Socklots byrätts protokoll 1751—1761 av Ragna Ahlbäck

INLEDNING

[För att lätta upp texten är längre citat indragna och styckeindelningar införda i anslutning till dem.]

Byordningsprojektets tillkomst.

De äldsta och samtidigt mest givande källorna för vår kunskap om bysamfundens rättsförhållanden under den äldre medeltiden är grannelagsbalkarna i landskapslagarna och rättsböckerna. Dessa avfattades i skrift under 1300-talet och början av 1500-talet. Bortom de skrivna lagarna har man att räkna med en lång tid av muntlig lagtradition, »lagsagans tid». Det var sannolikt en tid med direktare förhandlingar, hastigare beslut och snabbare straffutmätning. På den tiden kan byalagsbalken ha utgjort en särskild rätt, en »byrätt», i likhet med t.ex. hirdrätten och sjörätten.

De olika landskapslagarnas grannelags- eller byggningabalkar framstår som utförliga bystadgor, avsedda att tillämpas i landskapets samtliga byar. Mycket talar för att det var hägnadsbestämmelserna som utgjorde kärnan i byggningabalken och att stadgandena ursprungligen var gemensamt uppsatta av kollektivet för att säkra huvudnäringarnas — jordbrukets och boskapsskötselns — lönsamhet och bybornas utkomst.

I hela den forngermanska rätten kan man skilja folkets lag från konungens lag. I Sverige hade konungen ursprungligen ingenting med lagstiftning och rättskipning att göra, han var krigshövding och överstepräst. Bönderna stiftade lag på tingen under ledning av en lagman. Om lagmansval stadgar äldre västgötalagen: »Lagman skall bondeson vara. Däröver skola alla bönder råda med Guds nåd». I böndernas privaträttsliga förhållanden var de själva bestämmande, och i de sakören som utdömdes inom byn hade konungen ingen del. Mycket som föll under byalagens verksamhet torde även efter lagarnas kodifiering ha levat kvar som sedvanerätt; den starka ställning sedvanan intog vid rättsförhandlingar långt in i nyare tid kan bäst förklaras på detta sätt. I mitten av 1300-talet ersattes landskapslagarna av Magnus Erikssons landslag, men i många enskildheter fortsatte man att döma efter de äldre lagarna. Liksom allmogens fria val av konung vid tiden för upplandslagens stadfästelse 1296 hade blivit rätt illusoriskt, avtog böndernas inflytande över lagstiftningen småningom alltmera, medan kungamaktens och stormännens påverkan inom rättskipningen och lagstiftningen ökade. Magnus Erikssons landslag blev dock aldrig officiellt stadfäst och vann endast mycket långsamt giltighet som gällande lag. En omarbetning stadfästes år 1442, vanligen kallad Kristoffers landslag. Denna lag förblev gällande till dess 1734 års rikslag togs i bruk. Under den yngre medeltiden och fram till 1736 är det alltså landslagarnas byggningabalkar som förmedlar kunskapen om rättsförhållandena inom byarna.

Så som bysamhället var ordnat under landskapslagarnas tid med tegskifte på inägorna och samägande på utägorna, i båda fallen med innehav av viss tomt i byn som mätare av andel i byamål, reglerades åtskilliga ärenden rörande hägnadsskyldighet, betesrätt, ägofrid o.d. av byns jordägare vid täta sammankomster. Den som inte uppfyllt sina skyldigheter kunde ådömas böter; dessa böter tillföll byalaget som även hade möjlighet att utmäta böterna om de inte erlades godvilligt. — Med tiden synes dock den normala ordningen blivit den att en bonde som dömts till böter av byalaget men som vägrade att betala böterna instämdes till ting. Om det gick därhän måste han utom böterna till byalaget betala också en tremarkersbot som på vanligt sätt treskiftades, varefter utsökning skedde på officiell väg.

Landslagarnas byggningabalkar innehåller regeln:

»Öresböter få byamännen dela, och tre marker skola gå till treskiftes». Den äldre landslagen ger vid handen att Öresböter av detta slag utdömdes vid byalagets sammankomst och att saken gick vidare till tinget, om den felande vägrade att efterkomma domen och gälda böterna. I BB 7 § i heter det: »Nu ligga gärdesgårdar nere; då skola grannarna i byn komma samman och sätta till syn, tre män. Fälla de den som äger gärdesgården, böte han tre örar; och det skall vara deras (d.v.s. grannarnas) ensak. § 2 Nu vilja de utse nämnd från socknen; det skall vara sex män; de skola utse tre män vardera. Fälla de (d.v.s. synemännen) den som äger gärdesgården, böte den som äger gärdesgården sex örar; det skall vara deras (d.v.s. byalagets) ensak. Få de ej heller dessa böter, då fare de till tinget och söke ut sex örar och därtill tre marker till treskifte.» 1)

Den rättsordning, som landslagarna föreskrev i hithörande fall förutsätter alltså en långtgående samverkan i byn i allt vad som rörde ägor, hägnader, vägar, broar o. dyl. samt ifråga om jordbruksarbeten. Uppenbara fördelar härflöt ur denna ordning: i frågor av brådskande art kunde vid grannstämman snabb rättelse vinnas och vidare erbjöds den anklagade en betydande fördel av låg bötessumma samtidigt som byalaget mottog sådana böter odelade.

I byggningabalken i 1734 års lag förutsätts en hög grad av samverkan mellan byamännen, men man återfinner inte den i landslagarna förekommande domsrätten, utan lagen synes genomgående förutsätta att alla hithörande tvister skulle dragas inför häradsrätten. Böterna i de mål där byalag var målsägande treskiftades, varvid byalaget i vanlig ordning fick sin tredjedel. Att lagen på detta sätt minskade de befogenheter som byamännen tidigare hade haft att själva reglera sina angelägenheter uppfattades som en avsevärd försämring.

Frågan togs upp vid riksdagen 1740—41. I bondeståndets allmänna besvär, § 43, omtalas att allmogen i Skåne och Blekinge sedan äldre tider haft en ålderman med bisittare i varje by. Deras huvudsakliga göromål var att hålla uppsikt över ägornas hägn och att tillse att de bystadgor som bönderna antagit efterlevdes. Eftersom byggningabalken i 1734 års lag i viktiga avseenden skilde sig från de vedertagna bystadgorna hade i många fall misshälligheter uppstått.

Ett konkret fall kan anföras. I Vanneberga by i Skåne hade byalaget 1723 antagit en bystadga med talrika bestämmelser om böter till byalaget. Efter ett slagsmål vid en sammankomst år 1739, då böter utkrävdes i enlighet med bystadgan, klagades det inför häradsrätten över olaga pantning. Som svaromål härpå anfördes att böterna hade utdömts efter bystadgans sjuttonde paragraf. Detta befanns vara obestridligt, men häradsrätten fann att pantningen stod i strid med nya lagen, utsökningsbalken kap. i § 4, som inte medgav enskilda personer eller sammanslutningar rätt till pantning. Byamännen fick besked om att de i det stycket inte hade rätt att följa sin bystadga. 2)

I sitt riksdagsbesvär anförde bönderna att de måste få tillstånd att »på det i bystadgorna utsatta sättet» genast få utmäta böter. Härvid hänvisas särskilt till de ärenden som gällde bristfälliga hägnader, »som det minsta ohägn förorsakar stor skada». Allmogen anhöll därför att de byordningar som redan var författade, så väl som de vilka hädanefter skulle antas »i hwilcka landsorter et sådant öfwerenskommande hälst skie kan, samt endast syffta till hemmanens konservation och annan god ordnings bibehållande, måge af wederbörande domare stadfästas, samt för allmän lag uti byelagen wara gällande.»

