J. J. Huldén

OM EBBA BRAHE

[1596—1674]

Ebba Brahesamfundet i Jakobstad

Nr 1. Kulturhistoriska serien

Särtryck ur Jakobstads Tidning

JAKOBSTADS TRYCKERI OCH TIDNINGS AKTIEBOLAG — 1957



Bör ett samhälle få utvecklas fritt som byggherrarna och vinstbegäret vill, eller bör utvecklingen ske under kärleksfull tillsyn, så att fäderneärvda skönhetsvärden inte förspills? De som beaktar sistnämnda synpunkt har flerstädes bildat samfund för tillvaratagande av historisk tradition i byggnadsskick och stil. På så sätt tillkom år 1901 Samfundet Sankt Erik i Stockholm. Dess uppgift är att sprida kännedom om stadens historia och tillse att historiska och konstnärliga krav tillgodoses vid stadens omdaning och utveckling. I samma anda verkar i vår huvudstad Samfundet Helsingfors, på Sveaborg Samfundet Ehrensvärd och i Runebergs andra stad föreningen Pro Borgoa.

Och nu har Jakobstad i enahanda syfte bildat Ebba Brahe-samfundet. Avsikten är god, och åtgärden kom inte en dag för tidigt. Hade stiftarna varit tidigare i farten, så skulle området kring den hedervärda gamla träkyrkan te sig mer tilltalande. Men det finns ju ännu mycket annat, som är värt att tillvaratas och vårdas.

Låt oss till en god början erinra om vem Ebba Brahe var och varmed hon har gjort sig värdig denna sentida utmärkelse.

De flesta vet förstås att hon var den store kung Gustaf Adolfs ungdomsälskade, att hon i sinom tid äktenskapligt förenades med fältherren Jakob de la Gardie och att hon i hans förläning Pedersöre grundade den ljusa och vackra stad, som bär hans namn. Kanske vet man också att hon var kusin till greve Per Brahe, Finlands minnesvärde generalguvernör, som grundade Åbo akademi, Nykarleby trivialskola och en hel hop städer, bland dem Brahestad och Kristinestad i Österbotten.

Gustaf Adolfs kärlek till Ebba Brahe har varit ett kärt ämne för romantisk-historiska skildringar. Källor har man haft i de älskandes brevväxling. Enligt traditionen kom Ebba Brahe efter sin moders död till änkedrottningen Kristinas hov för att få sin uppfostran fullbordad. Hon tjusade alla genom skönhet och behag. Hertig Johan av Östergötland, som var snabb i vändningarna när det gällde frieri, distanserades av den unge konungen. Ett brev av denne till Ebba, daterat den 6 mars 1613 visar en fullt mogen kärlek. Det är hans "kerliga begeran" att få göra henne till drottning, sedan hon talat vid sin fader. Fadern tvekade med tanke på det motstånd som var att vänta från den myndiga änkedrottningens och den missunnsamma högadelns sida. Änkedrottningen försäkrade Ebba att kungens känslor inte var att lita på. Och däri kunde hon kanske ha rätt. Väl bad han sin "hiertans aldra käraste att icke bry sig om onda munnars klaffande". Men han skaffade sig inte tillfälle att ta avsked av henne innan han drog ut i kriget utan tog sig bara djärvheten att "detta grova och skittna papper med sin onda stil bemåla" samt skickade med budbäraren "som minne det blomstret som tyskarna Vergiest mein nicht kalla". Han slutade med att önska henne många mål (gånger) 100 000 goda nätter. — Någon brevställare för älskande skapade han inte med sin korrespondens. — När han kom till Göteborg, träffade han där den sköna och lättfotade holländskan Cabeljau och avlade med henne en greve, som blev herre till Vasaborg i Nystad. Och när han kom till Pskov, inledde han kärlekshandel med Margaret Slöts. Ebba måste låta sig övertygas om att änkedrottningen hade spått rätt. Resignerad riste hon i en fönsterruta på Stockholms gamla slott: "Jag är förnöjd med lotten min och tackar Gud för nåden sin."



