XVI. FATTIGVÅRDEN FRÅN 1877 TILL 1974

För tiden 1877—1887 har antalet av fattigvården i Nykarleby underhållna beräknats till följande antal:

I medeltal åtnjöt c:a 23—24 personer direkt underhåll och c:a 54—55 personer fattigvårdsunderstöd i någon form per år under åren 1856—1887.

Ett viktigt tillskott fick fattigvården genom de anslag utskänkningsbolaget från 1881 beviljade ur sina vinstmedel.

Fattigvårdsärendena under åren fram mot sekelskiftet och 1. världskriget är annars av trivial natur.

Privat välgörenhet

Som av det föregående framgått (del II s. 659 ff., 689), var antalet av fattigvården mer eller mindre beroende störst på 1860-talet, medan de direkt underhållnas antal ökade under 1870- och 1880-talet. Antalet fattiga uppgick i allmänhet till 8—10 %  av stadens närvarande befolkning.

De fattiga i staden bestod mest av åldringar och barn. Några rotehjon fanns ej i staden.

1880-talet var överhuvudtaget en svår tid i ekonomiskt avseende. Flera konkurser drabbade näringslivet i staden och nöden och penningbristen tilltog. Stängningen av tändsticksfabriken 1886 ställde sålunda ett 50-tal män, kvinnor och barn utan arbete och levebröd. Under detta årtionde uppgick anslaget för fattigvården ofta till nära hälften av det belopp, som skulle uttaxeras för kommunala behov, för 1888 sålunda 2800 mk. År 1886 användes fattigmedlen på följande sätt: bestämda understöd gavs till 10 personer till ett sammanlagt belopp av 686 mk, tillfälliga understöd åt 11 personer med 848:02 mk, och för 6 utackorderade erlades 945 mk. Dessutom utbetalades i diverse utgifter 357:80 mk, såsom för begravningshjälp, medicin, skjuts och underhåll för i utlandet insjuknade sjömän m.m. Hela utgiftssumman steg till 2836:91 mk.

Redan 1858, eller tidigare, fanns som vi sett (del II s. 660) en fruntimmersförening i staden. Då den av föreningen drivna ”Fattig Småbarns skolan” upphörde 1874 rekonstruerades föreningen med uppgift att anskaffa kläder åt barnen till de fattigaste stadsborna, särskilt ”fattiga och värnlösa barn som besöka stadens folkskolor.” Utom fruntimmersföreningens syförening fanns en '''fattigsyförening”. Även den avsåg att genom förfärdigande av fruntimmersarbeten insamla medel åt stadens fattiga. Vidare omnämnes år 1899 första gången föreningen ”Ved åt de fattiga” som under de följande åren bidrog till de fattigas försörjning. Efter 1904 omnämnes ej mera Fattigsyföreningen, varför det förefaller, som om den sammangått med sistnämnda förening. Denna upphörde 1909 och från 1911 dyker Fattigsyföreningen upp igen, men omnämnes ej mera 1915.

Ur Jupiters-, Granbergs- och Bogdanoffska fonderna utdelades räntan av de två förstnämnda till borgerskapets mest behövande, och ur den sistnämnda till de fattigaste bland stadens övriga invånare. Den 5 sept. 1890 donerade konsulinnan Pauline Grundfeldt 5000 mk till en fond, varav räntan skulle användas till extra bidrag åt stadens fattiga. Rådman J. A. Lybeck donerade s.å. den 8 dec. 2000 mk till en annan fond, vars ränta skulle tillfalla hans svägerska, fröken Lotta Lindqvist, så länge hon levde, men därefter stadens fattiga handlandeänkor. Kontoristen Mika Gyllenberg hade i sitt testamente i okt. 1892 förordnat 5000 mk till en fond, vars ränta efter fem år skulle utdelas som julpresent till behövande ogifta döttrar till köpmannaklassen. Fattiga sjömän och deras änkor åtnjöt dessutom bidrag ur stadens sjömanshuskassa.

De fattiga i Nykarleby hade det på grund av denna välgörenhet kanske drägligare än på månget annat håll. Underhållet drygades ut genom tiggeri. Den fattige gick omkring med en korg på armen och fick en bit bröd här, en annan där. Situationen accepterades både av de fattiga och av deras hjälpare. Någon ringaktning utsattes de ej för, utan betraktades närmast som oskyldigt drabbade offer för motgångar och vedervärdigheter av olika slag. Tiggare från andra kommuner höll man däremot efter, så som av det föregående framgått. Å andra sidan krävde andra kommuner ersättning för utgifter för Nykarlebybor därstädes, såsom Björneborg stad 1885 för f. tändsticksfabrikanten Karl Johan Rudman och hans familj. 1879 års fattigvårdsreglemente inskärpte ytterligare denna princip för kommunernas skyldighet mot sina fattiga.

1879 och 1894 års fattigvårdsreglementen

Den 17 mars 1879 utfärdade kejsaren en ny förordning angående allmänna fattigvården i Finland. För Nykarleby stads del utarbetades i enlighet härmed ett förslag till reglemente av borgmästare Th. Wilander. Detta reglemente fastställdes av rådhusstämman den 3 nov. och av guvernören den 22 dec. 1880 och förblev gällande till 1894, då ett nytt reglemente antogs.

Reglementet av 1879 skiljer sig ej mycket från det föregående. Klassindelningen av de fattiga är densamma. Fattigvårdsstyrelsen skulle bestå av 6 av rådhusstämman valda ledamöter och 2 suppleanter jämte kyrkoherden, valda för tre år. Två av medlemmarna, de två äldsta, avgick årligen. Ordförande utsågs bland ledamöterna. Sammanträde skulle hållas vid behov. Arvode utdelades ej och man var ej berättigad att avsäga sig ledamotskap. Drätselkamreraren skulle föra protokollet och vårda böcker och handlingar. Inkomsterna var desamma som förut med ett par tillägg. Varje mot inträdesavgift anordnad ”lustbarhet” belades med en avgift om 3 mk. Varje arbetsför man betalade 1:50 och varje kvinna 1 mk, sedan de fyllt 15 år.

Som följd av guvernörens yrkande i anledning av vissa anmärkningar från fattigvårdsinspektören i Finland G. A. Helsingius, utarbetade t.f. borgmästaren I. Taucher 1892 i samråd med fattigvårdsstyrelsen ett nytt reglemente, som antogs den 13 mars 1893, men definitivt den 20 febr. 1894 efter flera ändringar.

1894 års fattigvårdsreglemente nämner bl.a. fattigvården som vårdanstalt. Fattigvården sänktes till 1 mk per man och kvinna. Vad äldre fattighjon beträffar, borde hänsyn tagas till hjonens egen önskan om utackordering, ifall flera spekulanter anmält sig. Minderåriga borde överlåtas åt dem, som ansågs bäst kunna uppfostra dem. Detta såvida ej obilliga ersättningsanspråk lade hinder i vägen. I ingen händelse fick vårdare tillåtas att gång på gång underbjuda varandra. Vid utackorderingen fick intet tillåtas, som var sårande för fattighjonen eller kränkande för deras människovärde. Två ”barnainspektörer” skulle utses för att övervaka vården av de av fattigvården understödda barnen.

Tanken hade vid denna tid mognat för realiserandet av planerna på en fattiggård för staden. Landsförsamlingen ägde redan en sådan på Kuddnäs, inköpt enligt kommunalstämmans beslut den 15 dec. 1899 med karaktärsbyggnader, uthus och jordområde från stadsfiskal Fr. Olson för 20.000 mk.