Frågan om införande av byordningar inom hela riket upptogs också inom kammar-, ekonomi- och kommersdeputationens kammarkonomiutskott; inom dessa kretsar var man vid denna tid intresserad av alla åtgärder som skulle kunna upphjälpa »landskulturen». Ett förslag till en allmän bystadga hade blivit uppgjort av godsägaren Karl Gustav v. Roxendorff från Östergötland och denna stadga blev småningom godkänd också inom bondeståndet. Detta »byordningsprojekt» utgjorde ett koncentrat av rikslagens byggningabalk, men det upptog vissa stadganden ur landslagen. Dessutom ingick några förslag till modernare jordbruksmetoder samt bestämmelser om att ålderman och bisittare skulle utses.

De byalag som var villiga att anta den allmänna byordningen erhöll långtgående rättsliga befogenheter, och man återgick till en smidigare och snabbare handläggning av grannelagets gemensamma ärenden. Om den som ådömts böter för brott mot byordningen vägrade att betala dessa, hade byalaget rätt att ta ut pant; om panten inte inom rätt tid inlöstes, fick den försäljas. Bönderna tillerkändes också rätt att utan hänsyn till rikslagens bötessummor fastställa egna bötessatser; i det tryckta byordningsprojektet fanns tomrum där bötesbeloppen var avsedda att skrivas in. Vidare erhöll byalagen tillstånd att i sina byordningar beakta sådana omständigheter som rikslagens byggningabalk inte berörde men som i växlande lokala förhållanden och sedvänjor kunde vara angelägna.

En omständighet är särskilt beaktansvärd. Det sägs uttryckligen att byordning som antogs av byalag skulle gälla som lag inom byn vare sig den blivit uppläst och stadfäst vid häradsrätten eller ej; det lämnades alltså till byalaget att avgöra om så skulle ske.

Konungens resolution på allmogens besvär lyder:

»At Allmogen i underdånighet anhållit, thet ej allenast the på åtskillige orter redan författade By-Ordningar, utan ock the hwilka hädanefter inrättas kunna, måge af wederbörande Domare stadfästas, samt för Lag uti Bye-skrån wara gällande, thet uptager Kongl. Maj:t så mycket mera med Nådigt wälbehag, som sådane inrättningar ej mindre tiena til en bättre Hushåldnings skötande, än annan god Ordnings bibehållande i byelagen: Wiljandes förthenskul Kongl. Maj:t til thenne underdånige ansökning hafwa lemnat Thess Nådige bifall och samtycke. Och på thet Allmogen å the orter, hwarest byeskrån äro okunnige och ej kommit i bruk, mage thesto bättre finna ändamålet af en sådan helsosam inrättning; Så låter Kongl. Maj:t igenom trycket nu utfärda en Allmän By-Ordning, hwarutaf hwarje Sokn et exemplar skal tilställas, hwilcken By-ordning dock efter orternes särskilta beskaffenhet förbättras må.» 3)

Den 20 februari 1742 utfärdades ett kungligt brev till alla landshövdingar, vari dessa uppmanades att övervaka att det tryckta byordningsprojektet blev utdelat inom respektive län. I Österbotten verkade vid denna tid landshövding Gustav Creutz. Jag känner inte till vad han gjorde för att sprida byordningsprojektet. Hans efterträdares Gustav Abraham Pipers verksamhet i detta avseende är desto bättre känd.

Den by vars byordning och byrättsprotokoll denna utgåva återger synes ha infört sin byrätt under kontroll av landshövding Piper. Eftersom protokollen härrör från just det tidsskede då byordningar allmänt antogs inom Österbottens kustsocknar är de av intresse inte bara ifråga om Socklots by, utan även i fråga om förhållandena i hela svenska Österbotten.

Böndernas näringsfång.

»Landet stiger ur havet» är en fras som i hög grad äger sin tillämpning på Österbottens kustsocknar. Det ena skäret efter det andra har lyfts över havsytan och fastlandets kustlinje har oavbrutet förskjutits utåt. För varje århundrade har stora arealer torrlagts och därigenom har byar, i vilka fiske och sälfångst varit viktiga näringsfång, fjärmats från havet. Kustborna i Österbotten har inte, som fiskarbefolkningen på många håll i våra skärgårdar, följt efter vattnet och flyttat sina gårdar närmare stranden, utan de har övergått till andra näringsfång.

Den österbottniska kusten fick sin första fasta bosättning under medeltiden. Fiske, sälfångst och boskapsskötsel var befolkningens huvudnäringar och spannmålen skaffade man sig genom handel, säkerligen ofta bedriven som byteshandel. Där förhållandena så tillät blev åkerbruket småningom ett allt viktigare näringsfång. Bristen på arkivalier gör det omöjligt att fastslå när jordbruk i kombination med boskapsskötsel blev huvudnäringen i kustsocknarna. I början av 1500-talet var kuststräckan vid Kvarken en för dåtida förhållanden tätt befolkad bygd. Vid denna tid utgick kronoskatten i Österbotten som en s.k. stadgaskatt, en penningskatt som år från år var densamma. En räkenskapslängd från 1531 meddelar;

»Skatten av Korsholms län uti Österbotten är all lagd uti penningtal, och går samma skatt ut efter en årlig stadga två gånger om året: som är vinterskatt och sommarskatt, så att bönderna själva veta i varje socken, vad de av ålder pläga utgöra.» 4)

I Pedersöre socken till vilken Socklots by på denna tid hörde betalade man endast sommarskatt. Den utgick efter fjärdingtalet så att varje fjärding erlade 80 mark; Pedersöre socken omfattade då tre fjärdingar ty den återstående fjärdingen, Karleby, var sedan 1400-talets slut egen socken. 5)

Under 1550-talet lades huvudskatten på jorden och skattelängderna upptar därefter för varje bonde hans åkerinnehav uppskattat i pundland och spannland. Vid denna tid, då en stor del av de tidigare kyrkliga skatterna var indragna under kronan, utgick kronoskatten i penningar, korn, hö, smör och fisk. Emedan skattebördan hade blivit avsevärt tyngre än förut sändes en deputation till Sverige för att försöka åstadkomma skattelindring, men den kunde utverka bara en obetydlig lättnad i höskatten. 6)

I en av räkenskapslängderna från 1530-talet framhålls: »I denna landsändan äro icke ypperliga åkrar och ängar, utan skatten utgår efter fiskevattnet och andra landsens goda villkor.» 7)

Med detta avses förmodligen att odlingsmarkerna varken var omfångsrika eller hade god jordmån. Därtill kom att skörden ofta skadades av frost, ibland så svårt att ingenting återstod att bärga.

Under senare delen av 1500-talet ökade skattebördan oupphörligt genom tillkomsten av extra pålagor, hjälpgärder och bevillningar. I de österbottniska räkenskapslängderna börjar det förekomma allt fler och fler ödeshemman. Det framstår rätt tydligt att österbottningarna klarade sig bra så länge deras landskap hade att betala sin stadgaskatt men att Gustav Vasas hårda skattläggning i förening med extra pålagor gjorde deras tillvaro mycket svår.

