Selim Klockars

Bilder från gångna dagar.

Av en gammal seminarist.

 

Förord

av Seppo Kuusinen


Då jag sökte i Kristinestads huvudbibliotek efter något gammalt, som har att göra med Nykarleby, och som man kunde publicera på Nykarlebyvyer, stötte jag på den här berättelsen. Den var handskriven och sägs vara en av de äldsta skrifter i biblioteket, och förvaras därför i kassavalvet. 

Selim Klockars föddes i Lappfjärd 1896 och dog 1961 64 år gammal. Han utbildade sig till folkskollärare i Nykarleby och blev utdimitterad 1919. Han var lärare i Dagsmark, Pörtom, Rimal, Roparnäs och arbetade sin längsta tid som föreståndare för Dragnäsbäcks folkskola i Vasa.



Selim Klockars (stående) som seminarist.


Jag kontaktade också Birgitta Abrahamsson, dotter till Selim Klockars och som bor i Åbo. Hon donerade sin fars efterlämnade papper till Lappfjärd 2007, och de förvaras som sagt nu på huvudbiblioteket.

Hon berättar, att hennes far var samhällsintresserad och satt bl. a. i Vasa stadsfullmäktige för SFP. Dessutom var han en ivrig amatörbotanist med maskrosor som specialintresse. Hans herbarium donerades till Ostrobothnia Australis i Vasa. 

För sin hembygd bevarade han hela livet ett starkt intresse och var under många år ordförande och drivande kraft i Lappfjärdsföreningen i Vasa. Han forskade också i den sydösterbottniska bondeseglationen och publicerade artiklar om den i Hufvudstadsbladet.

Birgitta Abrahamsson bekräftar, att det är hennes pappas handstil och att han skrev berättelsen under sin seminarietid i 20-årsåldern, ca år 1916. Hon tror också, att texten har publicerats i tidningen Hoppet som gavs ut av seminaristerna.



Selim Klockars 1954 eller 1955 i 58–59-årsåldern.


”Men den tycks nog inte alls handla om honom, utan om någon – påhittad (?) –  gestalt från tidigare årgångar. Eller kan han ha haft kontakt med någon äldre person som gått i seminariet. Svårt att veta. Kanske han bara ville skapa en tidsbild från det gamla seminariet.”

När Birgitta Abrahamsson hör att personerna i artikeln är faktiska (de var födda mellan åren 1855 och 1860 och blev dimitterade 1881 eller 1882), kostaterar hon, att det är en blandning av fakta och fantasi präglat av humor.

Läs mer:
Selims syster Anna Elvina.

 


*     *     *

 

Ungdomar tänker framåt och det med all rätt, ty framtiden tillhör ungdomen.

Sedan man passerat livets middagslinje, händer det allt oftare, att blicken vänder sig tillbaka, till tiden, som gått. Och då jag ser den ungdom, som nu söker utbildning vid Nykarleby seminarium, erinrar ja mig ofta den tid, då jag själva inhämtade vetandets grunder vid denna läroanstalt.

En sval augustidag år 1877 lämnade jag mitt hem med egen häst och kärra och väl försedd med vägkost. Redan följande dag befann jag mig i Nykarleby.

En dag senare eller den 20 aug. var inträdesförhöret. Sällan har jag känt mig enklare än på morgonen denna dag. Mitt huvud var alldeles tomt, och jag kunde inte tänka mig, att jag skulle kunna svara en enda fråga. Jag var blott 16 år och hade inte haft förmånen att genomgå någon folkskola. Detsamma var förhållandet med de flesta av mina olyckskamrater. De hade räknat hos någon skolmästare eller läst på egen hand.

Av själva inträdesförhöret minns jag ingenting annat, än att vi fingo läsa ur Pallins historia om Muhammed och att jag svettades, då jag sedan skulle ur minnet skriva ned innehållet, ty jag mindes ju ingenting.



Nykarleby seminariums första klass 1916. Selim Klockars i mitten i övre raden. Förstoring.


