| Men Sofia i sin godhet
gnodde, slet,
för Siimas-gubbin
han som dog det första året
på
det splitternya seklet.
Det som kom med nya vindar
fastän Fiia
med sin dotter
gick som förut i en cirkel,
tills en dag på
byavägen
kom en man med ljus i sinnet
och hon stannade förläget
vid hans sång om Segertåget
hem till Paradis och glädje.
Sjunga-Matt det var från Esse
som nu kommit fram till Socklot
på sin resa omkring bygden
med sitt bud om gränslös
kärlek,
och han sjöng som ingen annan
när han ordade
om detta,
att en dag i himlen alla
skulle bliva liksom syskon.
Sjunga-Matt
du hade nyckeln
till Sofias
kvinnosjäl
och
du drog som vårflodsflöde
genom hennes gråa vardag
när du sjöng om Saligheten
efter att vi Kaanan nått
och på gröna ängar vandra
fram till källan fylld av
kraft.
Fiias dotter, granna Hulda,
reste nu som andra unga
till Amerika att tjäna
så när Sjunga-Matt så vackert
ville hän till prästen tåga
gick hon Fiia liksom hänryckt
så att bysborna som såg det
sade att hon blivit tokig.
Men Helena, Fiias syster,
dömde ej som alla andra
för hon
såg ju Fiias lycka
över livet när det blommar.
Sedan bar det av till Esse
och vid intåget till byn
hissade han
Matti skjortan
som en flagga ut i vinden,
för han var så
stolt som tuppen
och han ropade av fröjd,
här är bruden
ifrån Socklot
och hon är som mjölk och honung.
Siimas-Fii
säg var den ljuvlig
kärleken uti
ditt bröst
när han Sjunga-Matt dig famna
och ni tog emot den trösten
som blott kärleken kan giva
om vi tar den som ett lån
ifrån livet det som bjuder
mest av dagar utan nåd.
Ty fast kärleken de kände
var det svårt för dessa båda
klara dagarna som följde
de som blev så simpelt grå.
Och på sången ingen lever
sade Fiia i sin hunger
där
hon slet i svett och möda
för att ge dem bägge föda.
Sjunga-Matt han var dock salig
såg ej Fiias kamp för
livet
och han trodde i sin enfald
att de redan var i himlen,
så
han prisade sin Herre
han som utav enbart nåde
gett Sofia till
hans glädje
och han tackade för gåvan.
Men hon Fiia
bar ett tvivel
och det sved i hennes tanke
vid att detta var i himlen,
för hon kände jordisk ånger.
Och en dag när
Esses ängar
redan grönskade i solen
tog hon knytet uppå
armen
och begynte gå mot söder,
hem till Socklot där
hon hade
stugan efter Knylo-Lena
hon som dött en dag på våren
och nu vilade i jorden.
Siimas-Fii
säg var den bitter
vandringen från
Sjunga-Matt
när du insett att hans sånger
tog ifrån dig dina krafter
så att du var dag mot kvällen
kände dig så sjuk och matt
att ej nattens korta vila
längre gav dig någon lisa.
Siimas-Fii hon teg som muren
om den vandringen från Esse
men hon var helt grå av dammet
det som täckte vandringsvägen,
och i ögonen det blänkte
av ett trots fast gömt och hemligt
för hon ville ingen visa
att hon var så full av gråt,
när hon tänkte på
att livet
kunde liknas vid en vandring
där man ser liksom en hägring
kärleken — som allting tål.
Och med sorg uti
sitt sinne
gick hon fram till stugans dörr
satte sig på gistna
trappan
såg på blomstren där intill sig.
Och där
flög en liten fjäril
och där skimrade en knopp
och hon
tog det som ett tecken
från Naturen, att den helar.
Siimas-Fii
du såg på fjäriln
och på knoppen
av en ros
och din blick sig långsamt höjde
och din hand mot pannan
for,
för där flög en liten fågel
men den sjöng
så skönt
ändå att du kände hoppet skälva
trots att allting var så svårt.
För som sten
i ensamheten
bar hon också nu den sorgen
dottern Hulda fanns ej
mera
hon gått mostern sin till möte,
men det var som skulle
vinden
hälsa från dem genom blomstren
dem som Fiia nu så
varligt
tog i sina sträva händer.
