{Juni 1835
Början av sjöresan}

    Måndagen den 1 Junii. Skönt väder, klart och vackert, men nästan för lugnt för vår otålighet, som nu börja räkna hvar timme innan vi hinna hem. — Jag var opp till lillmärsen och gick ner efter linor. Vi skrefvo och sofvo mest derute. Om aftonen voro vi norr om Christinestad, och som vinden kändes frisk Sydlig, så hoppas vi smått att i morgon hinna vårt efterlängtade mål. — Aftonen var utmärkt skön, hafsytan var lugn och blank som en spegel, och i den speglade sig den nedgående solens eldverld i praktfull purpurglans. Det var, som Tegner säger, „en skön Walhallasyn, en bild framsusande i guld och lågor“. — Jag var opp till nära 12, skref hvad i tanken föll. Men allt är vanskeligt här i verlden, särdeles den blida huldgudinnan som man kallar hoppet. Vi somnade vid ypperligt courage, vaknade vid ganska nedslaget humeur. Som vi kommo opp, mötte oss först anblicken af 13 seglare i vårt granskap och strax derpå ismassor Norrut, så långt ögat räckte. Vi sluppo ej ur stället. Solid, fördt af Joseph Engström, var bland de tretton, vi voro till honom ombord, der vi tracterades med vin, han hade legat här i elfva dar och några andra fartyg ända sedan slutet af April. Det var vid Norrskär. „Blott vi nu komma hem till midsommar, så är det bra.“ — Sannerligen, allt detta var så förtreteligt så jag det icke kan beskrifva, heldst vi i annat fall ännu denna afton prydligen varit i vårt kära NyCarleby. Summan var den, att vi Tisdagen d. 2 Junii gick och hängde hufvudet helaste dagen rätt snöpligen.

    Onsdagen den 3 Junii kryssade vi hela dagen af och an utan vår ringesta båtnad. Vi voro 18 à 20 seglare i ett sällskap och igenkände och språkade med många. Jag var så mycket mer ledsen som jag fruktade att icke slippa hem till Pingst, då Syster Sophie första gången går till skrift. Äfven blir det ju pingstaftonen brillant utskjutning på Djupsten. Derför lofvade jag 1 Rd. åt de fattiga om jag till dess vore hem. Förgäfves. Janne L. uprymd och munter. — 26 seglare.

    Thorsdagen den 4 Junii. Om morgonen blef det åter friskt lif och glädje om bord. Vi tog och spände igenom den lösa isen, så att det knakade i kölen, och så gick det en stund till vår stora glädje förträffligt framåt. „Helsa hem!“ ropade Engström åt oss. Men aldrig mera litar jag på lyckans bestånd. Vi sågo först en hvit rand framför oss. Det är moln, sade vi. På närmare håll sjönk plötsligen vårt courages högt stigna thermometer ned under fryspunkten, ty der hade vi nu åter is rundt omkring och den mycket stadigare och tjockare än nånsin förut. Jag var så jag bet tänderna tillsammans. Der stodo vi nu. Så blef det åter ett fruktlöst vändande och kryssande hela den dagen.

    Fredagen den 5 Junii.Vädret var det herrligaste man kan tänka sig, den granna hafsytan var en blank spegel, som förskönande återgaf de många fartygens bilder rundtomkring; luften var mild, med ett ord, allt skönt, utomordentligt skönt, så att till och med mitt domnade courage lifvades af den herrliga morgonens prakt. — I dag hände mig det sprattet, att då jag såg efter mina blomplantor hade mössen ätit dem opp, så att blott några blad voro qvar. För att hämnas satte jag ut fällor, men fick inga. Engström var om aftonen ombord hos oss och vi drucko ett glas thoddy. — Inpå natten träffade vi en Svensk båt från Ratan gående till G. Carleby, som sade att isen ännu låg mycket tjock. Jag ångrade sedan att jag ej följde med honom öfver. Följande morgonen Lördagen d. 6 Junii träffade vi en annan Svensk hemma från Stockholms skärgård, som bekräftade samma dåliga nyheter. I dag var Gustaf, och vi hade 3 af det namnet ombord. Åter stångades vi med isen, men lika fruktlöst. — Aftonen var vacker, jag satt i merskorgen, då solen gick ned, och föreställde huru roligt vännerna nu hade på utskjutningen. Sent kröp jag till oss och fogade mig bra i mitt öde, sedan det nu var blefvet för sent att afhjelpas.

