Nykarleby provinsialläkardistrikt. En 50-års berättelse 1870—1920
av
Woldemar Backman



IX. Näringarna.


Sedan urminnes tider har befolkningens i distriktet huvudnäring varit  j o r d b r u k  o c h  b o s k a p s s k ö t s e l,  vartill i kustsocknarna kommit  f i s k e,  vilket antingen bedrivits som enda näringsfång eller som biförtjänst av mindre jordägare. På 1700-talet synes också inlandsborna i någon mån sysselsatt sig med fiske. Samma författare (MATHESIUS, 1774) vilken, som redan tidigare sid. 6) omnämnts, talar om Nykarleby (Lappo) elv som synnerligen fiskrik, nämner ock att Lappoborna hade ett fiskeläge på Thursön (Torsön), en större ö belägen en 5—6 kilometer utanför elvmynningen.

Under alla tider har  s k o g s h a n t e r i n g e n  för lantmannen varit en viktig inkomstkälla. På 1600-och 1700-talet förekom  t j ä r b r ä n n i n g  i stor skala. Detta gäller främst distriktets finska kommuner. Ty åtminstone för Vörå finnes framhållet, att tjärbränningen vid denna tid var ringa (HARTMAN). Den årliga exporten av tjära från Nykarleby stad skulle enligt THUNFELD [Thuneld] i slutet av 1700-talet utgjort 15,000 à 20,000 tunnor. Ännu på 1800-talet var exporten avsevärd. Den genom Nykarleby hamn årligen exporterade mängden tjäran steg i medeltal för nedanstående tidsperioder till följande kvantiteter1).

1) Magistratens i Nykarleby årsberättelser.)

1839—1848:

9,484

tunnor
1856—1880:

6,329

»    
1861—1870:

12,012

»    
1871—1876:

6,700

»    

Efter denna tid avtager exporten snabbt för att slutligen helt och hållet upphöra. Under den tid Kimo bruk var i verksamhet (se sid. 194), erhöll den sitt behov av träkol genom allmogens leveranser från Vörå, Nykarleby och Lappo socknar med underlydande kapell. Skogshanteringen har också medfört inkomster genom produktion av byggnadsmaterial, skeppstimmer, ved m. m. samt under senare årtionden i form av props och pappersved. Såväl genom tjärbränningen som genom klenvirkesavverkningar har skogen mångenstädes skövlats; sålunda finnes i det stora Lappo samt i delar av Munsala och delar av Maxmo skog endast för eget bruk, i Kauhava endast klenvirke till avsalu, medan tillståndet i distriktets övriga kommuner i regel är bättre, så att också grövre virke kan säljas 1).

1) Dessa uppgifter äro hämtade ur Atlas över Finland (1910) och hava förhållandena sedan i någon mån kunnat undergå förändringar.

I n d u s t r i e n,  tidigare bedriven på få undantag när endast i ringa skala, huvudsakligen med ägarens och hans familjs egna krafter (såg- och kvarnindustri), har först inom detta århundrade vunnit en större utbredning.

Efter  h a n d e l n s  frigivning på landsbygden har denna rätt talrika utövare.

Tabell XLVI. Landskommunernas befolkning, krafter o.s.v. se följande sida grupperad efter huvudnäring- (i  % av totalbefolkningen)

I tabell XLVI på föregående sida lämnas en förteckning över den procentiska fördelningen av befolkningen efter olika yrken, upptagande här för enkelhetens skull endast fem grupper: jordbruket och dess binäringar, jakt och fiske, industri och hantverk, handel samt andra »näringar».

Uppgifterna äro hämtade ur två skilda källor och från två olika tidpunkter. Den ena statistiken (för år 1901) härstammar från den längre fram ofta nämnda »subkommittén för den obesuttna befolkningen», den senare är baserad på prästerskapets uppgifter för 1920. Den förra måste av naturliga orsaker tillförskrivas en större enhetlighet och tillförlitlighet. Ehuru resultaten i tabellen äro ställda jämsides äro de fördenskull knappast jämförbara med varandra. Av tabellen framgår dock tydligt, huru bland de olika näringarna jordbruket är dominerande.

 

Agrar- och lantmannaförhållanden.

Av intresse hade varit att kunna följa utvecklingens gång under hela 50-årsperioden, men detta är icke möjligt, emedan material saknas för belysande av flertalet förhållanden under förra århundradet. Jag får därför nöja mig med, dels att redogöra för de nuvarande förhållandena (år 1920), dels att jämföra dessa med förhållandena år 1901, vilket år är det första, från vilket ingående undersökningar föreligga.


D e n  o d l a d e  j o r d e n s  s t o r l e k.  Den första fullständiga undersökning över den odlade jordarealen och dess fördelning i landet härstammar från år 1901 och är utförd av »Subkommittén för den obesuttna befolkningen». Sedermera föreligga de av lantbruksstyrelsen föranstaltade enquêterna för 1910 och 1920.

Tabell XLVII utvisar den odlade jordens areal i distriktets samtliga kommuner för åren 1901 och 1920. Av tabellen framgår icke blott den absoluta arealen av den odlade jorden, utan finnes också angiven den odlade markens storlek i procent av kommunens hela areal samt också dess förhållande till folkmängden.

Under begreppet odlad jord äro sammanförda åker- och trädgårdsland, naturlig äng och hagmark.

År 1901 var den odlade jordens areal i de svenska kommunerna sammanlagd 28,821 ha mot 54,272 i de finska kommunerna. De svenska kommunernas efterblivenhet på detta område enligt denna statistik framträder icke blott vid jämförelse av dessa siffror med kommunernas hela areal utan ock vid jämförelse med dess befolknings storlek. Sålunda utgjorde den odlade jordens areal i de svenska kommunerna 19,8 %, i de finska 27,7 % av kommunernas totala areal, medan på 1000 personer i de förra kommunerna kommo 1,555 hektar odlad jord, i de senare 2,081.

Enligt 1920-års enquête har en ökning av den odlade jorden skett efter 1901. I de svenska kommunerna i gemen 2,103 hektar eller 7,3 %, i de finska kommunerna åter 704 hektar eller 1,3 %.

I Ylihärmä är den odlade jordens areal relativt störst (44,2 % av kommunens hela areal år 1901, 48,3 % år 1920), därefter komma de övriga kommunerna i följande ordning efter avtagande procentsiffror för den odlade jorden: Alahärmä, Kauhava, Lappo, Munsala, Oravais, Vörå, Nurmo, Nykarleby landskommun, Maxmo och sist Jeppo med 16,6 % odlad jord av totalarealen. Denna ordningsföljd, som gäller förhållandena för år 1901, har dock rönt en viss förändring år 1920. Nu gå som förut Ylihärmä, Alahärmä och Kauhava i spetsen, men förbi Lappo har gått Oravais, Maxmo och Nurmo, samt förbi Nykarleby landskommun, som nu blir den kommun, som har den relativt minst odlade jordarealen, har gått Jeppo. Vid jämförelse framgår att den odlade jordens areal i förhållande till kommunens hela areal är större i distriktets samtliga kommuner, såväl år 1901 som 1920, än vad medelvärdet för Vasa län och för hela riket utvisar.

Bedömer man åter den odlade jordens areal efter dess förhållande till folkmängden får man för år 1920 följande ordningsföljd, varest den kommun sättes främst, som har den största odlade marken: Ylihärmä, Kauhava, Alahärmä, Lappo, Nykarleby landskommun, Oravais, Jeppo, Vörå, Nurmo, Munsala, Maxmo. Samtliga kommuner överträffa medelvärdet för Vasa län och för hela riket. Som synes gå de finska kommuner med undantag av Nurmo i spetsen.

Tabell XLVII. Den odlade jordens areal.


D e n  o d l a d e  j o r d e n s  f ö r d e l n i n g.  Det är naturligtvis varken ur social eller politisk synpunkt likgiltigt, hur jorden är fördelad bland landsbygdens befolkning. En egen torva har visat sig på ett kraftigt sätt bidraga till lugna, ordnade förhållanden samt till stärkande av fosterlands- och hembygdskänslan. Utvecklingen i vårt land har över huvud lett till uppkomsten av relativt stora jordegendomar. På grund härav uppstod på 1700-talet, både å statens och å enskild jord den form av jordegolägenheter, som kallas torp och backstuguområden, i vilka jord upplåts mot arrende, vanligen i form av dagsverken under en viss tid. Antalet av dessa former för jordbesittning tillväxte snabbt. Den rättsliga osäkerheten, som åtföljde dem, gav med tiden anledning till allt större missnöje från arrendatorernas sida. Härtill kom, att den »lösa» befolkningen på landsbygden ökades i en oroväckande grad. Regering och lantdag hade allt mer och mer börjat fästa sin uppmärksamhet vid dessa förhållanden och även den stora allmänheten började intressera sig för hithörande frågor. Sålunda hade regeringen år 1892 bildat en fond, som år 1898 fick namnet »den obesuttna befolkningens lånefond». Lån ur denna beviljades arbetsföra, välkända personer för att underlätta anskaffandet av egen jord. Vid 1897 års lantdag petionerades om tillsättande av en kommitté för undersökning av hithörande frågor. En sådan kommitté kom också till stånd. Denna å sin sida nedsatte den tidigare nämnda »Subkommittén för den obesuttna befolkningen», vilken vidtog med sin verksamhet år 1901 och som genom sitt grundliga, i digra publikationer resulterande arbete förde frågan in på nya banor.

Här må meddelas förhållandena i distriktets kommuner, sådana de framgingo ur denna undersökning.

Av ovannämnda kommitté har införts begreppet »brukningsdel», vilket uttryck sedan vunnit burskap inom lantbrukslitteraturen. Med denna benämning förstås en sådan del av den odlade jordens areal, som odlas av ett hushåll, oavsett om denna del utgöres av ett hemman, en hemmansdel eller parcell och oberoende av, om denna jord är egen, arrenderad eller skötes för annans räkning.

Om man utgår från den fordran, att sunda sociala förhållanden kräva, att minst hälften av landsbefolkningen har egen jord, framgår, huru dåliga i detta avseende förhållandena voro i Finland år 1901, då av lantbefolkningens hushåll endast 23 % voro i denna ställning. Något, ehuru icke mycket bättre, voro förhållandena i Vasa län, där motsvarande procenttal var 29. I distriktets finska kommuner var procenttalet 29 (lägst i Lappo 26, högst i Alahärmä och Nurmo 31).

Tabell XL VIII. Fördelningen av den odlade jordarealen 1901.

Betydligt bättre finna vi de svenska kommunerna ställda, ty här var procenttalet av dem, som hade egen jord 39, (lägst i Maxmo 30, högst i Munsala 45). Utan varje brukningsdel (egen eller arrenderad) voro i hela landet 43 % av alla hushåll, i Vasa län 36 %, i distriktets finska kommuner 33 % (högst i Kauhava 42 %, lägst i Nurmo 22 %) samt i distriktets svenska kommuner 28 % (högst i Nykarleby landskommun 36 %, lägst i Munsala 18 %)

På grund av ovanstående utredning kom ett antal viktiga lagar till stånd. Dessa avsågo dels att betrygga torparnas och backstugusittarnas rättsliga och ekonomiska ställning (lagen av den 12 maj 1909), dels att för arrendatorerna möjliggöra inlösandet av deras legoområdena (lagen av den 15 oktober 1918, senare kompletterad i olika riktningar).

