I DAGSFRÅGOR

204

Kring Topelius dagböcker I.

För en särskild åt mig anförtrodd författaruppgift kom jag för någon tid sedan att ånyo stifta bekantskap med Topelius i tryck utkomna dagböcker, som han skrivit åren 1832—1840 eller mellan 14 och 22 års ålder. I många avseenden äro dessa dagböcker, skrivna av den yngling, som blev den rena romantikens största skald i vårt land synnerligen intressanta. Vid läsningen av deras mer än hundraåriga blad lever romantikens tidevarv på ett sällsamt sätt upp för vår inre blick. Detta gäller såväl det samtida livet i både Nykarleby och Helsingfors som de flera dar långa resorna mellan Österbotten och Nyland.

Redan i vanliga fall brukar kärlek och romantik sammanställas med varandra. Hur mycket mer skulle inte då detta vara fallet i romantikens eget tidevarv. Bland de firade societetsskönheterna vid balerna i Helsingfors framträder på dagbokens blad framför allt fröken Aurora Stjernvall, "Finlands berömdaste skönhet". Hennes giftermål med den oerhört rika ryska adelsmannen Paul Demidov synes 1836 ha varit ett synnerligen tacksamt samtalsämne både i Helsingfors och Nykarleby. Om henne förmäler historien vidare, att hon efter ett fyraårigt äktenskap blev änka och därvid ärvde makens hela ofantliga förmögenhet. Hennes andra make överste Karamsin stupade i Krimkriget, varefter hon alltmer drog sig tillbaka från sällskapslivet och började idka välgörenhet, bl. a. i form av ekonomiskt stöd åt vår första diakonissanstalt. Då hon avled först 1902 i mycket hög ålder, fick hon vara med om fullbordandet av anstaltens nuvarande huvudbyggnad fyra år tidigare

Men den unge Topelius som vid femton års ålder efter personlig undervisning av själve Runeberg i Helsingfors fullbordade sin studentexamen, fäste sig vid ingen av de därvarande av honom besökta balerna skönheter, vilka dock skymta i hans dagböcker. Ty med barndomskärlek var han, då ännu fästad vid sin jämnåriga kusin Mathilda Lithén i Nykarleby. Där förblir också Nykarlebyherrskapens villaplats Alörn för honom ett sannskyldigt paradis. Man får följa den unge Topelius på båtfärder från Kuddnäs utför älven dit ut på åkerbärs- och hallonplockning, ibland så sent på året som i början av september. Men framförallt var den dagliga sommarvistelsen där i kusinens sällskap eller närhet hans stora tjusning. Sålunda darrar ock romantikens vemodston i en sommars avsked till Alörn: "Jag grät icke för avskedets skull, icke för glädjens skull, som nu var slut, jag grät för att den aldrig kommer igen". Och när han några år senare för studiernas skull kommer att tillbringa en sommar i några andra österbottniska studenters sällskap på Löparö i Sibbo skärgård går hans längtan från dess bergiga stränder till lövängarna på Alörn och andra österbottniska skär.

Dock kom Topelius inte att gifta sig med Mathilda Lithén, utan med en några år yngre Nykarlebyflicka Emelie Lindqvist. Vad som slutligen synes ha avklippt hans barndomskärleks sköra band var en förälskelse, som ingen vid läsningen av hans dagböcker kan förbigå. Såsom tjugoårig student gjorde han på Kahra gästgiveri i Alavo bekantskap med gårdens fem år yngre dotter Greta, som av honom betecknas såsom utomordentligt vacker och själfull. Efter två sammanträffanden med Greta 1838 träffar han henne bl. a. på grund av den nämnda sommarvistelsen i Nyland åter först på hemresan våren 1840, då hans kärlek synes ha slagit ut i full låga. En äktenskaplig förening mellan en studerad man och en flicka gick väl samman med romantikens grundsyn, men ännu hade inte ståndskillnaden genombrutits av vårt århundrades demokratiseringsprocess, varför den hade varit svårt att den tiden förverkliga, ehuru Topelius hade sysslat med tanken att låta Greta ett par år fostras i ett prästhem. Emellertid var han för sen i vändningarna, ty hösten 1840 gifte hon sig såsom 18-årig med en bondeson å Hangola gård i Alavo. Där sökte han upp henne ett par gånger under de följande månaderna och blev därunder övertygad om att hennes hjärta mer tillhörde honom än mannen. Detta kom hans kärlek att ytterligare flamma upp och kastad honom in i själstrider, där han anfäktades på mångahanda sätt med anledning av vad han förspillt.

