[Kyrkan. Har ingått i stadsvyer paketerade i kuvert. Förmodligen fotograferat
vid samma tillfälle som vårvinterbilderna i vykortsserierna JHF och JHG. Notera fackverket i mittspannet!
Lars Pensar tillhandahöll.
(Inf. 2005-02-09.)] |
[Läs mer: Kyrkan i kapitlet Fakta.]
Besökare om staden
Annorlunda lydande och mindre smickrande uttalanden gjordes dock av andra samtida
och något senare ortsbesökare. Porthan skriver till Calonius: „Den
16 juli 1794 reste jag genom Nykarleby, den sämsta stad jag under denna min
resa härtills sett, illa anlagd, illa byggd, utan rörelse och utan duglige
handlande. En enda sades äga förmögenheter“ o.s.v. —
Den rikssvenska memoirförfattaren från kriget 1808, majoren, dåvarande
löjtnanten Ljungstedt som efter slaget vid Oravais med sitt regemente passerade
orten, skildrar stadens „totala brist på mat, rum och andra bekvämligheter
såväl till följd av krigets konfusion som ock den lilla stadens
klena ressurser“, samt tillägger: „Nykarleby är intet märkvärdigt
ställe. Låga rödmålade trähus med torvtak (?), på
sin höjd ett eller annat tegeltak, illa stenlagda gator och ett skräpigt
torg, se där, hela härligheten! Det förhåller sig så,
att har man sett en svensk småstad, så kan man i andanom föreställa
sig alltsammans!“. — En inhemsk krigsskildrare från samma tid
berättar, att när ryssarne 1808 retirerade genom Nykarleby roade sig
soldaterna att med sina bajonetter sticka ut rutorna i de låga trähusen,
som de passerade.
Miniatyrmodellerna
av husen kring torget
Genom f.d. seminariidirektor Z. Schalins
försorg skar framlidne orgelnisten Gästrin i trä ur minnet några miniatyrbilder av rådhuset och
de förnämsta byggnaderna i det forna Nykarleby före branden.
Dessa näpna efterbildningar förvaras i Z. Topelii forna vinds- och studerkammare
å Kuddnäs.
Älven och hamnar
En fjärdedels mil norrut, berättas det, ligger Åminnet, „där
köpmännen hava en säker vinterhamn för sina fartyg, och vidare
beckbruk och skeppsbryggeri.“ Hamnen blev dock, enligt Myrmans utsago, redan
under senare hälften av 1700-talet obekväm och grund liksom stadens
tidigare hamn vid Nålörn, och fartygen fullastades först vid den
såkallade Aliance-holmen, vanligen kallad Djupsten ungefär 1/2 mil
från havsbandet. Leppo namnet bevaras ännu, ehuru i förvrängd
form, ss. Leppo-gubben, ursprungligen Leppo kobban (kobb = litet skär uti
i havsbandet). Vid Bådan (= landbådan, som bådar landets närhet,
d.v.s. upplandningen vid kusten) har enligt vad äldre personer, erinra sig,
i slutet av 1800-talet notdragning förekommit. Färden till den ungefär
en mil ute i havet belägna Alörn skedde förr genom det numera fullständigt
uppgrundade sundet mellan „Leppon“ och Djupsten, den s.k. kanalen. I
Tunelds geografi, utgiven under senare hälften av 1700-talet [1789], omtalas
Alörn, numera oriktigt kallad Alön; senare bekant för det å
densamma ännu befintliga Majniemi, Z. Topelius enkla sommarhem, där
han diktat och signerat flera av sina vackraste dikter.
Djupsten
Nykarlebys läge vid den tämligen, i forna dagar mer än nu, ansenliga
älven och den utanför dess mynning liggande vackra skärgården,
lockade allt från början av stadens tillvara dess invånare till
fiske och skärgårdsliv, varom särskilt skalden Z. Topelii
numera publicerade dagböcker fr. 1832—1835, bl.a. nyligen refererade
i ortens tidning, innehålla livliga skildringar. Genom sitt läge invid
älvmynningen blev Djupsten den lättast tillgängliga av skärgårdens
holmar och väl även den tidigast besökta. Ännu i början
av 1830-talet var denna en verklig holme, dit metfärder företogs till
den s.k. sommarstugan. Där kunde man övernatta och äta frukost
och börja sitt mete på „Diktan“ en väldig förtöjningspollare,
fäst i en stadig stenkista, av vilken spåren ännu finnas kvar.