Vid jämförelse mellan de arrenderade lägenheternas relativa storlek åren 1901 och 1920 framgår, såsom nedanstående tablå utvisar, att en stark utveckling ägt rum.

Brukningsdelar på arrende i % av alla brukningsdelar.

Kommun 1901
%
1920
%
Nykarleby l.k.
34,5 9,7
Jeppo 40,5 4,1
Munsala 51,7 6,2
Oravais 44,6 11,2
Vörå 48,3 20,8,
Maxmo 61,6 20,7

Medeltal 45,7 16,6
 
Ylihärmä 55,4 9,7
Alahärmä 55,4 6,0
Kauhava 49,1 18,8
Lappo 62,5 16,2
Nurmo 60,5 3,2

Medeltal 57,3 12,6
 
Vasa län   20,4
Hela riket   27,3

 

 

Sedan dess hava förhållandena allt vidare förbättrats. Efter det lagen av år 1918 trätt i kraft, hava inalles inom distriktets kommuner följande antal arrendelägenheter (torp och backstugor) inlösts av arrendatorerna 1).

1) Enligt benäget meddelande av Lantmäteristyrelsen.

Av de enligt förteckningen å omstående sida över antalet inlösta jordområden ha 29 torp och 17 backstugor utbrutits från prästboställenas och statens, resten från enskilda tillhörig jord. Av förteckningen framgår, att under de gångna sex åren icke mindre än 1566 arrendelägenheter blivit av arrendatorerna inlösta till egna. Av dessa tillhöra endast en sjättedel de svenska, fem sjättedelar de finska kommuner, vilka sålunda i socialt avseende avsevärt under dessa år förbättrat sin ställning, vilken, 1901 var betydligt sämre än de svenska kommunernas på detta område.

Tabell XLIX. Förteckning över antalet enl. lagen av 15/10 1918 t.o.m. 1924 inlösta legoområden.

Den tidigare nämnda lånefonden för den obesuttna befolkningen ombildades år 1920 till en kolonisationsfond och utgjorde densamma vid sagda tid något över 19 samt vid utgången av år 1922 över 50 miljoner mark. Från denna fond hade t.o.m. utgången av 1923 åt distriktets kommuner lånats i och för kolonisationsändamål följande summor:

Vörå 30,000 mark
Maxmo 75,000 »   
Ylihärmä 100,000 »   
Alahärmä 180,000 »   
Kauhava 340,000 »   
Lappo 260,000 »   
Nurmo 116,000 »   

Summa 1,101,000 mark

 

Här kan det vara på sin plats att i korthet beröra storleken av den jord, som innehas av  s t a t e n  och av  p r ä s t b o s t ä l l e n a.  Statens jord utgöres av kronoboställena, av vilka det finnes 13 i distriktet, 12 militie- och endast ett civilt (i Vexala by av Munsala socken). Dessa boställen äro icke jämt fördelade i distriktet. Mot 11 i de svenska kommunerna svara endast två i de finska. Den jord, som innehas av staten och prästboställena, utgör i de svenska socknarna 4,9 % av kommunernas hela areal (den största procenten förekommer i Maxmo: 19,5, den lägsta i Oravais 2,6), i de finska kommunerna 3,4 % (i Lappo högsta procenten eller 6,1, i Alahärmä den lägsta: 1.0). För övrigt hänvisas till tabell L på föregående sida.

Tabell L. Krono- och prästboställenas antal och storlek.

D e n  o d l a d e m a r k e n s   f ö r d e l n i n g  p å  o l i k a  s t o r a  b r u k n i n g s d e l a r.  Vid undersökning av hithörande förhållande har man att tillgå fyra enquêter, nämligen den av »Subkommittén för den obesuttna befolkningen» år 1901 verkställda, de två av Lantbruksstyrelsen åren 1910 och 1920 samt den av Livsmedelskommissionen i Vasa län år 1919 företagna enquêterna. I tabell LI finnas sammanställda resultaten av subkommitténs samt av lantbruksstyrelsens år 1920 företagna enquêter. I tabell LII beröras samma förhållanden, men omräknade i procent.

Av ifrågavarande tabeller framgår, att antalet brukningsdelar från år 1901 till 1920 ökats i de svenska kommunerna från 2,798 till 3,066 eller med 9,6 %, i de finska kommunerna från 3,537 till 4,047 eller 14,4 %, medan ökningen i hela Vasa län varit 11,1 % och i hela riket 8,1 %. Det är främst jordlägenheter om 3—10 ha som ökats.

Av ovannämnda subkommitté har införts följande gruppindelning, vilken sedan vunnit burskap. I.  P a r c e l l b r u k  med en odlad jordareal under 3 ha. II.  S m å b r u k:  3—10 ha, III.  M e d e l s t o r a  j o r d b r u k:  10—100 ha, vilka här indelats i tre underavdelningar: a) 10—25 ha, b) 25—50 ha, c) 50—100 ha samt IV.  S t o r a  j o r d b r u k  med en odlad jordareal av över 100 ha. Fördelningen mellan dessa olika kategorier ställer sig vid distriktets svenska kommuner, dess finska kommuner, hela Vasa län samt riket i dess helhet som följer, då förhållandena 1920 tages som utgångspunkt.

 

 distriktetsdistriktets
svenska k.finska k.svenska k.finska k.
Parcellbruk19,0 % 22,1 % 28,8 % 38,5 %
Småbruk 47,5 % 31,0 % 39,7 % 39,2 %
Medelstora
jordbruk a)
31,3 % 30,4% 25,3 % 16,4 %
Dito b) 2,1 % 14,1 % 5,4 % 4,4%
Dito c)0,1%2,1 %0,7 %1,1%
Stora
jordbruk
(0,03 %)0,3 %0,1 %0,4%

Tabell LI. Antal brukningsdelar i olika storleksgrupper.


Brukningsdelar, som icke överstiga 25 ha, äro således i de svenska kommunerna 97,8 % av alla brukningsdelar, i de finska kommunerna 83,5 %, i Vasa län 93,8 % och i hela riket 94,1 %. Stora jordbruk finnas endast ett i de svenska kommunerna (Oravais), men 12 i de finska (därav 5 i Kauhava, 5 i Lappo samt ett i Nurmo, och ett i Alahärmä). Det är parcell- och småbruken samt den lägsta graden av de medelstora jordbruken, som äro förhärskande i hela landet samt i ännu högre grad i distriktets svenska kommuner, medan antalet jordegendomar, där den odlade arealen överstiger 25 ha, är relativt stort i de finska kommunerna (16,5 %).

Olika slag av odlad mark. Tidigare har redogjorts för storleken av den odlade jordens areal i distriktets samtliga kommuner. Därvid framhölls, att under rubriken odlad jord upptagits icke blott trädgårds- och åkerjord, utan ock naturlig äng och hagmark. Nu äro dessa kategorier av olika betydelse såväl ur ekonomisk som social synpunkt. Den som äger t.ex. fem ha åkerjord jämte 45 ha naturlig äng kan icke anses ur lantmannasynpunkt jämställd med den som besitter 45 ha åkerjord och 5 ha naturlig äng. En närmare analys av de olika slagen av odlad jord är fördenskull av nöden. Tabell LIII belyser ifrågavarande förhållanden sådana de voro år 1920.

Av tabellen se vi, att arealen av hagmark och naturlig äng upptager en betydligt större del av den odlade jorden i de svenska, än i de finska kommunerna, utgörande 17,9 % i de förra mot endast 2,8 % i de senare. Den högsta procenten har av de svenska kommunerna Maxmo (14,3), den lägsta Oravais (7,0). I de finska kommunerna ligga variationerna mellan 1,5 % (Kauhava) och 5 % (Nurmo).

Tidigare funno vi, att den odlade jordens areal både i avseende på dennas förhållande till kommunens hela areal, som ock till kommunens innevånarantal i de svenska kommuner är lägre än i de finska. Räkna vi åter endast med den egentliga åkerjorden bliva förhållandena för de svenska kommunerna ännu oförmånligare.

Vad ett par detaljer beträffar, framgår av tabellen, att svedje- och kyttland år 1920 endast förekom i Vörå, detta dock endast med tre hektar. Trädgårdsarealen utgjorde ännu sagda år en obetydlighet; den var dock större i de finska än i de svenska kommunerna.

Tabell LII. Föregående tabell enlig procentberäkning.

Den egentliga åkerarealen, fördelad efter användning. Tabell LIV belyser, på vad sätt den egentliga åkerarealen blivit använd år 1920. Den större delen har tagits i bruk för foderväxter, i de svenska kommunerna ända till 65,1 % av hela åkerarealen, i de finska kommunerna i 59,1 %. För spannmål har använts 27,2 % i de svenska och 27,6 % i de finska kommunerna (ända till 30,6 % i Ylihärmä och 30,3 % i Lappo. För potatis har tagits i bruk 2,2 %resp. 2,0 % av hela åkerarealen. För lin och hampa har endast en liten del av arealen kommit till användning, bildande i de svenska kommunerna endast 0,2 % av hela åkerarealen, i de finska kommunerna 0,3 %. Av de svenska kommunerna är det egentligen endast Vörå och därnäst Oravais, där lin och hampodlingen är något större, upptagande 20, resp. 13 hektar.

Tabell LIII. Olika slag av odlad mark i ha år 1920.

Av de olika spannmålsslagen förekom för veteodling endast 5 hektar, i Vörå, Maxmo, Ylihärmä envar 1 hektar, i Lappo 2 ha. Det sädesslag, som tagit den största anparten av jorden, är såväl i de finska som svenska kommunerna havren. Av de enskilda kommunerna gör endast Maxmo ett undantag, i det här jordarealen såväl för råg som korn är större än för havre. I de svenska kommunerna tager kornet den andra platsen, rågen i de finska kommunerna liksom också i Vasa län i dess helhet samt i hela riket. Från denna allmänna regel gör endast Nykarleby landskommun ett undantag, i det här arealen för råg var något större än för korn. Den närmare fördelningen av nämnda tre sädesslag framgår av nedanstående förteckning.

Tabell LIV. Den egentliga åkerarealen, fördelad efter användning (1920).

