IV. KULTURLIV OCH NÖJEN

Bisysslor och konsthantverk

Handelsmännen i Nykarleby bedrev ej sällan något hantverk vid sidan om. Så hade t.ex. handlanden och rådmannen Johan Svahn, som bedrev handel i staden 1814—1845, år 1816 erhållit rätt att anlägga en fabrik för lädertillverkning, ett garveri. Detta drev han till sin död 1852.

Handlanden och rådmannen Matts Lithén hade, såsom tidigare nämnts, ett färgeri i gården nr 9, som han köpt av framlidne färgaren Lars Cederbergs änka 1812. Färgeriet, som låg på strandsidan av tomten, sköttes av den tidigare nämnde Erik Östman. Lithén nedlade färgeriet före sin död.

På västra sidan av den gränd, som från torgets sydöstra hörn sträckte sig österut förbi Juthska gården till gamla begravningsplatsen, låg ett rödmålat tvåvåningshus med överbyggd port och som tröskel till denna ett högt bräde att stiga över. Huset ägdes av byggmästaren, inspektor Josef Werfving och hade nr 68 (Se Holms karta). Han hade gift sig till gården genom sitt äktenskap med Catarina Helena Nordbrandt (f. v. Ahn i Bygdeå 1772, d. i Nkby 1828). Hon hade fått gåvobrev på gården den 3 juli 1793 av sin fostermor Carin Nordbrandt, gift med sjömannen Lars Kierrman (f. 1741 i Nkby, d. 1799).

Werfving hade börjat som sjöman, men arbetade från 1815 som byggmästare under baron Carl Rosenkampff vid byggandet av den nya storbron i Nykarleby, som blev färdig 1817. Han rensade även älven från de gamla brokistorna och stensatte Stadsbäckens sidor. Werfving, som utnämndes till inspektör vid väg- och vattenkommunikationen, var känd som en duglig och pålitlig, arbetsam man. Han belönades även med medalj för sina tjänster.

Werfving hade två söner och tre döttrar, som nådde vuxen ålder. Sönerna blev genom Rosenkampffs förmedling antagna till elever vid strömrensningskåren i Helsingfors. Den äldre, Nils (f. 2.11. 1803 i Nkby, d. 22.10. 1834 i Helsingfors), blev underlöjtnant där 1834, men dog s.å. Den yngre, Josef (f. i Nkby 3.5. 1814, d. i Viborg 6.8. 1856), avancerade till kapten i ingenjörskåren för väg- och vattenkommunikationerna 1841, utsågs till en av stationscheferna vid Saima kanalbygge 1846 och till arbetschef där 1855, men dog kort innan kanalen blivit färdig. Han beskrivs som en sällsynt duglig och begåvad man.

Den yngre av döttrarna, Karin (f. i Nkby 4.1. 1807, d. där 17.6. 1863), skötte hushållet för sin far och syster. Den äldre, Kristina (f. i Nkby 20.5. 1801, d. där 13. 2. 1871), var duktig och arbetsam. Hon följde fadern på hans resor till Stubben och Hällgrund, där de hade en fiskarstuga och hjälpte honom med fisket som en hel karl. Det sägs, att hon bar en strömmingsfjärding på axeln helt obesvärat, när hon och fadern kom upp till staden för att proviantera.

Hällgrunds känningsbåk kallades efter Kristina för ”Käringen” efter ”Werfvingens Stina”. Den var som bekant uppförd av stadens borgerskap 1824, ett årtal som fanns på plåtflöjeln på båken. Den var c:a 24 m hög, hade svartmålat tak och var upptill vit- och nedtill rödmålad. År 1849 inlöstes båken av kronan för 500 rbl sr. Båkens svarta topp var Stinas huvudduk, det vita hennes ansikte och det röda hennes kjol.

Under vintern arbetade Werfving som snickare, gjorde likkistor, byråer, skåp o. dyl. med Stina som hantlangare. Som fästmansgåva åt sin unga brud tillverkade han till bröllopet den 19 maj 1795 tolv vackra salongsstolar i gustaviansk stil. De kom via dotterdottern Maria Sund till släkten Hedström. Två av dem förvaras numera på Herlers museum.

Övre våningen av det Werfvingska huset bestod av en stor och rymlig sal och var en tid upplåten till skola för mamsell Sahlbom, såsom på annat ställe i d.a. berättas. 61)

En ung man, kallad Jeppo-bildhuggaren, annars tyvärr okänd, skall ha snidat ormen kring Mercurii stav över dörren till det dåvarande apoteket i Nykarleby.

Det talades också om Härmä-bildhuggaren, som skall ha skulpterat ”Lybecks lejon”, som brann upp 1858. Vidare skall han ha skulpterat en häst åt borgmästare Haeggström, en annan åt J. A. Lybeck och en, som förgylldes, åt Z. Topelius. Kapten C. O. Olson har berättat, att denne pojke eller unge man kom till kapten C. A. Synnerberg och bad om arbete. Han fick då i uppdrag att snida en trähäst efter bilden av kejsar Napoleons stolta vita springare på en tavla på Synnerbergs vägg. Den häst, som pojken då snidade, skänktes sedan av kapten Olson till Z. Schalin.

Andra menar 62), att denne skicklige bildhuggare var hemma från Ny- eller Gamlakarleby. Han skall bl.a. ha snidat skeppsgaljoner.

Organisten Anders Gästrin snidade utom det tidigare nämnda bl.a. ett krigsfartyg, avsett för stadens kyrka men senare försvunnet i obekanta öden. Efter honom var ”Röd-Gustafsson” en skicklig yrkessnidare, för att ej tala om ”Liima-Janne” (Johan Holmqvist) och före honom orgelbyggaren Granholm.

Kardmakare Fredrik Granholm (Bröms) var född i Munsala (Bröms) 1771 och flyttade 1826 till Nykarleby som kardmakare. Han gifte sig 1826 med Brita Maria Lindqvist (f. i Nkby 19.4. 1778, d. där 10.12. 1833 i lungsot), dotter till rådman Carl Lindqvist och änka efter handlanden Johan Bäck (f. 1.3.1760, d. 23.8. 1821 i lungsot).

Med hustrun fick han ½ gården nr 47, ej långt från kyrkan, och av styvbarnen köpte han den andra hälften. Han var en mycket stilla och oförarglig person, som mest satt i sin kammare och spelade på orglar, som han själv byggt, och sjöng sina psalmer och melodier. Hans musikaliska intressen gav dock ingen ro åt grannarna. Hans lilla tvåvåningshus låg vid Östra gatan och i övre våningen hade han byggt ett orgelverk, vars pipor stack ut genom taket på vinden. Det mäktiga ljudet från detta stadens underverk var allt för starkt och gjorde ej något angenämt intryck. Men kardmakare Granholm var nöjd och njöt tydligen själv av sitt musicerande. Instrumentmakeriet hade han lärt sig genom att studera orgeln i kyrkan. Granholm var enligt Hilda Olson en naturbegåvning, som av ödet placerats på orätt plats. Hans orgelverk förstördes för alltid i branden 1858.

Granholm var även en skicklig urmakare. En gång sade han om en klocka, som gjort ett starkt intryck på honom: ”Det är ett så 'asarderligt ur (hasarderlig = riskabel, farlig), att den, som har mer än han äter upp, han borde lägga sig till med det uret.”