Den 28 juli 1608 utfärdade Karl IX en befallning om jordrevning och ny skattläggning i Österbotten. Instruktionen för skattläggningsmännen lyder:

»och skall der till brukes een stångh om Nijo alner och på huart tynnelandh räcknedt Nije sådane Stänger i bredden och aderton i lengden, thett är ett öres landh. Finnes meenföret i Åkren, då ökes en half eller heel stångh opå, effter som meenföret kan ware stoort till. Är och så att någett feeler vthi Åkeren på de aderton Stänger i längden, då ökes thett på bredden, Sammaledhes holles och om något feeles på the Nije stänger i Bredden, thett samma ökes på i längden. Så skall och granneligen tillsees vthi samma Jordrefningh åthskilnaden på Jorden — —». 8)

Om denna instruktion hade följts skulle vi ha en god kännedom om åkrarnas storlek och kvalitet i Österbotten vid ingången av 1600-talet. Värderingsmännen, vars ledare hette Johan Otteson, vistades emellertid så få dagar på varje plats att någon verklig jordmätning inte kan ha förekommit. 9) Enligt sin instruktion skulle Värderingsmännen rannsaka också om skog och fiskevatten:

»huadh lägenheet som huart hemman uthi Skogh, mark (= utmark) och Fiskewatn och andre omägor hafwer». 10) Alla dessa faktorer medräknades vid mantalssättningen. I Österbotten sattes ett hemman med åtta öresland åker till ett mantal, men om andra tillgångar fanns inräknades dessa i mantalet efter det beräknade värdet av dem. 11)

Johan Ottesons mantalssättning uppfattades av bönderna såsom både orättvis och ojämn, men deras klagomål ledde inte till något resultat. Inte heller beaktades ett förslag av 1620 som gick ut på att skattläggningen skulle förnyas vart sjunde år, varvid sådana företeelser som uppgrundade fiskevatten och uthuggna skogar skulle kunna beaktas. 12) De lättnader i form av mantalsnedsättning som sedermera kom vissa hemman till del ledde inte fram till en rättvis beskattning.

Under 1600-talet var boskapsskötsel, fiske och skogsbruk de viktigaste stödnäringarna för det svaga jordbruket. Under detta sekel, stadsgrundandets århundrade i Österbotten, drabbades allmogehandeln av hårda inskränkningar. Den österbottniska allmogen fråntogs sin gamla seglationsfrihet och hänvisades till att handla med städernas köpmän; endast ett litet antal skärgårdssocknar bibehöll seglationsrättigheten. En ytterligare påfrestning för allmogehandeln var den varuskatt som pålades alla inhemska »ätliga, slitliga och förnötliga» varor, som fördes till torgs eller marknad; denna »lilla tull» utsträcktes sedermera till alla varor som från landsorten fördes till städerna.

Den viktigaste exportvaran från landskapet under 1600-talet var tjära; en mycket stor del av rikets tjärexport utskeppades från Österbotten. Priset hölls nere på grund av att tjärhandeln var monopoliserad och tillverkarna fick nöja sig med fastställda priser. — Klagomålen över den orättvisa beskattningen hade fortsatt under hela 1600-talet. År 1680 hade man fattat ett beslut om ny skattläggning i Österbotten, men under debatt om vilka principer som skulle följas uppsköts verkställigheten år efter år. När frågan efter freden i Nystad 1721 på nytt togs upp, följde nya uppskov och det definitiva beslutet om ny skattläggning i Österbotten kom först 1739.

Under förra hälften av 1700-talet utfärdade de österbottniska landshövdingarna en mängd bestämmelser i fråga om tjärbränningen. Enligt stadgandena i 1734 års lag var böndernas rätt till skog större än tidigare och i skogsordningen, också av 1734, preciserades lagbestämmelserna. I kustsocknarna och de socknar som var belägna invid vattendrag var skogarna vid denna tid svårt uthuggna och landshövdingarnas bestämmelser avsåg att skydda återväxten.

På 1730-talet bestämde landshövding Carl Frölich att endast tallstubbar och rötter skulle få användas till tjärbränning. Bönderna var vana att bränna tjära av katade tallstammar som gav en lättare och rikare avkastning, och de ville inte finna sig i beslutet. År 1739 under Gustav Creutz's tid utgavs en skogsordningsförklaring, som tillät allmogen att bränna tjära av mindervärdiga tallar som går-, myr- och bergtallar samt av träd som var så korta och krokiga att de inte dugde till byggnadsvirke. Efter missväxten omkring 1740 yttrade landshövdingen att enligt hans åsikt hade tjärtillverkningen och skeppsbyggeriet under missväxtåren varit böndernas enda medel att skaffa sig pengar till inköp av spannmål och till gäldande av kronoutskylder.

[Gårtall växer med kort stam til första grenar, som äro mycket tjocka, med grof och tjock bark samt mörk och grof flarn. Den vil hälst trifvas uti ler- och mullblandad jord.

Sven Rinmans Bergwerkslexicon 1788—89 på Jernkontorets webbplats.]

1745 kom det nya bestämmelser om tjärtillverkningen: ett hemman om ett helt mantal skulle få bränna tolv tunnor om året. Nästa landshövding, G. A. Piper, som tycks ha varit en lidelsefull anhängare av alls slags reglering, åstadkom ett reglemente så invecklat att man kan anta att bönderna inte ens försökte följa det. År 1752 höjdes det tillåtna antalet tjärtunnor till 30 tunnor på ett mantal;

»uti Skären och wid Hafsstranden, hwarest ej så tilgång kan wara på Rötter, Stubbar, Gårtallar, med mera, Crono-allmogen skal wara tillåtit, at för hwarje helt Cronomantal årligen tilwärka högst tiugu Tunnor Tiära  —». 13)

Krigens och missväxternas verkningar

Om skatterna, handels- och seglationsförbudet och restriktionerna i fråga om tjärtillverkningen tyngde allmogen hårt, var krigstungan och missväxterna ännu mer påfrestande. Det är självklart att skatterna under krigstid ökades med många olika enheter samtidigt som de täta utskrivningarna av den manliga befolkningen minskade allmogens möjligheter att uppfylla kronans skattekrav. Under tvåhundraårsperioden från mitten av 1500-talet till mitten av 1700-talet var riket invecklat i krig 1555—57, 1563—95, 1599—1648, 1655—1661, 1674—1679, 1700—1721, 1741—1743 och 1757—1763.

Under stora ofreden 1714—21, då det förekom direkta krigshandlingar, då det krävdes underhåll av trupper på genomtåg och i borgläger samt då vidsträckta områden utsattes för en fruktansvärd förstöring, led Österbotten oerhört. Jordbruket försvårades särskilt genom utskrivning av hästar. Ännu när fienden avtågade skulle skjutshästar ställas till förfogande för den avtågande armén. Österbotten blev så tömt på hästar att den tillträdande landshövdingen, R. W. v. Essen, på vägen till Vasa ställvis måste använda dragoxar. Lilla ofreden 1741—43 föregicks av svåra missväxtår.