Den med nedannämnda sädesslag besådda åkerarealen utgör i procent av hela åkerarealen:

  råg korn havre
Nykarleby l.k.
8,1 7,7 11,1
Jeppo 6,8 7,6 11,3
Munsala 7,7 11,0 12,0
Oravais 6,4 8,2 10,9
Vörå 6,7 8,1 12,5
Maxmo 7,7 9,0 7,0

Medeltal 7,0 8,4 11,6
 
Ylihärmä 9,1 6,9 14,5
Alahärmä 9,3 6,3 10,8
Kauhava 8,2 5,3 10,3
Lappo 9,8 4,7 15,7
Nurmo 10,2 4,4 12,7

Medeltal 9,3 5,2 13,0
 
Hela Vasa län 9,7 6,8 14,2
Hela riket 11,5 5,8 19,6

 

S k ö r d e n s  s t o r l e k  o c h  d e n n a s  f ö r h å l l a n d e  t i l l  s å d d e n. Av tabell LV, som utvisar medeltalet av skörden för åren 1915, 1917 och 1919, framgår följande:

a) V e t e  har icke alls skördats i de svenska kommunerna, ej heller i Nurmo, däremot något, ehuru en obetydlighet (56 hektoliter) i övriga finska kommuner.

b) Om vi i det följande hålla oss till skördens storlek, beräknad på varje person i kommunen, framgår, att  r å g  skörden varit ungefär densamma i de svenska som i de finska kommunerna, dock litet lägre i de förra. Oravais har den största rågskörden i förhållande till sin folkmängd av alla distriktets kommuner, därnäst kommer Jeppo, Ylihärmä, Vörå, Lappo. Lägst på skalan stå Maxmo och Nykarleby landskommun. Den relativa rågmängden är större än medelvärdet för Vasa län och hela riket i distriktets samtliga kommuner utom i de två sistnämnda socknarna.

c) Den relativa produktionen av  k o r n  är i de svenska kommunerna betydligt större än i de finska samt nästan tre gånger större än medelvärdet för hela riket och dubbelt större än i Vasa län i dess helhet. Den största producenten i förhållande till sin befolkning är också här Oravais, därpå följa Vörå, Jeppo, Munsala. Lägsta producenten är Nurmo.

d) I  h a v r e-produktionen gå de finska kommunerna något förbi de svenska. Högst i detta avseende står Lappo. Som god tvåa kommer dock Vörå. Sedan följa Ylihärmä, Jeppo, Nurmo Oravais, Kauhava. Minst producerande är Maxmo och Alahärmä. Också beträffande havren stå både de svenska och finska kommunerna över medelvärdet för Vasa län i dess helhet, likaså över hela riket.

e) Skörden av  p o t ä t e r  är något större i de svenska än i de finska kommunerna. Högst stå Oravais och Nykarleby landskommun, lägst Nurmo.

f) Skörden av  ä r t e r  och  b ö n o r  är i de svenska kommunerna obetydlig. Dessa ha odlats endast i Oravais och Maxmo. Betydligt större mängd, ehuru också här obetydlig, har skördats i de finska kommunerna, främst i Nurmo.

g) R o v o r  och  a n d r a  r o t f r u k t e r  skördas något mindre i de svenska än i de finska kommunerna. Den relativt största skörden har dock Maxmo, därnäst följer Lappo.

h) En betydligt större  h ö  skörd efter folkmängd förekommer i de svenska än i de finska kommunerna. Orsaken härtill är rikedomen på naturliga ängar i de förra kommunerna. Såsom av tabell LIII framgår finnes i dessa 4,498 ha naturliga ängar mot endast 420 ha i de finska kommunerna. Den största höskörden levererar Nykarleby landskommun. Den lägsta kommer på Nurmo och Maxmo.

i) S p å n a d s v ä x t e r  (lin och hampa) produceras cirka 5 gånger mera i de finska än i de svenska kommunerna.

Av ett visst intresse kan det vara att undersöka  k o r n t a l e t  för de olika växterna. Med korntalet förstås skördens förhållande till såddens storlek.

K o r n t a l  (medeltal för åren 1915, 1917, 1919).

  råg   korn havre potatis
Nykarleby l.k.
5,0 4,4 4,3 4,3
Jeppo 5,4 4,4 4,4 4,3
Munsala 5,4 4,4 4,5 4,2
Oravais 5,4 4,6 4,4 4,3
Vörå 5,5 4,6 4,6 4,4
Maxmo 5,5 4,5 4,4 4,3
Ylihärmä 5,2 4,4 4,2 4,2
Alahärmä 4,6 3,5 3,1 3,7
Kauhava 5,2 4,7 4,2 4,4
Lappo 5,1 5,1 4,5 4,7
Nurmo 5,4 4,5 4,3 4,3
Hela Vasa län 6,0 4,5 4,8 4,7
Hela riket 6,8 4,6 4,5 4,8

Tabell LV. Skörden (medelvärde för åren 1915, 1917 och 1919).

Ovanstående tablå visar ganska stor överensstämmelse mellan de skilda kommunerna. Endast Alahärmä avsticker från de andra genom sitt genomgående lägre korntal. Dessutom är i regel korntalet, främst beträffande rågen, lägre i distriktet än både i Vasa län i dess helhet och i hela riket.

Om vi räkna upp distriktets kommuner i följd på så sätt, att den kommun, som har den s t ö r s t a  a v k a s t n i n g e n  p e r  p e r s o n  ställes främst och den, som har den minsta avkastningen sist, få vi följande tablå:

  Spannmål rotfrukter
1. Vörå Vörå Nykarleby
2. Lappo Oravais Vörå
3. Oravais Lappo Munsala
4. Jeppo Vörå Oravais
5. Ylihärmä Nykarleby Jeppo
6. Kauhava Ylihärmä Ylihärmä
7. Nykarleby Jeppo Kauhava
8. Munsala Nurmo Lappo
9. Nurmo Kauhava Vasa län
10. Hela riket Vasa län Hela riket
11. Vasa län Hela riket Alahärmä
12. Alahärmä Munsala Vörå
13. Vörå Alahärmä Nurmo

Vi finna således, att flertalet kommuner beträffande produktion av såväl spannmål som rotfrukter och hö stå över medelvärdet både för Vasa län i dess helhet och hela riket. Lägst i produktion av lantmannaprodukter synes Alahärmä stå, ty den kommer i samtliga tre grupper under medelvärdet för Vasa län och riket i dess helhet. Detta gör också Maxmo beträffande produktion av spannmål och hö, men kommer som den första i rotfruktsodling. Under medelvärdet står också Munsala i rotfruktsodling och Nurmo beträffande höskörden 1).

1) Av ovanstående förteckning framgår, att de svenska kommunerna i lantmanna hänseende väl kunna tävla med de finska kommunerna, liksom och med hela Vasa län som riket i dess helhet. Detta är således icke fullt överensstämmande med resultaten i tabellerna XL VII och Lill.

H u s d j u r e n s  a n t a l.  Tabell LVI avser att belysa två omständigheter a) utvecklingen av kreaturstocken från 1901 till 1920 och b) den absoluta förekomsten av de viktigaste husdjuren i distriktets kommuner.

Vid jämförelse mellan antalet husdjur åren 1901 och 1920, kommer man till ett resultat, som i korthet klargöres av nedanstående tablå.

Ökning (+) eller minskning (-) från 1901 till 1920.

  sv. kom. f. kom. Hela
Vasa
län
Hela
riket
hästar +26,2 +25,3 +17,4 +9,3
kor +10,9 +6,9 +9,6 +5,9
svin -10,2 +32,6 -8,7 -27,2
får +16,1 +4,2 +8,7 +5,0

Härav framgår sålunda, att häststammen förökats med ¼ såväl i de svenska som i de finska kommunerna, en ökning som varit betydligt större än i Vasa län i dess helhet samt ännu större än i hela riket. I de enskilda svenska kommunerna har den relativa ökningen varit störst i Nykarleby landskommun (47,6 %), minst i Oravais (20,3 %). Av de finska kommunerna har den största ökningen förekommit i Nurmo (38,5 %), den lägsta i Kauhava (21,0 %).

Antalet  m j ö l k a n d e  k o r  har ökats i de svenska kommunerna med 10,9 % (mest i Nykarleby landskommun, där ökningen varit 21,7 %, minst i Munsala, där en minskning av 4,7 % ägt rum). Ökningen i de finska kommunerna har varit något mindre eller 6,9 % (högst i Alahärmä eller 15,2 % minst i Kauhava, där en minskning av 7 % förekommit.)

S v i n s t a m m e n  har gått nedåt såväl i distriktets svenska kommuner som ock i Vasa län i dess helhet och i än högre grad i hela riket. Däremot har svinstammen i distriktets finska kommuner ökats med en tredjedel. Av de enskilda svenska kommunerna förete dock Munsala, Maxmo och Nykarleby en ökning, i de finska kommunerna har en nedgång förekommit i Ylihärmä.

Antalet  f å r  har däremot ökats ansenligt mer i distriktets svenska än i de finska kommunerna liksom också mer än i Vasa län i dess helhet och i hela riket. Av de svenska socknarna har en minskning ägt rum endast i Jeppo, av de finska i Ylihärmä och Lappo.

En klarare bild av förhållandena i de skilda kommunerna än de absoluta talen giva får man av tabell LVII som visar det antal husdjur, som belöper sig på varje 100-tal av befolkningen år 1920. Av denna tabell framgår, att det relativa antalet hästar är något större i de svenska kommunerna, än i de finska samt betydligt större i distriktet än i Vasa län och i hela riket. Det relativt största antal hästar i distriktets samtliga kommuner finnes i Vörå, det lägsta i Maxmo.

Antalet  k o r  är också i de svenska kommunerna något större än i de finska kommunerna samt i Vasa län och i hela riket. Det relativt största antal kor förekommer i Nykarleby landskommun, därnäst i Vörå, det lägsta påträffas åter i Nurmo och Maxmo.

F å r e n s  antal är tre gånger större i de svenska kommunerna än i de finska samt dubbelt större än i hela riket. Högsta antalet möta vi i Maxmo, det lägsta i Ylihärmä, där antalet är 6 gånger lägre.

S v i n e n s  antal är detsamma i de svenska kommunerna som i hela riket, men betydligt lägre än i de finska kommunerna, men högre än i Vasa län i dess helhet.

Tabell LVI. Husdjuren åren 1901 och 1920.

Hönsskötseln och biodlingen stå också högre i de finska än i de svenska kommunerna.

Tabell LVII. Boskap i förhållande till befolkningsnumerären (den närvarande) 1920.

M e j e r i r ö r e l s e n.  Efter det flere för mejeritekniken viktiga uppfinningar gjorts utomlands i slutet av 1870-talet, vann också mejerirörelsen i vårt land fullt fotfäste i början av följande decennium. Sedan dess har en snabb utveckling ägt rum. Också inom distriktets kommuner uppstodo redan på 1880-talet, men i synnerhet på 1890-talet ett antal mindre, av enskilda personer eller av bolag bedrivna mejerier. Riktig fart tog mejerirörelsen dock först efter sekelskiftet genom de då uppkomna andelsmejerierna, där leverantörerna samtidigt blevo mejeriernas ägare. För närvarande finnas i distriktet verksamma 19 dylika andelsmejerier. Dessa äro fördelade bland samtliga kommuner. I Oravais, Kimo by, har också förekommit ett andelsmejeri, som grundats 1904, men sedan det 1910 genom brand förstördes har Kimo bruks A. B. i stället inrättat ett mejeri, till vilket mottages mjölk främst från dess egna lantegendomar, men också från andra. I Ylihärmä finnes utom andelsmejeriet ett bolagsmejeri (Kankaan meijeri O.Y.), I Nykarleby landskommun i närheten av staden existerar sedan början av år 1925 ett mindre enskilt mejeri. Drivkraften är i flertalet mejerier ånga. I Lappo andelsmejeri användes delvis elektrisk ström. I Markby användes hästkraft och i Kovjoki samt Kauhava-Ylikylä handkraft. Mjölken pasteuriseras i alla andelsmejerier utom i Markby, Kovjoki och Kauhava-Ylikylä. Tabellen på föregående sida visar en förteckning över de nu existerande andelsmejerierna. Av denna framgår, att de äldsta äro mejerierna i Komossa (Oravais) samt Lappo kyrkby, båda grundade år 1903. Inalles ha 9 tillkommit före år 1910.

Tabell LVIII. Andelsmejerier inom Nykarleby provinsialläkaredistrikt år 1923.

