Medan denna polemik om stadens vara eller icke
vara ännu pågick i tidningspressen, hade Nykarlebyborna redan
fattat sitt beslut. Den 17 jan. sammanträdde borgerskapet för
att dryfta frågan om stadens återuppbyggande. Allmänna
meningen var att så skulle ske. Från grannstäderna förelåg
som vi sett uppmaningar att flytta dit, men borgerskapet var tveksamt.
Redan den 13 jan. hade den tidigare nämnda undsättningskommittén
tillsatts under ledning av kyrkoherde Kristoffer Kullman och med
borgmästare Montin, rådmännen J. A. Lybeck, Alb.
Dyhr och C. W. Sundström samt ett antal representanter för
borgerskapet, hantverkarna och arbetsfolket i staden som medlemmar. Den
18, 19 och 20 jan. höll rådhusrätten och magistraten de
tidigare anförda undersökningarna rörande brandens uppkomst.
Den 21 jan. sammanträdde borgerskapet på nytt och beslöt
nu anhålla om reglering för att bygga upp staden med utvidgning
åt öster och norr. Saken skulle dock ytterligare övervägas,
innan definitivt beslut fattades. Att flytta staden ansåg man vara
omöjligt med hänsyn till den kvarstående kyrkan, skeppsvarven,
upplagsplatsen vid Åminne m.m. Man framhöll, att Jakobstad
och Vasa visserligen inbjöd ”de förmögna och verksamma”
att flytta dit, men däremot var man mindre angelägen om de många
fattiga, vilkas små förvärvskällor och kvarstående
boningar var fästade vid orten. ”Slaget var hårdt, men
modet är icke fälldt och will Gud, skola wi ännu hafwa
en bättre framtid.” 43)
Detta var den allmänna åsikten. En stark uppmuntran fick stadsborna
genom den tidigare nämnda gåvan från kejsaren om 5000
rbl s:r. Optimismen bland allmänheten ökade märkbart på
grund av den välvilja och det intresse ”den älskade Monarken”
visat. Man började nu alltmera längta efter reglering för
att kunna uppköpa material och bygga under våren.
En viss tveksamhet rörande återuppbyggnaden förefanns
dock som vi sett till en början hos stadens myndigheter och säkerligen
även bland den stora allmänheten. Den 2 febr. gav emellertid
magistraten, bestående av borgmästare A. W. Montin och rådmännen J. A. Lybeck, A. Dyhr, M. Sandström och C. W. Sundström, jämte borgerskapets 12 äldste
efter ytterligare prövning av saken definitivt i uppdrag åt
rådmännen Dyhr och Sandström att hos generalguvernören
över Finland anhålla om reglering av plan för staden och
dess återuppbyggande, ”så framt sådant sig göra
låter”.
Beslutet väckte ny optimism bland stadens invånare. Redan
i slutet av febr. kunde Nykarlebyköpmännen dementera en uppgift
i ÅU [Åbo Underrättelser], att de flesta av dem vore
ruinerade efter branden. Trots stora förluster hade alla de äldre
handelsfirmorna kunnat fortsätta sin verksamhet. Något fallissement
var ej heller att motse bland dem, men däremot nog bland några
yngre köpmän, som redan före branden var på obestånd
(Westlin, Gottleben). 44)
En mängd små provisoriska byggnader hade såsom tidigare
nämnts redan rest sig på ruinerna. Lantmätare O. W.
Kjellman var sysselsatt med att avfatta terrängen på en
karta och trodde sig bliva färdig med detta till slutet av mars.
Redan i början av denna månad visste man, att arkitekt C. A.
Edelfelt fått i uppdrag att reglera den nya stadsplanen. Man väntade
honom till staden så snart Kjellman fått sitt arbete klart.
Då stadsborna nu var eniga om att staden skulle återuppbyggas
och slädföret som bäst tillät transporter av sten
och byggnadsvirke, levde man i hopp om att staden redan under sommaren
skulle börja resa sig ur askan till en bättre framtid. ”Förhjelpe
oss härtill, näst Guds bistånd, endrägt, mod och
den nya, mångdubblade drift, hwilken nöden framkallar i små
som i stora samhällen och hwilken utgör deras redbaraste kapital”,
skriver den 6 mars en korrespondent från staden. 45)
Tveksamheten och oron var dock fortfarande stark bland stadsborna. Ännu
1870 förnams en återklang av diskussionen om stadens eventuella
flyttning i samband med att magasinerna vintern 1870 flyttades från
Åminnet till Andra sjön.
