Den katastrof, som drabbat
staden och dess till c:a 1250 personer uppgående befolkning var som vi sett
fruktansvärd. Man kan föreställa sig stadsbornas förtvivlan
under den fasansfulla natt de upplevat. Morgongryningen den 13 jan. måtte
ha känts ovanligt grå och tung för de redan tidigare fattiga och
nu helt utblottade människorna.
Stadens myndigheter stod såsom
nämnts inför svåra problem. Åtgärder måste med
det snaraste vidtagas för utspisning, beklädnad och inkvartering av
de husvilla. Till de sistnämnda hörde även myndigheterna, som till
en början fick nöja sig med provisoriska lokaler av olika slag.
Efter
branden höll rådhusrätten och magistraten till en början
sålunda till i prostgården, dit många av stadsborna tagit sin
tillflykt. Först i okt. 1859 flyttade de till handl. Alfred
Häggbloms nybyggda gård på den nyreglerade tomten nr 47,
där salen upphyrdes för 29 rbl. För år 1868 upphyrdes en
sal, tambur och en kammare av änkefru Elisabeth Ölund för 200:mk.
I hyran ingick nödiga möbler.36) Senare hyrdes rum hos handl. P. Aug.
Lybeck under flera år, tills magistraten och rådhusrätten
efter elementarskolans avveckling inrymdes i den förutvarande skolbyggnaden.
Postkontoret
inhystes hos f. postiljonen C. Hammarlund i gården nr 81 [F.d. Håkan
Wenelius och Reguel. Lindén (osedvanligt lyckad renovering i mitten på
sjuttiotalet) vid korsningen Gustav Adolfsgatan-Källbackgatan.] och senare
i sjömannen Carl Björkmans gård nr 87. [Tarvos/Karl-Erik Blom
i korsningen Mathesiusgatan-Källbackgatan.] Apoteket öppnades provisoriskt
i Ölund-Benzelstjernska huset på tomten nr 131 väster om älven
(senare nr 105). Apoteket var länge sämre försett än ett dugligt
skeppsapotek, ty apotekare Nils Malmberg hade endast hunnit bärga de dyraste
och lättast transportabla eteriska oljorna och kemiska preparaten. 37)
Tullkammaren fick rum hos tullförvaltaren P. J. Falck i
gården nr 117 [Övergaard/Sjöskog]. Viktualiehandl. J. Häggblom
fick i uppdrag att hålla gästgiveri och hästar i krukmakaren G. H.
Löfgrens gård nr 91 [Erik Sund, korsningen Karleborgsgatan/Källbackgatan,
liksom tidigare mot 50 rbl i årslön och halva gårdshyran.
Invånarna
fick efter branden rum dels i de kvarvarande husen och stugorna, dels i de kringliggande
byarna och gårdarna, såsom tidigare nämnts. På Kuddnäs
bodde sålunda under sommaren 14 familjer.
Den 16 jan., medan askan
ännu glödde bland husgrunderna, hade magistraten sitt första protokollförda
sammanträde efter branden. Närvarande var borgmästare Montin, rådman
J. A. Lybeck och f. rådmannen C. J. Serger med handl. A. G.
Olson som adjungerad. Protokollet är ofullständigt och visar, att magistraten
ännu ej riktigt fungerade. Man var tydligen tveksam om, huruvida staden överhuvudtaget
skulle återuppbyggas. En flyttning av staden till något ställe
med god hamn synes ha varit påtänkt. Som lämpliga platser nämndes Karvat by i Oravais, Storösund i Kantlax by och Monäs
sund i byn med samma namn i Munsala. Erbjudanden hade redan hunnit tillställas
borgerskapet att flytta över till Jakobstad och Vasa. Redan den 15 jan. hade
sålunda lektor G. Z.
Yrjö-Koskinen (f. Forsman) i Jakobstad tillställt tidningen Suometar ett brev, vari han förmodade, att Lapuan-Joensuu,
som han kallade Nykarleby, aldrig mera skulle bliva en stad. Det vore även
bäst, om man ej ens försökte göra den till en sådan.
