En man gick genom stormen. Leo Ågrens liv och diktning av Gösta Ågren.

FÖRORD

Leo Ågren skrevs in i Nykarleby samskola ett par år efter mig. Jag har ett enda minne av honom från den tiden, troligen från våren 1941. Han stod grensle över en klumpig velociped i Esplanaden. Han hade ett allvarsamt sätt att tala, som skapade ett slags distans mellan honom och det vanliga stojande skolpojksgänget. Det var också någonting med hans hy, den stötte lite i gult; kanske hade han varit sjuk. Han hade svarta kläder. Jag tror att han talade om böcker.

Det var inte långt senare som han enligt Gösta bestämde sig för att bli författare. Ett allvarligt, livsfarligt beslut.

Vi träffades sedan inte förrän mot slutet av 1950-talet. Hans första roman kom ut 1954. Jag läste den och tyckte att den var bra. Evert Huldéns första diktsamling hade kommit ut 1951. Svenska Österbottens litteraturförening hade bildats. Det började arta sig till ett litterärt liv i Österbotten.

Hösten 1957 bildades författargruppen Liftraser hos mina föräldrar på Nörråkers i Monå. Jag var inte hemma då utan i Helsingfors, där jag hade disputerat på våren och smått börjat tänka på en lyrisk debut.

Men det talades mycket om Liftraser och skrevs.

Hufvudstadsbladet hade rubriken ”Skriv pojkar, dilla inte”. Och när några finlandssvenska författare, bland dem åtminstone en Stor, kom till Gamlakarleby för att delta i en matiné och drack morgonkaffe på stationskaféet, hördes en av dem rimma ”Liftraser — skriftfraser” och en annan fullfölja med ”Liftraser — skriftfraser — giftgaser”.

Det som irriterade var kanske, att gruppen ställde sig i opposition till det som min far kallade ”lekandet med porslinsbitar” i den finlandssvenska litteraturen. Man ville bröd och salt, för att citera ett annat ord av honom, dikt i sak helt enkelt. Vad det också gällde var väl, att gruppen kände — med rätt eller orätt — motiga vindar från det litterära centralfältet. Man skall kanske inte bortse från att utestängdhetsattityden kan vara litterärt stimulerande, åtminstone någon tid.

De flesta finlandssvenska författare har ett brödyrke vid sidan av sitt författarskap, eller snarare tvärtom: ett författarskap vid sidan av sitt yrke. För Leo Ågren, som satsade helt på författarskapet, var brödförvärvet ett intrång i hans värld, ett hinder i kungsådran, som han kom att hata alltmer, ju intensivare skaparviljan blev. Detta framgår klart av breven till Gösta.

Men det finns ett moment i skapelseprocessen, som kan vara ytterligt plågsamt, i synnerhet om plågan inte kan dövas med ett annat yrkes krav, och det är tvånget att vänta. Inte precis på inspiration, men på en situation, då greppen stämmer, stoffet fogar sig och de uppdämda krafterna, som det kan förefalla av en händelse, träder i verksamhet. Jag tror att väntandets moment har blivit övermäktigt svårt för många författare, bland dem Leo Ågren.

Drömmen under häggarna, som Dan Andersson talar om i sin spelmansdikt, kan bli en mardröm, och lyckan att få ”spela tills ert öga lyser hett som kvällens sol” infinner sig inte. Det kommer kvällar då spelmannen intet längre förmår. De kvällarnas skugga kastas långt in på dagen.

Jag minns från mitten av sextiotalet en kräftskiva på Lidarände, ett torp som Leo och Gösta tillsammans hade köpt i Monå och gett nytt namn åt, Leo hade fångat kräftorna i Esse och allt var glädje, men de tio, tolv människorna som var samlade genomströmmades samtidigt av känslan, att detta var enda gången, detta skulle aldrig upprepas. Morgonen kom med en våldsam storm som lät skummande vågor i fjärden uttrycka någonting som också Dan Andersson uttryckt i sin för bröderna Ågren så betydelsefulla diktning.

När jag betraktar Leo Ågrens bana känner jag mig, bortsett från dimensionerna, som en yttre planet betraktande en inre, som rört sig närmare solen, den lysande och förbrännande.

Lars Huldén

MYCKET STÅR JU EN MÄNNISKA UT MED

Under några bistra år på 1950-talet slog ödet och livet hårt mot den unge författaren Leo Ågren.

En del kunde ju bäras kollektivt, av vår syskonskara.

Det började med ett läkarbesked i januari 1955: far hade obotlig magkancer och doktorn gav honom tre månader att leva. Men far var konstruerad av segt virke.

När tre månader gått var doktorn död, och far vid liv. Han levde ännu i två år. På hösten samma år drabbades lillasyster, Inga, av schizofreni. Tidvis var hon frisk och behövde hjälp med arbete och bostad — något, som det ofta föll på Leos lott att ordna. Också den ångesten delades av oss alla.

En dag stod det klart för Leo, att hans lilla dotter var obotligt utvecklingsstörd, mongoloid.

Snart var han ensam om bördan.

Den heta sommaren 1957 fick jag ett brev från Leo, daterat den 14 augusti. Då är Dan, sonen, två år gammal.