Sålänge verksamheten pågick vid det här anlagda skeppsvarvet,
var dock livet å den lilla holmen något oroligt och mindre lockande
för sommarbosättning. Men sedan skeppsbyggeriet där upphört,
begynte stadsborna på holmen bygga sina „villor“ eller enkla sommarhem.
Den älsta anses hava varit f.d. Vahlbergska villan ute på holmens norra
udde, därnäst stadsfiskalen Forséns, rektor Karstens, sedermera
såld åt rådman Sundström, vidare konsul Nylunds och kapten
Silfvasts bolagsvilla samt kapten Grönqvists. När efterhand efterfrågan
på villaplatser blivit allt livligare, läto stadsfullmäktige i
slutet av 1800-talet och början av detta sekel indela
holmen i villatomter, som småningom bebyggts och givit Djupsten dess
nuvarande prägel av ett litet småstadsvillasamhälle.
[Läs
mer: Djupsten av Einar Hedström.]
Alörn
Efter Djupsten kom turen småningom till Alörn, till vilken man även
brukade företaga gemensamma utflykter och fiskefärder, likaledes älskligt
skildrade av den store Nykarlebyskalden och dess skärgårdssångare.
Där fanns sedan 1700-talet en sommarstuga, ännu i Topelii barndoms-
och ungdomstid, som bar det i hans „läsning
för barn“ oförgätliga namnet „Gamla stugan“.
Ingen å orten har kunnat uppgiva när den byggdes, men enligt traditionen
brukade främst stadens köpmän och skeppsredare begiva sig dit,
för att vänta och mottaga sina hemvändande fartyg. „Gamla
stugan“ hade ofta flera gäster än som bekvämligen kunde rymmas
där, och man låg över natten i „syskonsäng“ på
en lave långsmed stugans ena vägg. Efterhand begynte en och annan stadsbo
skaffa sig en egen, dylik anspråkslös sommarstuga, så att enl.
Topelius, flera dylika funnos å 1830- och 1840-talen, av vilka en handl.
Nordlings ännu kvarstår, Dessutom omnämnas „Hammarins stuga“,
kallad „Myggan“, sedan flyttad till
Forsbacka och därifrån inköpt av direktor Wichmann och ombyggd
å Bådan till bak- och badstuga, Häggblomska, Rundströmska
och den ävenledes numera bortflyttade „Högbackarnas stuga“.
Den största av „stugorna“ och Alörns första egentliga
„villa“, Charlottenlund, tillhörde handl. Lithén, om vilken
skalden yttrade vid sitt första besök å stället 1835 att
„den är förmycket stadslik och mera påminnande om ett hotell
än en skärestuga“. Den värs, som han vid ett annat besök
diktat till damerna, „tipporna små“, väl förnämligast
till ungdomsbruden Mathilda Lithén, kvarstår ännu i trappan
till övre våningen och är av följande lydelse:
I hundra år skall
stugan stå ...
Stadsbornas glada sommarliv
på Alörn under 1840-talet har Topelius även skildrat i ett särskilt
poem, „Skärgårdsidyll“,
infört i kalendern „Necken“ för år 1849.
Lithénska
villan övergick vid slutet av 1840-talet till Topelii svåger, rådman
J. A. Lybeck, som där anlade skeppsvarv. Året förut tillkommo
flera nya villor, rådman Dyhrs, som ännu står kvar, rådman
Bergers, tullförvaltar Falcks och på nordligaste udden kapten Högdahls,
kallad Petersborg, samt slutligen på Lill-Alörns sydligaste udde handlanden
Collanders, som av skaldens maka inköptes och skänktes åt honom
under en hans utrikes resa. Han döpte villan till Majniemi. Här tillbragte
Topelius 12 lyckliga somrar med sin familj, diktande flera av sina vackraste poem
och sagor. År 1897 i juni gjorde han sitt avskedsbesök å sommarhemmet
som en gång bortflyttats från platsen, men av Nykarleby seminarister
åter ditflyttats och återställts i sitt gamla skick. Därvid
hölls en tilltalande avskedsfest till skaldens, „Nykarlebys största
sons“ ära. Från fönstret i skaldens „sommararbetsrum“,
hans vindskammare, skönjes ännu många av de ställen han i
sin diktning förhärligat. Fjäderholmarna och Pehr
Matts sten hägra vid synranden; den sistnämnda en gammal råsten
med inhuggna råmärken och namn på omnäjdens fiskare och
sälskyttar, antagligen förskrivande sig från 1500-talet.