Hösten 1741 inlämnade landshövdingen Gustav Creutz en beskrivning av tillståndet i länet, däri ett avsnitt lyder:

»det ehwad sårgfällighet och uptänckel. flit man anwändt til Eders Kongl. Maij:ts och riksens revenüers infående af Hemmanens brukarne i gemen, finner man icke derwid den önskade framgång utan fastmer en Allmogen hårt tryckande fattigdom, och en ständig lamentation, at de ei weta någon utwäg til Cronones utskylders betalning, sedan de i någre Åhrs tid af Boskapens störtning och de äfwen infallne misswäxt Åhren blifwit alldeles förswagade, hwilcket wid Executions Stämningarne ei allenast befunnits, utan ock huruledes desse, hwilcka sig och sinas Lif uti et sådant tilstånd Åhr från Åhr med Barck, Mäs och Stamp framföt, hafwa likwäl mycken lust och åhåga at i förhåpning af höga Öfwerhetens Nåd skiöta sit Hemmans bruk och afbida den Guds wälsignelse som de af sit Arbete i goda Åhr kunna förwäntta». Under lilla ofreden förekom inga direkta krigshandlingar i länet, men åren 1741—43, kallades i Österbotten »husaråren», emedan tre ryska husarregementen då var förlagda i borgläger i Österbotten. 14)

Någon pålitlig redovisning över missväxterna finns det inte före tabellverkets tillkomst vid mitten av 1700-talet. Såsom särskilt svåra framträder åren 1601—05, 1615, 1620, 1637—39, 1694—98, stora ofreden 1714—21, 1722—27 samt hungeråren 1738—41.

Ett utlåtande om orsaken till folkbristen i Finland i mitten av 1700-talet tar upp många av de svårigheter som österbottningarna hade att kämpa med vid denna tid. Det skrevs av Lars Johan Ehrenmalm, som var landshövding i Åbo och Björneborgs län. Hans berättelse inlämnades till riksdagen 1746—47. Som första punkt upptar han

»den ofred, som Swerige hafwer med Ryssland sedan år 1700. Genom detta tilfälle har eij allenast Landet blifwit blottad på Manskap, genom den ansenlige och mångfaldige recrutering af Krigs folk, utan har och Finland, i anseende til des nära belägenhet, blifwit af den Fiendtelige öfwermachten intagit och därmedelst utom de ihiälslagne, många tusende så äldre som yngre personer bort förde til Ryssland, samt därstädes qwarstadnat. Österbotn med flera orterne i Finland hafwa i synnerhet denne olägenhet, hwilcka orter och år 1721 wid fredens återwinnande warit aldeles öde. — 2:0) Den andra orsaken är de swåra misswäxter, som tid effter annan sig i landet yppat och härröra en del af stark wäta om Sommaren, en del af starcka Nattfroster, som de i Landet liggande Morass och Kärr förorsaka och jemväl til större delen af det at intet utsäde är i förråd, när et eller annat misswäxtår infaller och hwarmedelst missväxten år från år tiltager och ökas. Den swåra misswäxt, som år 1694 inföll och warade til år 1698, samt den sednare, som år 1722 tog sin begynnelse och räkte til år 1727, äro nogsamt bewis häraf, at bemelte misswäxter giordt ända på mycket folk i landet. — 3:0) Den nära belägenhet, som Finland har til det Ryska Riket, och då det samma nu intet har någon förmur, Gräntse fästning eller annat förswar, hindrar och mycket folckets tillagande i Finland, effter folk af högre och lägre stånd fruchtar, at sättia sig neder, eller anwända sine medel til Landets upkomst, så länge denna osäkerhet warar».

Den fjärde punkten handlar om de höga lönerna i Estland, Ryssland och Sverige som lockade folk att utvandra. Den femte handlar om de höga skatterna och framförallt skattebördan i Österbotten och Åland;

»När ingen rätter grund blifwer tagen til skattens formerande, af orternes belägenhet och deras egenskap, så kan eij annat än stora fel härwid före löpa, och blifwer jordebruket så mycket beswärligare, när den dryga och årliga skatten ökas, med en swår förwandling samt extraordinarie pålagor och Bewillningar. Af denne orsak händer, at många öfwergifwa deras hemman och fly til Städer eller och andra Orter, och de, som äro på andra ställen, kunna eij lockas eller öfwertalas at komma tilbaka.»

Bland de möjligheter som fanns att hjälpa upp förhållandena framhölls särskilt att Österbotten och Åland, där hemmanen hade en alltför tung skatt ofördröjligen, borde bli ordentligt revade och skattlagda. Med anledning av detta utlåtande intogs i »deputadonens över finska ärenden» protokoll som första punkt nödvändigheten av en ny skattläggning i Österbotten och Åland. 15)

Kraven på ny skattläggning ledde till vissa förberedande åtgärder, men huvudsyftet uppnåddes inte. Det är mot bakgrunden av de ovan antydda förhållandena som man bör läsa byrättsprotokollen från Socklot. Under de sex första åren av det tidsavsnitt de omfattar rådde fred i riket men verkningarna av ofredstiderna under förra delen av seklet var fortfarande märkbara, det dåtida jordbrukets villkor lika ogynnsamma och skattebördan lika tung som förut.

Socklots by i Nykarleby socken

Socklot ligger sex kilometer norr om Nykarleby, mellan kusten och stora kustlandsvägen, och femton kilometer söder om Jakobstad. Byns skärgård ligger vid mynningen av Nykarleby älv, som i likhet med andra österbottniska åar och älvar rinner från sydöst mot nordväst. I mitten av 1700-talet var holmarna, öarna och skären talrikare än nu, ty de flesta av dem har på grund av landhöjningen vuxit ihop med fastlandet. Även byns fiskelägen, Grisselören och Nätören, är numera förenade med fastlandet.

Till år 1607 hörde de byar som kom att bilda Nykarleby socken dels till Pedersöre och dels till Vörå. Nämnda år bildades ett stort antal nya församlingar i Österbotten, varvid Jeppo, Kovjoki, Leppo, Munsala, Socklot och Vexala byar från Pedersöre samt Hirvlax, Kantlax, Monå och Monäs från Vörå kom att utgöra den nya socknen Nykarleby. 16)

På Leppo bys område anlades senare Nykarleby stad. Staden som grundades av Gustav II Adolf fick sina första privilegier 1620. Staden ligger ungefär fyra kilometer från älvens utlopp i Bottenhavet. Stadskyrkan är gemensam för stads- och landsförsamlingarna. Genom Karl XI:s reduktion fråntogs staden i slutet av 1600-talet större delen av sin donationsjord. 17)

Byn invid staden återtog inte namnet Leppo, utan dess namn blev Kyrkoby. Landsförsamlingen omfattar nu byarna Forsby, Kovjoki, Markby, Socklot, Ytterjeppo och Kyrkoby. I norr gränsar Socklot mot Karby och Sundby i Pedersöre socken.

Socklots by består av två delar, kallade Storby och Lillby eller Storsocklot och Lillsocklot. Lillbyn ligger vid stora landsvägen och Storbyn ligger väster därom, närmare kusten. Genom ett i nutiden företaget nyskifte med åtföljande utflyttningar har gränsen mellan de två bydelarna nära nog utplånats. Den här återgivna bykartan (Bilaga) visar Storsocklots bykärna före nyskiftet.