Här nedan meddelas uppgifter om den år 1923 tillverkade mängden smör. Ost hade tillverkats i Lappo mejeri åren 1919— 22, men icke under 1923. För Kaitsor och Komossa mejerier äro uppgifterna för år 1922. Tyvärr är tablån ofullständig, då flere mejerier saknas i förteckningen.


  mejeri tillverkning
i kilo smör
  för ett kilo smör   åtgått liter mjölk
Markby, Nykarleby landsk.   11,442 24,4
Jeppo } Jeppo 44,310 25,6
Jungar 12,455 24,9
Storsved, Munsala   17,495 20,0
Komossa, Oravais   16,409 24,2
Vörå
} Vörå
99,541 24,8
Kaitsor 15,320 26,0
Maxmo, Maxmo   31,221 24,5
Ylihärmän k.k. Ylihärmä   36,547 24,2
Hakalankylä } Alahärmä 14,866 24,0
Härmänkylä 20,202 24,0
Toimi, Alahärmä 27,794 24,2
Kauhavan osm. Kauhava   51,150 24,2
Lapuan osm. } Lappo 99,157 24,3
Tiistenjoen osm. 31,037 26.0

Summa   528,946  


Med beaktande av de 4 mejerier, från vilka uppgifter icke föreligga, likaså de enskilda mejerierna, kan produktionen smör för 1923 i distriktets kommuner uppskattas i runt tal till 600,000 kilo, vilket representerar ett värde av cirka 18 miljoner mark.

S t o r -  o c h  n y s k i f t e n.  I Munsala anses en av orsakerna till den starka emigrationen vara att söka i den ringa rentabiliteten hos jordbruket, som beror på den starka styckning hemmanen i regel äro underkastade, varför de olika jordlotterna ligga vitt åtskilda från varandra. Samma klagomål anföras också från en del andra kommuner, i vilka skiftesregleringar icke förekommit. I flere kommuner är tack vare sådana läget betydligt bättre. En undersökning över försiggångna storskiften och storskiftesregleringar (nyskiften) torde därför ur lantbruksekonomisk synpunkt äga berättigande. En förteckning, hämtad ur Lantmäteristyrelsens berättelse för 1920, meddelas här. Storskiften ha sålunda en gång i tiden blivit företagna i alla distriktets kommuner. I Lappo försiggingo dessa redan före år 1775, för de övriga kommunerna var största delen av storskiftet slutfört före år 1800, medan i vissa kommuner först under tiden 1801—1848 storskiftet fullbordades. Efter 1848 har endast en del av Maxmo blivit storskiftat.

S.k. skiftesregleringar (nyskiften) hava under åren 1891—1920 förekommit i följande kommuner:

Vörå 9,48 ha 30,65 mantal
Ylihärmä 346   » 0,71     »

Dessutom ha enligt uppgifter från annat håll nyskiften avslutats före utgången av 1925 för Oravais by, Kimo by (utom N:o 10), Österby samt vissa delar av Komossa by, allt i Oravais socken. För Vörå i Lotlax by. För närvarande (slutet av 1925) pågår nyskiften i Vörå (Rekipeido, Palvis och Kaitsor), Oravais (Karvat), Nykarleby (Kovjoki), Munsala (Kyrkbyn sedan 1920).

Dessutom har landshövdingens förordnande av 7/8 1925 erhållits för Hirvlax, Harjux, Monå och Monäs byar i Munsala samt för Kvimo by i Maxmo.

Tabell LX. Storskiften.



Källor:

De av subkommittén för den obesuttna befolkningen utgivna statistiska undersökningarna:
- Del I Jordbruksbefolkningen (HANNES GEBHARD), H:fors 1913.
- Del III Den odlade jordarealen och dess för delning (HANNES GEBHARD), H:fors 1908.
- Del IV Besättningen av boskap och renar (H. PAAVILAINEN), H:fors 1918.
Finlands officiella statistik III, Lanthushållning 9—10.
Lantbruksenquêten i Finland år 1910 samt 1917, Lantbruksenquêten i Finland år 1920.
Sanomalehti Vaasan kaaviallinen tilastokartta. Vaasan läänin kuntain viljelyksistä.
Suomenmaa VII. Vaasan lääni.
Texten till Atlas över Finland: Agrarstatistik (HANNES GEBHARD), Länt bruks statistik (O. GRUNDSTROEM och J. A. PALMEN) samt Skogarna och skogshushållningen III, Privatskogarna (A. R. HELANDER).
MATHESIUS, Per Niklas, Geografisk beskrivning av Österbotten, översättning av den år 1774 på latin utgivna avhandlingen, Suomi 1843.
THUNELD, ERIC, Geografi över konungariket Sverge samt därunder lydande land. Stockholm 1792. HARTMAN, JAKOB Anmärkningar om Vörå socken i Österbotten. Åbo tidn. N:o 15, 1792.
Pellervos årsböcker.
Finlands officiella statistik XIV A Maanmittaus. Lantmäteriet. Lantmäteristyrelsens berättelse för 1920.



Handeln
.

Förekomsten av öppna handelsbutiker på landsbyggden tillhör en relativt sen tid. Handeln hade nämligen sedan urminnes tid uppfattats som privilegium för städernas borgare. Allmogen var då för sina inköp nödsakad att besöka de ofta långt bort belägna städerna eller var den hänvisad till de årligen, på bestämda orter och till fastställda antal förekommande marknaderna. Däremot var det för borgarna strängt förbjudet att bedriva »landsköp», d.v.s. att emellan marknaderna resa ut på landsbygden och inköpa allmogens produkter, vilket förbud dock ideligen bröts. Av marknadsplatser inom distriktet äro bekanta Vörå och Lappo, där årligen på bestämda dagar höllos 2 à 3 marknader. Den äldre av dessa marknadsplatser är Vörå, som inrättades redan i början av 1600-talet, medan Lappo marknad kom till stånd först mot 1600-talets slut. Dessa marknader voro dels frimarknader, d.v.s. öppna för en var, dels städernas enskilda marknader. De båda marknadsplatserna hade ursprungligen tillhört Vasa stads handelsområde, men efter Nykarleby stads anläggning överfördes de till dennas intressesfär. Bekant är den långvariga striden om dessa marknadsplatser, som under 1600-talet pågick mellan städerna Vasa och Nykarleby. Dessa marknader liksom flertalet andra indrogos 1802.

Först år 1859 erhölls tillstånd att öppna handelsbutiker på landsbygden, men med stora inskränkningar. Dessa upphävdes dock fullständigt genom näringslagen av 1879, enligt vilken, liksom också i städerna, erfordrades för rätten att öppna handelsbutik på landsbygden endast en enkel näringsanmälan. Antalet lanthandlande tilltog till en början raskt, men uppnådde redan år 1900 en storlek, som sedan föga förändrats, såsom framgår av nedanstående tabell. Stillaståendet eller t.o.m. tillbakagången i en del kommuner beror på uppkomsten av andelsaffärer och dessas hastiga utveckling.

Tabell LXI. Antal lanthandlande.

Kommun 1880 1890 1900 1910 1920 1924
 
Nykarleby l.k.
1 3 4 6 6
Jeppo 4 5 6 5 9 8
Munsala 5 6 12 14 13 13
Oravais 7 6 9 11 15 15
Vörå 8 12 13 12 8 8
Maxmo 2 2 4 2 3 3

Summa 26 32 47 48 54 53
 
Ylihärmä 2 4 7 9 5 8
Alahärmä 6 9 13 12 14 17
Kauhava 7 12 13 9 17 12
Lappo 11 11 21 21 26 13
Nurmo 2 8 6 7 6 6

Summa 28 54 60 58 68 56

Om också andelsidén redan i slutet av förra seklet icke var fullkomligt främmande i landet, är det dock tvenne händelser, stiftandet av sällskapet Pellervo år 1899 samt trädandet i kraft av lagen om andelsverksamhet i Finland av den 1 sept. 1901, som bilda de egentliga utgångspunkterna för andelsrörelsen på landsbygden. Denna omfattar tillkomsten av handelsandelslag, andelskassor, andelsmejerier samt vidare andelslag av vitt olika slag (industriella företag, hantverkerier, tröskverksandelslag m.m.) De första andelslagen i distriktet voro år 1904: Kovjoki inköp- o. försäljningsandelslag (upphört 1914), Oravais och Kauhava andelshandel. År 1905 tillkommo Monäs andelshandel (upphört 1914), Lappo andelshandel samt Nykarleby inköp- o. försäljnings andelslag (övergått 1917 till Nykarleby andelslag) samt år 1906 Vörå och Nurmo andelshandel. Så fortgår utvecklingen snabbt. Här nedan meddelas en förteckning av de andelslag som år 1923 voro i verksamhet, dessas grundläggningsår samt omsättningen under sagda år.

Tabell LXII. De neutrala, handelslagen i Nykarleby provinsialläkardistrikt år 1923.

Av ovanstående tabell framgår således, att för närvarande (år 1923) finnas neutrala handelslag i samtliga distriktets kommuner utom i Alahärmä, att de av dem öppenhållna butikernas antal utgör 58, att antalet medlemmar stiger till 6,402 samt att försäljningssumman under året 1923 var 34,444,133 mark. I förhållande till folkmängden finnes i de svenska kommunerna ett något större antal butiker, men är medlemsantalet i de finska kommunerna högre och omsättnings-summan dubbelt större.

Utom nämnda handelslag finnas också socialistiska handelslag, varav ett finnes i Lappo (grundat 1908) och ett i Alahärmä (grundat 1917).

I och för inköp till andelslagen verkar sedan år 1904 det tvåspråkiga Centrallaget för handelslagen i Finland, samt efter år 1917 också det för svenska kommunerna avsedda centrallaget Labor, som ursprungligen tillkommit för förseende av de svenska jordbrukarnas behov av inköpsvaror.


P e n n i n g e i n s t i t u t.  För handeln och all affärsverksamhet över huvud är förekomsten av ett tillräckligt antal kreditanstalter oundgängligen nödvändig. Av sådana inrättningar må i främsta rummet nämnas banker, men spela också våra sparbanker och andelskassor i detta avseende en stor roll.

Av de egentliga bankerna finnas numera inom distriktets samtliga kommuner utom i Maxmo 1), Ylihärmä och Nurmo ett filialkontor av någon av våra större banker. Nykarleby landskommun är visserligen också utan något sådant kontor, men då Nykarleby stad, som ligger i mitten av landskommunen, äger tre dylika, måste dessa anses gott räcka till också för landsbygdens behov. Det älsta bankkontoret inom distriktet var en filial av den 1879 grundade Vasa Aktiebank. Filialen inrättades år 1881 i Nykarleby stad. Senare tillkommo filialer av samma bank i Vörå år 1910 och i Kauhava år 1917. När Vasa Aktiebank efter sammanslagning med den 1910 stiftade Landtmannabanken, som hade såsom huvudsaklig uppgift att betjäna den svenska landsbygden, och med Åbo Aktiebank år 1919 uppgått i Aktiebolaget Unionbanken i Finland, övertog den nya banken Vasa Aktiebanks kontor i Nykarleby, Vörå och Kauhava samt Landtmanna-bankens kontor i Oravais och Jeppo, som inrättats samma år. I Oravais inrättade Unionbanken ett andra kontor vid Oravais Fabrik år 1923. Landtmannabankens kontor i Nykarleby och Vörå, som existerat sedan 1913 och 1914, indrogos efter sammanslagningen. Redan före Landtmannabanken hade den sedermera så sorgligtryktbara Nykarleby Aktiebank öppnat sina dörrar för allmänheten. Detta var år 1899. Huvudkontoret var förlagt till Nykarleby stad och filialer hade inrättats i Oravais och Vörå. Efter det banken gjort konkurs år 1913 uppställde dåvarande Föreningsbanken kontor å nämnda orter, vilka efter denna banks sammanslagning med Nordiska Aktiebanken, övertogos av det nybildade bankbolaget Nordiska Föreningsbanken. Nylands Aktiebank hade inrättat kontor i Munsala år 1912 och i Oravais 1913, vilka sedermera år 1919 övertogos av den nybildade Helsingfors Aktiebank, som öppnat kontor också i Nykarleby stad och Vörå, båda år 1921. Den finskt nationella Kansallis-Osake-Pankki, startad år 1889, har öppnat kontor i Lappo och i Kauhava (1917) samt i Alahärmä (år 1919). Maatalous-osakepankki har filial i Lappo sedan år 1917. Den 1/1 1926 öppnade också Tampereen Pankki kontor i Lappo. I början av år 1926 äro således banks kontorens antal inom distriktet 19.

