Räntan på seminarielånet från år 1872, c:a 3.600 mk per år, var såsom av det föregående framgått jämte underhållet av seminariebyggnaderna en tung börda för stadens budget. Gång på gång upptogs därför frågan om huru denna börda skulle kunna minskas eller avlyftas. Det avgörande initiativet till frågans lösning togs under borgmästare Wilanders sista år i staden, men kom att fullföljas under den period, då staden saknade borgmästare. Den närmaste orsaken till att saken nu igen togs upp var att de hyresmedel, c:a 2.500 mk, som staden uppburit för seminariebyggnaderna, skulle upphöra att utbetalas den 7 april 1885. Ett av rådhusstämman tillsatt utskott hade därför föreslagit, att två deputerade skulle utses för att avresa till huvudstaden och till K.M:t ingå med en petition om förlängning av tiden för hyresmedlen samt om deras förhöjning för framtiden till 3.600 mk. Skulle kronan befinnas vara villig att övertaga samtliga av staden uppförda seminariebyggnader mot avskrivande av seminarielånet, borde denna utväg att reglera saken företrädesvis väljas. De deputerade skulle förses med öppen fullmakt att efter bästa förstånd handlägga ärendet.

Då rådhusstämman sammanträdde för att avgöra saken den 14 juni, hade Wilander redan avgått som borgmästare. Rådman Carl Nylund satt därför som magistratens ordförande med rådman E. A. Waselius och särskilt adjungerade ledamoten, fabrikör A. J. Thulin som bisittare. Stämman var talrikt besökt och beslöt enligt utskottets förslag att utse tullförvaltaren O. Lindbohm och apotekaren K. H. Ekroos till deputerade.

Uppdraget genomfördes på ett framgångsrikt sätt. Redan den 20 jan. 1885 tillställdes guvernörsämbetet kejsarens bifall av den 18 (6) dec. 1884 med uppmaning att låta uppgöra köpebrev med staden. Den 14 febr. fick seminariets prodirektor, lektor Alexander Hellgren, anmodan från guvernören att upprätta köpebrev om överlåtande till staten av seminariets byggnader och tomtmark, d.v.s. 32, 33, 34 och 35 kvarteren i VI stadsdelen jämte den s.k. ”Residenspromenaden”, mot att staten övertog det återstående oguldna lånebeloppet om 50.449:73 mk. Skuldsedeln översändes till drätselkammaren och var denna tillhanda den 9 mars. 5)

Köpebrevet upprättades den 11 mars av förstärkta stadsfullmäktige i 5 punkter. Jämte den av staden den 30 jan. 1884 överlåtna gårdstomten utgjorde den till seminariet upplåtna marken sammanlagt 6558 tnld. Allt överläts nu till staten jämte kosthålls- och ekonomiebyggnaden, uppförd såsom tidigare nämnts 1873 av gran- och furutimmer i två våningar jämte uthusbyggnader, normalskolbyggnaden, uppförd s.å. av samma virke, likaså i två våningar under plåttak, en smedja, uppförd 1875 och en bastubyggnad, uppförd 1877 i grantimmer under pärttak. Köpebrevet godkändes av magistraten den 16 mars 1885 och fastställdes den 17 april s.å. av senaten.

För staden innebar det en stor lättnad att ha kommit ifrån affären med seminariet på ett hedersamt sätt. En formlig katastrof hade säkerligen inträffat, om det gått tvärtom så att hyresmedlem indragits och staden tvungits övertaga hela bördan av räntebetalningen. Någon minskning i uttaxeringen av skattemedel innebar bortfallet av seminarieräntorna dock ej, trots att drätselkammaren till en början föreslog en sådan. Magistraten ville i stället höja en del dittills, alltför knappa hyresbelopp.

Även för läroanstalten tedde sig situationen nu i ekonomiskt avseende ljusare än förut. Så snabbt gick det emellertid ej att komma ur den tidigare misären. De slarvigt uppförda byggnaderna vållade fortfarande stora besvär. En eldsvåda vintern 1886 blottade eländet ännu en gång. Den 8 febr. observerade en elev, som kl. 2 på natten var på väg till seminariet för att elda, att eld utbrutit i II klassens rum. Branden släcktes visserligen efter flera timmars arbete, men byggnadens undermåliga tillstånd blottades vid den följande rannsakningen inför magistraten. Det befanns, att man föregående dag eldat med 7 brasor i den kakelugn, där elden kommit lös, den första redan kl. 3 på morgonen och de sista på kvällen. Kl. 20 stängdes spjället och kakelugnen ar då brännande het. Ett par timmar senare mätte man + 12° C i rummet. 37) Vid en den 10 febr. förrättad inspektion av seminariet utreddes dock varken eldsvådan eller orsaken till byggnadens dåliga skick. Däremot upptog man till behandling den kristendomsfientliga hållning många av de utdimitterade lärarna intog.

Seminariet i slutet på 1880-talet. Z. Schalin.

Sedan staten övertagit det hela, fick man emellertid råd med reparationer och förbättringar, så att byggnaderna småningom kom i ett någorlunda tillfredsställande skick. Även brädfodring verkställdes liksom målning och tapetsering åtminstone i vissa rum. Eleverna borde alltså mänskligt sett ha haft större möjligheter att trivas — eller åtminstone att överleva med hälsan i behåll — vid seminariet i fortsättningen.

Med vårterminen s.å. avgick direktor Sundwall och flyttade till Ekenäs. Han ersattes med fil.mag., lektor Zacharias Schalin, som beklädde direktorsposten från sommaren 1886 till 1904. En del andra förändringar inom lärarkåren inträffade även vid denna tid. Till t.f. lektor i historia, geografi och pedagogik förordnades 1883 fil.mag. K. E. Wichmann, som den 8 jan. 1884 förordnades till lektoratet på prov och från 1885 som ordinarie. Den 8 jan. 1884 förordnades även folkskollärare K. F. Spolander till lärare vid Normalskolan. Två färgstarka och dugande personligheter hade med dem knutits till seminariet. De skulle på olika sätt komma att utöva ett starkt inflytande på stadens liv och utveckling under den följande tiden. Wichmann kvarstod till 1916 och Spolander till 1910. En stor förlust drabbade seminariet den 28 nov. 1889, då lektorn i matematik och naturkunnighet sedan 1878, Maximilian Strömberg, en begåvad, skicklig och allmänt omtyckt lärare, helt oväntat begick självmord. Först den 1 nov. 1893 kunde tjänsten efter ett par vikarier på nytt besättas med en dugande kraft, lektor A. Fr. Mennander, som blev ordinarie 1896 och sedan kvarstod till 1925. I juli 1890 avgick lektorn i svenska och finska Alex. Hellgren med pension och ersattes 1891 som vikarie med fil. dr. K. J. Hagfors, som 1895 utnämndes till ordinarie innehavare av tjänsten och sedan kvarstod till 1930.