De bygränser som fanns i äldre tid hade synbarligen delvis en mycket oklar sträckning, ty de österbottniska domböckerna från 1600-talet och senare överflödar av rågångsmål och syner i anledning av omtvistade bygränser. Den skattläggning som påbörjades under 1700-talet påkallade kartor av socknarnas och byarnas ägor. Även indelningsverkets genomförande, som påbörjades 1733, krävde säkra gränser och pålitliga jordvärderingar för att man skulle kunna upprätta de militära boställena.

                  Bild 7. Panorama över Storsoklot från västra sidan.

                  Bild 8. Panorama över byn från östra sidan. Vallbron i förgrunden.

Foto: Karl-Gustav Hedberg (1936).

I Sverige hade lantmätare redan under förra hälften av 1600-talet börjat uppgöra kartor baserade på noggranna mätningar, s. k. geometriska kartor. Kartbilden kompletterades av en »Geometrisk beskrivning» som upptog en förteckning över hemmanens åkrar och ängar samt beskrev andra förekommande nyttigheter. I Österbotten var lantmätare under medlet av 1700-talet runt om i landskapet sysselsatta med kartläggning. Socklot kartlades 1744, men den geometriska kartan har jag inte återfunnit; den tillhörande beskrivningen finns i samtida avskrift i bykistan.

Beskrivningen inleds med följande ingress:

»GEOMETRISK BESKRIFNNING öfwer SOCKLOTH Byns ägor I Österbotns Höfdinge dömme Korsholms Norra Fögderie och NyeCarleby Sochn, hvilka afmätte äro efter Högwälborne Grefvens och Landshöfdingen Herr Gustav Creutzes Höga ordres af den 19. Julii 1740. af Mathias Wörgren Åhr 1744 och derpå uträcknade samt Till föllje af Högwälborne Landshöfdingen och Riddaren Herr Gustav Abr. Pipers Högt respectiue ordres till Skattlägning af den 12. Juni 1749 blefven nu förut wederhörigen Completterad af undertecknad».

I kartbeskrivningen ingår en förteckning över socklotgårdarna och deras ägare.

Av byns tjugu hemman låg tolv i Storsocklot och åtta i Lillsocklot. Till Storbyn räknas Sigfrids, Snåras, Wiks, Tågs, Alnäshemmanen, Haralds, Mickelä, Nors, Nickonen, Ranks, Jöns och Gertruds samt Smeds, medan Gästgivars, Nybondas, Yrjas och Nisula, Björns, Backhämming, Hints och Frost ligger i Lillsocklot. Hemmasnamnen växlar något. Backhämming kallas i protokollsboken vanligen Hemmings och någon enstaka gång Back. Om nummer 11 står det i domboken, i samband med att en holme 1752 tillerkändes detta hemman, att holmen tilläggs »Yrjas och Nisula hemman som nu bägge kallas Yrjas». Frosts hemman kallas i protokollsboken en gång Frostdal.

Kartbeskrivningen skildrar byns »nyttigheter» på följande sätt:

»Föreskrefne Hemman äro belägne 11/16 Mihl ifrån NieCarleby Stad och Moder Kyrcka. Åkren äger öfwer alt ringa matmull, bestående af sandgrund, blifwer åhrligen 2/3 delar besådd, och förmenes af ett Tunland i andra Gradens jord uti medellmåttige fruchtbare åhr med utsädet gifwa Fyra — Tredie Gradens jord Tre — och Fierde dito Twå Tunnor Spanmåhl. Sädesväxten warder och uti infallande Fråst åhr mycket skadder, i synnerhet på den jorden som under Tredie och Fierde Graderne äro anförde, blifvandes och ofta Kornsädet förvandlat till Hafra, då rägnachtig Sånings tid infaller, äfven lider och denne åker mycket men af tårka enär warma Somrar inträffa, hvilket then sandiga grunden förorsakar.

Ängarne af Fräken och Starrwall äro med måsa mycket öfwerlupne, samt en dehl ganska sancka och fördenskull ringa hö af sig kasta. Hårdwals ängarne äro mästadels mycket tårre och således nog ringa gräsbärande. Mulbetet nytties af hela Byn samfält, och är nu wid Skattläggningen till de swagaste Hemmanen en del deraf för äng till refvat och i Beskrifningarne för de samma utfördt, hwaraf ändå under Byn, allenast dett något upränsas och rödies, är tilräckeligit.

Skogen nytties och samfält af alla Byamennen och kan erhållas wedbrand, gierdsle, stör, takved samt något löftäckt, men Mangårds timmer och Näfwer skog intet. Tieruveds skogen är och mycket ringa, så at ej särdeles mehra theraf kan tillwärkas, än egna båtar och slädor betarfwa.

Fiskewattnet är och mycket förwalnad förmedelst upgrundning i Wedörs sundet. Strömmings Noth drages och wid Wedörn, Ledörn samt Furuskiärs hällan, äfwen ock wed Torsön om wåhrtid, och fångas ej altid till nödigt huusbehof. Wid Torsön har äfven Byamännen fordom idkat Strömming fiske med skiöt, men nu ej mäktat förskaffa sig sådane. Med Kattsor fiskas och wåhrtid lekfiske, Ijd, Mört och Gieddor doch mycket ringa. Torsöskär, som till Socklothby hörer, nytties ock af dem samteligen till Creaturs bete. Uti denne by brukeliga Winter skrindor Kan inpackas hö 4/9 Parm och Sommar skrindan 2/9 Dito»; varunder lantmätarens namn: Jacob Johan Wikar.

Under den tid byrättsprotokollen kom till var jordbruk i förening med boskapsskötsel socklotbornas huvudnäring och skogsbruk och fiske viktiga stödnäringar. Fisket förefaller att ha varit mer betydande än kartbeskrivningen ger vid handen. Skogsbrukets viktigaste grenar tycks ha varit tjärtillverkning och vedförsäljning. År 1741 hade bönderna låtit socknens länsman hålla syn och jämkning på byns skog och därvid tilldelat hemmanen enskilda törveslotter, inom vilka de hade rätt att barka trän för tjärtillverkning. Att skutbygge förekom antyds i ett protokoll, men det framgår inte om det var frågan om salubygge. Någon seglation på Stockholm eller andra större städer omtalas inte i protokollen men av de samtida domböckerna framgår det att en viss fraktfart förekom. I mitten av 1740-talet hade sockenskrivaren Gustav Wessman, bosatt i Socklot, gått i spetsen för ett stort upplagt försök att skaffa seglationsfrihet åt byarna kring Nykarleby. Borgarna i staden uppfattade det som ett farligt attentat mot deras rättigheter och väckte process. Wessman författade en inlaga om att allmogen sedan mitten av 1300-talet ägt full seglationsrätt på Sverige och påstod att Socklot och ett par andra byar skulle ha rätt att segla med odäckade farkoster. Nykarleby stads borgare karakteriserade han som »vattenbin», som bara tärde på landets välmåga. Landshövding Gustav Creutz ingrep i konflikten och dömde bönderna att genast sälja sina fartyg. Gustav Wessman togs i upptuktelse för sitt »ohemula» språk mot magistraten och borgerskapet i Nykarleby. Tvisten drog ut över flera år, och slutade med seger för borgerskapet. 18)