Däremot minns jag livligt de yttre omständigheterna och kamraterna. Bland de senare tilldrog sig en lång Vöråpojke min särskilda uppmärksamhet, ty han hade en överdådig tuppfjäder i mössan, och hans väst hade två rader lysande glasknappar. Han befanns senare heta Engström och blev min sidokamrat. Ödmjukt och djupt försagd var ehuru redan skäggbeprydd, och en nylänning vid namnet Stark.

Han blev sedan min rumskamrat, med vilken ja trivdes gott. Hannes Svedberg, nu bankdirektör, erinrar jag mig mindre, men i stället så mycket bättre hans ryktbara far, gubben Svedberg, känd i hela Österbotten och till namnet även känd  av mig. Ty han ledsagade sin son till seminariet. Två åländska sjömän eller styrmän funnos också i hopen, nämligen bröderna Lindman på vaggande ben.

Den enda som var lugn och glad och säker var Kivilös-August från Pedersö. Han är nu lärare i Jakobstad och känd under namnet August Jakobsson. Han ansågs besitta lysande kunskaper, ty han hade gått i lägre elementskolan i Jakobstad. De övriga voro blyga bondpojkar eller söner till enkla arbetare, som jag lärde mig känna först efter inträdesförhöret.

Detta förhör avlopp så lyckligt, att 26 blev godkända av 28. Jag hade lyckan att t.o.m. få plats på internatet. Antalet av dessa ynglingar har under de gångna 40 åren smält i hop, så att nu leva blott följande 6: Mikael Gran, Sideby; K.J. Hagfors, Nykarleby; August Jakobsson, Jakobstad; John Svedberg, Munsala; G.K.G. Lindman, Åbo; K.J. Wester, Närpes, A.W. Stark, Närpes. Flere slutade före genomgången kurs och ha hamnat i för mig okända öden. Men de flesta ha dött.

Någon frågar kanske: Vilket intryck gjorde lärarna?

På mig verkade de i hög grad opersonliga vid själva inträdesförhöret, men deras utseende och klädedräkt erinrar ja mig livligt. Främst måste jag nämna lektorn i musik F.W. Illberg. Han ansade ständigt sitt vackra mörkbruna skägg och han bar en ljus, randig sommardräkt, som föreföll mig högst elegant. Jag undrade om det icke vore synd att vara så vackert klädd på en vardag.

Därnäst i elegans kom lektorn Gustaf Hedström, då en ung magister på 25 år med tätt och välvårdat helskägg, guldbågade glasögon, snibbkrage och synnerligen välknuten halsduk. Han bar en grågrön sommarkostym med mörkare kantband, mycket fin, men ej så iögonenfallande som Illbergs sjakett. Något ogripligt föreföll mig då, att den unge lektorn tog glasögonen bort, då han skulle se på en plansch, varför jag tänkte, att de användes blott som prydnad. Han hade en lugn, spänstig gång, som några kamrater strax försökte tillägna sig, utan att nå målet. Flere av de inträdessökande voro lika gamla som lektor Hedström.



Selim Klockars andra från höger i övre raden. Festsalsbyggnadens sydöstra hörn i vänsterkant. Kristliga foölkhögskolans byggnader i bakgrunden. Förstoring.


Lektor Sundwall uppträdde i mörkgrå rock och rutiga benkläder, som snodde sig kring benen. Han var så djupt allvarlig, att man ofrivilligt kom att tänka på domens dag. Med sin kala hjässa och tunga gång verkade han mycket gammal. Då jag nu räknar efter var han blott 34 år!

Lektorn i modersmålet Alexander Hellgren var snäll, grå och färglös, bröt något på finska och kunde ej säga rent orden fyra och fjorton.

Lektorn i matematik Josef Lindskog talte däremot svenska såsom svenskarna i Sverige. Han var vithårig, hade röda kinder och förde med sig en stark cigarrdoft. För övrigt sade han nästan ingenting.