    Söndagen den 7 Junii, Pingstdag. Vädret var åter gudomligt vackert och luften varm. Couraget var åter vid helsan, sedan, som sagdt var, det var för sent att grumla deröfver. Jag läste i Wallins Religionstal och önskade min älskade syster Sophie af hjertat lycka till hennes nuvar. första nattvardsgång. Gud vare med dig, nu och allt framigent! Annars var min pingstdag sina kamrater lik. — Vi passagerare tröstade oss med gröt, ärter och fläsk, läste etcet. och kröpo sluteligen till kojs. Det är den gamla visan här på sjön, och rättnu ledsnar jag vid den. —

    Måndag den 8 Junii 1835. Rättnu ha vi varit så länge på sjön, att vi glömt huru landbacken ser ut. Ännu på f. m. såg isen obeveklig ut, men vidpass kl. 12 började vi för tredje gången sätta af mot isen, och från den stunden slog vår befrielses stund. — Jag kan inte neka, att vi inte förut så der smått hyst den högst förtretliga misstanken, att Capten A. med flit förhalade hemresan, men säkert var denna misstanke ogrundad. Vi vågade ännu ej hoppas, men voro dock i spänd väntan. Jag för min del satt hela dagen på bogenbram eller högsta topprån, dit man blott på linor kommer, som utkik i sällskap med Åkerblom. Aftonen kom, natten kom, och då sågo vi på en gång 3 båkar, hvaribland Hällornas båk. Isen var nog svår, men vinden var oss gynnande, så att det ändå gick. Omsider hissades losgösen, canon small af, och det blef lif öfverallt, ehuru visserligen ändå ingen man ombord sof. Ja, det var ett lefvande ögonblick. — Slutligen kom lotsen Brumberg, som visste mycket att berätta, bland annat att utskjutningen blir i Lördag. Klockan 1/4   till 3 om morgonen Tisdagen den 9 Junii 1835 inseglade med full fröjd i hemhamnen, med gladt mod och courage. — Gudskelof för lycklig resa! All förtret är glömd i detta ögonblick, då hjertat klappar af fröjd och längtan och väntan. Hurra!


{Läs mer:
Z. Topelii sjöresa från Helsingfors till Nykarleby på skeppet Ellida våren 1835 av Gustaf Hedström.
Fakta om Ellida i Det Turdinska handelshusets upplösning och fall av Erik Birck.}

JUNII MÅNAD.

    Alltså med denna månad Junius helsar jag på engång sommaren och vår kära Carlopolitanska republik ett fröjdefullt välkommen, anbefallandes mig såsom en dess trogna vasall i gunstbenägen åtanka.

    Tisdagen den 9 Junii 1835,  kl. 2 om morgonen spände således skeppet Ellida in i NyCarleby hamn.

Ej på stormens vingar fram Ellida flög,
Mellan isen genom mullvadshål hon smög;
Var dock gladt att gunga in i välkänd hamn,
kyssa hemmets bölja, tryckas i dess famn.
Och när sen i glada dunkel gröna skär
hvarje tufva nickar oss en helsning der,
hvarje björk der susar, hvarje fågelsång
hviskar ett: välkommen åter hem en gång,
då, då — — —

Ja då var det ett herrligt ögonblick, fullt af längtan och hopp, af lefvande fröjd. Nå alltså, för att inte komma för långt från saken, vill jag. komma till prosan igen. Men jag skall säga den prosan var i sig sjelf mycket poetisk, änskönt jag då tänkte på ingenting mindre än rimslut etcet. — Det bevises bland annat deraf, att sjelfva bror Julle Cederman, hvilken annars är en föga poetisk karl, då yttrade sig: „Vet du bror, vore jag poet, så visst tusan skulle jag nu ha anlag att presentera de yppersta verser.“ Helt oväntadt kom Capten A. fram med den glada invitation att genast följa honom i land. Hvem var färdig om icke jag? — Vi reste verkeligen efter några invändningar af Tullvaktmästaren, och så stego vi i land nedanför Ragnörn, och min fot beträdde strax egen mark. Hvad den morgonen var vacker! Ja, en mycket glad promenad var det, då jag efter strand spatserade till Kudnis. „Gudsfrid!“ Tyst kom jag, så att knapt någon hörde't. Mamma och Sophie tog jag på säng kl. ½ 5 om morgonen. „Du kommer alltid som en tjuf om natten,“ sade de. — På Kudnis var allt trefligt och vackert som förr. Vännerna i staden mådde bra. E. m. tog jag en timmes lur, som väl behöfdes efter nattvaket. Sedan måste jag ut på visitation, ursäktade mig hos Tullförvaltaren liksom ett contraband, och träffade min kära broder Hejko. Af honom hörde jag flere närmare detailler ifrån den icke officiella afdelningen af stadens små nyheter. Visitation var annars tråkig. Herrarne blusade, och emellertid undanskaffades behändigt diverse contraband. Solid var äfven hemkommen. — En kort visit hos Paterson på Runkina. Calle Backman var derstädes styrman. — Klockan 12 foro jag och Hindrik med Engström hem. Åto dessförinnan apelsiner på Solid. — Då jag kom hem, hade Lithéns varit hos oss just i eftermiddag mig till särdeles förtrytelse. [Alltså hem igen. Gudvarelof! — men fast jag nu skulle tyckas ha allt mitt käraste omkring mig, så är det ändå någonting — jag vet väl hvad — som är borta, något som lockar mina ögon åt staden, det kan ej hjelpas. Ack flicka, flicka, om du visste, hur jag längtar efter dig, hur jag ingen ro har innan jag ser dig igen.]

