Balladen om Siimas-Fii och Sjunga-Matt




FÖRORD

Julen 1981 gick Anna-Lisa Segerstams program ”Sjöitin me tå ja var sjuuk, sa Siimas-Fii” ut i vår svenska riksradio. Programmet handlade om Sofia Isaksdotter Snåre från Socklot och hur Anna-Lisa återupptäckt henne genom en gammal spinnrock.
    Men programmet berättade också om Sofias syster Helena som inte fick genomgå Ekenäs seminarium på grund av sitt lyte, och om Sjunga-Matt, en väckelsepredikant som Sofia gifte sig med när hennes dotter Hulda som sjuttonårig reste till Amerika.
    Det var ett fängslande program och när det gick i repris under påsken följande år bandade jag det. Därför att jag redan då ofta gått och sjungit ”Siimas-Fii du gömde smärtan  ...”
    Sedan växte balladen sakta fram. Och när jag publicerar den har jag valt att illustrera den och tiden kring sekelskiftet med collagen som jag sammanställt av urklipp från gamla böcker, sånghäften, och dagstidningar som då utkom i Nykarlebytrakten.


Munsala i september 1983
Anita Wikman

[Bilderna är så stora att jag lagt dem sist på sidan så att de laddas medan du läser om det gripande livsödet.]

 

 


Balladen om Siimas-Fii och Sjunga-Matt

Siimas-Fii var född i Socklot
av en mans och kvinnas kärlek
och hon såg i torpets dunkel
hungeråren skörda offer.
Men mot nya seklets vindar
vände hon som andra hoppet
att i framtiden för folket
skulle allting bliva bättre.


Och Sofia i sin ungdom
trodde gott om alla människor
men hon misstog sig, för en gång,
en afton just när solen
brände het mot laduväggen
trängde sig på hennes oskuld
en man med hårda lemmar
och hon skrek i nöd och vanmakt.
Men den mannen visste redan
honom skulle ingen döma
så han skrattade och for ren
medan Fiia grät och blödde,


Och som seden var den tiden
var det Fiia som var syndig
och hon skulle nu i kyrkan
inför hela menigheten
be om nåd och absolvering
lova säkert göra bättring
inte synda från den dagen
aldrig mer bedriva otukt.


Siimas-Fii
du gömde smärtan
i ditt hjärta
inför Gud
och din mun var tyst och sluten
när du böjde tungt ditt huvud
emot altarrundelns sammet
medan prästens mässa flöt
över människorna som samlats
för att se dig göra avbön.


När Sofia nu var renad
och förklarad kyrktagen
gick hon hela långa vägen
hem till Socklot där hon hade
ett barn med rosa kinder
och hon viskade till barnet,
åh, mitt barn så stor är smärtan
men än större är den kärlek
som jag känner i mitt hjärta
när jag ser i dina ögon
oskulden så fri från ondskan
tilliten så utan gränser.


Men hon hade också styrka
i sin syster Knylo-Len
hon med puckeln upp å ryggen
som hon böjde över barnen
när hon lärde dem att stava
ord och meningar i tron,
att en dag på jorden alla
kunde bliva såsom syskon.


Knylo-Len
du glömde aldrig
sargasåret
som du fick
när din kropp ej ansågs passa
för det värv du säg som ditt,
men du reste hem till folket
i din by och där du fann,
barnen hade väntat på dig
och ni fortsatte tillsammans.


För i livets alla skiften
är det gott att dela bördor
detta visste också Fiia
så när änklings-Johan han fria
sa hon ja och blev hans hustru
delade med honom brödet
fastän det var ganska magert
i den lilla gråa stugan.

 

 

Men Sofia i sin godhet
gnodde, slet, för Siimas-gubbin
han som dog det första året
på det splitternya seklet.
Det som kom med nya vindar
fastän Fiia med sin dotter
gick som förut i en cirkel,
tills en dag på byavägen
kom en man med ljus i sinnet
och hon stannade förläget
vid hans sång om Segertåget
hem till Paradis och glädje.


Sjunga-Matt det var från Esse
som nu kommit fram till Socklot
på sin resa omkring bygden
med sitt bud om gränslös kärlek,
och han sjöng som ingen annan
när han ordade om detta,
att en dag i himlen alla
skulle bliva liksom syskon.