Nätterna har redan mörknat, hösten anas:

”Jag skulle just till att somna så kom polisen och väckte mig. Först förstod jag inte vad det var fråga om. Vi skulle ringa till länsman, men länsman hade gett sig iväg när jag tillsammans med Dan kom till polisens bostad. Så det återstod inte annat än att ta Dan med och åka till Markby tillsammans med polisen mitt i natten. Där framgick att Gunhild hade legat ensam på vinden och mitt i natten i ett anfall av övermänsklig skräck slagit sönder både fönster och bågar och hoppat ner på marken och sprungit sin väg. Att hon inte slog ihjäl sig är en gåta. Klockan fem på morgonen åkte jag hem för att ta hand om Gerd och klockan nio fortsatte vi skallgången. Vid middagstid kom hon äntligen tillrätta. Under dagens lopp lyckades hon låsa in sig på vinden än en gång och försökte kasta sig ut genom det andra gavelfönstret. Jag fick tag i henne i sista sekunden.

Först följande dag lyckades jag få in henne på Pedersöre sinnessjukhusavdelning. Det är nästan ogörligt att få plats på några nervsjukhus nu. Hon väntar fortfarande på plats på SÖD. Hon är mycket bättre nu, verkar nästan frisk och är på gott humör, men den där satans sjukdomen är ju den mest förrädiska som finns. Och Pedersöre kommunalhem är nästan värre än ett bysättningshäkte på 1600-talet.

Det är ju nästan skamligare att få en sinnessjukdom i släkten än att ha löss ... Jenny ... erbjöd sig ta hand om barnen och jag hade inget annat ställe dit jag kunde få dem, så hon måste ju ta dem tillsvidare ...

Och nu sitter jag här i Munsala ensam med den tickande klockan och skrivmaskinen. Jag borde hälsa på Gunhild en gång om dagen, det vill hon, jag borde hälsa på barnen och köpa mat och kläder åt dem. Jag är pank. Naturligtvis, det är jag alltid.

Jag väntar på svar från Söderströms, jag sände en roman i deras gap för snart två veckor sedan, men Appelberg är på semester tills i morgon. Och jag blir så utled på det eviga tiggandet ...

Mycket står ju en människa ut med, men be till den Gud du inte tror på att du aldrig skall behöva gå i skogen på natten och skälla efter din sinnessjuka hustru.

Leo”

Hösten 1957 skulle ”Kungsådern”, första delen i den planerade historiska romantrilogin med samma namn, utkomma. Nu gällde för Leo att skriva den andra delen, men det kändes svårt. Han var tidvis alldeles förlamad av sorg och ångest, kunde inte arbeta.

Dessutom växte hans böcker alltid fram under kamp — kamp för att finna den rätta strukturen. Det var en strid med många fronter, på formens, på idéernas och på känslornas plan.

1958 bodde den unge författaren i en liten stuga i Lannäslund utanför Jakobstad med sina två barn. Den utvecklingsstörda dottern var svårskött, om också älsklig och vänlig. Leo arbetade som typograf igen, försökte skriva på kvällar och nätter.

Hustrun var hemma en tid, men rev sönder hans manuskript och brände dem. En kväll gav Leo upp. Det är ibland enda sättet att inte ge upp. Han försökte inte längre arbeta på sin episka skildring. Han trodde inte på den. Han gav upp. Och började skriva:

”En man gick genom stormen.

Seklets hårdaste vind pressade hans kropp. Haglen sprutade mot hans ansikte som myriader vassa slungstenar, regnet, stack likt oändliga sylar i skinnet. En grov tallgren kom farande i en helvetets fart och slog till honom över ansiktet. Näsa och mun sprang i blod. Mannen tumlade omkull, men sög sig på fötter igen. Tum för tum kom han upp, hukade sig mot vinden, bloden från såret i hans ansikte piskades bort av hagelkaskaderna, sårköttet lyste vitt mot ovädrets vilda ondska. Framåt. Dubbelböjd vidare emot — emot.

I ett kärr blåste han omkull på nytt.

Djävlars satan. Vattnet i träsket kändes nästan ljummet. Upp, upp. Det finns ju ingenting att ta spjärn emot i detta förbannade dyhål. Upp då utan stöd, här skall jag inte bli liggande. En ny rasande vindil tog anda och tanke ifrån honom. En liten göl i närheten skummade som ett vredgat världshav.

Liggande mot stormen vidare genom kärret upp på berget. Martallarna, inte ens martallarna stod ut. Med ett brak slets de loss från rämnad mossa och torv och virvlade ut i kärret. Han måste krypa fram över den isiga blanka granitmassan.

Han kom ner i skogen igen.

En vilt huggande grankvist slog till hans sårade ansikte, gjorde det svart för hans öga. Längs stigen rann en bäck, ävja och dy sög sig fast vid hans fötter. Men hans kraft var outsläcklig. Händerna var kalla, som på en trettondagsmorgon, sin mandom kändes han inte vid längre, han önskade att han aldrig mera behövde förnimma att han var man.

Han trängde sig fram, drog sig fram, kröp fram från träd till träd.

Varifrån kom detta fasans oväder? Han gick rätt mot ovädret. Han visste nog varifrån det kom, han skulle gå dit därifrån det kom.