1) Den 15 febr. 1926 har dock i Maxmo öppnats ett avdelningskontor av Aktiebolaget. Unionbanken.

S p a r b a n k e r n a  i vårt land kunna se tillbaka på en tidrymd av mer än 100 år. Det var nämligen år 1822 den första sparbanken grundades i Åbo. Efter hand tillkommo nya företag, men det gick dock mycket långsamt med sparbanksväsendets utveckling. En större fart i utvecklingskurvan kan först spåras efter år 1895. Den första sparbank, som inrättades inom distriktet var den i Nykarleby stad, som jämväl betjänade den omgivande landsbygden, närmast Nykarleby landskommun, men också i någon mån Jeppo och Munsala. Den stiftades år 1874, och voro stiftarna enskilda personer, som sammansköto en grundfond av 1073 mark. I de övriga sparbankerna var det kommunen, som uppträdde som bankens grundläggare. Här nedan meddelas en tablå över nuvarande sparbanker, deras stiftelseår, grundkapitalets storlek samt uppgifter över såväl bankernas egna fonder som insättarnas tillgodohavanden under olika tidsperioder. Vi se sålunda att sparbankerna inom distriktet äro sju, vilka, utom de i Nykarleby och Kauhava, grundats under detta sekel. Samtliga distriktets finska kommuner hava var sin egen bank, medan endast två finnas i de svenska socknarna Nykarleby och Vörå. Sparbankernas egentliga uppgift är ju att uppamma sparsamhet och att i främsta rummet samla de små besparingarna. Utvecklingen har dock delvis gått i annan riktning, såsom också framgår av bankernas ställning i distriktets finska kommuner, där insättningarna år 1920 nådde över 22 miljoner och de egna fonderna över en halv miljon. Med dylika resurser spela naturligtvis sparbankerna en icke ringa roll i kommunens ekonomiska liv.

Tabell LXIII. Sparbankerna.


A n d e l s k a s s o r n a s  penningemedel uppsamlas dels genom medlemmarnas insatser, dels genom sparinsättningar av medlemmarna och slutligen genom lån, främst från Andelskassornas Centralkreditanstalt. Desamma avse att bevilja billiga och kortvariga lån åt sina medlemmar, närmast för jordbruksändamål. Någon större utveckling hava de ännu ej fått inom distriktets kommuner. I de svenska socknarna saknas de fullständigt. Däremot förefinnes sådana i alla de finska kommunerna t. o. m. tre i Kauhava och fyra i Lappo. Det totala antalet medlemmar utgör 380. För övrigt hänvisas till nedanstående tabell.

Tabell LXIV. Andelskassor inom Nykarleby provinsialläkardistrikt år 1923.


Källor:

J. QVIST, Handel och Sjöfart, ingår i Det Svenska Finland Del III. H:fors 1923.
Densamma, Finlands marknader och finska landsbygdens handelsplatser 1614—1772, H:fors 1939.
GEBHARD, HANNES, Huvuddragen av Andels verksamheten i Finland, H:fors 1915.
Pellervos årsböcker, II—XXIII.
G. JÄRNEFELT, Sparbanken, ingår i texten till Atlas över Finland 1910.
Finlands officiella statistik VII A.
Sparbanks statistik VII A, 1—33.



Industrien.

Det enda sättet för åstadkommande av för hushållet nödvändiga artiklar var ursprungligen hemslöjden. Genom hantverkerierna ledde utvecklingen till uppkomsten av den egentliga fabriksindustrien, som, ehuru icke tidigare fullkomligt obekant, närmast beträffande järnhanteringen, såg- och kvarnindustrien, dock kan anses ha tagit sin egentliga början i vårt land i mitten av 1800-talet. I Nykarleby provinsialläkardistrikt slog dock industrien igenom betydligt senare. Allteftersom fabriksindustrien vann utbredning, förlorade såväl hemslöjden som hantverksindustrien i betydelse. Hemslöjden har dock icke helt och hållet upphört inom distriktets kommuner. Från enskilda föreningar, understödda av staten, har arbetats på att vidmakthålla och utvidga den. Likaså intar undervisningen, främst i det kvinnliga handarbetet, i våra folkhögskolors program en viktig plats. Vasaläns Lantbrukssällskap upptog redan år 1873 hemslöjden på sitt program. Detta sällskap försökte både genom anordnande av utställningar och kurser samt genom inrättande av fasta och ambulerande slöjdskolor sprida intresset för hemslöjden. Denna avskildes dock senare från lantbrukssällskapets verksamhetsområde och övertogs av särskilda hemslöjdsföreningar, under vilkas ledning också slöjdskolorna ställdes. I svenska Österbotten skedde detta av den år 1913 bildade Österbottens svenska hemslöjdsföreningen. För finska Syd-Österbotten hade en motsvarande förening bildats redan år 1907 (Etelä-Pohjanmaan Kotiteollisuus Yhdistys). I Oravais hade av en från Afrika återvändande emigrant inrättats år 1902 en slöjdskola, som följande år erhöll statsunderstöd. Efter det Hemslöjdsföreningen övertagit den, ändrades densamma till en ambulerande skola. I Vörå hade redan 1890 inrättats en ambulerande slöjdskola, som år 1905 gjordes till en fast sådan.

Av de svenska kommunerna synes det endast vara Vörå, där hemslöjden är i något högre grad utvecklad, träarbeten från männens sida, vävnader från kvinnornas. I flere av distriktets finska kommuner har hemslöjden omfattats med vida större intresse. Detta gäller främst Kauhava och Lappo, där kvinnornas vävnader (mattor och dukar) äro kända vida över hemkommunernas gränser. Tillverkningen av slidknivar i Kauhava, bedriven i början som hemindustri, sedermera fabriksmässigt, är känd över hela landet. Den första, som upptog denna hantering i slutet av 1870-talet var den sedan på området kända IISAKKI JÄRVENPÄÄ.

Av hantverkerierna är det främst garverier eller läderfabriker, skomakerier, skrädderier, snickerier, som bedrivit och allt fortfarande bedriver sin verksamhet i flertalet av distriktets kommuner.


N y k a r l e b y  l a n d s k o m m u n.  De industriella inrättningarna inom kommunen äro få och alla av mindre betydelse för det ekonomiska livet. Flertalet av dessa äro med vattenkraft drivna mindre sågar och kvarnar. Av dessa äro en såg och fyra kvarnar belägna vid Nykarleby älv, två sågar och två kvarnar vid Kovjoki å.

Vid Nykarleby älv ligga följande:

Stadskvarnen, på 1600-talet benämnd Bergskvarnen, tillhörig Nykarleby stad, men belägen på landskommunens område, ligger tätt söder om staden. När kvarnrättigheten beviljades, torde icke med säkerhet kunna uppges. Genom kungliga resolutioner av åren 1660, 1664 och 1672 veta vi dock, att staden åtminstone redan det förstnämnda året var i besittning av kvarnstället. 1) Det året gjorde innehavaren av grevskapet Carleborg, CLAES TOTT'S »hauptman» JOHAN FORSMAN försök att komma åt kvarnstället, vilket dock misslyckades. Man har allt skäl att antaga, att kvarnen redan före grevskapets tillkomst 1652 varit i stadens ägo, kanhända ända från stadens grundläggning (år 1620). Den ursprungliga kvarnen var av trä med ett par stenar. Den nuvarande kvarnen av gråsten är uppförd år 1759, och anlitades som byggmästare MATTS LILLHONGA från Gamlakarleby 2).

1) Stadens kvarn och vattenkraften i forsen. Österbottniska Posten 1907 N:o 21.)

2) K. V. ÅKERBLOM, Byggmästare från Gamlakarlebv, Österbottningen 22/8 1922.

Kvarnen har tidtals drivits av staden själv, men för det mesta varit utarrenderad, sista gången mellan åren 1891 och 1918 åt J. W. NESSLER, som förstnämnda året ersatte det gamla vattenhjulet med turbiner och år 1903 anlade i detsamma ett elektricitetsverk. Här kan omnämnas, att FORSHAELL (år 1784) kallar den fors, vid vilken kvarnen är belägen, Juths fors, ett namn, som icke fortlevat till vår tid.

Något hundratal meter högre upp ligga på västra sidan av älven Vernamokvarn (förut kallad Jutbacka kvarn samt en tid Saarela kvarn), som erhöll sina privilegier år 1817. Den har nedbrunnit flere gånger, men efter längre eller kortare tid åter uppförts. Mitt emot på andra sidan av älven finnes Korsåkers kvarn, anlagd år 1878. I samband med denna finnes en reparationsverkstad.

Omkring fyra kilometer högre upp vid Kärrfors, varest på östra sidan av älven flere industriella inrättningar tidigare förefunnits (se nedan), finnes numera endast den av Kärrfors A.B. år 1924 uppförda lilla kraftcentralen, vilken sedan 1926 driver en kvarn i Vexala by av Munsala socken. Vid kraftcentralen är uppförd en mindre lådfabrik. På västra sidan av älven ligger den år 1856 uppförda Gasängskvarnen (Gasäng, dial. från Gåsäng) 1).

1) T. E. KARSTEN, Svensk bygd i Österbotten. Del I pag. 141.

Vid Haraldsfors en kilometer högre upp än föregående fors äro belägna Haralds såg och kvarn, numera sammanförda under samma tak. Tidigare lågo inrättningarna ett stycke från varandra. Kvarnen härstammar från år 1834, sågen från år 1875. Sågen uppbrann år 1908, men uppfördes omedelbart ånyo; kvarnen drabbades av samma öde nyårsnatten år 1910. Den nya kvarnen sammanbyggdes då med sågen. De tvenne vattenhjulens utbyttes mot tre turbiner.

Vid Kovjoki å äro belägna: Bergfors' såg och kvarn i Kovjoki by, anlagda år 1904 samt Markby såg och kvarn, uppförda år 1907; vardera av dessa inrättningar ägas av byamännen i gemen. De lida dock en stor del av året av vattenbrist, så att verksamheten huvudsakligen är förlagd till höst och vår.

Av övriga industrier är endast att nämna Nygårds bryggeri, anlagt år 1864 samt sedan 1896 förenat med en läskdrycksfabrik.