”Således kommer då ett av de största obotfärdigas
förhinder, varför Nykarleby stad efter branden 1858 icke kunde
flyttas till Oravais invid havsstranden att försvinna”, skriver
lär. J. Kaldén (”Nabopolassar”) den 1 febr. 1870. 46) ”Många
finnas”, fortsätter han, ”som ännu anse, att ett stort
misstag blifvit begånget därigenom att så ej skedde”.
Kaldén själv ansåg dock att stadens läge i Lapuanjokis
välodlade och tätt befolkade floddal, där strandvägen
och vägen från Lappo grenar sig i flera genom Kauhava, Yli-
och Alahärmä samt Jeppo gående vägar, var vida förnämligare
än Oravais läge. Genom sistnämnda ort gick endast strandvägen.
På denna plats skulle staden sålunda ha förlorat ej blott
sin handel med ovannämnda församlingar utan även med Nykarleby
socken, vars handel då hade flyttats till Jakobstad. Nykarleby hade
fått sin handel begränsad endast till Munsala och Oravais kapell.
Flyttningskostnaderna och jämnandet av den nya stadsplanen skulle
även blivit för stora och svåra påfrestningar. Stadens
mindre bemedlade invånare hade ej mäktat deltaga i dem, varför
de skulle ha kvarstannat på den gamla platsen som fiskare, torpare
och inhysingar. En stad i Oravais hade sålunda bildats av några
köpmän, skeppare och tjänstemän. Det hade m.a.o. blivit
en stad utan befolkning, ”och vad hade väl det varit för
ett missfoster till stad och vem skulle betalt de kommunala utskylderna
?”
Men varför flyttade man ej till Jakobstad, som liksom Vasa erbjöd
sig att taga emot Nykarlebyborna? Det hade dock, menar Kaldén i
anslutning till Topelius, varit ”ett oerhört faktum i finska
historien”, om en stad spårlöst försvunnit. Det bästa
hände därför, då Nykarleby stad uppbyggdes på
sin gamla grund ”med sitt härliga läge, där Nykarlebyälven
gör en sakta krökning, med höga, gröna och lövrika
stränder och en fors, som ganska storartad under höst- och vårfloderna
i icke ringa grad nu gör stället romantiskt och i en framtid,
då Finlands folkmängd ansenligt hunnit förökas och
fabriksverksamhet blivit lönande, vore passande för fabriksanläggningar”,
skriver Kaldén.
En del utflyttningar förekom dock. Bland de borgare, som efter branden
uppsade sitt burskap och flyttade från staden har vi skomakarmästaren Anders Johan Kronström 47), som erhållit burskap
den 4 okt. 1852 och uppsade det den 7 april 1858. Han flyttade med sin
familj till Jakobstad. 48) En annan var sjökaptenen, handl. Christian Wennerholm, som vunnit sitt burskap som skepparborgare
redan 1819 och som handlande 1852, och nu uppsade det samma dag som Kronström.
Han förklarades fri från all borgerlig förbindelse till
staden och från ledamotskapet i stadens sjömanshus direktion
och som en av stadens äldste. Den 15 nov. 1858 uppsade handl. Hans
Holmström sitt burskap och flyttade som av det föregående
framgått, till Vasa 1859. Skepparen Anders Söderlund, som 1855
vunnit burskap i staden, uppsade detta den 22 dec. 1860, sedan han behörigen
fullgjort sin borgarplikt. Han förklarades fri från sin burskapsförbindelse
efter ett halvt år. 49)
I väntan på att regleringen skulle beviljas sammanträdde
magistraten och borgerskapet på nytt den 7 april för att besluta
om principerna för återuppbyggnaden.
Magistraten föreslog, att de förra gårdstomterna med
å dem kvarstående hus och byggnader skulle inlösas av
staden. För detta ändamål skulle tomterna indelas i klasser
och byggnaderna åsättas vissa värden. Efter läge
och beskaffenhet skulle de indelas i tre klasser. Sedan tomter enligt
den nya stadsplanen blivit sålda till en så stor vidd, som
motsvarade stadens förra plan, skulle medium av det för varje
försåld aln² betalda priset uträknas. Detta medelpris
skulle sedan gälla som lösen för varje aln² jord av
II klassens tomter. I I klassen skulle per aln² erläggas 1½
gång mera och i III klassen endast ½ av medelpriset för
II klassens jord.
Detta förslag godkändes av borgerskapets äldste såsom
”naturligast och med billighet öfverensstämmande”.
