Residenset
byggs
Med allmogen fick Werne dessutom särskilt bråk med avseende
å uppförandet av det s. k. residenset, vars namn ännu
kvarstår i „residenstomten“ eller platsen för seminariet.
Hauptmannen hade föreslagit, „att invid Carleborgs stad skulle
en kungsgårds byggnad uppföras väster om älven gentemot
staden, litet bättre inom än mitt för torget i närheten
av bron“, och ansåg han „att det skulle bliva mycket vackert
och reputerligt [ansett] mot staden.“
Sedan greven godkänt förslaget, begynte arbetet 1654, men ännu
år 1658 var „inredningen ofullbordad“, detta icke beroende
på byggnadens storartade dimensioner, enär hela antalet stockar
icke steg högre än till 800 stycken och då gårdsplanen
inom gårdshusen blott hade 54 alnars utsträckning, utan på
sättet för dess uppförande. Man var angelägen om,
att med så ringa omkostnad som möjligt och mest medels „knappt
ersatta bondeprestationer“ få byggnaden till stånd. Dessutom
mötte beständiga svårigheter för materials och hantverkares
anskaffande. Arbetet fortskred därför synnerligen trögt.
Werne förfrågade sig hos grevens kamrerare, om greven ville
själv bestrida omkostnaderna, eller om bönderna vore pliktiga
att bidraga till bygget med att „efter mantal eller rök anskaffa
och framföra nödiga bräder, tegel, näver, takved samt
dörrar och annat snickarverk“. Han anhåller därför
om speciell befallning, „ty eljes vinner jag intet därtill, eftersom detta folkslaget är tämligen hårdnackat“.
Bygget blev i själva verket rätt betungande för Carleborgs
grevskaps fattiga och även annars hårt beskattade allmoge.
År 1655 blev ett „svagt sädesår“ skriver Werne.
„Många hemman här befaras bli öde och mången
haver icke en enda penning i uppbördsboden. Bönderna akta icke
uppå varken gewaldigern [lägre tjänsteman vid polisen(?)]
eller drängen. Måtte ock den milde Guden lindra denna svåra
Aprilkölden, att man engång finge residensbyggningen under
tak. Här är i vinter icke framkört mer än tio timmerstockar,
ehuruväl över 200 ännu restera och jag däruppå
flitigt drivit haver, som här är mycket vånsamligt.“
—
Denna vår kom dock äntligen byggnaden under tak, men kunde
ej inredas tillföljd av brist på hantverkare och „tegel
från Sverige, ty bönderna här bränna sitt tegel illa.
Ont är det om både snickare och murare. Bräder kunna fås
i Pedersöre, 9 aln långa, tämligen tjocka, men förrän
de kunna hit bringas, kommer tolften på 17 eller 18 daler kopparmynt.“
Köpeavtal om brädleverans gjordes nu av Werne med en (Esse)
bonde, „men borgmästaren i Jakobstad tribulerade bonden och
förbjöd detta såsom otillåtet landsköp, varför
jag åter är hiskeligen fixerat med bräderna, ty här
i Nykarleby finnas inga och de i den här staden äro så
motsträviga, att man det icke ens kan uttala“.
År 1657 beställdes 2 glasmästare från Vasa, „såsom
bättre förfarne i konsten än deras glasmästare här
i staden, och tror jag Ers grevliga Nåde, ej därför vara
förbunden till stadens bönhasar, vilka visserligen nu givit
härå både munt- och skriftligt förbud, men jag vill
icke parera deras kommando. Ehuru jag icke tror mig behöva befrukta
deras stämplingar, ty världen är stadd i det onda, vill
jag mig dock förese och söka frid med dem här i Nykarleby,
så långt jag kan, allenast såvida att det gemena bästa
icke må taga nachdrag“.
Själv bodde Werne i staden, ehuru han klagar „att det bliver
mig överhövan dyrt“, beskattad som han blev av stadsborna.
„Jag har dock nu köpt av bönderna täljbräder,
för att jag med förste måtte få en våning
färdig. Men ännu 1658 haver jag intet folk bekommit“.
Av denna residensbyggnad återstår numera blott minnet kvar
och grundmurarne av en källare på dess forna plats,
nuvarande seminarietomten [f.d. stadsträdgårdsmästarbostaden].
Enligt en tradition från Soklot hade byggnaden efter reduktionen
inköpts och bortflyttats till Soklot, där den under „Stora
ofreden“ en tid användes af den där förlagda ryska
militären såsom något slags kasärn och slutligen
av fienden uppbrändes. Den skall ha varit ett långt, lågt
trähus. Märkligt nog, omnämnes den samma icke med ett ord
av Myrman eller Forshaell i deras beskrivningar från 1700-talet.
Med reduktionen upphörde
grevskapet Carleborg att existera, och därmed även orsakerna
till de forna tvisterna mellan allmogen och borgerskapet å ena sidan
och de feodala länsherrarnas fogdar och hauptmän å den
andra. |