[Läs
mer: Alörn av Einar Hedström.]
Övriga öar
och holmar
Till och med på Kubbans (= Kobben) lotsplats,
så pass långt från staden, fanns en sommarvilla under den förra
hälften av 1850-talet, tillhörig skalden Topelii morbroder, handlanden
Calamnius. Den flyttades senare såsom bagarstuga till fröken J. Berghs stadsgård. På Långörn funnos
likaledes små sommarstugor, kyrkoherden Mathesii på mekaniker P. Nesslers
nuvarande tomt, samt kapten Kerrmans fiskarstuga; på Frösön —
det s.k. Krankborg [sedermera fiskare Jarl ”Jalle” Blomqvist högkvarter],
alla ävenledes numera bortflyttade. Utfärder företogos också
till Ti-(Tyr)skärssund, Björkholmen, Kåtaskär, där numera
finnas villor, och Båthällsklubben genom det alltmera uppgrundade Tiskärssund
samt söderom Alörn till Rödskärsklubben, även den villabebyggd.
Östra stranden av Alörn blev sålunda småningom kantad med
sommarstugor och villor.
Även på Bådaudden byggdes nu rådman
Sandströms sommarstuga som sedermera inköptes av direktör Conradi
och efter dennes bortflyttning från orten av bryggmästar Herler. Denna
lät flytta den till dess nuvarande plats vid „Andra sjön“.
Senare byggdes direktor Wichmans „Sjöhaga“
ett stycke längre inåt land, numera även bortsåld åt
bonden Mickelsbacka. En synnerligen bekväm väg till Båda-villorna
utgjorde den i förra hälften av 1850-talet anlagda „kanalen“
som drogs genom det grunda vattnet mellan Djupsten och Leppogubben. Denna kanal
var så smal, att endast en båt i sänder kunde passera densamma.
Ännu så sent som 1874 var kanalen, som ofta begagnades bl.a. av Majniemiborna,
fullt trafikabel. Nu är där, enligt Hedströmska anteckningarna,
överallt fastland.
[Läs mer: Skärgården i kapitlet Fakta.]
Kuddnäs
Av andra minnesvärdare platser i stadens omnäjd på fastlandet
må här framhållas Topelii barndomshem Kuddnäs, beläget
strax norrom staden vid högra älvstranden. Karaktärsbyggnaden har
delvis ombyggts och förfulats till skaldens stora harm och sorg genom en
tillbyggnad å södra gaveln. Den är numera Nykarleby landsförsamlings
fattiggård. [Återuppstod i sin forna glans som museum 1934.] Trädgården
och „lusthuset“ ha däremot bibehållits i oförändrat
skick liksom skaldens studierum, vindskammaren mot söder. Utanför står
nu en 1918 av stadsborna upprest minnessten,
som förkunnar, att „Zachris Topelius föddes här den 14 januari
1818.“ [Skall vara: Här på Kuddnäs föddes den 14 januari
1818 Zacharias Topelius]
[Läs mer: Kuddnäs i kapitlet Fakta.]
Ruddammen, Juthbacka och Juthas
Strax söderom staden invid sockenmagasinet visas „Ebba Brahes ruddam“, i vilken hon berättas ha låtit uppföda rudor och
karpar på den tiden då dessa trakter innehades i förläning
av hennes man, fältherren greve Jacob
de la Gardie, innan grevskapet Carleborg inrättades och förlänades åt greve Clas Tott. När man
sedan fortsätter långs södra landsvägen på västra
älvstranden, passerar man förbi Juthbacka-gård med sin karaktärsbyggnad,
uppförd i gammal svensk herrgårds stil med brutet tak, samt Forsbacka
hemman, varifrån von Döbeln dagtecknat sin rapport om Juthas affären.
Själva slagfältet ligger 5 kilometer från staden och å detsamma
finnes en vacker bautasten, upprest på
ett stenkummel med von Döbelns bröstbild i brons, gjuten i Leipzig,
samt två stentavlor med inskriptioner, infattade i kumlet. Monumentet upprestes
1885 enligt ritning av D. Nyblin. Icke långt därifrån finnas
Klockars gårdarne, där den bekante svenske riksdagsmannen och bondeståndets
talman vid Borgå
lantdag Per
Klockars i tiden hade sin bostad, ävensom Juthas gästgiveri [nuv.