Timme efter timme rör sig mannen framåt, kryper, vadar, slängs omkull, men stannar aldrig. Fram, fram, fram.

Det skumnade; blev mörkt, tusentals häxor och rådare skrattade i ursinnig glädje. Det var deras dag. Väldiga stenblock rullade ner från bergkumlen, träden knäckte ryggen på älgarna som sökte skydd under dem.

En störtande trädstam svepte vinande till mannen och lade honom under sig. Stammen var tolv tum tjock. Isvattnet spolade längs hans kropp. Mannen spände sig under trädet, spände, sjönk ihop, spände. Hans händer fick grepp om en stubbe. Han högg tag, drog, ryckte till, drog, drog och vräkte undan trädstammen, utan att känna att han samtidigt skalade skinnet av skenbenen.

Vidare mot den rykande natten. Du är min vän, du leder mig dit jag inte vill. Mot dig, hela tiden emot. Timmarna går, ovädret bara ökar. Nu kan det inte bli mycket värre, nu måste jag snart vara framme vid målet. Gör ditt allra värsta, ännu har du inte kunnat hejda mig, ännu finns kraft kvar, ännu har du inte fått mig dit du vill. Kom med mer. Jag tål förbannat mycket mer. Du kan inte besegra mig.

Han kör huvudet mot stormen och skrattar vilt. Kom med värre, snart är jag nere i byn, snart är Jöns, Olavis son, ute i byn. Du har förlorat. Låt kyrktornet blåsa ned på mig i helvetets namn.

Något kyrktorn förde vinden inte med sig, bara en liten stenskärva. Den träffade mannen i pannan. Han föll baklänges och blev liggande stilla. Häxor och gastar yrde vidare mot söder och deras ylanden dämpades i vemod. Molnen blåste bort från himlen och stjärnorna stod med ens kalla, klara och tigande över honom. Mannens ögon såg mot polstjärnan. Allt var tyst, oerhört tyst. Bara ett tungt brak från ett träd som ridit ut själva stormen men inte längre hade några krafter kvar för lugnets tid.”

Så nådde Leo Ågren, mitt i våndan, katharsis.

Han bejakade sitt öde, tog emot slagen, sänkte huvudet och började gå mot seklets storm. Han gick länge, kraftfullt, okuvligt. Men som ett eko av en varning, en insikt, klingar slutorden om trädet, som uthärdar sin storm, men sedan faller, utan krafter för sitt lugn.

I ett brev av den 21 juli 1954 berättar Leo om hur han blev författare:

”När jag var tolv år satt jag en gång på Ida Granlunds kafé i Nykarleby. Jag vet inte om du kommer ihåg ifrågavarande lokus — det är länge sedan det upphörde att existera nu. Det var under en frukosttimme, sedan understödsmåltiden i Knarkon var inmundigad. Jag satt som sagt och slog ihjäl tiden på kaféet och läste den kolorerade veckopressen, som då var det bästa jag visste i litteraturväg. I Vårt Hem hittade jag en berättelse av — som Runeberg skriver — onämnd man om Robert Louis Stevenson, den skotske författaren. Historien var skriven av en varm beundrare av Stevenson — skribenten blev också sedermera enligt utsago berömd äventyrsförfattare. När jag läste det där slog det mig att också jag skulle bli författare. Det kom så att säga som en blixt från klar himmel. Sen dess har jag som du vet skrivit. Och nu har fjorton år gått och min första roman kommer ut. Fjorton år är en ganska lång lärotid, synnerligast som man ytterst sällan röner någon slags uppmuntran. Det vittnar om kärlek till kallet, måste du medge, att man inte ger upp.

Är inte historien rörande? Den store författaren ger en glimt av sin fattiga usla barndom och berättar hur han fann sin väg.”

Den avslutande grimasen är till för balansens skull. Bistra ödens barn vet, att sentimentalitet är farlig.

Leo föddes sommaren 1928. Han var Olga Rosenblads och Rudolf Ågrens fjärde barn. När han var fem år gammal flyttade familjen till moderns barndomshem, som efter morfars död stod tomt. Det var en backstuga på fri och egen mark i Lippjärv, en liten by fyra kilometer öster om Nykarleby. Här växte han upp.

Leos väckelse till författarkallet inträffade synbarligen 1940, när jag, yngsta syskonet, var fyra år gammal. Jag minns hans manuskriptdrivor på vinden. De var en självklar del av min verklighet. Han fyllde tusentals pappersark med sin vackra handstil. Jag var fascinerad av hans sätt att skriva och kunde sitta och titta på i långa stunder, under tystnad. Leo är vänsterhänt och jag kunde inte förstå hur det var möjligt att hålla handen framför pennan och skriva så jämnt och snabbt. Med samma beundran såg jag på hans teckningar och akvareller, som faktiskt nådde en viss spridning i byn. Ja, jag bar på en — strängt, hemlighållen — djup beundran för min skrangliga storebror.

Man kan fråga sig; vadan denna intellektuella och konstnärliga aktivitet i ett fattigt lantarbetarhem? Av de sex syskonen blev fyra författare.