”Kuuluu ehkä kovalta, kun tautiin langennutta tuomitaan kuolewaksi.
Mutta jos kuolema kuitenkin on wälttämätön, jos se on uuden
elämän alkeheksi tarpeellinenkin, onhan silloin parasta, että tuomiosanat
aikanaan lausutaan.” Kokkola, Pietarsaari och Joensuu låg för
nära varandra enligt Yrjö-Koskinen. I synnerhet de två senare
hade legat i vägen för varandra. Då Jakobstad brann 22 år
tidigare, hade det varit fråga om att flytta staden till Joensuu. Det blev
ej så, och det var bra, ty Jakobstad hade en utmärkt hamn, medan Joensuus
hamn var utomordentligt dålig. Joensuu var även en mindre stad och
dess utrikeshandel synnerligen obetydlig. Om dess tjärhandel hade det alltid
sagts, att om man råkat behöva lastfyllnad, har man betalat vilket
pris som helst, men däremellan har man ej betalat just någonting. Likväl
hade Joensuu alltid legat i vägen för Jakobstad och alltid kunnat prångla
ut varor, som varit på ankommande, till denna stad.
Ett gammalt, hedervärt
bruk var, att man ej fick tala illa om en avliden. Men sant var, att Joensuu ej
mera skulle bliva en stad vid sidan om Jakobstad, om man även försökte.
Av Jakobstad kunde det däremot bli en duglig stad, om Joensuuborna flyttade
dit. Stadens läge var visserligen osunt och den inre hamnen hade redan grundat
upp så att större fartyg ej kunde gå in där. Om mera folk
och verksamhet skulle komma till staden, var det också troligt, att träsken
skulle dikas ut och hamnen muddras upp. Den kommunala andan var visserligen dålig
i Jakobstad och knappast bättre i Joensuu, men om städerna förenades,
skulle det i Jakobstad uppstå tävlan, livligare verksamhet och drift
och större frihet. Kanske rådhusbyggnaden då även kunde bli färdig! Åtminstone skulle bildningstörsten
vakna i i denna större stad och breda ut sig även till landsbygden,
som nu var synnerligen rå (”kovin raakamainen”).
Yrjö-Koskinen
hoppades, att ”Joensuulaiset” själva skulle förstå fördelen
av detta. Han trodde fullt och fast, att om ett par tre köpmän flyttade
därifrån till Jakobstad, måste hela staden följa efter.
Till en början skulle man då ha två borgmästare, två
läkare, vilket var mycket behövligt, två apotek o.s.v. Av de två
lägre elementarskolorna skulle det bli en med tre lärare. Detta bevisade
enligt Yrjö-Koskinen, att saken var möjlig att genomföra.38)
Yrjö-Koskinens
artikel väckte stor förtrytelse, kanske ej så mycket bland Nykarlebyborna
själva, som hos Z.
Topelius i Helsingfors. Det var förklarligt om Nykarlebyborna ej
orkade reagera genast. Yrjö-Koskinen visste, att man efter branden var mycket
pessimistisk i Nykarleby och att borgmästaren själv skulle ha förklarat,
att staden omöjligt kunde hämta sig. Han skulle t.o.m. ha lovat att
göra vad han kunde för att man ej ens försökte bygga upp den
igen. Guvernören skall ha varit av samma åsikt liksom en hel del stadsbor.39)
Yrjö-Koskinen tyckte sig sålunda ha medhåll från stadsborna
själva. Topelius däremot gick till ett ursinnigt angrepp mot honom.
Bara tanken på att låta hemstaden försvinna för all framtid
var Topelius förhatlig. Den 27 jan., tio dagar efter det att stadens fäder
beslutit återuppbygga densamma, publicerade han i Helsingfors
Tidningar sin berömda uppgörelse med Yrjö-Koskinen: ”Bör
en finsk stad gå under?”40)
Innan ännu den aska kallnat,
skriver Topelius, vilken är allt, eller nästan allt, som återstår
av en olycklig stad, hör man en röst från dess närmaste grannstad
förklara dessa glödande ruiner ovärdiga att åter uppstå,
- råda det förhärjade samhället att låta stryka sitt
namn från Finlands karta och flytta till grannen, emedan där vore en
affär att göra!