Och Sofia i förundran
såg på dem och deras skönhet
och hon tog en smör
gul blomma
lyfte den mot klara ljuset,
och ur blomman rann det nektar
ner på hennes torra läppar
och hon fylldes nu med visshet,
här fanns läkedom för allting.
Sedan började hon
odla
örter omkring stugans väggar
och hon gödde dem med
kärlek,
skördade förnöjd om hösten.
Och fast
nya seklets vindar
kom med bud att tsaren
störtats såg hon
Fiia blott på blomstren
böjde mot dem ödmjukt stilla
sitt huvud som nu grånat
och hon kände full av andakt,
att
där makten ingen jagar
kan små blommor hemligt tala.
Knylo-Len
när du som fågel
såg din syster
sitta
så
mitt bland blomstren vid din stuga
var din kärlek gränslös
då
när du kunde ordlös bringa
systerhälsning till
Sofi
som nu satt som ensam åldring
med sin visdom från Naturen.
För bland mängden utav örter
hade Fiia lärt
sig välja
några som gav läkedom
bad för gikten
och för värken,
och hon gjorde av dem droppar
som hon sålde
när i Socklot
hon gick runt och sammanfoga
kärlen som i vardagsslitet
gått i kras för byafolket.
Och för mödan med allt
detta
fick hon med sin ”päronsticko”
picka i sig salt
och bröd.
Och hon glömde aldrig tacka
när hon
sen för kvällen gick
med ett knyte under armen
som hon av
nån mora fick.
Men fast värsta hungerskänslan
lindrades
på detta sätt
var dock stegen ofta tunga
när hon ut
från gården vandra.
Sjunga-Matt
när du i vinden
smekte Fiias
gammelkind
när hon gående en afton
kände hur hon häftigt längtar
efter sånger som du sjungit
om en kärlek utan slut,
var det då, som il på kinden,
du var mitt i Paradiset.
Siimas-Fii var gammal nu, ja
och
hon visste Matt var död,
trodde han gått ner i djupet
av
den flod vi kallar livet.
Men på ytan av den floden
fanns hon
Fiia ännu kvar
blev för varje dag dock mera
lik en skugga
av sitt jag.
Tills en natt som blixt i mörkret
skar en smärta
genom kroppen
så att sanslös hon föll samman
när
hon skulle gå mot dörren,
för hon kände huru Döden
gick och sökte runt i rummet,
men hon kröp, när morgon
grydde,
genom snön till Nygrens stuga.
Från den dagen visste
alla
snart var Fiias vila kommen
och när solen emot våren
sökte Fiia var hon borta.
Och i kyrkan klämta klockor
över kvinnorna som samlats
när Sofia in i jorden
välsignades
med orden,
utav jord, till jord kommen.
Men i björken intill graven
kvittrade en liten fågel
om en annan egen visshet.
Siimas-Fii
när du som lilja
åter upp ur
jorden kom
märkte du hur barnet Hulda
nu som daggdropp ömt dig svalkar
och hur syster din Helena
ljuvligt för dig åter sjöng
medan Matti, il i vinden,
kom emot dig när han sade,
Åh,
Sofia huru mänskligt
vi varandra engång svek
men nu är
min högsta önskan
att få blåsa dig på kinden
medan daggdroppen dig svalkar
där du växer, o så kär.
Och när fågeln för dig sjunger
vill jag vila i er ro.
Siimas-Fii var en av många
som likt gräs beklätt jorden
och fast åren sopat undan
spåren efter hennes vandring
fanns
dock kvar ett litet minne
av en gammal krokig kvinna
som gick runt i
Socklotbygden
tyst och stillsam som en skugga.
För en dag
i sista vintras
hittades en gammal spinnrock
som var täckt av damm
och bråte
i ett lider som av tiden
trängdes undan för
en pälsfarm.
Men en dotter utav bygden
såg att rocken bar
en hälsning
från en kvinna till en annan,
och hon bar den
djupt förundrad
hem till sin gamla moder
som genast när hon
såg den
sade, Den är Siimas-Fiias.
Och med aktning
för det gångna
putsades den blåa rocken
och hon dottern
ställde frågor
som besvarades av modern.
Och ur detta föddes
sången
den som handlar om Sofia
som gick före oss på
vägen,
den som vi med undran följer.
| 