    10. Onsdag. l dag gjorde jag mina första visiter. Nemligen hos Turdins, dit jag medförde många helsningar, och till Lithéns. Der träffade jag flickorna i nya byggningen; gamla herrskapet hade promenerat ut, och Albert var på Djupsten. Samteliga mådde de bra och voro sig lika. Hur jag då satt och efter gammal vana glömde tid (men icke rum), så vardt det middag, och jag, inviterad dertill, antog bjudningen. Om eftermiddagen gjordes en promenad till trädgården, som var glad, vacker och treflig som förr. — Presenterad för en min cousine, Fru Nordberg. — Summan af dagen var den, att den varit ganska rolig om ej Mamma varit ledsen att jag så kunnat lemna Kudnis, hvartill väl skäl icke saknades. Men, men — tyst, min gosse! [Jag vill ej säga något om flickorna L., de äro ju, ack de äro ju desamma som de alltid varit.]

    11. Thorsdag. Hushållade jag hela dagen hemma på Kudnis. Jag dammade och städade pappas bokskåp, hvilka, icke dammade på 10 år, nog gåfvo arbete. Om aftonen fingo vi här på vårt fredliga Kudnis en krigisk visite, nemligen Capitainen Baiqueau, en af de härstädes stationerade päronjägarne, Wiborgs regemente. Emedlertid var mannen fredlig nog, och sedan jag blifvit för honom presenterad, kommo vi bra öfverens. Han var en väldig fruntimmershjelte. Till dagens hemliga historia hörer, att han fasligt fjäsar för Carolina B., hvaröfver naturligtvis somliga påstodo jag skulle vara jaloux. Mannen vill annars gerna anses för en mycket beläsen karl, talar om Rousseau etcet., alldeles som en bonde t. ex., hvilken tror sig vara en hiskelig kaxe, då han studerat Oulun Viikko Sanomia eller mera dylikt öfver det vanliga. För soldaterna är Baiqueau en pest, slåss med dem mycket perfect och egenhändigt. — Jag skulle ej upoffra så många rader för karlen — ty han bekymrar mig föga — om jag icke tyckte han vore just ett exempel på den snömosbildning, af hvilken en sådan halfbarbar tror sig vara omstrålad, då han — om ock extremis labiis — läpjat ur litteraturens skatter. Gunåssåvisst, en snömos är det, som ej håller blåsa på, och låter hela burlacken synas igenom skummet. Lagman Hejkell hos oss.

    12. Fredag. Ytterligare arbete med bokskåpet. På aftonqvisten en visit hos Calamniuses. De ha nu flyttat till f. d, Janne Lybecks gård, bo trefligt och bra. Flickorna äro sig lika, och öfverhufvud vet jag, gudskelof, knapt någon menniska i hela NyCarleby som särdeles förändrats. — Derifrån på en liten visit hos Lithéns, efter syster Sophie. Der läste jag en vers, skrifven af Östring i Mathildas minnesbok, med motto: „o källa, när blir leken all!“ Den var i Runebergs manér, det så omtyckta originella kraftspråket i Svartsjukans nätter. Föröfrigt var den bra, ehuru något till meningen inbunden, alldeles sådan den måste vara för att vara uprigtig och ändå icke djerf, likasom om man ville i en silfverklar källas spegel visa en flicka huru skön hon är, och lockande sade till henne: „Ser du den vackra källan. Luta dig öfver den och se, hur himlen speglar sig deri!“ —