Även gårdsägarna godkände förslaget, utom viktualiehandlandena
Per Adolf Lindskog och Robert Ahlqvist, som inlämnade skriftliga
andraganden. Den förre ansåg att alla stadens tomter för
närvarande var av lika beskaffenhet och värde, varför de
borde värderas efter ett pris efter kvadratfamn, men inte mark mot
mark. I annat fall förklarade sig Lindskog belåten med samma
betalning för tomten som den vid den kommande auktionen utfallande
auktionsskillingen. Om borgmästaren åter fann för gott
att låta samtliga gårdsägare rösta, så borde
röstetalet ej beräknas efter utskylderna utan endast man mot
man.
Ahlqvist åter anhöll om att få behålla sina tomter
nr 85, 64 och 65, ifall de vid en kommande reglering skulle bli bestämda
för enskilt bebyggande. I så fall skulle Ahlqvist själv
reglera och bebygga desamma i enligt med den nådiga föreskrift
H.K.M:t skulle komma att meddela. Arealen av Ahlqvists tomter utgjorde
13.136 kvadratfot och torde således vara tillräcklig för
en tomt i ”vår nya stad”. Han protesterade mot varje olaga
intrång i sin rätt och förklarade, att han ej avstod sina
tomter till annat än gata, torg eller annat stadens allmänna
behov. Även i detta fall påyrkade han besiktning och värdering
av ojävig auktoritet, såväl av marken som av de därå
genom försynens skickelse och hans egna ansträngningar från
lågorna räddade byggnader.
Skomakaråldermannen Anders Johan Thulin förenade sig med Ahlqvist.
De övriga gårdsägarna och borgerskapets äldste anhöll
däremot, att något avseende på vad Ahlqvist och Lindskog
”skällöst” anfört ej måtte fästas.
Magistraten beslöt därför följande:
Stadens förra gårdstomter skulle efter deras läge och
beskaffenhet samt därav föranledda högre eller lägre
värden före branden, för inlösen indelas i tre klasser.
Lösen för tomterna skulle beräknas efter kvadratinnehållet
och bestämmas enligt det ovannämnda förslaget.
För värdering av de kvarstående enskilda personer tillhöriga
hus och byggnader, som skulle inlösas till staden, - därest
ägarna ej hellre åtnöjdes med skälig flyttningshjälp,
skulle en värderingskommitté tillsättas. De nya tomterna
skulle strax efter det reglering och utpålning av stadsplanen försiggått,
försäljas på offentlig auktion. Till förekommande
av tidsutdräkt finge besvär ej anföras mot kommitténs
värderingsåtgärder och beslut.
Gårdsägarna valde därefter följande ledamöter
till nämnda kommitté:
Possessionaten [godsägaren], välborne O v. Essen,
handlandena, rådman J. A. Lybeck och G. M. Hedström,
lands- och stadsfiskalen J. H. Forssén, skepparen C. A.
Synnerberg, färgarmästaren M. Wahlberg och lotsen J. Jakobsson.
Dessa utsåg till ordf. possessionaten v. Essen. Till suppleanter
utsågs apotekaren N. Malmberg, rådmännen M. Sandström
och C. W. Sundström, handlandena C. E. Ekholm och A. Granholm
samt lotsen J. Jungell och sjömannen C. Björkman, vilka näst
efter de kommitterade erhållit de flesta rösterna. 50)
Rådmännen Dyhrs och Sandströms uppvaktning hos myndigheterna
i Helsingfors resulterade jämte Topelius tidigare nämnda aktioner
snabbt i ett för staden positivt beslut. Staden skulle återuppbyggas,
och länsarkitekten Carl Albert Edelfelt, som blivit högvederbörligen
förordnad att upprätta planen till stadens reglering och återuppbyggande,
anlände den 15 april till Nykarleby. Edelfelt hade redan ett förslag
till ny stadsplan klart i form av en konceptkarta, som han ovannämnda
dag företedde för magistraten och borgerskapets äldste.
Sedan en del ändringar utvisats på kartan, godkändes förslaget
till den nya stadsplanen.
Den 27 april samlades magistraten och stadens äldste på nytt.
Det hade nu visat sig, att en del svårigheter uppstått vid
planeringen och utstakningen på marken av gatorna enligt den nya
stadsplanen. Man beslöt därför att hos Edelfelt föreslå
en ändring av planen enligt följande:
1. Tomterna nr 1 och 27 på konceptkartan skulle i likhet med nr
28 och 6 bliva endast 75 alnar breda.
2. Tomterna nr 79, 80, 81 och 82 kunde utstakas norr om och i sammanhang
med tomterna nr 85, 86, 87 och 88, och sålunda, jämte tomterna
nr 78 och 83 ävensom nr 103, 104, 105 och 130 begränsas av Norra
staketgatan.