Av kartbeskrivningen över Socklot framgår att varje bonde hade sina åker- och ängsstycken spridda på flere tiotal ställen. Den stora skiftesreformen under 1700-talet, då böndernas ägor sammanfördes i storskiften, ligger utom tidsramen för denna skildring; i Socklot lades ägorna i storskiften omkring 1780. Lantmätaren underlät som vanligt att redogöra för huru ägorna nyttjats före 1780. Det enda uttalande som föreligger lyder: »Skattläggningskartor finnas, men är trasiga och så olika häfden att de till delning ingalunda kunna gagnas.» 19)

Hur byordningen infördes och tillämpades i Socklot

Landshövding Gustav Abraham Piper, som tillhörde en släkt som från Viborg flyttat över till Sverige, var landshövding i Österbotten från 1746 till sin död 1761. G. A. Piper var född 1692. Som officer i Karl XII:s armé hade han upplevt egendomliga och hemska äfventyr. År 1716 befordrades han till kapten. Efter krigets slut hade han slagit sig ner i Skåne som lantbrukare; han hade köpt en gård i Kristianstad län och därigenom hamnat i den del av landet där byordningar var allmännast. Under sina år på Tunbyholm måste G. A. Piper lärt sig känna många bystadgesamhällen. Under sin tid som landshövding i Österbotten arbetade han med stor energi på att byarna inom landskapet skulle anta byordningsprojektet.

I Österbotten var, som tidigare har framhållits, det svaga jordbruket i behov av stödnäringar. Alla dessa, boskapsskötsel, sälfångst, jakt, fiske och skogsbruk, bedrevs på samfällda ägor med en mycket hög grad av kollektivitet. Det samarbete, som dessa näringar fordrat, hade i Österbotten skapat en gemensamhetskänsla som utgjorde en god grund för den högre form av samarbete som krävdes i ett byordningssamhälle.

I det exemplar av byordningsprojektet som förvaras i Socklots bykista står att läsa:

»Åhr 1750 d. 21 Aprill antogs uti Sochlotby Byårningen till följe af Kongl. Maj:ts allernådigste skrifwelse till Herrar Landshöfdingarne af d. 20 Febr. 1742. samt Högwälborne Herr Landshöfdingen och Riddaren af Kongl. Maj:ts Swerds orden Gustav Abr. Pipers Nådgungstige Befallning uti Byemännens wederwaro på dett Hans Kongl. Maj:ts Allernådigste samt Riksens Höglofl. Ständers syftemål till Lands Culturens uphielpande må winna någon begynnelse och hwar och en flitig åbo må styrckas till dess hemmans upbruk samt de öfrige som intet äro omhugse att rätteligen nyttia och skiöta sina hemman och deras tillhörigheter må bringas till sundare eftertancka och egen fördel samt betämas till god ordnings hållande, hwarföre hafwa Sochlot byemän sedan den förre fastställa Byordningen förkommit wedertagit följande punckter, doch med dett förbehåld att efter omständigheterna få framdeles giöra någon tillöckning.»

Stadfästelse för byordningen ansöktes ett par dagar senare vid häradstinget.

Det framgår inte om »den förre» byordningen blivit fastställd bara vid en bysammankomst eller vid häradsrätten, ej heller om det är det tryckta byordningsprojektet eller bara de tretton punkter som socklotborna själva hade författat, som avses. En avskrift av häradsrättsprotokollet från det ting där byordningen fastställdes ingår också i byordningsboken:

»Utdrag af Härads Rättens dombok, hållen wid Laga Härads Wintterting, med menige Allmogen af NieCarleby Sochn å Wexala Gård d:25:Aprill 1750:

§ 19

Bonden Matts Larsson Snåre if:n Sochlot by, hwilcken sade sig wara af samtel; e Byemännen utsedd till by Ålderman i besagde By, upwiste i närwaro af Bokhållaren Högwähiachtad och Wähibetrodde H. Anders Lööf, Liqvid:s Comissarien Gustaf Wessman, hwilcka innehafwa hemman i ber:de by, then Byordning, theruti the öfwerens kommit om wissa puncter att hålla i byen, med anhållan att den kunde behörigen stadfästas; och som wid upläsandet befants the wid hwarje punct utsatte böter wara skiälige och then wid slutet giorde tillökningen lända till en god ordnings bibehållande i Byen, och Byns gemensamma nytta; så Achtade Rätten för godt, såwida samma Byordning af de närwarande Widkiändes, och af the andre Bysboer alle är med theras namn och Bomärcken under tecknad till deras efterrättelse gilla och stadfästa. Åhr och dag, som föreskrifwet står.

På Härads Rättens wägnar

Carl W. Malleen».

Vid denna tid innehades, som av hemmansförteckningen framgått, inte mindre än fyra hemman av personer som inte var bönder. Ingen av dessa valdes någonsin till ålderman eller bisittare, men eftersom deras medverkan kunde utnyttjas vid rågångsprocesser och andra liknande mål hade byalaget stor nytta av dem. Likvidationskommissarien Gustav Wessman hade upptagit Frosts hemman i Lillsocklot av öde år 1734. Som sockenskrivare hade han stor vana att uppsätta skrivelser, och han var mycket anlitad i allmänna värv, vid syner, fastighetsköp o.d. Av G. A. Piper förordnades han till uppsyningsman över byrätterna i Nykarleby landsförsamling. Det är knappast en tillfällighet att protokollserien upphör år 1761, året för G. A. Pipers död.

Byskrivarna försökte i byrättsprotokollen efterlikna stilen i häradsrättsprotokollen. — Även i andra avseenden försökte man i byrätten följa häradsrättens exempel. — Det är inte tillnärmelsevis alla överläggningar som har protokollförts. Det framgår bäst av att så många företag som måste ha verkställts årligen tas upp bara någon enstaka gång under den tioårsperiod som protokollsboken omfattar. De icke protokollförda företagen kan ha behandlats på bystämman utan att ha antecknats eller också har man rådgjort om dem bara ute på arbetsplatsen.

De bestämmelser i byordningsprojektet som rörde samarbetet på åker och äng var inte nya för bönderna. De ingick i den allmänna lagens byggningabalk, och denna var välbekant för bönderna. Det nya var att varje by skulle välja ålderman och bisittare och att dessa skulle bilda en bydomstol: »har Kongl. Maj:ts i Nåder utfärdat StadfästelseResolutioner, med frihet at utse ByaRätt, bestående af Ålderman och Bisittare, hwilke äga, at afgjöra de angående Lands-Culturen upkommande smärre twister, och at för mindre förbrytelser emot de faststälde By-Ordningar, såsom bristande gärdesgårdar, grindar, diken, med mera dylikt, til böter fälla» 20)

Den första paragrafen i byordningsprojektet innehåller bestämmelser om åldermansval, bisittare och bystämmor. Det är naturligt att ärenden av detta slag är mycket talrika i byrättsprotokollen. Åldermannen skulle enligt ett av landshövdingen utfärdat utslag väljas bland de förståndigaste männen i byn. Enligt projektet skulle valet ske genom votering. Åldermannens åligganden var många och tidskrävande. Han skulle övervaka att både rikets lag och byns lag, byordningen, följdes. Han skulle se till att underhållsplikten i fråga om gärdesgårdar, diken, vägar och broar var rättvist fördelad och vid syner kontrollera att hägnader diken, eldstäder o.a. var i gott skick. Vidare skulle han sköta byalagets affärer, föra dess räkenskaper och ge redovisning för dessa innan han avgick. Han skulle förvara byalagets penningar samt anskaffa och förvara för byn viktiga handlingar, såsom domboksutdrag och lantmäteriakter.