Svaret är enkelt. Det var ett bildat hem vi växte upp i. Far och mor läste böcker, och diskuterade dem. Barnen följde i deras fotspår. Så är det, vanligen.

Några utbildningsmöjligheter fanns inte och så blev författarskapet det yrke, som var lättast att erövra: man kunde utbilda sig själv. Jag tror, att det här är en sanning för många proletärförfattare.

En stor del av vår läsning var naturligtvis eskapistisk. Med böckernas hjälp skapade vi en värld, som på många sätt var verkligare än den riktiga världens hunger, köld och förtryck. Vi gav den andra, inre världen mycket mera av oss själva, våra drömmar, vår längtan — varför inte vår själ. Den riktiga världen fick bara en kropp, motvilligt kämpande sig framåt.

Man måste respektera amatörerna — vi har alla en gång varit amatörer. Så sades en gång i en diskussion och då bröt konstnären Per Olov Hjortell ut:

— Jag har aldrig i hela mitt liv varit amatör.

Så är det. En bra amatör åstadkommer säkert ofta bättre resultat än en dålig yrkesman, men det hindrar inte, att gränslinjen är klar. Ägnar man sig åt en hobby — då är man amatör, om också framstående. Satsar man sitt liv, sin lidelse, all sin kraft på det konstnärliga arbetet och den konstnärliga utvecklingen — då är man från början professionell, man må sedan skriva eller måla eller sjunga hur eländigt som helst. Man är gesäll, man går i skola, man håller på att lära sig — men man är inte amatör.

Och Leo blev yrkesförfattare en dag på Ida Granlunds kafé 1940.

Han har berättat hur metodiskt han gick till väga. Bland annat skrev han av långa partier i Stevensons böcker för att se hur de såg ut, skrivna med den egna handstilen på det egna papperet. Han ägnade sig också åt att räkna orden på en boksida, och därefter själv försöka skriva lika många ord på en papperssida.

Leo skrev kopiösa mängder under de fjorton läroåren. Såvitt jag vet har majoriteten av de här manuskripten gått förlorade. Endast ett fåtal noveller blev tryckta.

Tydligast minns jag en varm sommardag. Jag lekte, ensam, i skogen, och kom ut i en glänta, stannade. På en stubbe mitt i ljusöppningen satt Leo och skrev. Det måste ha varit försommar. Jag minns fågelsång. Asparna prasslade. De dova granarna kammade solljuset.

Han märkte mig inte. Han satt försjunken, djupt inne i något annat — eller kanske samma verklighet, djupare sedd. Det stora huvudet lutade över häftet, pennan rann över rad efter rad.

Genom decennierna har det där ögonblicket stannat kvar i mig. Det betydde något, det har en innebörd än — men jag vet inte vilken. Jag behöver kanske inte veta.

Leo gick fyra klasser i Nykarleby Samskola, den tiden femklassig mellanskola. På tredje klassen skrev han för utkomstens skull uppsatser åt eleverna på femman, men själv blev han tvungen att försaka den sista klassen. Femtonårig började han som typograf lärling vid ”Klockarposten”, d.v.s. Österbottniska Posten, stadens lilla veckoavisa. I fattigdomens och krigets tid måste alla händer bidra till uppehället i backstugan. Och så länge författarskapet endast utgjorde en hemlig dröm var naturligtvis en rejäl yrkesutbildning mera värd än ett samskolebetyg.

Skolbilden är Nykarleby Samskola cirka 1940, när Leo just blivit författare. Den tolfte pojken från vänster räknat i översta raden är Lars Huldén.

I detaljförstoringen ur massbilden ser vi, att livet är en allvarlig sak.

Debuten ägde givetvis rum i Klockarposten, i form av en romantisk äventyrsberättelse. Då var författaren 16 år gammal. När han åkt till den finlandssvenska arméenheten i Dragsvik i Nyland för en sex månaders beväringssejour 1948, så fick den överraskade familjen i Lippjärv motta ett tjockt brev från Söderströms förlag. Det öppnades obarmhärtigt och visade sig innehålla ett bokmanuskript av Leos hand samt ett förlagsbrev, enligt vilket verket var ”valhänt” skrivet — en tydligen klassisk förläggarterm, som fortfarande lär användas.

Jag läste det och minns dunkelt en utomordentligt underhållande bok med drastisk humor och snabba scenväxlingar — den mogne författaren måste redan ha kunnat anas. Leo bad i ett brev mor att bränna både det ”valhänta” manuskriptet och alla andra manushögar. Vilket dock inte innebar, att ynglingen drabbats av desperation. Han rev för att få luft och ljus: han skulle börja på ny bog efter militären, skrev han.

Jag minns inte något brännande, men utan tvekan slarvades alla de här manuskripten så småningom bort.

Leo återfick inte sitt arbete efter beväringstiden. Han tog olika påhugg, bl.a. tungt dikningsarbete, och åkte slutligen till Sverige med 13 kronor och en pappkappsäck, som spelar en roll i en av hans tidiga självbiografiska noveller, honorarfritt publicerade i en amerikansk emigranttidning, The Swedish Press. Han går brandvakt, får jobb på landet, blir slutligen kontorist i Stockholm och bor där ett par år tillsammans med storebror Edvin.