    13. Lördag. Inträffade inom NyCarlebys verld en slags märkvärdig dag. Nemligen ett döpelsecalas på Djupsten för tvenne nya Neptuni döttrar, firande i dag på en gång sin födelse och sin förmälning med det våta. — Vi blefvo utbjudne till besagde holme och inskeppade oss kl. 3 e. m. uti en förningsbåt vid Åminne. Der hade nyss förut händt det ömkliga spektakel, att gumman borgmästarinnan Stenman plumpsat i sjön och med möda blifvit af 4 karlar igen oppdragen. — Vi foro alltså i förningsbåt hela sällskapet och seglade perfect. — Vädret var litet kallt och blåsigt så att en och annan af damerna svepte kappan förtroligare kring lifvet. Calaset var mycket vidlyftigt, nog vet man med 5 värdinnor och 200 gäster. I. Lindqvists och Hammarins och P. Lybecks skepp, Juno, gick först af stapeln, men skrubbade näsan i botten, ty vattnet var lågt, och stannade så. Länge persades innan det blef flott. Undertiden suto flickorna i en slup och väntade; jag och diverse annat folk på quain. — Vid tredje kilningen på Turdins och Bergers stora skepp var jag ingången, men skyndade ut igen. Så kom Federley och tog mig i armen, „tamme fan, bror, sade han, ska du inte kom å drick me mej, jag trycker dig ju tredje gången obesvarad!“ Så gick jag, men i detsamma skreks: hurra! och så gick skeppet. Men jag var ändå flink nog att se det bästa. Det hette Harmonie.
    Sen berättade somliga på alfvare, att fru Backman sprungit omkull gubben Wacklin. Sednare på aftonen hade folket föga roligt. Vi hörde åtskilliga kanonader. Jag kommer ihog Menschikoffs intressanta utskjutning, då Gaddingen hurrades opp. Nu voro inte välvise gubbarna så galna och hurrade Baiqueau opp. Klockan var 1 om natten då stora båten for. Mamma stannade qvar; derföre jag ock. — Kerrmans foro i en annan båt, men dessförinnan slogs Janne. Länge satt jag sedan opp, medan solen ren stod högt. „Ej dårliga fröjden!“ Det är ändå synd att tanken är svag. — „Kom me nu så ska vi kryp in“, sad Lundmark, och så kröpo vi till kojs i en högsäng.
    [Mathilda var söt i dag, det måtte jag just ha tyckt, ty jag gick och sad för mig sjelf: Jesus, hvad den flickan är söt! — Jag glömmer aldrig den söta kyssen jag fick på Menschikoffs utskjutning.


    14. Söndag. Ifrån kl. ½ 4 till ½ 8 sof jag. Vädret i dag var rätt hyggligt. Promenader och en larf tagen. Med ett sällskap damer gjorde jag först en visite till Solid. Sedermera med rederierna till Ellida, der vi putsade oss till den gentila middagen. Kl. 1 f. m. ankom åter stora båten och hade mest hela sin gåriga last tillbaka igen. Min broder Hejko, som äfven i går ej var med, syntes icke heller nu. — „Den f-de pojken!“ Nu blef det dinée gentile, hvilken jag ej hade annat emot än att herrarna åto skilda från damerna. Det var väl meningen att vi skulle få äta glupskt utan att behöfva skämmas derför eller dricka copiöst utan att behöfva få skam om man i villan slog Backi safter bredvid i stället för uti glasen. — Skam till sägandes gick det mycket nyktert till, utom måhända för O. S:n, densamme som i går sade: „tamme fan, tror jag inte mina fötter ä lite Romerska! —
    Efter maten dracks caffe och derpå sväfvade samteliga herrskaperna ut omkring på holmen; deribland räknar jag Albert Dyhr och underskrefven, som snart nog stötte på damerna. Hur vi gingo så hittade jag en god fjäril, fick en nål af Mathilda, och stack den opp. — Sedan kom man underfund med några muntra springlekar, quatre coins, enklek, m. fl., så att det var helt roligt att bese. „Caballeros primos“ voro Langensköld och Capten Essen. — En annan rolig lek var den löjliga, försmädliga sqvallerleken, hvaruti jag till all lycka slapp att bli skottafia. Sedan lektes en lek, der t. ex. Josephina Calamnius och borgmästarn bundo not på ett bastutak, der somliga greto i en redikyl och somliga stötte på grund i Lithéns trädgård o.s.v. många roligheter.
    Summan var den, att qvällen var munter nog, fast somliga, t. ex. J. Levelius och Schale, trifdes bättre inter pocula än bland hyggligt folk (jag menar er, mina damer). Klockan var circa 10, då vi samteliga, värdsfolket undant., reste af, samteliga i en båt. Dervid förtjenar anmärkas, att jag var afundsjuk på Albert och Bastman, (N:bne observeras väl, att ordet alldeles ej kan öfversättas med jaloux). — Vidare hände sig på denna färd, att farbror Östman så när fallit i sjön och att O. S:n sånär slagit ihjäl Moster Lithén med båtens mast. Hem gick det i full carrier. —

    15. Måndag. Efter denna utflygt följde en rad af dagar, hvarken utan betydelse eller utan sina egna nöjen, men ändå så der indragna och icke mycket budförande. Om Måndagen gjorde jag en insektpromenad; var föröfrigt hemma och planterade rögnar. Här på Kudnis behöfdes visst arrangementer. Den som blott kunde.