Den första paragrafen innehåller också bestämmelser om hur byamännen skulle sammankallas. I ett av koncepten till mönsterbyordningen omtalas en stav såsom budkavel; i Socklot som i många andra österbottniska byar har åldermansstaven använts som sammankallningsinstrument. När det förekom slarv med budkaveln blev den skyldige bötfälld.

Åldermannen valde själv sina bisittare. Dessa utsågs så att den ena representerade Storsocklot, den andre Lillsocklot. I paragraf 26 stadgas att då oenighet uppstod i byrådet kunde man tillkalla utbysmän. Denna möjlighet utnyttjade socklotborna då och då och inkallade då någon av grannbyarnas ålderman. I slutet av projektet förekommer i paragraferna 29 och 34—37 bestämmelser angående sammankomster och böter. Paragraf 29 upptar vad som skall iakttas då en byalagsmedlem varit frånvarande från bystämman; denna paragraf åberopas sällan. Bestämmelsen i§ 1 att åbon själv skulle närvara höll man inte strikt på. Både fader och söner ersätter husbonden utan att detta på något sätt påtalas. Paragraf 34 stadgar att byordningen skulle läsas upp åtminstone en gång om året. Enligt protokollen förekom detta inte så ofta, men det kan ha skett utan att det antecknats i protokollet. Samma paragraf innehåller den viktiga bestämmelsen att husbonden var pliktig att svara för sitt husfolk: sina »barn, legofolk eller torpare» om dessa förbröt sig mot byordningen; sådana ärenden förekommer alltemellanåt. Bestämmelsen i följande paragraf, att grannbyarna skulle respektera byordningen, ledde inte till meningsutbyten, eftersom byarna i grannskapet också antagit byordningsprojektet. Paragraf 36 innehåller bestämmelserna om byalagets bötes- och utpantningsrätt; böter förekommer i en mängd fall varje år. Den sista paragrafen stadgar om böternas användning, och den kompletteras av § 12 i tillökningen: en tredjedel av böterna skulle tillfalla åldermannen, en tredjedel skulle delas mellan bisittarna och en tredjedel skulle tillfalla bykassan.

Den första § i byordningen stadgar även att om någon vid böndernas sammankomst överföll åldermannen eller någon annan inom byalaget med »oanständiga ord» skulle han dömas till böter. Förseelser mot denna bestämmelse handlades dels inom byrätten, dels vid häradstinget. Redan våren 1750 inträffade sådana stridigheter att åldermannen stämde en av bönderna. Häradsrättens protokoll vid hösttinget lyder:

§ 59

»Byåldermannen i Socklot by. Mats Snåre, förekom och angaf Bonden Jacob Hints i samma by, för det han skall under en i förhne Wåras hållen Giärdes gårds Syn utbrustit i Swordomar samt sagt Fan har nu gifwit ordning och Herrar i byn, hwarföre Snåre påstod på honom Hints laga plicht. Hints härom tilspord, nekade sig således utlåtit, som angifwit är, utlåtandes sig derhos, det ålderman är hans afwundsman och ingen ärlig karl, samt at han dömmer som han will, utan skiähl och ordning, derföre han ock Snåre tilbaka instämma låtit. Mats Snåre förehade altderföre witnen til Hints öfwerbewisning neml:n Bönderne ifrån Carby Hans Warg och Mats Lars Knuts, hwilcka, såwida emot dem eij war laga jäf at anföra, hwar för sig, efter aflagd Ed, intygade.

1:0 Warg, at enär ålderman Snåre med byssboerne i följe, warit i förhne wåhras, enl:t Byrättens beslut, at hålla Giärdes gårds Syn, har Hints ibland annat utbrustit, har nu tusende dieflar gifwit herrar i byn, hvarmed han menat Synemännerne, samt bedt dem sedan fara til helfwetet.

2:0 Mats Lars Knuts, sade sig äfwen hördt wid Synen Hints säga. Fan har nu gifwit Herrar och Ordning i byn, samt derunder äfwen flere resor swurit, och bedt Synemännen fara till helfwetet.

Hints fortfor ännu med sitt nekande til hwad witnen utsagt, widgåendes doch på widare föreställning sig sagt om Synemännen såwida the synt hans dugl gärdesgård för bristfällig at fan har nu gifwit Synemän, uprepande i öfrigit det Ålderman eij förestår dess syssla rätt, utan wil han ty hafwa honom afsatt: Men Bokhållaren H:r Anders Löf jemte Lidqvidations Commissarien Gustav Wessman, såsom innehafwande hemman i Soklot, med flere närwarande, sade Snåre wara en god och skickel. ålderman. Och som eij mera war at anföra, än det på tilfrågan gafs tilkänna, at Hints wid Byrätten eij ännu blifwit för denna sak dömd, så beslöts efter Parternes lemnade afträde: Som Bonden Jacob Hints nekande, emot de i Ransakningen afhörde vitnens utsagor eij kan anses för giällande, utan är han fullel. öfwerbewist at hafwa i fleres närwaro swurit; så pröfwar Härads Rätten skiäligt och III Cap: M:B: enl. Sakfälla honom Hints derföre til 5 D.Smt; Och som han äfwen oanständel. sig här för Rätten utlåtit emot dess wederpart så sakfälles han ock derföre til 5 d. d:o mt enl. R:B: XIV Cap. Och lemnas i öfrigit Byrätten öppet, at siälf döma honom för den sidwördnad han wid synen wist emot ålderman, efter deras faststälte Byordning.

§ 60

Widare har wäl Byåldermannen Mats Snåre if:n Soklot til detta Ting låtit instämma Bonden Jacob Hints, thersammastädes 1:0 för thet han skulle satt sig til motwärn enär ålderman med flere warit at utmäta the Hints wid Byrätten i särskilte mål ådömde böter; 2:0 för det Hints är misstänkt at hafwa för 3 år tilbaka borttagit på Bygningsplatsen en Badstugudörr, som therstädes tå förkommit, samt 3:0 för någre oqväden, hvilcka doch eij skola warit af något wärde; Men parterne gofwo wid skiedt uprop tilkiänna sig vara om dessa måhl förente, ther Rätten thet skulle medgifwa, på det sättet at Hints utfäste til Snåre trettjo dal:r Kmt i ersättning för thess tidspillan och låfwade förnöija hans witnen samt utlofwade at hädanefter sig beskiedel. förhålla emot åldermannen». Eftersom åldermannen därmed återtog sig anmälan lät rätten saken bero därmed, men påpekade att »dessa måhl ock till det mästa ankommit på Byrätten att döma om såsom emot ålderman uti dess förrättning skiedde, utom dörens afhändande som Hints nekade sig tagit;» Hints tillsades att fullgöra vad han lovat. 21)

De österbottniska häradsrätterna hade vid denna tid många liknande mål att handlägga, ty klagomål mot byrätternas förehavanden var ingalunda sällsynta. I regel ställde sig häradsrätten fullt solidarisk med byrätten men ibland gick ärendet vidare till högre domstol. Som svar på en förfrågan från södra Österbotten erhölls följande svar:

»Kongl. Maj:ts utslag, uppå Almogens uti Österbotns Södra dels härad och Österbotns Län, uti 14 § af thess wid 1755 års Riksdag ingifna enskildta Beswär gjorda underdåniga ansökning, at som, sedan Byordningen blifwit therå orten til efterrättelse antagen och faststäld, åtskillige klagomål sig yppadt öfwer Byarättens göromål; men uti Byordningen icke finnes stadgadt om sådana författningar böra rättas antingen af Kongl. Maj:ts Befalningshafwande, eller Härads rätterna; thet altså Kongl. Maj:t i nåder taktes förklara, huru och på hwad sätt i slika mål förhållas bör; hwaröfwer Landshöfdingen, General-Majoren och Riddaren af Kongl. Maj:ts Swärds-Orden, Ädel och Wälbördig Gustaf Abr. Piper blifwit hörd. Gifwit Stockholm then 17 Martti 1757.