En sommar kom han hem på semester och kunde sedan inte förmå sig till att återvända längre. Han fick jobb som typograf i Jakobstad, gifte sig med den unga småbrukardottern Gunhild Forsbacka, fick barnen Gerd och Dan — den sistnämnde givetvis uppkallad efter Dan Andersson.

Allt detta säger naturligtvis föga om hans egentliga liv, hans inre utveckling.

Han fortsätter hela tiden att arbeta inom sitt verkliga yrke, författarens. Världslitteraturen tillhandahåller läromästare och han tillägnar sig så småningom hantverket. När han slutligen debuterar är han — inte förvånande — en av de mest ”färdiga”, mest mogna, debutanterna på år och dag. Yrkesdrömmens väldighet, proletärarvets mindervärdeskomplex — allt har tvingat honom att satsa allt, år och timmar, arbete och vilja, på att LÄRA SIG.

Och han lär sig.

Mor fick lungsot. Hon intogs på Östanlid, som då ännu var sanatorium. Backstugan i Lippjärv såldes och familjen, far och de yngsta syskonen, flyttade till Jakobstad för att vara nära mamma.

Hon dog en vacker försommardag 1953. Räddningen fanns dystert nära: 1954 kom de nya, epokgörande undermedicinerna, som tvingade lungsoten på knä ...

Leo gifte sig samma år mor dog och följande år, 1954, debuterade han med romanen ”Hunger i skördetid”. Dessförinnan hade han bara publicerat några noveller, i tidningar och tidskrifter. Hans läroår var fyllda av återsända manuskript, med vänliga eller likgiltiga följebrev.

Det första brev från Leo, som jag har i behåll, är daterat den 12 juli 1954. I juni hade jag, sjutton år gammal, åkt ner till Helsingfors för att bli journalist på Ny Tid. Leo har semester och familjen vistas i Gunhilds barndomshem, översvinnligt vackert beläget på den höga stranden vid Huvudsjön, djupt inne i skogarna i Esse socken. Endast en kärrväg, tidvis ofarbar, ledde dit. Platsen skulle komma att spela en väldig roll i Leos diktning. De gamla svärföräldrarna levde ännu och brukade jorden:

”Jag haver nu detta något som kallas semester, d.v.s. jag har för en kort liten tid lämnat min befattning som typograf och trätt jordens ansikte nära i Överesse ... För övrigt metade Gunhild och jag upp över 30 vackra abborrar ur en skogssjö i går morse — men det är ju sant, du är inte intresserad av fiske ... Ja, och det bästa till sist. Min roman ”Hunger i skördetid” har blivit antagen av Söderströms. Minimiroyalty 20.000:—, eljest är det 10 % på försäljningen som författaren får  ... Ja, tack skall du ha för att du gav ett gott omdöme om boken, det gav mig kurage att skriva den färdig och sända in den.”

Jag hade läst hans utkast någon gång vårvintern 1954. Jag hälsade på och fann Leo sittande deprimerad vid bordet med en mängd papper framför sig. Han hade skaffat sig en skrivmaskin, men skulle, förklarade han, inte orka fortsätta om det inte vore för kärleken till yrket. Och så bad han mig läsa manuskriptet.

Jag var bara 17 år och blev givetvis stolt, och jag läste.

Hm ... Underhållande och intressant.

Så löd mitt värdigt avgivna omdöme.

Leo blev märkbart gladare.

I följande brev, som är daterat den 21 juli 1954, berättas om upplagans storlek, som är ”fasaväckande” och ”hisnande”, eller närmare bestämt 800 exemplar.

Och:

”Ja, så var det förstås också provinsialläkarens rapport. Far har blivit ställd på diet av läkaren. Han lider av elakartad magkatarr. Han trodde förstås själv att det var kräfta.”

Den 5 oktober 1954 har Leo köpt en liten gård, Amerikagatan 18 A, i de gamla arbetarkvarteren bakom tobaksfabriken — en stadsdel, som Jakobstad numera gått in för att bevara:

”Det är en liten gård på två rum och kök — köket mest en kokvrå — som jag förvärvat till det facila priset av 710.000 Fmk. Du undrar kanske var jag tagit alla dessa pengar ifrån. Ja, ser du, det undrar jag också  ... Ja, vi har ju fått en ny chefredaktör på JT som t.o.m. gått så långt i sin liberalism, att han gett Ny Tid en komplimang för dess goda debatter. Annars förorsakar han så mycket extra arbete, så det är nära revolution i sätteriet ...

Min bok kommer väl ut vad det lider ... Jag ”beviljade” ju Jakobstads Tidning en första sides-intervju med anledning av den, så litet reklam får man ju. Bara nu inte boken kommer att slå sönder alla högt spända förväntningar.”

Den nya chefredaktören är Anders Huldén. Leo arbetar på Jakobstads Tidnings tryckeri. Det definitiva steget in i författaryrket är mödosamt och slutraden ger uttryck för en mycket verklig ångest.

Den 31 oktober 1954 har ombrytningskorrekturet på ”Hunger i skördetid” ännu inte nått författaren men romanen utkom dock före jul.