Sjunga-Matt
du hade nyckeln
till Sofias
kvinnosjäl
och du drog som vårflodsflöde
genom hennes gråa vardag
när du sjöng om Saligheten
efter att vi Kaanan nått
och på gröna ängar vandra
fram till källan fylld av kraft.


Fiias dotter, granna Hulda,
reste nu som andra unga
till Amerika att tjäna
så när Sjunga-Matt så vackert
ville hän till prästen tåga
gick hon Fiia liksom hänryckt
så att bysborna som såg det
sade att hon blivit tokig.
Men Helena, Fiias syster,
dömde ej som alla andra
för hon såg ju Fiias lycka
över livet när det blommar.


Sedan bar det av till Esse
och vid intåget till byn
hissade han Matti skjortan
som en flagga ut i vinden,
för han var så stolt som tuppen
och han ropade av fröjd,
här är bruden ifrån Socklot
och hon är som mjölk och honung.


Siimas-Fii
säg var den ljuvlig
kärleken uti
ditt bröst
när han Sjunga-Matt dig famna
och ni tog emot den trösten
som blott kärleken kan giva
om vi tar den som ett lån
ifrån livet det som bjuder
mest av dagar utan nåd.


Ty fast kärleken de kände
var det svårt för dessa båda
klara dagarna som följde
de som blev så simpelt grå.
Och på sången ingen lever
sade Fiia i sin hunger
där hon slet i svett och möda
för att ge dem bägge föda.


Sjunga-Matt han var dock salig
såg ej Fiias kamp för livet
och han trodde i sin enfald
att de redan var i himlen,
så han prisade sin Herre
han som utav enbart nåde
gett Sofia till hans glädje
och han tackade för gåvan.
Men hon Fiia bar ett tvivel
och det sved i hennes tanke
vid att detta var i himlen,
för hon kände jordisk ånger.


Och en dag när Esses ängar
redan grönskade i solen
tog hon knytet uppå armen
och begynte gå mot söder,
hem till Socklot där hon hade
stugan efter Knylo-Lena
hon som dött en dag på våren
och nu vilade i jorden.


Siimas-Fii
säg var den bitter
vandringen från
Sjunga-Matt
när du insett att hans sånger
tog ifrån dig dina krafter
så att du var dag mot kvällen
kände dig så sjuk och matt
att ej nattens korta vila
längre gav dig någon lisa.


Siimas-Fii hon teg som muren
om den vandringen från Esse
men hon var helt grå av dammet
det som täckte vandringsvägen,
och i ögonen det blänkte
av ett trots fast gömt och hemligt
för hon ville ingen visa
att hon var så full av gråt,
när hon tänkte på att livet
kunde liknas vid en vandring
där man ser liksom en hägring
kärleken — som allting tål.


Och med sorg uti sitt sinne
gick hon fram till stugans dörr
satte sig på gistna trappan
såg på blomstren där intill sig.
Och där flög en liten fjäril
och där skimrade en knopp
och hon tog det som ett tecken
från Naturen, att den helar.


Siimas-Fii
du såg på fjäriln
och på knoppen
av en ros
och din blick sig långsamt höjde
och din hand mot pannan for,
för där flög en liten fågel
men den sjöng så skönt
ändå att du kände hoppet skälva
trots att allting var så svårt.


För som sten i ensamheten
bar hon också nu den sorgen
dottern Hulda fanns ej mera
hon gått mostern sin till möte,
men det var som skulle vinden
hälsa från dem genom blomstren
dem som Fiia nu så varligt
tog i sina sträva händer.


Och Sofia i förundran
såg på dem och deras skönhet
och hon tog en smör gul blomma
lyfte den mot klara ljuset,
och ur blomman rann det nektar
ner på hennes torra läppar
och hon fylldes nu med visshet,
här fanns läkedom för allting.
Sedan började hon odla
örter omkring stugans väggar
och hon gödde dem med kärlek,
skördade förnöjd om hösten.
Och fast nya seklets vindar
kom med bud att tsaren
störtats såg hon Fiia blott på blomstren
böjde mot dem ödmjukt stilla
sitt huvud som nu grånat
och hon kände full av andakt,
att där makten ingen jagar
kan små blommor hemligt tala.


