[Föregående kapitel: Fattiggården byggs.]

Möbler och annan inredning saknades ännu till en del, men fattigvårdsstyrelsen ansåg likväl, att några av de äldre av stadens fattiga, som var utackorderade, kunde intagas den 1 mars.

Internernas antal steg 1910 småningom till 16. Till föreståndarinna valdes den 20 jan. 1910 bland flera sökande fröken Betty Hedström, Hedström Katarina Elisabeth, f. 17.3. 1861 i Nkby, diakonissa fr. Sordavala diakonissanstalt, d. i Sordavala 29.5. 1925. Eftersom frihemmet skulle fungera som jordbrukslägenhet kompletterades byggnaderna småningom med stall, ladugård o.s.v. varjämte dräng och pigor anställdes.

Nykarleby stads frihem. Byggt 1909 enligt ritning av ark. Knut Wasastjerna.

Ordförande i fattigvårdsstyrelsen 1909 var telegrafchefen S. Myntti och ledamöter hrr Petrell, Öhrling, Fagerholm och frk J. Bergh. Budgeten för 1910 slutade på 7806 mk, vari ingick underhållet på Frihemmet för 16 interner från den 1 mars med 2800 mk. Utgifterna hade således ej kunnat nedbringas, men vården av de fattiga kunde nu utvecklas på ett modernt och ändamålsenligt sätt.

Sedan Frihemmet åstadkommits, motsvarade 1894 års reglemente ej mera fattigvårdsförhållandena på orten, varför ett nytt reglemente utarbetades av ett utskott, tillsatt i nov. 1911 och bestående av kyrkoherde Petrell, lektor Fougstedt och fruarna Nanna Grundfeldt och Betty Hagfors. Förslaget framlades och godkändes den 29 jan. 1912. Samtidigt godkändes ett förslag till stadgar för stadens frihem, jämte ordningsregler för detsamma. De två senare förslagen godkändes med smärre ändringar av stadsfullmäktige, medan förslaget till nytt fattigvårdsreglemente tillsvidare lämnades beroende.

Jämsides med att fattiga placerades på Frihemmet fortsatte utackorderingen av fattighjon, varjämte fattiga understöddes i hemmen med beständiga eller tillfälliga understöd.

Bland ”ståndspersoner”, som intogs på Frihemmet, märkes f. handlanden S.A. Liljeqvist, som gått i konkurs 1915 och var medellös och i behov av husrum och nödig vård. Till en början underhölls Liljeqvist i sitt f. hem, men överflyttades i maj 1917 till Frihemmet. 6) Under 1 världskriget ökade antalet mer eller mindre medellösa, från inlandssocknarna inflyttade finnar betydligt. Även annars märktes den tilltagande nöden under kriget. En av åkarhustrun Anna Roos' flickor, som gick i Normalskolans 3 klass, var av brist på närande föda så svag, att hon måste avbryta sin skolgång, om hon ej fick mat. Man beslöt då, att alla Roos' tre barn skulle få äta frukost och middag på Frihemmet. Det månatliga understödet skulle i gengäld minskas med 10 mk i månaden. Den yngsta flickan tilldelades ett par pjäxor ur Frihemmets förråd. Anna Roos åtnjöt underhåll ända till sin död i okt. 1918.

Smeden Matts Markkula, som begärt fattigunderstöd för sig och sina minderåriga barn hänvisades till nödhjälpsarbete. Sedan förbindelserna med södra Finland på grund av det pågående kriget avbrutits, försvårades situationen för flera familjer, som haft sin försörjare på arbetsförtjänst i Sydfinland. Plåtslagaren Matti Salokannels hustru Hilda anmälde sig i febr. 1918 vara i behov av understöd, emedan hon, sedan tågförbindelsen avbröts, ej fått några penningmedel från sin man, som var på arbete i Helsingfors. Man beslöt tilldela familjen tillfälligt understöd, men f.ö. uppmana fattigvården i Vasa att taga hand om familjen. Arbetaren Oskar Leskinen, som skulle inkallas i krigstjänst, anhöll att hans hustru skulle få penningunderstöd från kommunen under tiden, vilket beviljades med 20 mk i veckan samt 9 mk i hyresmedel.

Penningremissorna från Amerika uteblev också. Hustru Sanna Koivula måste på den grund försträckas med ett understöd av 50 mk i månaden för hela familjen och 10 mk i hyresmedel. Beloppen skulle återbetalas så snart Koivula fick tillfälle därtill. Detsamma var fallet med änkan Maria Markén, som ej på länge fått några penningar från sina barn i Amerika. Sanna Koivula fick även pengar från sin man i Amerika i aug. 1919, och understödet sänktes därför från 70 till 50 mk. Hunger och umbäranden utmärkte den följande tiden, även i Nykarleby. Gamla fröken Mimmi Loo, som var till ytterlighet svag och undernärd, försjönk i grubblerier. Gripen av den fixa idén, att Gud ville att hon skulle vara fattig, delade hon ut penninggåvor än hit, än dit. På inrådan av prosten E. Appelberg, som från jan. 1918 tillhörde fattigvårdsstyrelsen, ställdes fröken Loo under förmyndare för att ej falla fattigvården till last. Hon intogs senare på hemmet som betalande intern (150 mk senare 120 mk i mån.), och dog i dec. 1921.

Flera stadsbor i knappa omständigheter anhöll om understöd till kläder och skodon åt sina barn. Fattigvårdsstyrelsen fick 1918 ett anslag på 1000 mk av stadsfullmäktige för ändamålet.

Internernas antal var 1914 11 st. Märkligt är, att även lungsjuka intogs. I april 1914 placerades sålunda medellösa typografen William Backlund, som led av lungsot, i enskilt rum på Frihemmet för erhållande av vård. Sinnessjuka personer vårdades ännu 1927 därstädes.

[Frihemmets sydfasad. Notera källaren i vänsterkant och ”brunnsvinschen” i gräset! Förstoring.
Foto: Holger Haglund. Elisabet Sunds inlägg på facebook. (Inf. 2014-04-13.)]

Även fallandesjuka personer intogs på Frihemmet.

Å andra sidan fick även skolbarn i enstaka fall en fristad på Frihemmet. Fattiga änkan Amanda Blomström, som flyttat till Jakobstad, sände sålunda sin 9-åriga dotter till staden för att fortsätta sin skolgång i Normalskolan. Flickan placerades att bo på Frihemmet under terminen efter att tidigare ha varit inackorderad hos banvakten Ikäheimonen för 20 mk i månaden. Den äldre 13-åriga dottern, som modern även låtit gå i skola i staden, fick avbryta sin skolgång 1909, emedan fattigvårdsstyrelsen ansåg, att hon i stället kunde taga någon lättare tjänst och försörja sig. År 1915 fick vidare medellöse gossen Olavi Kankaanpää bo i Frihemmet, medan han fortsatte sin skolgång ända till slutet av maj 1916, då han flyttade till sin moder i Jakobstad. 7)