De fjorton övningsåren gav utslag. Kritiken var positiv och läsarna intresserade. Det blev en andra upplaga. Snart kom ”Hunger i skördetid” ut också i Sverige.

[Inf. 2006-10-15.]

HUNGER I SKÖRDETID

Boken kändes ny, nästan exotisk. Någon föregångare till denna skildring från det finlands-svenska lantproletariatets liv gick inte att upptäcka. Det hade skrivits romaner om bönder, ja, t.o.m. torparna var företrädda på ett antal boksidor. Men de sista, de obesuttna, de genom seklerna rättslösa, hade aldrig tidigare bevärdigats en roman på denna konstnärliga nivå.

Boken bygger alldeles tydligt på hembygdens miljö, på minnen från författarens barndom och ungdom. Det, som händer, har sällan hänt i verkligheten, men atmosfären, språket, personerna är tydligt inspirerade av Lippjärv och Nykarleby. Huvudpersonen Jan är författaren som sjuåring i mitten av 1930-talet. Jans familj är identisk med författarens far, mor och syskon, ibland drastiskt, men alltid kärleksfullt porträtterade. Det är inte förvånande, att far älskade den lilla boken.

Den är en uppgörelse, en protest mot samhällssystemet och mot livet, men också en kartläggning, en undersökning av en bygd, en familj — och därmed ett första, prövande svar på den eviga frågan: Vem är jag?

Naken realism utan förskönande, ofta fylld av bister humor, är redan ett karaktäristiskt drag i Leo Ågrens prosa. Av den mäktiga, psykiska poesi, som snart skall blomma fram, märker vi inte lika mycket — om man undantar slutsidornas lugna, mörka aning.

Skeendet i romanen är enkelt och behöver inte återberättas. Jans far och mor lever och kämpar. Det går riktigt bra ett tag, och deras ensamma stund vid köksbordet i sommarnatten medan barnen sover är fylld av frid. Så kommer morgonen och katastrofen. Ödet slår till och när det äntligen ljusnar igen, mot slutet, faller en annan skugga över skeendet: 1930-talets oerhörda gissel lungsoten, som författarens mor hade dött i så sent som 1953.

Det handlar om villkoren för vårt liv och vår kamp. Och i ganska mycket, är allt en samhällsfråga, en politisk fråga. Till den tar författaren utan svårighet ställning: ekonomisk jämlikhet, rättvisa, möjligheter för alla är självklara krav i ett modernt samhälle. Men så finns också en annan aspekt; existensen, tillvarons blod och tillvarons mörker. Den kan man inte protestera mot. Den måste övervinnas. Den här tudelningen präglar Leo Ågrens hela författarskap.

Någon kritiker anklagade författaren för att ha målat alltför mycket i svart. Det förvånade. Leo påpekade, att om han verkligen skrivit uttömmande om allt det elände, vi backstugusittarbarn upplevat, så skulle han inte ha blivit trodd.

Boken ägnas inte bara Jan och hans familj. Hela bykollektivet är med, från den gamla Mia, i vars gestalt så många åldriga kvinnor med 1800-talskläder ännu under tidigt 1950-tal tycks symboliserade, till den överjordiskt snåla Krokbens-Ant. Den sistnämnde var, bortsett från familjen i backstugan, den enda personen i romanen med en lätt igenkännbar — och ytterst misshandlad — modell i trakten. Hans kränkta ilska när boken kom ut var kanske inte oberättigad ...

Strukturellt har författaren nått mognad redan i sitt förstlingsverk. Han återkommer sedan i varje bok till besläktade lösningar av strukturproblemet: korta scener, som flätas samman till helhetsskeende med en dramatisk och idémässig höjdpunkt mot slutet. Handlingar och repliker får uttrycka idémönstret. Inre monolog tas till hjälp endast för koncentrerade sammanfattningar eller för att understryka dramatiken i förloppet. Man finner vanligen den här sortens byggverk i dramatik, där Shakespeare är bästa exemplet. Också inom filmen möter man det — kanske särskilt där. Ingmar Bergmans ”Sjunde inseglet” och Carl Foremans och Fred Zinnemans ”High noon” är exempel på detta systematiska flätande av korta, intensiva scener, som alla hänger samman och är beroende av varandra, tills ett mäktigt drama uppstår, där varje byggsten slutligen visar sig vara viktig och likvärdig.

Jag tror, att alla berättande konstgrenar präglas av vissa gemensamma grundstrukturer. Det finns en idé, som går ut på, att film är bara bild, teater replik och plastik, epik ett brett panorama. Men en strukturanalys upphäver skillnaderna.

”Hunger i skördetid” liknar ganska mycket en noga utarbetad, men impressionistiskt hållen, film, vars alla koncentrerade scener skenbart mödolöst flätas in i varandra. Det finns ett ”ätt berättargrepp i boken, ett lugn, en distans till själva berättandet.

Replikerna återges inte på dialekt, men de bygger ändå på ett lyhört avlyssnande av barndomsbygdens språk. Man tänker inte på det kuriösa i att folk denskar. Det är fråga om naturligt, flödande talspråk, med några dialektord, som ger must. Metoden står ganska nära Fritiof Nilsson Piratens sätt att utnyttja det skånska språket.