    16. Tisdag. I dag, sade jag åt Mamma, skall jag försöka hur det bär sig att studera här hemma. Och se! det bar sig till min stora glädje förträffligt. Jag framtog Homeri Ilias, 4 rhapsodien, och läste i dag 100 verser. Måtte det alltid börja bära sig så bra. Dertill läste jag med Sophie Fransyska. „Om det går så här, sade Mamma, så vet jag inte hur jag skall nännas fara till Sonnes.“ — Tänk, att den färden har Jag aldrig rätt trott på.

    17. Onsdag. 100 v. Ilias. Dertill åtgick hela min förmiddag, emedan jag efter vanligheten låg temmeligen förnämt länge om morgonen. — Ephemerernas Anmälan, Fransyska med syster, afbruten af Emelie Lindqvist. — Intra parenthés kan jag anmärka, att jag [tror Mamma ville jag skulle tycka om henne, men gunås, jag vet redan alltförväl, hvad och hvem som „drar mig mer än en fors dit ner“.]
    En promenad till staden, till bror Hindrik och sedan att uphandla sommartyg. Flickorna Lithén gjorde en liten promenad till Kudnis. Snart var jag hem igen. — En stund suto flickorna hos oss. Sophie och jag följde dem sedan hem och ytterligare ett slag på Östra gatan. Då taltes der om hvarjehanda, hvaraf jag kom underfund, att om en karl kan känna en karl bättre än någonsin ett fruntimmer kan känna honom, så kan å andra sidan en flicka bättre känna en flicka än någonsin vi kunna det. [Johanna C.] Slutligen fingo vi regn på oss vid Olssons och skildes skyndsamligen åt, sedan vi från Olssons fått paraplyer. Sophie O. följde i midt i regnet till Kudnis. — Min uniformsrock tog stryk.

    18. Thorsdag. Roade mig med diverse planteringar. Historie med Sophie. — Funderingar om plant. på pappas graf. Tant Sahlbom på Kudnis. Om aftonen, såg på Calamniuses små hundar, spatserade och hörde Johanna C. berätta om Rosenqvist.

    19. Fredag. Nu voro flickorna Calamnius och bakte hos oss, kommo hit kl. 6 om morgonen och gingo vid samma tid om aftonen. Mamma sade: „nog ser jag, flickor, ni får en bagargesäll i Z.“ — Emellanåt var jag ute och planterade. — Fru Backman och Morbror G. W. Turdin åkte hit, bestämde törnrosor på pappas, mormors och morfars gemensamma graf. — Fördenskull var jag på nya kyrkogården och planterade, ett kärt arbete. Der besökt af A. Dyhr och H. Backman. Undertiden for der förbi 2 vagnar, och i den ena satt professorerne Linsén och Haartman från H:fors resande till Uleåborg. Jag helsade; de sågo lyran i min mössa och — helsade vänligt igen. —
    Då jag kom hem tackade Mamma mig. Det var, tror jag, första gången hon haft någon anledning dertill.

    20. Lördag. Väderleken mycket ostadig, regn, solsken, mulet och klart omvexlade hela dagen. Lithéns, hvilka i går fått besök af Fruarna Hjelt och Calamnius från Wasa, gjorde här en liten förmiddags visite. Jag disputerte med flickorna om Rosenqvist, en Svensk rakodant, som har dåligt rykte öfver öronen. Flickorna försvarade honom; jag tycker det är beskedligt af dem. Jag känner ej karlen, men har sett dylika öfverskärare förut, tror dessutom att ett fruntimmer ej kan känna en karl så i grund som en karl, och Hindrik säger det var en syltfot.
    S. d. e. m. Var caffedoria hos Lithéns, hvilken efter mycket tvekande om väderleken ändock blef af i trädgården. Dit gick inte jag i förstone. Lånte mig fördenskull en kikare af bror Ekberg och såg på flickorna hur de der rördes. Det var ett förbaiskadt roligt arbete, och det är synd att jag ej alltid har en sådan der trollmaschin att begagna. — Sednare mot qvälln kom bud jag skulle komma strax, och så gick jag dit. Der var en talrik samling, efter vanlighet mycket unga damer, men utom mig voro Albert och Baiqueau de enda ungkarlarna i hopen. Der lektes, dansades ett potpourrie etcet., hvarefter sällskapet gick i nedra danssalongen och så converserades en stund. Sedan skildes samlingen. Då flickorna utdelte sina otaliga afskedskyssar, tänkte och sade jag: „den som hade heldst hälften af alla de kyssar ni i afton gifvit bort.“ — „Å, sade Rosalie, jag tror knapt du velat ha dem!“ — det var ju att fasligt chichanera en ungkarl, och jag hade så när måst bedyra, att jag, ta mig raggen, var så snål derefter som någonsin en 17 års pojke varit. —

Topeliuska grafvarna å Nykarleby gamla kyrkogård.