Ebba Brahe.
[Ebba Brahe, detalj ur vykort.]


Hennes lott blev då riksmarsken Jakob de la Gardie, som segerrik och beundrad återvände från Ryssland. Midsommardagen 1618 firades bröllopet. Kungen var inte bröllopsgäst. Han hade farit ut för att provsegla ett fartyg.

Efter allt vad vi kan veta blev hennes äktenskap lyckligt. Hon visade praktisk klokhet, i ögonen fallande förvärvsbegär och böjelse för lyx. Medan mannen låg vid armén, skötte hon mönstergillt hans gårdar i Sverige, Finland och Estland: Läckö, Ekholmen, Arnö, Axholm, Jakobsdal, palatset Makalös i Stockholm och förläningen Pedersöre. Egendomarna gav god avkastning.

På flere av dem drev hon järntillverkning i stor stil. Hon fick privilegium på att under tio år ensam gjuta pelare och stänger i Sverige. En av hennes biografer, Ellen Fries, säger om henne: Ett barn av sin tid och sitt land, av 1600-talets övermodiga, handlingskraftiga och framåtsträvande Sverige.

*

Historieskrivaren Anders Fryxell återger en tradition om att Ebba Brahes fjärde son, Magnus Gabriel de la Gardie, skulle ha varit kungens. Så mycket är visst att denna lysande ädling var Ebbas älsklingsbarn. Då han studerade i Uppsala, styrde modern på allt sätt om att göra honom fin och förnäm. Hon skaffade honom höga bekantskaper, men bekymrade sig också om hans andliga och sedlika rykt. Hon var stolt över hans framgångar och hans gunstlingskap hos drottning Kristina, och hon sörjde bittert då vänskapen förbyttes i onåd.

Om vi antar att drottning Kristina och greve Magnus Gabriel de la Gardie var halvsyskon, frestas vi att gå ett steg längre och undra vilken av de två som kunde ha suttit säkrast på Sveriges tron, den brandenburgska kurfurstinnans dotter Kristina eller den svenska grevinnans son Magnus Gabriel.



Fru Ebba Brahes ruddamm uthi Nijecarleby
["Fru Ebba Brahes ruddamm uthi Nijecarleby."
Målning av Gunnar Clément i Brostugan.
Foto: F.L., juli 2004.]

 

Kristina hade gott huvud och kallt hjärta. Hon var självisk och missunnsam Hon fördrog ej den store statsmannen Axel Oxenstierna, eftersom hans visdom fördunklade hennes egen. Hon lånade pengar av sina tjänare för att belöna sina gunstlingar och hon betalade aldrig sina skulder. Magnus Gabriel hade gott huvud, lysande talanger och ett givmilt hjärta. För vetenskapsmän och konstnärer var han mecenat så långt tillgångarna förslog och vida därutöver. Nummer 600 i vår psalmbok, Jag kommer av ett brusand hav visar honom som en gripande psalmdiktare. Men båda var lika dåliga hushållare. Den ena slarvade bort sin krona, den andra sina enorma ärvda ägodelar. Sinsemellan delar de ansvaret för rikets plötsligt framträdande vanmakt och reduktionens syndaflod över högadeln i Sverige. Men Ebba Brahe, hon slarvade aldrig bort något. Hon födde 14 barn och blev änka vid 56 års ålder. Först efter mannens frånfälle lade hon i dagen en ovanlig förmåga att sammanhålla och förkovra sitt stora fögderi. Varken i Pedersöre eller annorstädes visade hennes fogdar någon sentimentalitet mot tröga skattebetalare. Låt oss alltså anse henne lämplig som skyddspatronessa för ett samfund med allvarliga och vällovliga syften.


J. J. Huldén (1957) Om Ebba Brahe, Ebba Brahesamfundet i Jakobstad, Nr 1. Kulturhistoriska serien.
Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll.


Läs mer:
Ruddammen av V. K. E. Wichmann.
(Inf. 2006-09-19.)