Vart når författaren i sin dubbla strid — i kampen mot samhällssystemet, och i kampen mot verkligheten, dess absoluta, dova lag?

Han kanske bara ställer problemet. Slutsidorna konstaterar, att den individuella kampen är dömd att sluta i nederlag — och ändå segrar livet. Ändå kan man aldrig säga, att någons liv var ett misstag, och utan värde. Eller kan man?

Finns en mening, inte utanför och bortom, men i själva strävan? Kan lidandet vara meningsfullt? Frågorna är ställda. Snart kommer frågaren att gå till deras yttersta konsekvenser i några mäktiga romaner.

[Hunger i skördetid av Leo Ågren.]

MOTSOLS

Den 23 januari 1955 sänder Leo mig ett bidrag för Ny Tid:

”Jag hoppas du lämnar in den här årsmötesrapporten till sättning utan tvättning. Resolutionen i slutet bör ovillkorligen sättas med väldiga bokstäver ... Vi hava fått tillökning i familjen. Det blev en pojke, den här gången på nätt opp fyra kilogram. Han är duktig och redan stor i maten”.

Åtta dagar senare, den 31 januari 1955, kommer ett annat, skakande brev:

”Jag skall skriva några rader till dig och förtala om de sorgliga händelser, som inträffat här på senaste tiden. Det gäller pappa den här gången. Han ligger på Malmska sjukhuset nu och har blivit opererad. Du känner ju till att han haft vissa besvär med sin mage under det senaste året. Läkarna hade trott att det var magkatarr, men så öppnade Candolin hans mage för att ta reda på vad det riktigt var och då fann han, att det var kräfta. Den var spridd över hela magen och om han skulle opererat den hade han varit tvungen att ta bort hela magsäcken och en bit av tjocktarmen också. Och den operationen skulle inte farsan gått igenom, sa han, och i vilket fall som helst skulle det inte inneburit mer än en tillfällig förlängning av hans liv. Tre eller fyra månader ungefär menade läkaren att far skulle ha kvar här på jorden. Han vet inte om något själv än, det kan ju hända att han anar något, men han tror nog att han blev opererad och blir frisk  ... Skriv nu för all del inte åt far, och låt honom inte ana hur illa ställt det är med honom.”

Skuggorna samlas.

Men den glansfulla debuten hjälper på vägen.

”Hunger i skördetid” väckte stor uppmärksamhet också inom den finlandssvenska arbetarrörelsen. Ny Tid ville publicera den som följetong. Sammanhangen framgår av ett brev från Leo den 14 april 1955:

”Jag har inte velat skriva förrän jag fick besked från förlaget angående följetongsrätten till boken.

Jag skall citera ett avsnitt av brevet ifråga utan att göra några vidare kommentarer till detsamma:

”Beträffande chefred. Rombergs förslag för Ny Tid tycker jag det är egendomligt att en kommunist skall låta en författare svälta och underlåta att betala för en följetong. Då Hunger i skördetid nyligen utkommit kan vi inte godkänna att den redan nu införes som följetong, ifall inte tidningen betalar er minst 25.000:— för rätten. Själva gör vi inte anspråk på något. Även vi måste söka bevaka våra författares rättigheter gentemot hänsynslösa utplundrare, vare sig de tillhör dem som skyltar med att de arbetar för folkets välfärd eller dem som kallas för kapitalistiska utsugare.”

Avsades, brukar det visst stå i tingsprotokollen. Ifall Ny Tid mot förmodan skulle godtaga dessa villkor, så meddela förlaget detta och jag för min del har ingenting att invända.”

Det blev följetong. Citatet ur förlagsbrevet är ett intressant tidsdokument från det kalla krigets 1950-tal. Denna hätska ton ekar ju numera på sin höjd i monomana insändare.

Den 26 april 1955 är följande brev daterat:

”Annars så fick jag också meddelande från kanadensiska legationen härom veckan, att min anhållan att emigrera till Kanada numera har blivit beviljad, eftersom Ernst har möjlighet att låna respengar åt mig. Fast jag tror knappt jag reflekterar mera. Jag har både för stor familj och för mycket affärer här i landet för att sticka så där hux flux.”

Lillebror Ernst befann sig i British Columbia sedan tre år tillbaka. Edvin hade emigrerat 1954. Men omständigheterna räddade Leos gärning åt den finlandssvenska litteraturen. Den gärningen växer vidare — det framgår av ett brev den 9 juni 1955:

”Apropå författeri, så fick jag härom dagen meddelande från Söderströms, att min nya roman — den heter ”Motsols” — har blivit antagen för utgivning i höst. Jag har kämpat med den i sex månader nu vid sidan av mitt ordinarie arbete och sex gånger sex föreningsuppdrag. Därför blev den ju förstås som den blev, men huvudsaken är ju att den antogs, så att ens författarbana inte stacks, utan kan fortlöpa, om än vingligt.”

En avslutande brasklapp tycks fortfarande vara nödvändig.

”Motsols” utkom på hösten 1955 och har mycket gemensamt med fjolårets ”Hunger i skördetid”. Den bygger på fars och mors tidiga öden och kan egentligen ses som första delen i det skeende, som debutboken fullföljer.

