Nykarleby Min barndoms och min ungdoms stad av Einar Hedström

I skolan


Sedan man vuxit från de faror, som hotade från ”Herkepeusas pottin”, och genomlevat dem, som dolde sig t.ex. på mörka vindar samt småningom undsluppit tanternas av ett karlämne föga uppskattade omfamningar och inte behövde svara på frågan ”hur gammal är du, lilla vän?” sattes man i 7-års åldern i småbarnsskola.

Barnskolor fanns det av två slag åtminstone i det hänseendet, att de i regel rekryterades ur olika samhällsklasser.

Arbetarklassens och det lägre borgerskapets barn, vilkas bokliga uppfostran den tiden i allmänhet ansågs avslutad med genomgången folkskola, sattes i seminariets småbarnsskola. Denna var stadens forna lägre folkskola, som år 1875 övertagits av seminariet för att tjäna de blivande lärarna som övningsskola. Som sådan kallades den först ”barnkrubba”, sedan barnträdgård — den gick även under namn av ”lilla skolan” — och utgör nu den lägre avdelningen vid seminariets övningsskola.

Sedan skildes pojkarna och flickorna åt. De förra överfördes till seminariets ”normalskola”, medan de senare fortsatte i stadens högre folkskola, som alltså hade enbart kvinnliga elever. Sådant var förhållandet ända till hösten 1901, då för första gången flickor intogs i normalskolan eller som den sedan sekelskiftet officiellt hette, ”Seminariets övningsskola”; den gamla benämningen har dock hållit sig kvar och användes rätt allmänt i våra dagar.

De föräldrar som tillhörde stadens övre eller burgnare samhällslager satte sina barn i småbarnsskola, där de förbereddes för inträde i den i det följande nämnda ”Fruntimmersskolan”. En dylik barnskola var lärarinnans egen, alltså en privat skola, och vanligen handhade hon ensam undervisningen. Skolan upprätthölls ekonomiskt genom elevavgifterna, vartill kom ett av staden givet bidrag ur utminuteringsbolagets vinstmedel (”brännvinsmedlen”), i vanliga fall 200 mark per år.

Elever i Hedströmska flickskolan på 1890-talet. Från vänster: Karin Sarlin, Olga Häggström, Hjördis Grundfeldt, Fanny Holstius och Helmi Polén.
Elever i Hedströmska flickskolan på 1890-talet. Från vänster: Karin Sarlin, Olga Häggström, Hjördis Grundfeldt, Fanny Holstius och Helmi Polén.

Flere sådana skolor hade före min tid efterträtt varandra. Allmänt bekant från forna tider är den av Topelius omtalade ”Moster Sahlboms skola”, i vilken han tog sina första stapplande steg på vetandets väg. På 1850-talet hölls småbarnsskola i Nykarleby av en syster till Runeberg, sedermera doktorinnan Wegelius. Jag minns, att en del äldre personer talade om fru Westerstråhles skola som sin barnskola. Den fortsattes på 70-talet av hennes dotter Mathilda Westerstråhle (gift Nessler), på 70- och 80-talen av fröken Helena Salin och fröken Irene Wahlberg samt på 80-och 90-talen av fröken Ida Sundström. Redan innan den sistnämndas skola upphörde med sin verksamhet, inrättade fröken Annie Backman en skola, varför staden en tid framåt hade två privata småskolor, vilka erhöll bidrag av brännvinsmedlen. Därefter existerade åter blott en dylik skola på orten.

Då jag begynte min skolgång, hölls skolan av vannämnda fröken Sundström. Av oss som sattes i ”Tant Idas skola” hade flere genom hemundervisning redan lärt sig bokstäverna, ehuru en dylik förkunskap ingalunda var nödvändig, och några kunde t.o.m. ”lägga ihop”. Själv hade jag lärt mig nödtorftigt läsa enligt den då nya, ännu ej på länge i stadens skolor tillämpade ”ljudmetoden”, och som en egendomlighet minns jag, att jag däremot ej visste, vad alla bokstäverna egentligen hette.

Tant Idas skola hade c. 15 elever och var inrymd i den mindre byggningen av den dåvarande Sundströmska gården (nuvarande Kyrkogatan 2, Holmström) [Sandqvist], där den förfogade över de två mot porten vettande rummen, vägg i vägg med nuvarande postkontoret (rummen numera förminskade). Det mindre rummet mot gården användes som tambur samt för lek och sång, medan det större mot gatan utgjorde själva skolrummet, där skolans båda årskurser samtidigt arbetade. Till undervisningsprogrammet hörde läsning, skrivning, religion, sång, lek och handarbete.