Kongl. Maj:t hafwer i nåder låtit sig thenna underdåniga ansökning föredraga, och pröfwar i nåder skäligt at förklara, thet i fall wid Byordningens antagande af Byamän icke uttryckeliga är samtykt, thet the wilja åtnöjas med Byrättens slut, må then som sig theröfwer wil beswära, thet göra wid Häradsrätten i orten, efter föregången stämning å thess wederpart; dock at i slik händelse med verkställigheten af thessa Byrättens slut likafullt bör förhållas efter thy som Byordningen angående sådana sluts werkställande stadgar, så framt Byamännen wid Byordningens antagande sig uttryckeliga icke förbehållit, at öfwer sådana slut sig beswära». 22)

De olika arbetena upptas i byordningsprojektet i en viss, om än inte helt genomförd, systematisk ordning. Jordbruk, boskapsskötsel och hägnader behandlas i sammanlagt 22 paragrafer. Hägnadsfrågan tas upp i nummer 2, 3, 4, 9 och 22. Paragraf 2 handlar om gärdsgårdssyn; sådan skulle ske vår och höst. Vid synen skulle alla grannar vara närvarande. Ärenden som hänför sig till denna paragraf förekommer ofta i byrättsprotokollen. I nummer 3 förmäles vad som skall göras när en gärdesgård kring åker, äng, hage eller betesmark hade blåst ned och följande § handlar om grindar i ägohägnader. Även dessa bestämmelser åberopas ofta i protokollen. I § 9 beskrivs huru sädesgärdet skall ses över under sommaren, så att grannarna, när åldermannen anmälde att såtiden var inne, inom ett dygn kunde stänga sädesgärdet. Paragraf 22 som handlar om uppförande av stenmurar är inspirerad av tidens omsorg om skogen; den åberopas en gång.

Jordbruket upptas i nummer 5—8, 13—16, 21 och 27. Av dessa handlar nummer 5 om att dikessyn skulle ske vår och höst, 6 och 7 om avloppsdiken och skårdiken och nummer 13 om utsläppande av överflödigt vatten från åkrarna. I § 14 avhandlas nödvändigheten av att vår och höst köra upp vattenfåror i åkrarna. Vid detta tillfälle skulle åldermannen och samtliga grannar se till att alla skiften svarade mot rätt stångfall och rätta råmärken; råpålar av trä skulle avskaffas och råmärken av sten uppsättas. Dessa frågor berörs flera gånger i protokollen. Nummer 8, som handlar om gödsling, åberopas inte. Till paragraferna 15 och 16, som handlar om slåttern, hänvisas i synnerhet i samband med slåtter på holmängar. Paragraf 21 handlar om ärt- och rovsådd men omnämns inte i protokollsboken.

Vallning och kreatursbete avhandlas i sju paragrafer: 10—12, 18, 19, 23 och 31. I paragraf 10 framhålls vikten av att ingen på hösten eller vintern skulle släppa in kreaturen på rågen, innan åldermannen hade sammankallat alla grannar för att bedöma om ett sådant betande gick för sig. I följande paragraf varnas för att på våren låta kreaturen beta på ängarna och i nästföljande talas om ängsbete på hösten. I § 18 förbjuds var och en att beta eller tjudra kreatur på äng eller sädesgärde utan alla byamäns samtycke »änskönt thet skedde på hans egna ägor». Nummer 19 handlar om huru åldermannen på hösten när ängarna avbärgats skulle sammankalla alla bönderna för att besluta om vilka kreatur som skulle insläppas på bete, hur många kreatur envar fick beta och när betesgången skulle börja; alla dessa ärenden förekommer ofta i byrättsprotokollen. I § 23 fastslås att alla grannar måste vara överens om hur vallgång skall ordnas; den föranledde inte något omnämnande. Paragraf 31, som handlar om svinskötsel, berörs ett par gånger.

Den 24 paragrafen i byordningsprojektet och fyra punkter i tillökningen handlar om utnyttjandet av skogen. Den stränga ransoneringen av tjärvedsskogen föranledde många tvister både vid byrätten och häradsrätten. Stränga bestämmelser gällde även för huggning av saluved. Ved som skulle säljas balanserades mot vad som skulle brännas till tjära, så att den som katade mycket törve fick saluföra endast en mindre mängd ved. Den som högg ved utöver det kvantum som byrådet beslutit fick betala in en viss avgift per famn till bykassan. — Bönderna på Nybondas, som hade ett litet tegelbruk, hade inte samma rätt till vedförsäljning som övriga byamän. — När tre bönder anhöll om att få hugga »rätvirke» till lastbåtar erhöll de tillstånd att göra det mot betalning till byn. Socklots belägenhet i närheten av Nykarleby stad medförde att stadsdrängar allt som oftast blev ertappade med tjuvhygge i byns skog; detta förorsakade många och hetsiga dispyter.

I fråga om fisket och fiskevattnens utnyttjande hänvisar projektet varje by till att lösa saken så som det bäst passade byborna. Socklotborna tog in två punkter om fiske i sin byordnings tillökning, men i protokollen omtalas fisket bara ett tiotal gånger. — De små skvaltkvarnar, som ägdes av kvarnlag om två eller tre bönder, omtalas inte i protokollen, och de tycks ha varit av ringa betydelse.

I ett femtiotal fall avhandlas i byrättsprotokollen böndernas sockenåtaganden: underhåll till kyrka och prästgård, fångskjutsar, avlöning av herredagsman, remmande av farleder o.dyl. Under denna tidiga period av »byordningstidevarvet» är sockenärendena i byrådet inte lika talrika som de sedermera blev.

Det är tydligt att bönderna i Socklot med stort allvar försökte uppfylla de krav som antagandet av byordningen ställde på dem. Ett uttalande som gäller närpesbornas deltagande i socken- och bystämmor torde vara giltigt också för socklotborna:

»För kommunalangelägenheter intresserar sig allmogen härstädes lifligt. Å socken- och bystämmor behandlas följaktligen ärenderna emellanåt med ganska stor raskhet och grundlighet. Hvarken den dåsiga likgiltigheten, som utan reflexion lemnar allt till ordförandens åtgörande, ej heller det dumma, omotiverade protesterandet låter Nerpesbon härvid komma sig till last». 23)

Att åldermans- och bisittarämbetena ansågs som hedersuppdrag framgår av sista punkten i tillökningen till Socklots byordning. »Bör ålderman och Bijsittarena blifwa ansedde ibland Socknens älsta».