3. Nedre gatan på östra sidan av älven skulle med bibehållande
av den förra gatans västra del, dragas så att den fortsatte
norrut och sålunda komme att utgöra gata mellan de föreslagna
tomterna för arbetsklassen (d.v.s. på Källbacken).
Därjämte skulle man anhålla hos arkitekt Edelfelt, att
han ville hos H.K.M:t i underdånighet föreslå, att de
två kvarter, som utgjorde stadens nordöstra hörn och enligt
förslaget komme att bestå av tomterna nr 70, 72, 74, 76, 79,
80, 81, 82, 85, 86, 87 och 88, vartdera finge fördelas i åtta
tomter och stadens mindre bemedlade invånare sålunda beredas
tillfälle att bebygga dem. 51)
I maj hade Edelfelt sin plan för regleringen färdig. Planen
upptog 36 kvarter, delade i 149 större och mindre tomter. Den förevisades
borgerskapet och dess tolv äldste samt en mängd av stadens övriga
invånare vid en allmän rådhusstämma den 14 juni.
De församlade yttrade härvid den enhälliga önskan,
att magistraten hos H.K.M:t i underdånighet skulle anhålla
om planens nådiga fastställande. 52)
Vid samma stämma beslöt man uppdraga åt magistraten att
hos H.K.M:t anhålla om tillstånd till ägoutbyte med Nykarleby
kyrkoherdeboställes ägor. Kyrkoherde Kullman och Nykarleby sockens
samtliga hemmans- och lägenhetsinnehavare hade vid allmän stämma
den 5 april förklarat sig villiga att mot vederlag upplåta
den mark från boställets ägor, som ingått i den
nya stadsplanen vid regleringen.
Någon ersättning för grundmurar samt stenläggning
av gårdsplaner och gator skulle ej erläggas till ägarna.
De fick däremot rätt att föra bort såväl grundmaterialet
som stenläggningen, med skyldighet att fylla sålunda uppkomna
gropar. Innan planeringsarbetet företogs, skulle grundvallsstenar
och grus föras bort, vid påföljd att sagda fyllningsämnen
annars tillföll staden.
Den 1 juli 1858 valde borgerskapets 12 äldste och gårdsägarna
en byggnadskommitté. Dess uppgift var att förvalta
de understöd och lånemedel för planering och reglering
samt uppförande av allmänna och enskilda byggnader, som av H.K.M:t
skulle komma att anslås. Den skulle också övervaka den
byggnadsskyldighet, för vilken understödet erhållits samt
i allmänhet tillse att den byggnadsordning, som komme att fastställas
för stadens och för privata byggnader, trädplanteringar,
gators öppnande och planerande m.m., skulle behörigen iakttagas.
Gårdsägarna och envar av borgerskapet ägde att genom
en valsedel bland fyra av stadens tjänstemän, handlande och
hantverkare utvälja en ordf. och en viceordf. i kommittén.
Till ledamöter och ledamotssuppleanter skulle likaså genom
omröstning utväljas två tjänstemän, sex handlanden
och fyra hantverkare, av vilka magistraten skulle utnämna till ordf.
den, som erhållit de flesta kallelserösterna och till viceordf.
den, som erhållit rösten näst efter denne samt till ledamöter
och suppleanter åtta av dem, som därtill erhållit största
antal röster, så att fyra med de flesta rösterna blev
ledamöter och de övriga suppleanter.
Sedan tullförvaltare P. J. Falck för sjukdom och trägna
tjänstegöromål avsagt sig allt deltagande i kommittén,
valdes till ordf. apotekare N. Malmberg, till Viceordf. skepparen
C. A. Synnerberg och till ledamöter provincial- och stadsläkaren J.F. Blank, handlanden E.A. Waselius och A.G. Olson samt
skomakarmästaren H. H. Garbén. Till ledamotssuppleanter
valdes handlandena A. Granholm och G. M. Hedström,
färgerimästaren M. Wahlberg och bagarmästaren C.A.
Knape.
Magistraten fick vid denna tid en kraftig förstärkning i den
unge handl. Carl Adolf Fredrik Grundfeldt,
som av guvernören befullmäktigats att vara rådman efter
rådmannen Adolf Hammarin d.y., som avlidit under en badresa i Karlsbad
den 12 aug. 1857. Grundfeldt avlade tro-, huldhets- och tjänste-ed
jämte domared den 28 juni 1858 och var första gången med
i magistraten den 12 juli s.å. 53)
|