    21. Söndag. Med Mamma och Sophie var jag i kyrkan, men kom dit för sent emedan vi förut gjorde en för lång visite hos Lithéns. Schale predikte, och gjorde det mycket säkert och bra, endast, tyckte jag, hade han behöft litet mer värma i ande och uttryck. Efter kyrktiden var jag med Hindrik och Albert på gamla kyrkogården. Der gingo vi först till vännen Alexanders graf. Gud vet hvad jag tänkte der, men der höll en tår på att smyga sig ner. Du sofver i ro du, broder min, sof du sött tills vi engång vakna tillsammans.

„Den ene går en stund förut,
den andre efter, men till slut
i himmelen de mötas!“
                       Wallin.

Äfven på Moster Lithéns graf stod jag och kom ihog hurudan sorg det var, då hon gick bort från sina små. Förr växte der flere planterade blommor; nu var der så vildt så vildt, och endast en späd rosentelning stack ur det höga gräset opp. Kring henne sofvo nio barn. Det måste vara en skön grupp i himmelen att se en mor med nio små englar rundtomkring!
    Derefter besågo vi ännu flere andra grafvar, hvaribland min fasters och mina små bröders. Den gamla kyrkgården är ändå bra mycket trefligare än den nya. Från vännernas grafvar tog jag små plantor och satte i min psalmbok. Åter vänder jag tillbaka från grafven till de lefvande igen, från dödens alfvar till lifvets glädje. — Sådan är öfvergången, idel omvexling, det är lifvets lif. —
    S. d. Om e. m. skulle jag med Mamma och syster gå till Bergers; visiten misslyckades och hur det var så kom jag till Lithéns. „Kom in å drick caffe med mej, sade moster L, jag sitter här så ensam.“ — Jag gick, och snart kommo unga damerna in från sin jungfrubur efter en middagslur. — Vi spatserade i trädgården en stund och spelte der Fortuna på fikon, som ändades så att jag förlorade. „Om det varit 3 gånger mer, tänkte jag, så gerna!“ Der hände sig att Rosalie sade jag var för mycket likgiltig, d. v. s. för litet djerf, och kunde våga mer!“ — Var det icke sköna ord att höra för en filur som jag? „Albert är för mycket vågsam“, sad hon äfven, och då blef han stött. „Tusen gånger heldre, tänkte jag, hör jag det förra än det sednare ur en flickas mund.“ —
    Sednare på aftonen spatserade vi till den herrliga stranden på andra sidan ån. Der ryckte jag opp en igenspikad grind, hvilken bedrift flickorna sade syster Sophie borde få veta, ty hon har flere gånger sagt jag duger ej till annat än hänga näsan öfver boken. — „Hvad skrattar du åt?“ — „Små minnen bara.“ — Disput om hvad Mathilda förut vägt. (nu 6 L£ 14 £). Om karlanapptag att lyfta hvarann. „Den som nu haft öron att höra gräset växa!“ —
    Om aftonen var jag till sist återigen „mycket envis“; ville ej äta hos Lithéns emedan jag trodde Mamma väntade mig. På hemvägen spatserade jag med Hindrik, efter Mamma än var i stan. — „Om icke du min blomma vore.“ —
     [Hvad var det som Rosalie sade? Ack du aldrakäraste bryderi, du är så rolig att höra från hennes läppar.] —

    22. Måndag. Då satt jag hela f. m. hemma och läste Homerus. På e. m. såg jag på Mamma som bakade, då Stina kom in och ropade: Herr Blank är här!  Det var verkeligen så; han hade mycket hastigt beslutit sig till denna skuttresa. Det var ett rätt kärkommet främmande. Han kom kl. 4 e. m., men vi suto ändå hem, drucko thé etcet., hvarunder jag också planterade smått.
    Samma afton voro vi i bastu, hvilket gjorde rätt godt, det bedyrar jag.