Av tidigare förefintliga inrättningar må nämnas ett större antal s.k. husbehovskvarnar, alla drivna med vattenkraft. Vid Nykarleby älv fanns en sådan vid Kuddnäs, uppförd av doktor Z. Topelius d.ä., men slopades kort efter hans år 1831 timade död. Likaså en vid Kärrfors och en vid Haraldsfors, vardera uppförda år 1787. Vid Kovjoki å funnos tvenne i Markby, trenne nära varandra belägna i Kovjoki by (vid en av dessa fanns ett stampverk för vadmal) samt fyra vid den biflod, Biggas bäck eller Jenjärvi å, Kovjoki å upptager från Jenjärvi. Vid Soklot å funnos också flere dylika inrättningar: en i Sorvist (vid Vistbäcken), ett par i Lippjärvi by samt fyra nära utloppet. I Forsby by existerade en kvarn vid den s. k. Lillbäcken samt i Ytterjeppo tre vid Ruonabäck. Utom en av Kovjoki- och en av Soklot kvarnarna samt den i Forsby, vilka samtliga anlagts år 1864, förskriva sig de övriga från slutet av 1700-talet. Av de här nämnda kvarnarna voro 16 i verksamhet ännu år 1875. Den ovannämnda husbehovskvarnen i Kärrfors inköptes år 1876 av handlanden M. G. HEDSTRÖM, som här inrättade en benmjölsfabrik samt något senare en enramig såg. År 1898 tillkom ytterligare en tvålfabrik. Alla tre inrättningarna förstördes dock i grund genom eldsvåda år 1998. Ytterligare må följande industriella inrättningar omnämnas: en mindre såg å Jutbacka fält ovanför den därstädes belägna kvarnen (1817—1838), J. W. NESSLERS filfabrik för omhuggning av filar, (1875—1910) samt J. W. NESSLERS spikfabrik (1908—1910). Båda dessa nedlades efter ägarens frånfälle. Av tidigare fabriker kan omnämnas trenne mindre tobaksfabriker, av vilka tvenne på Nygårds hemman. Dessa anlades åren 1852, 1856 och 1857. Tvenne av dessa nedlades inom kort, men det som tillhörde fabrikör J. ENG, fortsatte med sin verksamhet ända till år 1885. Tillverkningen bestod av pikanell och cigarrer. Före Nygårds bryggeris tillkomst fanns ett annat ölbryggeri mitt emot på andra sidan älven, Koskibryggeriet. Var i verksamhet in på 1870-talet.


J e p p o.  Här finnes en större industriell inrättning, nämligen Jeppo Ullspinneri A.B. Den uppfördes år 1881 av C. J. VON ESSEN som shoddyfabrik. År 1896 tillkom spinneriet, 1902 färgeriet och 1904 väveriet. År 1915 ombildades firman till aktiebolag med ett aktiekapital av 300,000 mark. Ny kraftcentral (vattenturbin om 150 hk.) anlades år 1923. Vävstolarnas antal är för närvarande 19, spindlarnas 2,280; här sysselsattes cirka 80 arbetare. Vid fabriken tillverkas garner, tyger, schalar och filtar.

För övrigt finnas i kommunen endast en förenad såg- och kvarninrättning: Silvast såg och kvarn (kvarnen anlagd år 1873, sågen år 1903), ombildade år 1921 till ett andelslag samt två kvarnar: Ruokoski eller Lavast kvarn, anlagd år 1874 vid den västra älvarmen samt Tollikko kvarn, uppförd år 1893 vid den östra armen.

Under tidernas lopp har ett rätt stort antal företag, delvis av relativt betydande omfång, startats, men efter längre eller kortare tid nedlagts av en eller annan orsak. Vid Mjölnars fors, d.v.s. det ställe, där nuvarande ullspinneriet är anlagt, fanns Mjölnars kvarn, uppförd år 1762, från vilken shoddyfabriken till en början drevs, men slopades kvarnen år 1898 på grund av spinneriets utvidgning och utveckling. Något högre upp efter den västra älvarmen låg Finskas såg och kvarn (kvarnen var anlagd år 1786, sågen år 1892). Dessa företag nedlades år 1919. Jungarå kvarn hade anlagts år 1891, men inlöstes av kronan 1938 på grund av forsrensningen. Mellan åren 1908—13 fanns i närheten av järnvägsstationen Norra trävaru A/B:s ångsåg. Upphörde på grund av konkurs. En träullsfabrik fanns i verksamhet i början av detta sekel vid Silvast såg under några år. En tjärugn för beredning av tjära, terpentin och träsprit hade uppförts år 1890, men uppbrann denna efter en helt kort tids verksamhet. Vid Keppofors har av Keppo gårds olika ägare anlagts flere betydande industrier: Keppo såg med tre ramar (anlagd 1741, nedlagd 1893, uppbrunnen 1916), Keppo kvarn (anlagd i slutet av 1700-talet, slopad år 1893), Keppo oljeslageri och benmjölsfabrik (1854—1880) samt slutligen Keppo yllefabrik (Hugo Grönlund), som anlades år 1901, men i grund nedbrann år 1909. Numera har Keppofors genom forsrensningar år 1912 helt och hållet upphört att existera.


M u n s a l a  är för närvarande nästan fullständigt i avsaknad av industriella företag. Här existerar nämligen endast tvenne mindre, vid Munsala å belägna, med vattenkraft drivna inrättningar, men då vattenmängden under en stor del av året är mycket ringa, äro de i verksamhet endast höst och vår. I Jussila by finnes Storbråta kvarn, anlagd år 1872. Densamma har på senrae tider endast använts för pärtsågning. Nära åmynningen finnes Munsala såg och kvarn, tillhöriga ett aktiebolag. Kvarnen, tidigare nämnd Åkvarnen, har sina privilegier från år 1838, sågen är däremot av senare datum, härstammande från år 1906. År 1918 nedbrunno både kvarnen och sågen i grund; de uppfördes åter 1920; från vilken tid de äro i sitt nuvarande skick.

Tidigare fanns här ett glasbruk, Sandnäs glasbruk, i Vexala by. Privilegier till detsamma beviljades år 1847 handelsbokhållaron J. R. ELMQVIST. Detsamma gick från den ena ägaren till den andra i snabbt tempo: Elmqvist, Granberg, Rechart, von Fieandt, åter Elmqvist, Nils Malmberg, Serlachius och Hohenthal samt sist J. Brundén från Sverge, som dock änder de sista månaderna av brukets tillvaro hade överlåtit detsamma åt hemmans ägaren Ramstedt i Sverge. Där tillverkades fönsterglas och buteljer. Sista arbetsåret var 1890. År 1887 hade en eldsvåda svårt härjat bruket, men »hyttan» blev räddad; den förstördes i sin tur år 1894, varmed brukets saga var all. År 1898 hade i Pensala by inrättats en ångsåg i förening med ett mejeri, vilka dock redan följande år nedbrunno. På 50-talet existerade en tid en ljus-, tvål- och såpfabrik samt i Vexala på 1870-talet ett tegelbruk.


I  O r a v a i s  finnes distriktets största fabriksanläggning. Här hade affärsmannen EVERT HOLMBERG inköpt de bostadsbyggnader, som tillhört den gamla masugnen (se nedan) och till en början här inrättat ett halsduksväveri jämte färgeri. Ett par år senare anlades ett spinneri och väveri (vadmal och klänningstyger). På grund av svåra ekonomiska konjunkturer bragtes dock företaget till konkurs år 1893. Samma år inlöstes detsamma av ett nyssbildat aktiebolag med ett aktiekapital av 125,000 mark, vilket dock sedan successivt höjts, så att detsamma nu utgör 3,600,000 mark. Fabriken, vars namn efter nybildningen varit Oravais Fabriksaktiebolag, har varit underkastad en jämn och stadig utveckling, vilken endast avbröts av en år 1905 fabriken övergående härjande eldsvåda. Efter branden uppbyggdes och utvidgades fabriken. Vävstolarnas antal är nu 44, spindlarnas antal 3,150. En ny kraftcentral inrättades år 1924, levererande 700 hästkrafter. Fabrikationen utgöres av vadmal, kostym-, klännings- och paltåtyger, filtar m.m. Med fabriken är förenad en stor jordegendom, omfattande flere hemman, tillsammans utgörande 763 ha, därav 225 ha odlad jord. Arbetsstyrkan är för närvarande 129 män och 208 kvinnor. Goda arbetarbostäder äro uppförda. En egen vattenkvarn vid Kimo å finnes sedan år 1893. Denna drives vid vattenbrist med elektricitet.

Den Oravais Fabriksaktiebolag tillhöriga anläggningen befinner sig på den gamla masugnens plats, varom också de ännu här befintliga stora slaggupplagen bära vittne. Med tillkomsten av denna masugn jämte också det vid Kimo å cirka en mil högre upp belägna Kimo bruk, förhåller det sig i korthet sålunda. På grund av de dåliga kommunikationerna hade PETER HEJKE, som arrenderat Orisbergs bruk, ansökt om tillstånd att få i Oravais uppföra både en masugn och en stångjärnshammare för tackjärnets utsmidande. Detta tillständer hölls år 1703. Kort därpå uppfördes den senare inrättningen i Kimo by, men blev av ryssarna fullständigt skövlad år 1714 1). Kimo bruk upprättades år 1723 av handlanden i Stockholm ANDERS SAHLSTEDT. År 1732 uppförde samma ägare ytterligare en stångjärnshammare en halv mil högre upp efter Kimo å. År 1736 åter påbegyntes uppförandet av masugnen. År 1738 övertogs vardera fabriken av Sahlstedts styvson ALBRECHT TEEL från Stockholm. År 1758 övergick äganderätten till herr JENNINGS och FINLAY, vilken sistnämnda senare ensam blev ägare till fabriken. Efter det denna råkat på ekonomiskt obestånd, såldes inrättningarna år 1778 till handlandena HASSELGREN och BJÖRKMAN, av vilka den senare år 1783 ensam kom i besittning av fabriken. Under dennes tid utvecklades fabriken ansenligt, men mot slutet av den svenska tiden ägde dock en tillbakagång rum. Som specialitet vid denna tid nämnas skeppsankaren. I masugnen användes huvudsakligen tackjärn från Roslagen i Sverge, men också inhemsk sjö- och myrmalm. Efter Björkman övertogos lägenheterna av dennes son, adlad BJÖRKENHEIM, samt senare av BERNHARD WANGEL som dock nedlade driften vid masugnen år 1867, medan senare jorden, bestående av Ropar, Skog ooh Ruth hemman år 1878 övergick till direktör J. SILENIUS. Driften vid Kimo bruk nedlades åter år 1891 och inropades detta på offentlig auktion år 1894 av ett bolag hemmansägare från Vörå.

1) Å platsen där Kimo bruk anlades, funnos tidigare fyra vattenkvarnar, vilka dock godvilligt bortflyttades på villkor, att varje delägare erhöll en halv tunna salt och ett skeppund tobak.

Det nybildade bolaget, Kimo Bruks A.B., har icke upptagit den nedlagda bruksdriften. Det har främst ägnat sig åt skötseln av sina stora jordegendomar, å vilka detsamma inrättat eget mejeri. Bolaget har dessutom upptagit såg- och kvarnrörelse, dels vid de redan år 1788 anlagda Mutta såg och kvarn, dels vid den 1896 uppförda Söderfors kvarn, också den, liksom föregående, driven med vattenkraft från Kimo å. År 1902 inrättades ett mälteri, som dock de senaste åren endast tidtals varit i verksamhet. År 1923 uppfördes ett med vattenturbin drivet kraftverk om 125 hästkrafter, med vilket främst drives en kvarn i Vörå.