Skolklass i Nykarleby Fruntimmersskola. Övre. raden fr. vänster: Jenny Nylund, Ida Häggblom, Anna Forsius, Sigrid Lybeck, Selma Laggström.  Sittande: Annie Backman, Jemima Roos, Hulda Henriksson, Anna Barck och Judith Lundqvist.
Skolklass i Nykarleby Fruntimmersskola. Övre. raden fr. vänster: Jenny Nylund, Ida Häggblom, Anna Forsius, Sigrid Lybeck, Selma Laggström.
Sittande: Annie Backman, Jemima Roos, Hulda Henriksson, Anna Barck och Judith Lundqvist.

Vi pojkar ansåg skolans läge synnerligen fördelaktigt, då den låg så nära intill åbranten, att vi under fristunderna hann tumla om på våra skidor i dess backar. Ofta kände man under den därpå följande lektionen snön smälta innanför skjortan.

Skolan fortsatte sin verksamhet ända till våren 1906. Som förberedande till fruntimmersskolan hade den då redan förlorat sin betydelse, sedan den sistnämnda begynt indra sina klasser. Övningsskolans lägre avdelning blev därefter den gemensamma för barn ur alla samhällsklasser. Som lärarinnor vid skolan tjänstgjorde utom ovannämnda: fröken Bertha Svahnström, fröken Sigrid Barck (gift Forsgård) och fröken Ninni Heikel (gift Stormåns).

Från den privata barnskolan kom man utan inträdesförhör till fruntimmerskolan — ja, även gossarna. Där intogs nämligen de som skulle inträda i mellanskolor på andra orter; i något enstaka fall kunde det hända, att en pojke fortsatte i andra årskursen.



[Sjökaptensdöttrarna Hulda, betydligt äldre än här och Anna Henriksson. Förstoring. Elisabet Sund tillhandahöll.
(Inf. 2020-03-22.)]


De närmaste lyceerna fanns i Vasa och Uleåborg, och nykarlebypojkarna fördelade sig någorlunda jämnt på dessa orter. Då vår klasslärare i Vasa under den första lektionen antecknade elevernas namn och därvid frågade, i vilken skola vi gått, svarade jag oskuldsfullt: ”I Nykarleby fruntimmersskola”. Att detta ådrog mig en allt annat än smickrande uppmärksamhet från ett 30-tal klasskamraters sida var givet. Men nästan alla nykarlebypojkar som under 1800-talets sista kvartsekel studerade vid högre läroverk hade nog gått i ”fruntimmersskola”.

Denna skola, vars officiella namn var Nykarleby privata flickskola, hade grundats av dåvarande magister Gustaf Hedström år 1874 som hans egen läroinrättning och kallades förutom fruntimmersskola även ”Hedströms skola”. Den kvinnliga ungdom, som dessförinnan velat förskaffa sig större boklig bildning, hade nödgats inhämta sådan på främmande ort. En skola, som synes ha stått högt i kurs, var den s.k. Sahlbergska skolan i Helsingfors. Men det var naturligtvis endast i burgna familjer man på detta sätt kunde bekosta sina döttrars utbildning. Med fruntimmersskolans tillkomst blev därför en högre skolbildning tillgänglig för vidare kretsar, och skolan kom på grund härav att få en stor betydelse för staden. Den stod öppen för alla, men besöktes dock i regel av dem som genomgått den privata barnskolan.

Antalet klasser var nominellt tre, men varje klass bestod av en lägre och en högre avdelning och årskurserna var sålunda sex. På grund av bristande utrymme och möjligheter att reda sig med ett mindre antal lärare arbetade vanligen två årskurser i samma rum. Läroämnena i första årskursen utgjordes av religion, modersmålet, geografi, gymnastik, sång och handarbete. I de högre årskurserna tillkom finska, tyska, zoologi och botanik samt slutligen fysik och geometri. Lärarna var dels fast anställda, dels timlärare; inalles medverkade 8—9 lärare. Under skolans hela tillvaro var lärarna på några undantag när nykarlebybor. Härav må man dock inte dra den slutsatsen, att skolan helt enkelt fick lov att nöja sig med de krafter, som råkade stå till buds på hemorten utan avseende på tillfredsställande kompetens. Det var nämligen så att bland ortsborna verkligen fanns utbildade, väl meriterade och i flere fall t.o.m. mycket goda lärare att tillgå. Härtill bidrog i väsentlig grad att några av seminariets lektorer hade tillfälle att tjänstgöra som timlärare i skolan; som religionslärare fungerade tidvis ortens präster.