Knylo-Len
när du som fågel
såg din syster
sitta så
mitt bland blomstren vid din stuga
var din kärlek gränslös då
när du kunde ordlös bringa
systerhälsning till Sofi
som nu satt som ensam åldring
med sin visdom från Naturen.


För bland mängden utav örter
hade Fiia lärt sig välja
några som gav läkedom
bad för gikten och för värken,
och hon gjorde av dem droppar
som hon sålde när i Socklot
hon gick runt och sammanfoga
kärlen som i vardagsslitet
gått i kras för byafolket.
Och för mödan med allt detta
fick hon med sin ”päronsticko”
picka i sig salt och bröd.


Och hon glömde aldrig tacka
när hon sen för kvällen gick
med ett knyte under armen
som hon av nån mora fick.
Men fast värsta hungerskänslan
lindrades på detta sätt
var dock stegen ofta tunga
när hon ut från gården vandra.


Sjunga-Matt
när du i vinden
smekte Fiias
gammelkind
när hon gående en afton
kände hur hon häftigt längtar
efter sånger som du sjungit
om en kärlek utan slut,
var det då, som il på kinden,
du var mitt i Paradiset.


Siimas-Fii var gammal nu, ja
och hon visste Matt var död,
trodde han gått ner i djupet
av den flod vi kallar livet.
Men på ytan av den floden
fanns hon Fiia ännu kvar
blev för varje dag dock mera
lik en skugga av sitt jag.


Tills en natt som blixt i mörkret
skar en smärta genom kroppen
så att sanslös hon föll samman
när hon skulle gå mot dörren,
för hon kände huru Döden
gick och sökte runt i rummet,
men hon kröp, när morgon grydde,
genom snön till Nygrens stuga.
Från den dagen visste alla
snart var Fiias vila kommen
och när solen emot våren
sökte Fiia var hon borta.


Och i kyrkan klämta klockor
över kvinnorna som samlats
när Sofia in i jorden
välsignades med orden,
utav jord, till jord kommen.
Men i björken intill graven
kvittrade en liten fågel
om en annan egen visshet.


Siimas-Fii
när du som lilja
åter upp ur
jorden kom
märkte du hur barnet Hulda
nu som daggdropp ömt dig svalkar
och hur syster din Helena
ljuvligt för dig åter sjöng
medan Matti, il i vinden,
kom emot dig när han sade,


Åh, Sofia huru mänskligt
vi varandra engång svek
men nu är min högsta önskan
att få blåsa dig på kinden
medan daggdroppen dig svalkar
där du växer, o så kär.
Och när fågeln för dig sjunger
vill jag vila i er ro.


Siimas-Fii var en av många
som likt gräs beklätt jorden
och fast åren sopat undan
spåren efter hennes vandring
fanns dock kvar ett litet minne
av en gammal krokig kvinna
som gick runt i Socklotbygden
tyst och stillsam som en skugga.


För en dag i sista vintras
hittades en gammal spinnrock
som var täckt av damm och bråte
i ett lider som av tiden
trängdes undan för en pälsfarm.
Men en dotter utav bygden
såg att rocken bar en hälsning
från en kvinna till en annan,
och hon bar den djupt förundrad
hem till sin gamla moder
som genast när hon såg den
sade, Den är Siimas-Fiias.


Och med aktning för det gångna
putsades den blåa rocken
och hon dottern ställde frågor
som besvarades av modern.
Och ur detta föddes sången
den som handlar om Sofia
som gick före oss på vägen,
den som vi med undran följer.

 

 

 

 

 

 

[Läs mer i anslutning till ”Kungörelse”: Barnauktioner av Erik Birck.]

 


[Följande faksimil kommer efter balladen.]

 

[Renskrivning av Vår befrielsekamp.]

 

[Fånglägret av Erik Birck.]

 

 

 


Anita Wikman (1983) Balladen om Siimas-Fii och Sjunga-Matt.
Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll.


Läs mer:
Socklot av Thure Sandvik i Den österbottniska byn.
Balladen om den väldige prästen av Gunnar Nylund är det schvung i.
(Inf. 2006-03-03.)