Av övriga industrier må nämnas de vid Ånäs fors i närheten av Kimo ås utflöde belägna Ånäs såg, anlagd år 1856 samt Ånäs kvarn, som härstammar från år 1893, samt den högre upp belägna, år 1880 anlagda Nybrofors kvarn. Vidare må nämnas en träullsfabrik, som år 1895 anlades i en gammal vattenkvarn. Denna har utvidgats med snickerirörelse, Sigfrids snickeri. Ett mindre tegelbruk finnes i Komossa by.

Av företag, som nedlagts, kunna ytterligare följande antecknas. Tvenne mindre tobaksfabriker anlades, den ena i Oravais by, den andra i Kimo; båda startade år 1846 och nedlade sin verksamhet åren 1861 och 1862. Ett brännvinsbränneri, som inrättats i Kimo by år 1879, såldes år 1899 till Oravais fabriksaktiebolag, som flyttade detsamma till sin fabrik och därav inredde arbetarbostäder. MATTUS vattenkvarn (anlagd år 1864), som sedan år 1914 hade levererat drivkraften till A/B. Kimo läderfabrik, nedbrann jämte fabriken 1925. Roukkas kvarn, också den i Kimo, hade uppförts år 1866, men nedlagt sin drift 1922. Å Seiplaxmark hade 1898 uppförts en ångsåg, kallad Vinlax såg, belägen vid havet. Denna uppbrann redan följande år, men uppfördes å nyo, nedbrann åter 1902, var följande år i verksamhet men försåldes år 1917 till Gamlakarleby. På den gamla sågplatsen anlades ock 1924 en större tegelbruk som dock varit i verksamhet blott ett år.


I Vörå finnas flera medelstora industriella inrättningar. I Kaitsor by vid havet grundlades av enskilda personer Hellnäs ångsåg år 1889. Företaget ombildades senare till ett aktiebolag med ett aktiekapital av 1,200,000 mark. Sågen drives av två ångmaskiner av 35 hästkrafters styrka vardera. Sågen har en dubbel- och en enkelram samt en klyvsåg. Inom samma komplex som sågen finnes också en kvarn, som dock ej varit i verksamhet under de senaste åren. Vid sågen finnes en ypperlig hamn.

Vidare finnes i den centrala delen av kommunen 3 större kvarninrättningar, av vilka den äldsta tillhör Vörå elektricitetsaktiebolag, som grundades år 1919. Detta bolag hade inköpt den Vörå kvarnaktiebolag tillhöriga, år 1910 anlagda kvarnen och elektricitetsverket, men i grund ombyggt desamma. Dessutom har det nya bolaget uppfört en såg och en reparationsverkstad. De två andra kvarninrättningar, vilka båda hava tillkommit år 1923 samt drivas med elektricitet, äro A.B. Kimo bruks kvarn med kraftstation i Kimo by samt A.B. Bengs kvarn med kraft från Storkyro elektricitetsverk. Ytterligare finnas i gång tvenne mindre vattenkvarnar i Rekipeido by, nämligen Stampfors kvarn (anlagd 1899) samt Jofs kvarn (anlagd 1867). Belägna vid Vörå å, kunna de dock till följd av vattenbrist vara i verksamhet endast höst och vår. I Rökiö by finnes också två mindre kvarnar, den ena driven med vattenkraft från en bäck, som utfaller i Vörå å, den andra, med vilken står i förening en liten såg, drives med en suggasmotor om 45 hkr. I Koskeby ligger den år 1866 anlagda Gråbbils kvarn, som dock ej varit i verksamhet sedan år 1918. Av övriga industriella företag må nämnas två med suggasmotorer drivna snickerier: Grahns snickeri i Mäkipää, anlagt 1907 och Myrbergsby snickeri, grundat år 1924, men utgörande en direkt fortsättning av det år 1911 i Lotlax inrättade Holmströms snickeri. År 1924 anlades ett tegelbruk i Andiala, medan Ängesviks lilla år 1897 anlagda tegelbruk i Kaitsor samma år nedlade sin verksamhet.

Angående tidigare industrier kan omnämnas, att år 1842 tre mindre tobaksfabrik inrättades samt år 1858 det fjärde, vilket sistnämnda ägde bestånd in på 1870-talet, medan de övriga redan på 1850-talet nedlade sin verksamhet. År 1879 inrättades i Rekipeido ett brännvinsbränneri, som var i verksamhet till år 1897, då det nedbrann. Koskeby skofabrik existerade mellan åren 1908—1913, då detsamma sistnämnda år gjorde konkurs. Doktors (sedan Jåssis) ångkvarn startade år 1884 och ångsåg 1885; vardera nedlades år 1919.


M a x m o  är distriktets industrifattigaste kommun. Där finnes endast en, vid Maxmo å belägen kvarn, varest målning och pärthyvling bedrives höst och vår samt två nya väderkvarnar, den ena på Österön, den andra på Västerön, vartill komma fem stycken äldre dylika, av vilka dock endast två äro i brukbart skick.

Tidigare fanns en år 1907 anlagd ångsåg, vilken dock för ett par år sedan slopades och bortflyttades till annan ort.


Också  Y l i h ä r m ä  hör till de industrifattigare kommunerna. Där finnas nämligen endast två mindre ångsågar och i förening med dem ångkvarnar. Dessa äro den år 1912 anlagda Jaakko Vassi's såg och kvarn samt aktiebolaget Vesiluoma såg och kvarn, grundlagda år 1922. Visserligen finnes ytterligare en industriell inrättning, Vassis harvfabrik (gr. 1890), som dock numera för en tynande tillvaro.

Av nedlagda fabriksinrättningar må omnämnas ANTTI KALLIOPÄÄ's ångkvarn och såg, anlagd 1914, brunnen 1916 samt ett i Keskikylä by beläget läskdrycksfabrik (1900—1906).


I  A l a h ä r m ä  råder icke heller någon större industriell verksamhet. Här finnas Voltti kvarn och såg, anlagda 1911 som andelslag; de övergingo 1916 i privatägo (inrättningarna drivas med en femtio hästkrafters suggasmotor); Kankaanpään tegelbruk grundades år 1891 under namn av Härmä tegelbruk, men nedlades år 1916 för att åter uppstå med ny ägare 1919; Haapajärvi kvarn och såg, anlagda år 1918 samt drivna med en 24 hästkrafters ångmaskin; Markkula tegelbruk av år 1902 samt Ojanperä kvarn (gr. 1923).

Av nedlagda industrier kunna nämnas följande: En i Vuoskoski by år 1856 anlagd tobaksfabrik, Eskola tegelbruk, (1899—1910), Voltti ölbryggeri (1893—1911), Voltti svagdricks- och vattenfabrik (1915—1918), trenne kvarnar vid Mattilakoski, den äldsta från 1888, vilka samtliga nedlagt sin verksamhet år 1916, liksom också den år 1852 uppförda Knuutila kvarnen. Orsaken till dessa kvarnars upphörande var den därstädes kort förut av staten företagna forsrensningen, varigenom vattenkraften gick förlorad.


I  K a u h a v a  har, näst Lappo, den största industriella verksamheten gjort sig gällande. Den industrigren, som med synnerligen förkärlek vunnit utövare är slidknivsfabrikationen, vars alster fått avsättning inom hela landet. Efter att först ha uppkommit såsom hemslöjd har denna hastigt utvecklat sig till en omfattande fabriksindustri. För närvarande arbeta fyra större fabriker i branchen: Kauhavan Puukkotehdas (J. Kujanpää, grundlagd 1898), Iisakki Järvenpään Puukkotehdas O.Y. (grundad 1904), Kauhavan Uusipuukkotehdas (Somppi & Klemola, gr. 1920) och Luomasen & Kumpp. Puukkotehdas (gr. 1921); vid sidan av dessa arbeta ett trettiotal små verkstäder med tillhjälp av motor, maskiner och två à tre arbetare. Alla, också de mindre, inrättningarnas alster gå under eget fabriksmärke. Av sågar finnas Kalliokoski såg (1922), Jylhän osuuskunta's såg (1922) och Niemi's såg (1886) samt följande kvarnar: den i sammanhang med Jylhä Andelslags såg förefintliga kvarnen samt följande vattenkvarnar: Pahkajärvi (1898), Huhtala (1888), Ylitalonkoski (1906), Eskolakoski (1898), Kalliokoski (av äldre datum, utvidgad 1888), Jylhä (1832) samt Korkeakoski (1900). Av övriga industrier må nämnas Kauhava benmjölskvarn, grundlagd 1908, Pihlgren's vävskedfabrik (1898), Kauhava pjäxfabrik A.B. (gr. 1925), Kauhava ylleväveri (gr. 1925), Peltomäki likkistfabrik (gr. 1920), Kantonens skidfabrik, Mäenpää's torvströfabrik (andelslag, gr. 1923).

Nedlagda äro följande företag: Kauhava mössfabrik (1918—1925), Jylhänkoski rullfabrik, flere vattenkvarnar (Mäenpää, Sippolakoski, flere vid Jylhäkoski), Niemi ångkvarn (anlagd år 1886) Orrenmaas såg vid Jylhäkoski (1905—1915) samt Pernaa kvarn (anlagd 1882) och såg (anl. 1883).


L a p p o  är distriktets största industriort. Här finnas ett rätt stort antal industriella inrättningar. Om ock ingen av dessa kan anses representera storindustrien, äro dock flere av betydande omfång. Bland dessa må nämnas följande. O.Y. Lapuan konepaja (A.B. Lappo mekaniska verkstad) är grundad år 1909. Dess specialitet är suggasmotorer, kvarn- och såginredningar m.m. I samma branch existerar en mindre, av privat person ägd inrättning. Dessutom finnes i samband med Lapuan Sähkö O.Y. en mekanisk verkstad för tillverkning av telefoner, motorer och elektriska belysningsartiklar, inrättad år 1920. Till metallindustrien kan vidare räknas Tiituu's knivfabrik driven med vattenturbin samt Statens patronfabrik, inrättad år 1924. Till läderindustrien höra Pohjanmaan Nahkateollisuus O.Y. med ett aktiekapital av 400,000 mark samt startad 1918, förfärdigande, utom smorläder, pjäxor, samt Niskalan Nahka-, Remmi- ja Valjastehdas (Niskala hud-, rem- och körredskapsfabrik), uppförd år 1919. Vidare förekomma Lankilakosken huopatehdas (filtfabrik), anlagd år 1907 med ett aktiekapital av 200,000 mark. Fabrikationen av orgelharmonier har gamla anor. Det första inrättades år 1881. Sedan dess ha flere med växlande framgång utövat verksamheten. Den nuvarande fabriken, som existerar sedan år 1920 är Sillanpää's harmoniumfabrik. Tvenne vattenfabriker, det ena i verksamhet sedan år 1890, det andra sedan år 1915, finnas. Likaså tvenne korvfabriker, Kajala tegelbruk samt Keron puujalostus tehdas (träförädlingsanstalt), i verksamhet sedan år 1911.