    23. Tisdag. Visiter med bror Blank. Vädret varmt och godt. Till Turdins, Lithéns och Bergers. Somliga sade: „tamme fan, ä dä inte Blanken!“ och somliga: „herre Jesus, si Blanken!“ Hos Lithéns beskyllde man mig envist för envishet i Söndags. Rosalie och jag bytte små såkallade hemligheter.
    S. d. om aftonen inföll den glada Midsommarnatten och i var denna gång visst icke den tråkigaste jag öfverlefvat. — På aftonqvisten möjade jag i lusthuset, souperade derpå och spatserade sedan kl. 10 om aftonen med syster och Blanken i till staden, der vi sammanträffade med flickorna Lithén, Calamnius, Johanna Svahn, Marie Berger och några af fruarne, i hvilka gjorde oss sällskap. —
    Så vandrade vi norrut. Mycket folk var i rörelse, gamla och unga, och allestans var liflig trafik, i synnerhet åt andra kampen till. För att knyta valde sällskapet vår Finnant-åker, ett temmeligt stycke inåt skogen. Der knöto vi således. Åt mig knöt Mathilda. För öfrigt en hvar af flickorna för sig. Vi voro nog bekymrade att knytorna skulle ryckas opp. På hemvägen samlade vi en hvar nio olika blommor för att af dem knyta en krans och drömma på. — Det var muntert. Derpå hotades vi af en liten regnskur, men hvilken snart gick öfver. Vi spatserade flere gånger af och an, ty natten var herrlig och varm. Vid norra tullen skildes Kudnisbona från det öfriga sällskapet. — Ännu derefter var jag med Sophie till Frillas källa efter vatten, ty hon gjorde med det ett prophetiskt försök. Slutligen, då alla sofvo, gick jag än en gång i vår trädgård. Solen hade för längesedan gått opp under det sällskapet en stund rastade här. — Morgonen var underbart skön, så att det föreföll mig illa att alls sofva bort dess herrliga prakt. — .
     [Ack, om jag på min krans finge drömma om dig, Mathilda. Det vore ju den käraste, den bästa drömmen.]

    24. Midsommardag1835.  Onsdag. Välkommen åter till våra bygder igen, sköna Johanne, sommarens älskling, du lustiga lekkamrat från lustiga tider; din sol skiner ju än så glad, så klar så det vore synd att annat säga om dig; alltså, mycket välkommen! Sömn och hvila togo alltför uteslutande ut sin rätt. Jag hade ingenting drömt på kransen, eller åtminstone glömt hvad jag drömt. — Men fastän sömnig, var jag dock i kyrkan och afhörde Fonselii rätt goda, men efter vanligheten släpande predikan. — Ett in och ut hos Lithéns derpå. — Mamsell Sahlbohm spiste hos oss middag. Efter det väderleken hela dagen varit hotande lugn och qvalmig, utbröt kl. 3 e. m. ett störtregn med stark åska och hvinande orkan. Det varade inemot ½ timme, hvarefter aftonen blef vacker nog, ehuru ej säker för ytterligare regn.
    Efter en muntrande middagslur promenerade Blanken och underskr. till Lithéns, funno der ett litet sällskap och, hvad som mest förvånade mig, bror Hindrik deribland, den flickskygge krabaten, som på sednaste tider öfvergått från sitt trefliga muntergökslif till ett rigtigt eremit. Rosalie L. hade fått honom oförvarandes ditin. Här drucko vi thé, fingo afskedsvisit af Schale, och vandrade derpå en hvar hem att soupera. — Efter soupéerna träffades sällskapet åter och vandrade norrut till Finnant-åkern. Det hade gått som vi fruktade. Hvilken harm att se knytorna vara sin kos! Det var mer än förtretligt, heldst det åt mig hade varit en rättvis vedergällning för alla de knytor jag som alnshög pojke var så kvick att förstöra. Men jag slapp, jag som bäst förtjent det, ty alla mina 6 voro i behåll, men icke så Mathildas och de andra flickornas, hvilka alla miste mer eller mindre. För mig växte gult och blått mest, tvenne saker som ej smälta ihop. — Vi spatserade åt storbron. Äfven de begge andra medlemmarna i triple alliancen, Mathilda L. och Johanna Svahn, hade på sina kransar ej drömt någonting. — Nu spatserade Hindrik och Åkerblom med oss; den förre höll sig skygg tillbaka, den sednare ville vara cavaljer och förde höga conversationer, allt efter det han blef intresserad. På storbron kastade Albert och jag våra knytor i forcen, en sak som vi väl kunnat låta bli. Det regnade en gång smått, och Johanna S. var min dam för tillfället. — Sen vi skilts från sällskapet, spatserade Hindrik och jag tillsamman. Hindrik ville ursäkta sin föresats med en jemförelse mellan oss begge; „pass för det, bror! Allt är ej gull som glimmar. Jag går lik en drucken på svag is; tänker: vivarnus dum vivere valernus, det bäre tills det briste, och sen må det gå hur det vill, deröfver tänker jag nu ej grubbla!“ — Men Hindrik gaf mig ännu en svårare nöt att bita på. [Nu först märker jag det skulle vara en jernhård nödvändighet att böja sig under om engång] — men tyst dermed, min gosse, du får ej ens komma ihåg det. —

