Juletid – staden under mina fötter

Hissen startar med en liten smäll, men sen glider den rätt ljudlöst upp längs ”Per aspera ad astra”, den 46 meter höga målningen utförd av ett par elever, Peter Damlin och Ann Christine Krooks, från Nykarleby konstskola. Nu skall vi få se Nykarleby julilluminerad och ”by night”. Det är den 9 januari, det är klart väder och -12 grader.

En tanke som lekt mig i hågen sen jag för några år sedan trappade upp längs en mängd trätrappor i den drygt sextio meter höga skapelsen för att fota ett panorama över staden i vinterskrud har varit att göra det på nytt när mörkret råder i juletid. Den gången renoverades tornet, nu skall vi ta hiss.

Jag har stämt möte vid tornet med Jan från NY-TV och han har med sig nyckeln, för tornet är låst. Kyligt är det i hisstrumman men belysningen fungerar. Vi funderar på om larmknappen fungerar ifall hissen skulle bli stående på vägen upp. Men det avlöper väl och vi stiger ur i ett mörklagt caféutrymme. Nykarlebystjärnor är upphängda i alla fyra väderstreck och ger ett kolorerat och trolskt sken där inne.

En nyanskaffad antenn, men för vad?, är provisoriskt uppställd på cafédisken. Stjärnorna tillverkades av Raoul Envik. Förstoring.

Nykarlebystjärnan mot väster med Lybecksgatan, uppkallad efter J. A. Lybeck, i bakgrunden. Förstoring.

Nykarlebystjärnan med korsningen Karleborgsgatan och Källbackgatan i bakgrunden. Förstoring.

Vi hade hoppats på att kunna fota solnedgången och därför träffats redan klockan halv fyra. Jan plockar upp sin utrustning och sina stativ, jag har min automatkamera. I viss mån lyckas vi även fånga en gulröd nedgångssky, delvis i dimma dold. Under oss breder staden, lätt snöpudrad ut sig. I väster kan det mörka havet skymtas, i övriga väderstreck är det de mörka skogsmarkerna som bildar fond. I norr kan några ljuskällor i Jakobstad skymtas och närmare, ett kraftigare sken från vägbelysningen i Soklot.

Solnedgång i sydväst. Förstoring.

Solnedgång i sydväst. Förstoring.

Mathesisugatan med Socklot i bakgrunden. Den bortersta gården, senare Sundqvist och nu Sandström, var Hedströms hem. Förstoring.

Medan skymningen tilltar och tätnar kommer Einar Hedströms kolumner i ÖP juletid fram i minnet. Med en ömsint kärlek till Källbackens små stugor och deras beboare, skrev han om det stilla livet som levdes där. Många av dem framstod som original, men alla omnämner han med värme och känsla. Julaftonen brukade han gå med anonyma julklappar till några boare där, och likaså en runda till Ragnörn för att besöka dem som vilade därute.

Skymningen har tätnat, femtiden börjar stadens centrum se ut som de upplysta storstäder man då och då kan skymta i tv-reportage. De små ljuspunkter som till en början lyste här och var, äts nu upp av gatubelysningens ljuseffektramper. Stadens julgran på torget blir svårare att urskilja då våningshusens alla fönster blir upplysta och kyrkans fasadbelysning drar blickarna till sig. Det upplysta torget får granen att drunkna och ljusfloden från esplanaden utplånar i sin tur torgets konturer liksom esplanadens tre stjärnor.

Skymningen har tätnat i sydväst. Förstoring.

Mörkret är så gott som kompakt när vi 18-tiden packar ihop och tysta av alla stämningsintryck vi fått låter hissen föra oss ned till ”de tysta små stugorna på Källbacken”. Låter ännu en tanke glida till Hedström. Skulle gärna unnat honom att uppleva detta, ”Nykarleby – stad i ljus”.