Av sågar finnas Eino Lahdensuo's såg och hyvleri, grundat år 1922, drivna av en suggasmotor om 100 hästkrafter samt Vesiluoma såg A.B., som drives av en suggasmotor, ävensom följande vattensågar: Panula såg, Haapakoski, grundad 1881, Koskela såg, grundad år 1888, och Hupakka eller Reinilä såg från år 1896 och en i samband med Lapuan Sähkö O.Y. år 1920 uppförd såg.

Ett större antal mjölkvarnar finnas, samtliga drivna med vattenkraft utom två, där drivkraften är elektricitet. Bland dem må nämnas Pietari kvarn uppförd (1828), Hakala (1839) Keski (1876), Saari (1881), Kovero (1871), Panula (1881), Huhtala (1866) Ylinen (sedan gamla tider, förnyad 1883), Alanen (1870), Koskela (1888). Av gammalt fanns i Hourukoski två kvarnar Houru I (1878), Houru II (1896), vilka övertogos först av Lapuan sähkövoima och efter dennas konkurs av Lapuan Sähkö O.Y., som år 1918 inrättade en modern kvarn med mjöl- och grynverk. Vidare Reinilä mjölkvarn (1889), Toppari kvarn med anor ända från 1686, Kantokoski (1845), Niskakoski (1852), Viitala (1887), Tamppuri (1878).

Av upphörda inrättningar må följande omnämnas: Muilu benmjölsfabrik (1888—1912), Kajsa Nordmans väveri (grundat 1893), Rintala och Hissa Ölbryggerier, anlagda 1885 och 1874, Kronqvists tobaksfabrik (1890), Toppari Läskedrycks fabrik (1899), Muilu- och Fräntsilä tjärfabrik (1893 och 1891), Paukaneva torvströfabrik (1902), Huhtala och Bergmans Ylleväveri (1913—1915), Liuhtala Spikfabrik, samt Lappo trädförädlingsaktiebolag. Hit höra också ett antal sågar: Alanen ång- och vattensåg (anlagd år 1892), Tiittu ång- och vattensåg (1888), Haapakoski ångsåg (1890), Hissa och Heruna sågar. Flere kvarnar hava nedlagt sin verksamhet: en i Ruha by vid Nurmo å belägen, som härstammar från år 1691, Lankila I och II (båda från 1869), Vääksy (anlagd 1844), Sauru (1873), Koski (1840), Huhtala kvarn II (1882).


I  N u r m o  finnas också särskilda inrättningar, flertalet dock utan större betydelse. Av nu existerande företag må nämnas Paukkaneva torvströfabrik (gr. 1908) samt Veneskoski träförädlingsfabrik (1916), först för framställning av träkärl, fönster m.m., nu spikfabrik. Flere sågar finnas. Den största av dessa är Koura ångsåg (anlagd 1913) med en ångmaskin om 150 hästkrafters styrka. Utom sågrörelse framställes tjära, beckolja, terpentin m.m. De övriga äro vattensågar: Hippi såg jämte spikfabrik (1912), Autio såg (1892), Kaatajankoski såg (1893) Ykskorva såg (1897). Åtta mjölkvarnar äro i verksamhet, alla drivna med vattenkraft, två av dessa med vattenhjul. Kvarnarna äro: Autio (1736), Viitala (1874), Jylhä (1879), Hytty (1881), Hirvikoski (1895); Kaatajakoski (1893) samt Hippi och Ykskorva husbehovskvarnar.

Nedlagda äro: Katala tändsticksfabrik (1908—12) och Wasa tändsticksfabrik (1913—14), Katila läskedrycksfabrik och Koskela kvarn (1888).


Här nedan lämnas en kort sammanställning av de i distriktet förekommande industrierna, ordnade efter arten av deras verksamhet.


M e t a l l i n d u s t r i.  Tre mekaniska verkstäder finnas i Lappo, samt reparationsverkstäder i Vörå och Nykarleby. Fem större knivfabrik äro anlagda inom distriktet, av dessa fyra i Kauhava och en i Lappo. Dessutom finnas i Kauhava en trettiotal mindre dylika inrättningar. Två spikfabrik äro inrättade i Nurmo och en harvfabrik i Ylihärmä. Till denna kategori kan också räknas statens patronfabrik i Lappo. Till det förgångna höra en masugn och ett hammarverk i Oravais, en fil- och spikfabrik i Nykarleby.


L e r i n d u s t r i.  Under denna rubrik kommer fem tegelbruk (Oravais, Vörå, Lappo samt två i Alahärmä).


G l a s i n d u s t r i.  Numera finnes intet glasbruk inom distriktet, tidigare fanns ett sådant i Munsala.

T r ä b e a r b e t n i n g s i n d u s t r i e r.  Hit höra främst sågindustrien, som omfattar 28 sågar, av vilka tre äro belägna i Nykarleby landskommun, en i Jeppo, en i Munsala, två i Oravais, tre i Vörå, två i Ylihärmä, två i Alahärmä, tre i Kauhava, sju i Lappo samt fyra i Nurmo. Flertalet av dessa äro små och utan någon avsevärd produktionsförmåga. De största finnas i Nurmo och Vörå. Av sågarna drivas aderton med vattenkraft, tio med ångkraft. Ett stort antal tidigare existerande sågar ha under tidernas lopp nedlagt sin verksamhet. Av  å n g s n i c k e r i e r  finnas två i Vörå, ett i Lappo, en likkistfabrik och skidfabrik i Kauhava. Under denna rubrik kan också hänföras harmoniumfabriken i Lappo (förut flere sådana). En träullsfabrik förekommer i Oravais (tidigare också i Jeppo).


K e m i s k  i n d u s t r i.  För närvarande finnes endast en fabrik, som kan hänföras hit, nämligen en benmjölsfabrik i Kauhava. Tidigare förekommo flere dylika av olika slag, ett oljeslageri i Jeppo, en tvålfabrik i Nykarleby, ljus- och tvålfabrik i Munsala, benmjölsfabrik i Nykarleby, Jeppo och Lappo; destillationsverk för framställning av tjära, terpentin, träsprit i Jeppo och Lappo.


L ä d e r i n d u s t r i e n.  Då garverierna icke medräknats må här endast omnämnas tvenne pjäxfabrik i Lappo och Kauhava, samt en fabrik för tillverkning av seldon och remmar i Lappo.


T e x t i l i n d u s t r i e r.  Fyra sådana finnas inom distriktet, nämligen två större i Oravais och Jeppo samt vidare i Lappo (filtfabrik) samt i Kauhava.


N ä r i n g s-  och  n j u t n i n g s m e d e l s i n d u s t r i.  Av s.k. tullmjölkvarnar finnes ett rätt stort antal, däremot hade de s.k. husbehovskvarnarna, som tidigare förekommit i stort antal, så gott som helt och hållet försvunnit. Av tullmjölkvarnar äro numera i verksamhet, — nya ha tillkommit, men ett stort antal ha också nedlagt sin drift — 65, därav 4 drivna med elektrisk, 7 med ång- och resten med vattenkraft. Kvarnarnas antal äro sju i Nykarleby landskommun, tre i Jeppo, två i Munsala, fem i Oravais, åtta i Vörå, en i Maxmo (dessutom fyra i skick varande väderkvarnar), två i Ylihärmä, tre i Alahärmä, åtta i Kauhava, aderton i Lappo samt åtta i Nurmo.

Två korvfabriker finnas i Lappo.

För fabrikation av rusdrycker funnos tidigare två brännerier i Oravais och Vörå samt fyra ölbryggerier (Nykarleby landskommun, Alahärmä samt två i Lappo). I stället finnas nu svagdricks- och läskedrycksfabriker (en i Nykarleby och två i Lappo). Ett mälteri finnes i Oravais. Tidigare existerade ett tiotal mindre tobaksfabriker (Nykarleby, Oravais, Vörå, Alahärmä, Lappo), vilka samtliga för länge sedan inställt sin verksamhet.


D i v e r s e  i n d u s t r i e r.  Hit kan räknas två torvströfabriker (i Kauhava och Nurmo) samt en vävskedfabrik i Kauhava.


Av ovanstående framställning torde framgå, att tidens hjul icke stått stilla på industriens område under den gångna redogörelseperioden. Betydligt talrikare och produktionskrattigare äro de företag, som nu finnas än de, som vid periodens ingång år 1870 voro i verksamhet. En stor cirkulation har också ägt rum. Många av de industrier, som funnos år 1870 äro ej mera i gång. Andra av samma art ha ersatt dem, som gått under, större, modärnare och mera konkurrenskraftiga. Industriernas art ha också växlat. En del brancher ha icke vidare motsvarat tidsförhållandena och ändrade produktionsmetoder. Andra hava i stället sett dagen för att efter en kortare eller längre tid åter nedläggas eller för att utveckla sig på ett naturligt sätt. Till utvecklingen har bidragit de förbättrade kommunikationerna (järnväg), men framför allt uppkomsten och tillämpningen av nya kraftkällor, ångan och elektriciteten, som upptagit tävlan med den enda tidigare kraftkällan: vattenkraften. Några storindustrier, jämförbara med dem i rikets södra och mellersta delar, finnas icke, de medelstora industrierna äro icke heller många, flertalet höra till småindustriernas klass. Vid jämförelse mellan de svenska och finska kommunerna finna vi industrien i de senare vara vida mer företrädd än i de förra. I flera svenska kommuner har den industriella företagsamheten stått stilla eller gått nedåt. Orsaken till den kraftigare utvecklingen på finskt håll kan delvis bero på bättre förbindelser med den övriga världen, då dessa kommuner i vida högre grad äro gynnade av järnvägsförhållande än de svenska kommunerna, men troligt är, att också olikheten i kynnet hos befolkningen spelar en viss roll.



Källor:

Manufaktur-Direktionens i Finland årsberättelser 1842—1876.
Finlands officiella statistik, XVIII Industristatistik, 1—39, åren 1884—1922. II, Finlands ekonomiska tillstånd (femårsvis) åren 1866—1900.
Österbottens svenska hemslöjdsförenings tioårsberättelse 1913—1923, av K. V. ÅKERBLOM.
Käsiteollisuus, 1913 N:o I.
Finlands Handel. Sjöfart och Industri, Åbo 1916.
Texten till Atlas över Finland 1910. Industri. Henrik Ramsay. Huvudlinjerna i den finska industrins utveckling, H.-fors 1915. Jonatan Reuter, Industrisamhällen på landsbyggden. Det Svenska Finland Del. I, H:fors 1919—22.
HULTIN, TEKLA, Historiska upplysningar om järnhanteringen i Finland under svenska tiden, H:fors 1897.
Suomenmaa VII Vaasan lääni. Porvoo 1925.
FORSHAELL, JOHAN, Kort Beskrifning över Nykarleby stad. Åbo Tidningar l 784 N:o 5—7.
De enskilda fabrikens årliga anmälningsblanketter till industristyrelsen sedan 1885, förvarade å Statistiska Centralbyrån.
Notiser i Mellersta Österbotten (1882), Norra Posten (1883) samt Österbottniska Posten (1884—1925).
Enskilda meddelanden.



Läs mer:
Industri och hantverk i Nkbynejden på 1800-talet av Erik Åström.


Woldemar Backman (1927) Nykarleby provinsialläkardistrikt. En 50-års berättelse 1870—1920 (1924), sid 154—203.

[SLUT]


Stig Haglund
digitaliserade text och FL tabeller.
(Inf. 2005-01-04.)