Holm], vilket namn liksom Juthbacka härstammar från en gammal svensk
borgarsläkt i Nykarleby Juthe och sålunda icke, såsom tyvärr
skett t.ex. i „Fänrik
Ståls sägner“, bör skrivas efter finskt uttal: Juutas.
[Läs
mer: Juthbacka i kapitlet Fakta. Foto från Ruddammen.]
Brunnsholmarna
Ovanför stadsbron ligga mitt i älven de täcka Brunnholmarna med
ett sommarvärdshus och mittemot på östra stranden en under sjuttonhundratalets
senare och adertonhundratalets förra hälft i hela mellersta Österbotten
bekant och anlitad „surbrunn“. Brunnsbalerna i „Österbottens
pärla“ (== Nykarleby) ha livligt skildrats av både Z. Topelius
och särskilt av L. L. Laurén i den sistnämndes „Minnen
från skolan och hembygden“. Särskilt livlig var frekvensen på
1840-talet samt 1852, då Vasa trivialskola hitflyttades. De dansande förfriskade
sig emellanåt från hälsokällan, vars vatten ansågs
vara stärkande och välgörande för magen samt med konfekt strutar,
som bjödos av kavaljererna åt damer, som voro i tur. Serveringen sköttes
i många år av jungfrurna Blom. Restaurationen var livligt besökt
och likaså kägelbanorna.
[Läs mer: Brunnsholmarna i kapitlet Fakta.]
Topeliiparken
samt sång- och musikfesten
Till sist må även nämnas
stadens vackra esplanader med deras ståtliga hängbjörkar och den
s.k. Topeliiparken, planterade år 1864 efter branden av framlidne apotekaren
i Jakobstad och anläggaren av dess orangeri, apotekar Schauman. I Topeliiparken
firades en stämningsfull svensk sång-
och musikfest den 26—28 juni 1914, varvid festtalet hölls av Nykarlebybon,
den å Forsbacka födde universitetsprofessorn och rektorn Ivar
Heikel. Festprologen hade författats
av skalden Hj. Procopé. Dirigenter voro överste A. Stenius och kapellmästar A. Apostol.
[Från Topeliusparken mot nordnordväst, 1928. Har ingått i stadsvyer
paketerade i kuvert. Förmodligen fotograferat vid samma tillfälle som
sommarbilderna i vykortsserierna JHF och JHG.
Lars Pensar tillhandahöll.
(Inf. 2005-02-09.)] |
[Läs mer: Topeliusparken i kapitlet Fakta.]
Kvarnar, såg, bränneri,
Munsala och Jeppo enligt Tuneld
I Tunelds geografi (upplagan från
1792) omnämnes bland „ortens märkvärdigheter en strax invid
södra tullen grundmurad mjölkvarn, (stadskvarnen), en högst fördelaktig
inrättning, icke för lång tid sedan uppbygd och är den enda
av sitt slag i hela orten (= Österbotten)“. Det heter där vidare:
„Ett regalt bränneri är 1/2 mil söderut ifrån staden
uppbyggt och inrättat på en holme i Lappo älv, Haraldsholmen kallad;
det skall vara ett bland de yppersta i hela riket i avseende till sin ordningsfulla
och högst bekväma plan och inrättning. En och 1/3 mil från
staden i Lappo älv och Jäppo by finnes vidare Junkare (= Jungars) väl
inrättade sågverk med holländska blad, varest både dubbla
och enkla kantade bräder sågas, samt en mil söderut från
staden Munsala kapell, där församlingen nyligen inköpt ett skattehemman
till prästebord och där kapellkyrkan som bäst bygges av sten ganska
rymlig och blir det enda kapell som har stenkyrka i hela orten (=Österbotten).“
(Kapell före 1734 med egen kyrka, dock långt tidigare, ovisst när,
egen präst 1755, pastorat 1857; Jeppo bönehus 1859 egen präst 1863,
kapell 1867). — Vidare omnämnes att „Soklot icke numera kan betraktas
såsom sjöby“, samt att med Nykarleby, förenats de kring den
lilla ån, Strömmen uppkomna skogsbyarna Strömmen eller Kofjoki
samt Markby.
[Läs mer: Stadskvarnen i kapitlet Fakta.] |