Författaren har emellertid genomgått en stark utveckling. Det novellistiskt lätta greppet, den nästan prövande distansen till skeendet i ”Hunger i skördetid”, har övergått i ett koncentrerat, relativt omfångsrikt romanbygge. Visserligen använder Leo fortfarande sin särpräglade teknik med korta, laddade scener, som med skenbar lätthet vävs samman till en helhet, men avståndet mellan scenerna har minskat. Huvudpersonerna hålls nu mycket mera i fokus. Alla händelser är främst ägnade att belysa och föra vidare det centrala skeendet — Lisas och Jotts giftermål och liv tillsammans under ett par händelsemättade år.

Också i övrigt är tekniken lik debutbokens: replikerna återges på neutralt skriftspråk, med dialektala inslag, och berättaren är fortfarande en osynlig och allvetande stämma endast.

”Motols” hälsades av kritiken inte med den entusiasm, som kom ”Hunger i skördetid” till del. I dag kan detta i förstone förvåna: den är klart mognare, fylligare som konstverk, än ”Hunger i skördetid”. Förklaringen måste antagligen delvis sökas i utomlitterära reaktioner: det är alltid svårt att gå vidare från en glimrande debut. Jag tror inte hindret utgörs av kritikernas positiva förväntningar på något ännu bättre. Det utgörs snarare av deras negativa förväntningar. Man är omedvetet inställd på att den lysande pendeln ska svänga neråt. Och ägnas bok nummer två samma miljö och en besläktad problematik, så är dess möjligheter få.

Nåja, det viktiga är ju inte vad kritiken tycker. Det viktiga är att böckerna trycks.

De år ur familjetraditionen, som ”Motsols” bygger på, återfinns i det tidiga 1920-talet. Någon tidpunkt anges dock inte, vilket möjligen är synd. Till skillnad från debutboken utgår ”Motsols” nästan uteslutande från verkliga händelser: den mördade handelsmannen, den vansinnige broderns hemkomst från USA, det första barnets död och berättelsen om hur Lisa och Jott slutligen går ifrån hemmanet — allt har hänt, allt lever ännu i familjetraditionen. (Den intresserade hänvisas till mitt förord i Inga Ågrens ”Liv. Samlade dikter”, Skrivor 1981.)

Det här beror väl delvis på, att alltsammans utspelat sig för så många decennier sedan: det var redan 1955 saga, myt, historia, ofarligt som romanmaterial. Men dessutom är det väl också så, att dramat inte kunde ”förbättras” — det var enkelt, kraftfullt, färdigt. Leo mejslade fram det ur traditionen, färglade med sidoskeenden, koncentrerade dramatiken till några intensiva scener.

Hans utveckling visar sig inte bara i, att avståndet mellan scenerna minskat. Det förekommer dessutom djärva förskjutningar av tidsplanen i de olika kapitlen, ett grepp, som inte finns i debutboken. I en scen möter vi oväntat den frysande Lisa på väg bort med barnet på armen. I en annan scen får vi följa hennes färd till barndomshemmet, men den omges av två andra, som återför oss i skeendet och förklarar vad som hänt, och varför. Så bärs vi vidare och hamnar slutligen långt fram i tiden. Nu har det unga paret redan lämnat hemmanet. Slutligen återförs vi plötsligt till besöket i barndomshemmet igen.

Det låter tillkrånglat, men är elegant, spännande — och osökt. Läsaren förs ständigt vidare och man måste ägna sig åt målmedveten analys för att upptäcka den konstfulla flätningen — och dess avsikt: att accentuera berättelsens inre konflikter, att understryka dramatiken.

Problematiken från debutboken övervinns inte i ”Motsols”. Livet är mörker, samhället stängt. Men vi anar en sällsam balans. Sorgen kan vara en motkraft. När barnet dött är Lisa förstummad:

”Vem vill plocka sönder hennes förlamande sorgkänslor i deras olika beståndsdelar och söka beskriva dem? I en morssorg finns det något av livets urvärld, något som vi inte förstår. Något av livets envetna vilja att vara, att fortsätta att vara, något av universums hemlighet.”

Sorgen är ett svar, en väg vidare. Livet är inte bara det hårda, opersonliga, existentiella ödet. Det är också sorgen, glädjen och viljan och drömmarna.

”Motsols” är inte i samma grad som debutboken en protest mot samhällssystemet. Ändå kan vi nu, efter två böcker, redan börja urskilja Leo Ågrens grundtema: livet och samhället som de två hårda knytnävarna, frågan ”varför?”, eller kanske ”vem är jag?” — mellan de farande skyarna och det grå fängelset. Han kommer ständigt tillbaka till livet som en vandring genom mörknande dalar till den yttersta utsattheten, den slutliga punkt, där ingen räddning längre är möjlig, där endast frågan återstår, innan förintelsen.

Och mot denna vandring står dess prakt, mot livet sätter han livet, eftersom ingenting annat finns. Men desperationen växer.

Redan när ”Motsols” blev till började dotterns sjukdom tydligt framstå: lilla Gerds öde var beseglat. Morssorgen är också faderns. Den är hans enda motkraft.

[Inf. 2006-11-06.]