Elever i Nykarleby flickskola: Kerstin v. Essen, Helmi Polén, Rosa Dyhr, Ellen Herler och Ilma Salin.
Elever i Nykarleby flickskola:
Kerstin v. Essen, Helmi Polén, Rosa Dyhr, Ellen Herler och Ilma Salin.

Skolan var på min tid förlagd till huvudbyggningen i den dåvarande Löfholmska gården (nuvarande Ö. Esplanaden, Froste). Den hade nämligen aldrig egen gård utan arbetade i förhyrda lokaler. I början av sin verksamhet var den inrymd i dåvarande Ahlqvistska gården (nuvarande Roos gård vid Ö. Esplanaden), därefter i dåvarande Sundströmska gårdens huvudbyggning (nuvarande Holmströms [Sandqvists] gård, Kyrkogatan 2) samt i dåvarande Henrikssonska gården (nuvarande Willmans gård, Ö. Esplanaden).

Att vara ensam pojke bland minst ett 30-tal flickor är föga avundsvärt, då man är 9 år och ännu inte fått ögonen öppna för kvinnokönets behag, snarare tvärtom. Men sådant kunde inträffa och inträffade med mig, emedan jag läst förbi en klass i den förberedande skolan. Jag nödgades då lämna mina kamrater och hamnade ensam mitt i flickskocken, där jag kände mig som en droppe i havet. Kanske tog detta på mina nerver, eftersom doktor Forsius fann sig föranlåten att ordinera mig en termins vila. På detta sätt förenades jag året därpå med mina kamrater. Vi var då 6—8 pojkar, antagligen det största antal skolan samtidigt förberett till lyceum, och vi redde oss gott med flickmajoriteten. De flickor som var jämnåriga med oss betraktade vi som tillhörande ett oss absolut underlägset kön av vilka några redan spelade rollen av unga damer och vilka i sin tur behandlade oss mest som luft eller med en viss moderlighet. Huvudsaken var likväl att vi kom väl överens och det gjorde vi; några gräl eller andra störningar kommer jag ej ihåg och av livet i skolan har jag endast de bästa minnen. Disciplinen var utomordentligt god.

Till gossarnas speciella nöjen hörde att under fristunderna tävla om vem som vågade sig längst in i den genom gården ledande stadsbäcken, vilken här rann in under jorden i sin hemlighetsfulla tunnel, och många vantar och mössor har nog försvunnit i den bäcken för att omsider genom utloppet vid parkens norra ända spolas ut i älven.

Hösten år 1891 flyttade skolan åter till sin första lokal i den tidigare nämnda Ahlqvistska gården (mittemot nuvarande samskolan), där den verkade ungefär till sekelskiftet.

Skolan hade att övervinna många svårigheter. Dess ekonomi grundade sig som nämnts i första hand på elevavgifterna, men dessa räckte naturligtvis ej på långt när till, sedan skolan utvidgats med flere klasser. Elevantalet var på 80- och 90-talen sällan lägre än 30 och kunde uppgå till mellan 35 och 40; terminsavgiften torde åtminstone ej ha överstigit 25 mark. Lärarlönerna var de minsta möjliga. En av skolans lärarinnor, som ännu lever, har uppgivit, att hennes lön, då hon på 90-talet som fullt kompetent tillträdde sin tjänst, var 75 mark i månaden; detta kunde gå för sig om man hade sitt hem i staden, vilket ofta nog var fallet. De av staden beviljade bidragen av brännvinsmedlen steg ej till några imponerande belopp: 500:- till 1.000:-, senare 1.300:- till 1.500:-. Med elevernas målsmän måste stundom överenskommas om en extra elevavgift, då debet och kredit ej gick ihop. Någon ”affär” var skolan sannerligen inte för dess ägare.

