I normala fall skulle inte en Jakobstadsartikel platsa, men eftersom det finns kopplingar till Nykarleby i alla ämnena, publiceras den i alla fall.

Brunn
Rådhustomten
En vidtberest gäst
Isotalon Antti
Ångfartyg

*

— Jakobstad den 28 april [1865]. Under sommaren skall den på vårt rådhustorg befinteliga brunn, som under ett år varit öfvertäckt med plankor, förses med pumpverk och en öfverbyggnad, enligt kännares utsago, i närmaste form af en kinesisk pagod. Efter hvad de gamla säga skall vattnet från samma brunn före stadens brand mycket konsumerats och befunnits godt; och alldenstund ingen revolution i dess grund sedan försiggått, lär det väl vara och förblifva sig likt, så att den (brunnen) genom sitt innehåll kommer att tillskynda stadens innevånare nytta och gagn i både sanitärt och ekonomiskt hänseende och genom sin öfverbyggnad åt torget blifva en verklig prydnad.

[Brunnen i all sin härlighet! Detalj ur "Ritning till Öfverbyggnad af en Brunn å Rådhus Torget i Jakobstad" från 1856 av Carl-Axel Setterberg, stads- och länsarkitekt i Vasa. Förstoring.
Foto: Jakobstads museum – Jens-Ole Hedman.
(Inf. 2017-04-26.)]


Vid rådhustomten ser man nu äfven en arbetare sysselsatt med stenhuggning; torde hända, att denne skall lägga en grundsten till det nya rådhuset, som byggningsmännen ej mera skola förkasta. — Men uti denna sak vilja vi hellre höra till snobbarne än vara en Thaekeray. [Jakobstads tredje rådhus.]

Arresten har i dessa dagar fått emottaga en vidtberest gäst. För tjugu år sedan utreste från denna stad å skeppet ”Ocean”, som tillhörde vårt kommerseråd, gifta matrosen Johan Drakabacka, hemma från Nykarleby socken. Denne rymde i en utländsk hamn och hade nära nog redan blifvit glömd; men för någon veka sedan instäldes han för rådhusrätten i Nykarleby, hvarifrån han för vidare ransakning hitsändes. Hans förpassning är utfärdad i Tomsk, hvarest han gripits och sutit fängslad i hela tre år. Der hade han ganska riktigt uppgifvit sig vara en förrymd sjöman från Finland, men angifvit ett fremmande namn. Kommen hit, säger han sig heta Rask och att han som soldat tjenat vid Finska öfningsbataljonens fjerde kompani i Tavastehus samt der begått ett dråp, hvarföre han skulle slitit 40 par spö och transporterats till Sibirien. Att han vore Drakabacka bestrider han, ehuru hans förra hustru, numera gift med nämndemannen Drakabacka, och andra intyga, att han så är. I sin envishet låtsar han ej ens kunna språket, utan pratar finska och ryska. Hvad hans mystiska förfaringssätt har att betyda, är svårt att utgrunda. Hans kropp visar inga sådana spår, som spöstraffet efterlemnar, så att hans uppgift äfven derom synes vara falsk. Af hvad skäl han kommit till Sibirien är äfven en gåta, men att han under sitt rätta namn någonstädes måtte begått ett svårt brott, är att förmoda; ty vore han utan skuld, vore väl klokast, att tillstå hvem han är och bota för sitt rymningsbrott, för att sedan blifva fri och slippa att bebo usla fängelsehålor.

Då vi omtala detta samhällets olycksbarn, kunna vi ej underlåta att i sammanhang dermed framställa en skizz om en åtminstone för detta såsom bandit illa beryktad person, ”Isotalon Antti” från Härmä. En gammal man härifrån staden begaf sig under vintern i någon enskild angelägenhet till H:fors och emedan han ej hade synnerligen skyndsamt, reste han med från städerna återvändande bönder, för att derigenom ekonomierna. På detta sätt faren från Nykarleby tog han jemte sina reskamrater nattherberge i en bondgård i Härmä, der vår resande blef inlogerad af en gentil värd i en med alla nödiga bequämligheter försedd kammare, och begaf sig efter intagen aftonmåltid till hvila. Den förekommande värden satte sig då vid hans säng, för att språka honom till sömn, frågande derunder, om han sjelf möjligtvis redan hade äran att vara känd: men då detta nekades, säger han: ”så vet att jag är den namnkunnige Isotalo, den der uti eder stad utfört mången vikingabragd ock som, då jag engång der slet 40 par spö vid pålen utanför tullen, för en föröfvad hästtjufnad m. m., begärde att med detsamma få taga 40 par till för en spädare kamrat.” Den resande uppger härvid ett ångestskri och beder, att åtminstone hans lif måtte skonas. Isotalo Yttrar då: ”Hos mig skall ej ett hårstrå krökas på edert hufvud, och om ni uti eder i stugan befintliga resväska än hade tusen rubel, skall jag med tvåtusen ersätta dem, om de der skulle förloras.” Intet ondt vederfors heller vår man, utan sedan han tidigt om morgonen på säng blifvit trakterad med godt kaffe af en däjelig och ödmjuk neitsy, reste han sin kos med sina medhafda trehundra rubel i ofvannämnda väska och ledsagades på vägen ett godt stycke af sin välvilliga och ”hyggliga” värd. Det säges att Isotalo mer än en gång visat en slik ridderlighet och gästfrihet mot resande, så att det synes, som han i smått liknade öken-araberna, hvilka på det vänskapsfullaste sätt undfå dem i deras tält besökande resande, — men som de sedan ofta plundra i öknen, under uppmaning: ”Kläd af dig, du min broder, ty min moder är utan kläder!”

Det säges att ett ångfartyg i Sverge (Gefle) blifvit inköpt, hvilket under nästkommande seglationstid på tur till Lybeck och retur skall anlöpa Stockholm och de österbottniska städerna. Men emedan saken för oss ej ännu är närmare bekant, kunna vi derom ej lemna något detaljeradt referat. Företaget synes och ganska lyckadt och lofvande för intressenterna i det ännu okända bolaget, emedan ångfartyget säkert utom mycket annat har att räkna på ständiga laster af viktualier från Österbotten på Stockholm.