Vid inträdesförhöret fäste jag mig mindre med direktorn, men inom en vecka trädde de övriga lärarna något i skuggan för chefen Frans Edvard Conradi. Han var den, som gav order om allt, kort och bestämt och lärande till ovillkorlig efterrättelse. Om det behövdes kunde han ge ovett i hög grad. Han var en god lärare om och kanske icke metodiker i vår tids mening, men i synnerhet var han uppfostrare. Han besatt en rik livserfarenhet och berörde under sina lektioner livets alla frågor, alltid återförande förgångna tiders företeelser till de förhållanden i vilka vi själva levde. För mig framstår ännu i dag Epaminondas, Regulus; Grachus och andra stora män just i den gestalt Conradi gav åt dem. Enskilda studier, bedrivna efteråt under andra förhållanden, ha icke kunnat utplåna de då givna bilderna. Dessa stormän skulle nämligen vara våra mönster i enkel flärdlöshet, manligt mod, i allt försakande fosterlandskärlek och trohet i döden.

Då han tolkat de stora männens liv och verk, kunde han sluta med en fråga: ”Är det möjligt för en seminarist att likna dem?” Här inträdde en konstpaus och därpå sade han: ”Ja visst. I en ynglings ordbok får inte finnas ordet omöjligt. Miljoner hjältar ha dött utan namn; vi få inte räkna på namnet utan blott fylla vår plikt.”

Karaktärens daning var Conradis särskilda syftemål, kunskapsmåttet var för honom av mindre betydelse. Därför höll han mycket strängt på disciplinen och på lydnaden. Eleverna skulle lyda utan att resonera. Han mente, att den, som lärt sig att lyda, d.v.s. att underordna sin egen mening under en högre allmän, han kan sedan då det gäller, också befalla. Plikttrohet var just det att strängt underordna sig sitt kall. Det skulle eleverna göra, och det skulle läraren göra. Och därpå låg all vikt man skulle göra det utan knot. ”Ty, sade han, ”våra skolor måste ha plikttrogna lärare och inte ynkryggar, som tycka, att det är ledsamt att arbeta” – arbetet var just en ära och en glädje.

Dåligt leverne och karaktärslyten här straffades strängt, men i tysthet. Den felande fick helt enkelt försvinna utan att man så noga visste varför. Mänskliga svagheter och misstag förlät han gärna, om den felande ej bjöd till att förbättra sig. Då vi i klädedräkt eller annars visade fåfänga, begabbade han oss blodigt, så att det sved.

En vår fingo vi lust att pryda oss med en gråblå uniformsmössa med något slags märke i, Conradi tyckte icke om denna fåfänglighet och nekade oss att bära denna kårmössa. Han sade till deputationen: ”Jaså, ni vill ha ett märke. Ni avundas visst polisen Grenman, hans stora messingspladask. Ta då locket av en blanksmörjsask till märke. Det synes på långt håll, och man skall säga: Där går en seminarist från Nykarleby. Och en blågrå mössa, visst behöver ni den; då man ser Er gå i den och med händerna i fickan och ser, huru ni bär Er tölpigt åt, då skola alla peka på Er och säga: Denna tölp är seminarist från Nykarleby,”

Detta svar sårade oss mycket, men det blev ingen uniformsmössa av. 

Emellertid beslöts vi att demonstrera. En solig och varm pingstdag kom gubben till matsalen och vi beräknade att komma samtidigt i gåsmarsch alla klädda i tjocka skinnmössor. Vår direktör var för klok, han låtsade inte märka skinnmössorna, men han skrattade sannolikt gott invärtes.

Många tyckte, att direktören Conradi var för sträng och att hans regemente var tryckande. Men då hans elever sedermera kommo ut i bygderna, erinrade de sig honom med kärlek. De märkte snart, att tjänsten fordrade de egenskaper, han velat framkalla; de visste, att han varit som en fader för dem och att han velat dem väl, de visste och, att han helt och hållet levde för sina elever, ja, han tänkte knappt på något annat än dem, och han var aldrig borta.

Hans elever ha och av djup tacksamhet rest en minnesvård på hans grav. Hans medlärare låts artisten Liljelund måla den bild, som pryder vår festsal.

Måtte den anda, som besjälade direktör Conradi, icke dö ut i dessa tider.



Selim Klockars. Bilder från gångna dagar. Av en gammal seminarist. Manuskript i Kristinestads bibliotek.
Seppo Kuusinen digitaliserade i juni 2017 och tillhandahöll. Foton ur Birgitta Abrahamssons arkiv.


Läs mer:
Seminariet i kapitlet Fakta.
(Inf. 2017-08-13, rev. 2018-09-11 .)