In Nomine Jesu!

Då vi i dag samlats i detta heliga rum till en minneshögtid, så är vår önskan att få upplysningar om den skola, som för 300 år tillbaka grundades här nära kyrkan: Nykarleby Trivialskola, Österbottens första högre läroverk, som den 3 februari 1641 invigdes och nu på 300-årsdagen bringats i erinring genom en minnestavla.

Lyse för oss historiens ljus och låte oss se, huru det var för 300 år tillbaka!

Det, som befinner sig här nära kyrkan, är historisk mark och ting med traditioner. Här ha konungar av Svea rike befunnit sig, visat sin välvilja och tänkt tankar, som skapat en framtid åt bygden och staden. Här har Finlands store välgörare Per Brahe låtit vågskålen, på vilken framframtidsöden berott, fälla utslag till traktens förmån och bästa. Och namnkunniga biskopar av Åbo ha hållit visitationer och talat till förmån för skola och uppfostran.

Före den kyrka, i vilken vi nu befinna oss, stod här på samma plats den förra kyrkan, i vilken högtid hölls den 3 februari 1641, då Nykarleby Trivialskola invigdes.

Om somliga av dem, som då voro med, veta vi, att deras stoft befinner sig här under kyrkans golv, så nära oss, då deras kulturgärningar skall omtalas.

Nära här intill, där vi nu ha den s. k. rektorslokalen och minnestavlan blivit uppsatt, befann sig Nykarleby Trivialskola. Mera åt söder härifrån ha vi flera av ortshistoriens tillhörigheter. Kvar står det forna tullhuset, där den nya skatten från Gustav II Adolfs dagar, lilla tullen, uppbars, då landsborna kommo till staden med förnödenheter.

Vi se älven, som var ortens äldsta samfärdsled, då inga vägar ännu inrättats. På vardera sidan om älven ser vi vägarna från 1600-talet, på östra stranden den åldriga och smala restbiten av landsvägen till Lappo, på västra sidan landsvägen söderut, som tillkom genom Per Brahes försorg.

Talesättet »i grevens tid« är ännu i fullt bruk i vår stad. Bakom uttrycket ligger för vår orts vidkommande en historisk realitet, som tanklösheten lätt förbiser. Dock var det just greve Brahe, som gav Nykarleby dess stolta uppgångstid kring medlet av 1600-talet, främst genom Trivialskolan.

Före Nykarleby Trivialskolas tillkomst fanns i hela landet blott två egentliga lärdomsskolor, som dimitterade studenter, skolan i Åbo och skolan i Viborg. Det var onaturligt, att ingen högre skola fanns norrut i landet.

Ville en österbottnisk gosse vinna sådan bildning, dom förutsattes för betydelsefulla värv och högre ämbeten, så förelåg blott utvägen att tidigt begiva sig bort från hembygden till fjärran ort för att gå i skola, vanligen i Åbo eller i Sverige.

Dock hade biskop Juusten på 1500 talet fört fram tanken på att i Österbotten borde erhålla en lärdomsskola, men ett förslag om saken hos konung Johan III ledde ej till önskvärt resultat.

Först Johan III:s brorson, konung Gustav II Adolf, gav löfte, att en högre skola skulle grundas för rikets nordliga delar, varvid för Finlands vidkommande Uleåborg hölls i åtanke, men planen hann ej förverkligas i den store konungens livstid.

Då Per Brahe kom till Finland som generalguvernör, togs frågan om en högre skola för den nordliga delen av Finland under ny omprövning och kom till slutligt avgörande, nu till Nykarleby stads förmån, år 1640.

Just 1640 framträdde behovet av en lärdomsskola i Österbotten mera kännbart än förr. Detta år hade Per Brahe grundat Åbo akademi, och högskolan behövde mera studenter, än vad de bägge skolorna i södra Finland kunde tillsända akademin.

Då Greve Per Brahe utsåg Nykarleby till bildningscentrum för Österbotten, så menade han, att Nykarleby var därtill tjänligt »såsom mitt i landet beläget, varest bägge språken, svenska och finska brukas.«

Vi få ge erkännande åt grevens motivering. Nykarleby låg onekligen centralt för de vidsträckta delar av landet, som dess skola skulle betjäna. Och en tämligen svenskspråkig stad erbjöd fördelar för finskspråkiga elever, som behövde lära sig svenska. Skolan var avsedd för både finsk- och svensktalande elever, vilket var fullt lämpligt, då skolans undervisningsspråk var latin.