Arvingarna brukar dock, fortsätter Topelius,
ej tala om affärer innan den sjuke är död; man dröjer med
bouppteckningen åtminstone tills dess man med säkerhet vet, att den
hårt slagne uppgivit andan. Här är det långtifrån
avgjort, menar Topelius. Ännu återstår 1200 människor, som
ej kan förnekas sin mänskliga rätt att älska den plats, där
de är födda och där deras fäder levat och verkat i mer än
två århundraden. Dessa människor är ursäktade, om de
ej, så strax åtminstone, kan uppskatta den utomordentliga vinsten
av en affär, som berövar dem det enda, vilket ännu återstår
dem som samhälle, hoppet om en framtid.
I själva verket återgår,
skriver Topelius, Yrjö-Koskinen i sin tankegång till 15- och 1600-talens
visa åsikter om näringarnas upphjälpande, då som bekant
det ena påbudet efter det andra utkom, att de eller de städerna borde
upphöra och deras invånare förflyttas till grannstäderna
för att upphjälpa dessa, påbud som lyckligtvis varje gång
visade sig vara lika maktlösa som orimliga. Yrjö-Koskinen hade ej märkt,
att åsikterna betydligt förändrat sig, och att Finland numera
tvärtom ansågs ha för få städer. Att utstryka en stad,
vore det också en av de minsta, det var att på samma gång utstryka
ett av dess civilisationselement och lämna ett tomrum, som ej kan fyllas
genom att någon annan stad möjligen exporterar några hundra tunnor
tjära eller tolfter plankor mera om året.
Yrjö-Koskinens
resonemang var enligt Topelius ett utslag av småstadsjalusin. Efter att
ha kastat en blick tillbaka på städernas och rivalitetens historia,
konstaterar han, att alla de österbottniska hamnarna, Kaskö undantagen,
lider av uppgrundning. Nykarlebys hamn var rymlig nog och lika djup och tryggad
som Jakobstads, men inloppet var svårt och bildade ett S. Orsaken var ett
grund, som sköt ut från Sandörns holme åt väster, men
detta grund med 18-30 fots vatten tätt vid sidorna, stod nu knappt mera än
1/2 fot under havsytans medelhöjd och skulle till följd av landhöjningen om 20 år stå ovanom vattnet. Med en genomgrävning av detta grund,
4 à 500 alnar, vore inloppets största svårighet undanröjd,
menar Topelius.
Yrjö-Koskinens ringa uppskattning av Nykarlebys handel
var enligt Topelius även obefogad. Ännu tills dato lämnade staden
5 eller 6 andra sjöstäder ett gott stycke efter sig. Det var sant, att
handeln och lästetalet avtagit under de tjugo senaste åren, men detta
berodde på allmänna orsaker och gällde även Vasa, Gamlakarleby
m.fl. städer. Särskilda orsaker hade även bidragit. Åren
1836-1842 hade Nykarleby olyckan att förlora dyrbara fartyg och se några
av sina största handelshus ramla, medan andra, skrämda av olyckorna,
drog sig tillbaka ur rörelsen.
Detsamma kunde gälla andra städer,
t.ex. Jakobstad. Topelius medgav dock, att med större endräkt och allmänanda
hade förlusterna i Nykarleby ej blivit på långt när så
kännbara.
Topelius hänvisade även till att under Krimkriget
[1853—56] trafiken i Nykarleby varit en av de största i landet och att
staden f.n. hade tre skeppsvarv på Alörn.
Nykarleby hade även ett bättre handelsläge än Jakobstad såsom
beläget 3 verst norrom mynningen av inlandets betydande livsåder, Lappovägen,
och 5 verst söderom mynningen av Vasa läns andra flod. Jakobstad däremot
låg ½ mil på sidan om stora kustvägen. Nykarleby hade
följaktligen ett för handeln vida förmånligare läge.
