Gamla böcker berättar sin egen historia

av Seppo Kuusinen

Jag har redan länge varit intresserad att få tag på Einar Hedströms bok ”Nykarleby – Min barndoms och min ungdoms stad”. Den berättar ju om också min barndomsstad även om tider mycket före det då vi bodde där i slutet av 1940- och i början av 1950-talet. Jag har försökt hitta boken på internet – men utan resultat.

En annan sak varför jag också har varit intresserad av boken är det att Einar Hedström (28.6.1880–5.8.1951) jobbade 1907–1908 som redaktör på tidningen Syd-Österbotten här i Kristinestad. Dessutom gifte han sig första gången 1906 med Sigrid Starck som var född  i Kristinestad och dotter till konsuln A. V. Stark.

Jag hade redan glömt boken men då Fredrik för en tid sedan på Nykarlebyvyer efterlyste innehavare av den fick jag idén att på nytt försöka hitta boken. 

Denna gång lyckades jag och fick tag på t.o.m. två böcker från olika antikvariat. Då priserna var hyfsade beslöt jag att beställa bägge två. Den ena från Åbo och den andra från Reisjärvi, 150 km österut från Nykarleby.

Att köpa en begagnad bok är alltid spännande för den kan berätta mycket om sin förra ägare. Ägarens namn eller understrykningar i texten och anteckningar i marginalen eller mellan textrader berättar sin egen historia.

”Åbo-boken” från Brahe antikvariat i Åbo visade sig att vara ett riktig fynd. Den har tillhört Inga Maria Hedström som var Einar Hedströms kusin. Ingas far Paul Helge och Einars far Erik Gustav var bröder. 

På bokens försättsblad står det ”Inga Hedström, Kantola”. Ortsnamnet är lite svårtolkat, men jag kommer inte på något annat. Kantola är en stadsdel i Tavastehus.

Inga Hedströms signering. I normala fall brukar man inte ha kommatecken mellan mellan- och efternamn.

Jag har också försökt hitta mera uppgifter om Inga Hedström men har inte lyckats. Det enda jag fick fram är att hon var född 1916. Antagligen var hon ogift ännu 1958 då boken kom ut. Det var ju inte den tiden så vanligt att annars använda sitt flicknamn.

[Kari Nyqvist rätade ut frågetecknet:

Ortnamnet efter Inga Hedström är inte Kantola. Och inget ortnamn heller. Utan hennes efternamn efter att hon gift sig. Så här skriver Lars Pensar:

”Ett stycke söderom byggde Gustafs systrar en villa, ”Grantorp”, som även står kvar idag, mera känd under namnet ”Sextanten”. Namnet kan härledas till sex fröknar Hedström. Humoristen J. W. Nessler fattade snabbt den komiska poängen och lanserade namnet. Den ägdes senare av Inga, född Hedström och Olavi Kaukola, även han präst. Villan är inte längre i släktägo.”

Och Seppo forskade vidare:

Olavi Kaukola (1912–1982) var prost, författare och kyrkoherde i Evijärvi. Så här skriver en Martti Niemi i Järviseudun Sanomat 26.9 2018, översatt från finska:

Under mina barndomsår på 50-talet behövde man inte smussla med sin tro. I min födelsekommun Evijärvi var det väckelsetider.
     Skörtaren/pietisten och kyrkoherden Olavi Kaukola reste flitigt runt i byarna och höll andakter i hemmen. Som en god parhäst hade han min far Matti, butiksföreståndare från byn Kivijärvi.
(Inf. 2020-03-26.)]

”Reisjärvi-boken” från Ilkan kirja i Reisjärvi, har ägts av en Judit Kauppinen,som på försättsbladet har skrivit datumet 1.3.1963 och ”Nykarleby, Juthbacka”. Vad vet vi om denna Judit? Inte så mycket för den enda Kauppinen i Nykarleby som jag har hittat är i Kristliga Folkhögskolans elevmatrikel en Siiri Hilja Kauppinen från Karleby som studerade i skolan 1922–1923.

Judit Kauppinens signering.

Men kanske jobbade denna Judit på Juthbacka? Kanske var hon på husmorsvila? Kanske var hon en Nykarlebyflicka som hade gift sig med någon Kauppinen, t.ex. just från Karleby där en sökning i Fonecta med namnet Kauppinen ger i dag 66 resultat.

Ett bevis på det att hon skulle ha varit hemma från Nykarleby är de otaliga understrykningar hon med fri hand har gjort i boken. Speciellt hur staden kom till, stadens äldsta del, den nya staden, älven, olika platser i staden, seminariet, stadsbor med mera i Nykarleby vid 1800-talets slut tycks ha intresserat henne. Hon har flera understrykningar och andra anteckningar på nästan varje sida som gäller dessa.

Judit Kauppines understrykningar. Ur kapitlet Gravgårdarna i staden.

Men mot slutet av boken då man berättar om föreningar och sammanslutningar eller idrott och lekar, kloka gummor och gubbar samt om originella människor i Nykarleby, har hon gjort just inga anteckningar.

Jag har läst boken med ett stort intresse. Där dyker fram många för mig bekanta platser och ännu flera såna som jag aldrig har hört om. Men också flera personer t.ex. från seminariet som är bekanta för mig från tidigare då jag 2017 renskrev Selim Klockars berättelse ”Bilder från gångna dagar. Av en gammal seminarist”. 

Den är ju delvis fakta och delvis fiktiv men Klockars nämner flera namn som kommer fram också i Einar Hedströms bok, t.ex. F. V. Illberg, Alexander Hellgren, direktor för seminariet Frans Emil Conradi och Gustav Hedström, far till Einar.

Jag kan inte undvika den uppfattning att seminariet i sin tid hade mycket större betydelse för Nykarleby än vad jag och säkert också många Nykarlebybor ens förstår idag. 

Tack vare det har Nykarleby begåvats med många aktiva personer som förutom sitt arbete på seminariet har på flera sätt påverkat stadens kommunala, kulturella, sociala och föreningsliv.

Einar Hedströms bok ”Nykarleby – Min barndoms och min ungdoms stad” har gett mig en ny inblick i stadens förflutna och lärt mig mycket av det som jag som liten pojke inte visste om min barndomsstad. Men också – som begagnade böcker ofta gör – har de två exemplar av boken lärt mig något av deras förra ägare.