”En riktigt God Jul”, eventuellt fridfull. Svaret fick inte bli ”Tack detsamma”, nej ”ävenså” skulle man säga. Juldagen eller följande gång man träffades, önskade man ”En riktigt god fortsättning”. ”Ävenså”. Nyårsaftonen eller sista gången man sågs det året önskade man ”Gott slut”. ”Ävenså.” Efter ”Gott Nytt År” önskningen minns jag inte om man än en gång önskade god fortsättning, kanske. Juldagen upplevdes i värsta fall så att man kände att man ätit för mycket, gett onödiga och kanske så dyra julgåvor att man måste leva på indragningsstat en längre tid. Man kände sig som julstjärnorna såg ut efter en blåsig julnatt, urblåsta med rester av det kulörta papperet fladdrande kring stommen likt avslitet julklappspapper.

Inte var det väl alltid så illa. – Jag minns en promenad under julnattens gnistrande stjärnljus. Snön låg bländvit i mjuka drivor som dolde allt fult. På torget lyste julgranens lampor och gårdarnas femuddiga stjärnor spred sitt milda sken. Julfrid rådde.