Självfallet hade Nykarleby hjälpt till för att erhålla den österbottniska lärdomsskolan. — Hävderna omtala, att kyrkoherden i Nykarleby Jacobus Jacobi  Carlman  hade inlagts förtjänst om Trivialskolans upprättande, likaså stadens borgmästare Josef  Jacobsson. Som erkänsla åt kyrkoherden Carlman tilldelade staden honom skattefrihet för hela hans livstid å stadens donationshemman Forsbacka, som han innehade.

Hurudan var den byggnad, i vilken Trivialskolan var inrymd? En 1600-tals karta över Nykarleby ger vid handen, att det var en byggnad av samma storlek och på samma plats som den nuvarande s. k. rektorslokalen. Om byggnaden säger biskop Rothovius år 1643, att Borgarena med landet uppbyggt en skön Skola med åtskillige rum och kamrar ungdomen och lärarna till godo. Nämnda år var byggnaden ej i fullt skick, varför biskopen begärde regeringens bistånd till dess fullbordan.

Då Nykarleby senare miste Trivialskolan, så blev en lärare kvar och skötte den pedagogi, som inrymdes i samma lokal. Byggnaden, 90 år gammal, ersattes 1729 med den byggnad som ännu står kvar på den forna Trivialskolans plats.

Nykarleby pedagogi av år 1729.

Då Nykarleby Trivialskola begynte sin verksamhet, hade den 4 lärare, nämligen rektor Paulus Marci Bohm, konrektor Nikolaus Ringius, som var från Småland, förste kollegan Johannes  Essevius och andra kollegan Petrus Erici.

Senare utvidgades skolan med en apologistklass, och en femte lärare tillkom, kallad apologisten [räknelärare].

En rask omsättning av lärare förekom vid Trivialskolan. Under hela Nykarleby tiden, 44 år, följde efter varandra med rätt korta perioder 10 rektorer. Efter första rektorn Bohm följde Simon  Anglenius, sedan Nicolaus  Ringius 1653, som redan följande år blev kyrkoherde i Nykarleby. Hans vackra gravsten, borttagen från den förra kyrkans golv, står upprest här i kyrkans södra förrum.

Etter honom följde Jacob  Lythraeus, Lars  Kempe, Ericus  Lucander, Marcus Pauli  Sadelerus, Johannes Laurentii  Carlander, Johannnes  Grandell och Carolus  Ringius, Nykarleby-kyrkoherdens son.

Det täta ombytet av lärare berodde på den tidens befordringsförhållanden. Lärarna hade vanligen prästerlig utbildning och övergingo rätt snart till prästtjänster, ty arbetet i en dåtida skola var säkerligen mödosamt.

Om befordringsfrågan heter det i en skolordning, att skollärare efter någon tid, åtminstone efter 7—8 år, böra ur oket släppas och med prästtjänst förses.

Avlöningsförhållandena vid Nykarleby Trivialskola voro, synes det, rätt tillfredsställande. Grundlönen erlades av kronans medel, stundom i penningar och stundom i spannmål. Enligt 1649 års riksdagsbeslut fingo lärarna uppbära följande avlöning som grundlön: rektor 150 tunnor spannmål, konrektor 100 t., kollegerna och apologisten envar 50 t.

Ett icke ringa lönetillskott hade Nykarleby Trivialskolas lärare genom djäknepengarna. Enligt riksdagsbeslut av år 1624 utgingo djäknepengarna i riket med 6 öre silvermynt om året av varje matlag. Då Nykarleby Trivialskola grundades, lades under den djäknepengarna från alla österbottniska socknar, räknat från och med Kalajoki söderut. Senare lades därtill ytterligare socknarna Pyhäjoki, Salo och Limingo. En del av djäknepengarna tillföllo eleverna, men åtskilligt kom på lärarnas andelar.

Dessutom hade lärarna åtminstone den sista tiden i Nykarleby, då konkurrensen med Vasa börjat, fri bostad. Rektorns bostad befann sig i grannskapet av Trivialskolan, nämligen nedanför Sockenstuguberget.

Till lönevillkoren må också hänföras, att tjänstgöringstiden i skolan med avseende å befordran räknades med dubbla tjänsteår. Tio års tjänst i skola, vilket motsvarade 20 års prästtjänst, gav visshet om ett gott pastorat.

Ville någon lärare stanna kvar vid skolan längre tid, ehuru han erhållit prästtjänst, så var han berättigad att i församlingen anställa en adjunkt med reducerad lön och tillgodogöra sig löneskillnaden.

Nykarleby-lärarna hade sommarvillor i skärgården, i Vexala och Soklot, en del lantgårdar nära Nykarleby.

Tidtals var Nykarleby-lärarnas avlöning svag av särskilda orsaker, särskilt under grevskapstiden, då Claudius Tott innehade Nykarleby i förläning.
(Forts.)