    25. Thorsdag. Regnig väderlek. Ephemerer. Om e. m. var ett litet caffe hos Calamniuses, till hvilket äfven underskr. midt i regnet kl. 7 om aftonen spatserte. Der voro en hoper flickor församlade, hvilka hade muntert nog. Deribland Lotta Backman och Lovis Kerrman. — Oförvarandes kom jag bland annat att tänka hårdt engång och säga: „den som nu vore en hund“, ty flickorna pysslade med de aldra sötaste små valparne. — Damerna kommo, hur det var, i disput om officerarne; hvar och en försvarade och lastade en annan och somliga togo eld öfver de strunt rödrockarne. — Några voro likväl helt neutrala. Klockan half tio åtskildes samlingen, och stridsfrågan blef oafgjord. —

    26. Fredag. Väderleken ostadig. Homeri Ilias. —
    S. d., e. m. åkte vi Kudnisbor till Haralden;  jag kuskade Mamma och Blanken Sophie; på vägen mötte vi några som önskade oss regn på nacken; det var Lithéns. Utanför Fonselius gick vår chaise litet sönder, och nära Harald sågo vi åskan slå ner. — På Harald tycktes man väntat oss. Efter en liten promenad i trädgården, satte sig flickorna och Blanken till bostonbordet. Der höll jag på att lära mig boston. — Kl. 9 skulle vi fara, men bjödos till afton, åto alltså der. Mormor Wacklin var nu der. Gumman stackare var skral. Jag håller just af henne. — .
    Klockan ½ 11 om aftonen afreste vi och kommo utan äfventyr hem igen. [På hemvägen såg jag Mathilda i fönstret. — Sötungen min, hvad det är roligt att se en skymt af dig.] —

    27. Lördag. Vackrare väder. Arbete med Homerus. Skref i denhär dagboken i lusthuset, der det var mycket trefligt att sitta. Om aftonen for jag i båt till staden, så att ingen menniska visste af det. — I Lithéns trädgård. Der ville flickorna ut att ro, men det gick om intet. „Nu är hon ledsen, — inte talar jag om dig.“ — Vi suto på kägeltrappan. „Få se om det inte blir någon historie af det här igen.“ — Om helsningen då vi kommo från Kerrmans, hvilken jag inte mindes. — Rädisor. — Franz Lithén hemkommen. [Rosalie är så rolig då hon bryr Mathilda.] —

    28. Söndag. I kyrkan, dit jag första gången i sommar kom i behörig tid. Neuman predikte, slarfvigt efter vanligheten. — Andestunder. — Broder Hindrik satt hos mig en stund på e. m; han tänkte simma, men lät afråda sig. Vi spatserade i trädgården. „Jag tycker inte NyCarleby är sig rätt likt nu mer, sade han; jag tycker det är så tråkigt.“ — „Du sjelf gör dig tråkig, bror.“ —
    Hos Bergers var Caffe, och dit gick jag kl. 6 aftonen. Der var muntert och roligt. Jag berättade, huruledes Blanken blef perplex, då han fick nys om min hemliga färd till trädgården. — „Din skål.“ — Vi spatserade ut till den trefliga andra sidan, plockade blommor etcet. (Elater cruciatus af Tant Emelie) — På den färden fingo flickorna en hemlighet att hviska om, åt hvilken vi hade mycket roligt. — På hemvägen följde oss flickorna, fastän det smått regnade. —

    29. Måndag. Slöt i dag 4 Rhapsodien i nIlas, 544 verser lång. Ephemerer. — Logren är hemkommen; har varit på Kudnis på en kort visit — hemma satt jag med Mamma och pratade. Blanken och Sophie voro ute. [I Lithéns trädgård var någon. Ständigt drogos mina ögon dit. Till hvem der?] — säg mig det, min gosse! —

    30. Tisdag. Bjudning till middag hos Turdins och caffe hos Mauritz Nordqvist. Tänkte refusera begge, men antog dem emedan Mamma önskade det. — Till Turdins.  Middagen var för Borgström. Der var kommen en ung dam, Mamsell Strömer; tycks vara en rätt hygglig flicka. Till Lithéns kl. 4 e. m; skrattade der en stund. Så gingo Blanken och jag till Länsman Nordqvist. Visiten var temmeligen massiv och hvad man kallar klassisk. Vi kommo kl. ½ 7, fingo caffe ändå, ty värden är en stor caffedrinkare. En originell man och en dito hustru, hvilken sannerligen var som kakelugnen. Allt annat derefter. Men det är synd att skratta åt folk. — Egenskapslek och 5 kort med unga damer der. Sophie Olsson myste på mund, tyckte visst om sig i sin svarta domino. — I täppan. En ung dam, Mamsell Hellberg. — Bort kl. 9. — In till Lithéns, der vi med flit glömt våra paraplyer. Der suto vi i ring kring brasan och firade den en stund. Flickorna L. följde oss till Wahlbergs port. —
    Slut på Junius, den sköna Sommarmånaden.