Ehuru Topelius äktenskap blev lyckligt, byggt på en bestående kärlek och icke var nåt resonemangsparti, ligger det icke så liten tragik i hans andra kärlek i ordningen till den sköna och själfulla österbottniska bondflickan. På otaliga ställen i hans diktning ha litteraturhistorikerna kunnat skönja hennes gestalt. Detta gäller självfallet allra mest tiden omkring 1840. Men ännu ett årtionde efter dras sista sammanträffande möter hon oss i Topelius mäktigast inspirerade dikt, som kanske mer än någon annan skall bära hans namn genom tiderna, den 1852 skrivna "Vintergatan". Om den 1877 som fattig torparehustru avlidna Greta från Kahra som ännu vid den tiden hade bevarat spåren av sin ungdoms ovanliga fägring, skriver litteraturhistorikern Arne Törnudd att hon förblir, "vad skaldehjärtat gjorde henne till: den unge Topelius bleka ljungblomma, hans vilda, vackra Hangoduva, hans mörka midnattsängel, hans stjärnomstrålade Salami. Redan detta är att ha levat nog."

Av dagböckerna framgår att Topelius ganska flitigt besökte kyrkan både i Helsingfors och Nykarleby. Hans omdömen om predikningarna äro dock oftare kritiska än erkännsamma. Den enda präst, vars predikningar han odelt berömmer, är den 1841 vid endast 32 års ålder avlidne pastorsadjunkten Fredrik Melart i Helsingfors. Av prästerna i Nykarleby, som han också genomgående kritiserade, är han såsom alldeles ung något tilltalad av kapellanen E. J. Forselius' vältalighet vars konstlade blomsterspråk han dock senare börjar vämjas vid. Och efter hans tre döttrars anslutning till den frambrytande folkväckelsen trots föräldrarnas bittra motstånd finner Topelius i Forselius' förkunnelse en inre osäkerhet om den egna ståndpunktens riktighet i hans väckelsefientliga polemik, när han därmed jämförde Forselius' tidigare säkerhet i predikstolen.

Den som vållat oron i Nykarleby var svenska Österbottens store folkpredikant Fredrik Östring, som våren 1838 hade flyttat från Kronoby till Nykarleby. Redan följande sommar går skvallret kring Östring vid kafferepen i Nykarleby. Särskilt beskärmar man sig därunder över flickorna Forselius förakt för fjärde budet. [Du skall hedra din fader och din moder.] Väckelsen går de åren oemotståndligt fram i Österbotten. Runebergs syster hör till dem som ryckas med. Topelius syster ansluter sig till väckelsen först efter dagböckernas slut, då den väldige predikanten U. G. Malmberg en kortare tid var adjunkt i Nykarleby. Ehuru den unge Topelius är kritisk till väckelsen framgår dock av hans dagböcker, att han i mycket är imponerad av makten i Östrings predikningar. Det är närmast deras försakelselära han kritiserar. Och när den stora rättegången mot Östring och hans åhörare igångsättes, väcktes hans sympatier för dessa. Häri bekräftas ock riktigheten av påståendet, att de s. k. pietistmålen i Kalajoki och Nykarleby kanske mer än allt annat förde Österbottens folk över på väckelsens sida.

Bland de glada sällskapsnöjena i Nykarleby berättar Topelius på några av dagböckernas sista blad om borgmästarens i Kajana Adolf Flanckes bröllop i december 1840 på samma Smedsbacka, där Kristliga Folkhögskolan, detta verkliga hem för den kyrkliga väckelsens ungdom i vår tid, numera reser sig med sina ståtliga byggnader, som i dessa dagar öppnas för en ny årgång elever.

I a k t t a g a r e.