Sedan min far vid sidan om sitt lektorat upprätthållit skolan inemot ett kvarts sekel, föreslog han att staden skulle överta densamma, och förslaget antogs slutligen år 1897; ett statsbidrag på 2.500 mark ställdes då i utsikt. År 1898 beviljade staden emellertid ”privata fruntimmersskolan” av brännvinsmedlen ett understöd på 2.500 mark, vilket visar att skolan då ännu inte övertagits av staden. I varje fall skedde överlåtelsen före sekelskiftet. Min far kvarstod som föreståndare under de få år skolan ännu existerade. Klasserna indrogs successivt, och med utgången av vårterminen 1908 avslutade skolan sin 34-åriga verksamhet. Efter det staden övertagit skolan, flyttades den till rådhusgården, där den fick egen lokal.

Nedanstående förteckning över skolans lärare är måhända ej fullständig.

Föreståndare och lärare var under skolans hela tillvaro lektor Gustaf Hedström. Dess första föreståndarinna var fröken Bertha Rancken, på 80-talet fröken Anna Roos, omkring år 1890 fröken Hanna Castrén, på 90-talet och intill dess slut fröken Anna Henriksson. Fast anställda utom ovanstående var Mathilda Björkqvist, Anna Lackström, Mathilda Westerstråhle (Nessler), Vendla Hedström, Alma Emeleus, Betty Carlsson (Hagfors), Aina Henriksson, Ester Backman och Maria Castrén. Timlärare: Selma Spolander, normalskollärare Karl Spolander, lektorerna Fredrik Illberg, V.K.E. Wichmann, Adolf Mennander, Iivari Koskimies och K.J. Hagfors. Härtill kommer de präster som tidvis handhade religionsundervisningen.

En skola av särskilt slag var den s.k. hantverksskolan på sin tid av nog så stor betydelse. Det hände ofta att pojkar redan vid tidig ålder sattes i lära hos skomakare, skräddare eller andra mästare i de hantverk, som idkades på orten, utan att dessförinnan ha inhämtat nödiga kunskaper i ämnen, vilka de trots sina praktiska yrken kunde komma att ha behov av i livet. De erhöll då i hantverksskolan två gånger i veckan undervisning i de för dem viktigaste läroämnena.

På 80-talet verkade ungefär i samma syfte den s.k. söndagsskolan — ej att förväxla med vår tids enbart religiöst betonade söndagsskolor. Staden ansåg emellertid den utvidgade undervisningen i en hantverksskola vara till större gagn. När så det statsbidrag, som söndagsskolan dittills åtnjutit, indrogs år 1890, beslöt man, att den skulle upphöra med sin verksamhet vid vårterminens slut, samt att i dess ställe en ”lägre hantverksskola” skulle öppnas i staden.

Redan följande höst kunde arbetet i den nya läroinrättningen vidta. Staden upplät lokal för skolan i rådhusgården och bestod skolmaterial, ved och lyse. Som lärare tjänstgjorde någon av seminariets eller normalskolans lärare, stundom under medverkan av en lärarkandidat. Staden svarade för hälften av lärarens underhåll, medan den andra hälften utgjordes av statsbidrag.

Hantverksskolan var öppen för både manliga och kvinnliga elever, men blev praktiskt taget en gosskola. Undervisningen, som omfattade ”teckning, ritning, modersmål, rättskrivning jämte uppsättande av räkenskaper och andra smärre skriftstycken samt bokföring”, pågick söndagar kl. 5—8 och onsdagar kl. 6—8 e.m. och skulle enligt stadgarna bedrivas ”med hänsyn till den användning, som elev skulle kunna i sitt yrke av det inlärda”. Efter genomgången kurs erhöll eleven betyg.

Vid undervisningen skulle någon av mästarna närvara för att kontrollera, att stadens lärpojkar icke skolkade från skolan samt att de visade tillbörligt intresse för undervisningen. Mästarna själva försummade emellertid ej så sällan denna övervakningsplikt.

I anslutning till hantverksskolan inrättades en förberedande skola, i vilken eleverna varje söndag erhöll tre timmars undervisning i läsning, stilskrivning och räkning med hela tal.

Allteftersom barnens skolgång i normalskolan förlängdes, förlorade hantverksskolan sin betydelse.



Einar Hedström (1958) Nykarleby Min barndoms och min ungdoms stad, sid. 181—190.


Nästa kapitel: Idrott och lekar.
Fet text tillagd.