Topelius
menade, att de båda städerna borde kunna begagna sig av sina naturliga
resurser bättre än genom att ägna sig åt småstadsgnabb.
Jakobstad borde utnyttja den kringboende befolkningens slöjdfärdighet
till att anlägga industrier, Nykarleby åter den mäktiga älven
med dess tre forsar till blivande fabriksanläggningar.
Skalden gjorde sig även lustig över Yrjö-Koskinens namngivning
”Lapuan Joensuu”. Denna benämning var enligt Topelius okänd
även bland nejdens finnar. Han slutar med en förhoppning, att andra
landsmän skulle mildra stadens sorgliga lott med vänligare önskningar,
och att dess invånare själva genom endräkt, mod och förtröstan
skulle visa sig värdiga en lyckligare framtid.
Yrjö-Koskinen dröjde
en månad med sitt svar. I detta fritog han Jakobstadsborna från att
dela hans åsikter. Han trodde fortfarande inte, att Nykarleby mera skulle
bli en stad, men möjligen en köping. Han gör sig rolig över
Topelius funderingar om forsarna i älven och fabrikerna kring dem. Yrjö-Koskinen
hade dittills ej hört något annat nämnvärt om denna å
än att man fick goda abborrar genom mete utanför Kuddnäs. ”Dessa
abborrar sända många hälsningar till hr Z. T. och lova stanna
på sin plats, även om staden försvinner.” Detta var den enda
tröst Yrjö-Koskinen kunde ge Topelius, ty med bästa vilja kunde
han ej göra en stad av Joensuu. Om kronan beviljade ett större byggnadslån,
kunde det visserligen bli någonting liknande en stad, men inte mera. Men
Kronans medel var landets och folkets och fick ej användas till att förnya
varje by, som förstördes genom vådeld. I detta fall skulle pengarna
ej ha någon annan verkan än vad som skulle ske även utan dem,
nämligen att Nykarleby skulle bli en köping. Ingen skulle sedan förbjuda
någon att bo där, ej ens hr Z. T., om han ock ville flytta dit
med hela Helsingfors Tidningar. [Y-K tycks ha haft en rätt vass penna.]
Sin
benägenhet att kalla Nykarleby för Joensuu förklarade Yrjö-Koskinen
med att finnarna än kallade staden för Joensuu och än för Nyykaarlepyy. Men då det sistnämnda lät fult på finska,
hade han försökt undvika detta namn, vilket f.ö. påminde
om ”pyystä maailman lopulla”. Ordet Lapuan hade på
senare tid fogats till Joensuu för att skilja det från Pielis-Joensuu i Karelen!41)
Det var således ej mycket annat än smädelser
Yrjö-Koskinen hade att komma med i sin replik. Värre var, att han i
Helsingfors försökte påverka senaten i samma riktning. Långt
senare återkom Topelius till denna tid. ”När Nykarleby brann”,
skriver han, ”gjorde grannstaden Jakobstad vad den förmådde för
att utplåna sin olyckliga medtävlare från Finlands karta. Förslaget
vann anhängare i senaten; man lät förnimma, att de två städerna
lågo för nära varandra och att en förening låge i bådas
intresse.” Topelius använde sin bekantskap med senatens ledamöter
för att förhindra detta. Hans försvar i Helsingfors Tidningar för
Nykarlebys tillvaro ”föranledde från Jakobstad den spetsiga anmärkningen,
att nog kunde ju 'Kuddnäs smöret' försäljas även i sistnämnda
stad”. Resultatet blev, att Nykarleby fick 25.000 rubel av staten i byggnadshjälp
och att staden fick leva. Topelius tillägger: ”Kanhända var detta
icke statsekonomi; kanhända var det lokalpatriotism; men tolv år senare
kom folkskoleseminariet och blev ett nytt argument för stadens tillvaro.” 42) |