Behovet av en stadsplanereglering gjorde sig alltmera gällande.
Bl.a. anmäldes efter kriget ett stort intresse för förvärv
eller arrendering av områden för bostadstomter och industriföretag
invid östra tullen, där man väntade, att den nya järnvägen
till Kovjoki skulle gå fram. Området låg emellertid
utom stadsplanen och måste först planeras och införlivas
med denna i samband med den stadsplanereglering, som enligt tidigare beslut
av fullmäktige den 21 sept. 1939 skulle företagas söder
om staden. I juli 1946 fick stadsstyrelsen därför i uppdrag
att vidtaga åtgärder såväl i avseende å den
tidigare beslutna stadsplaneregleringen som beträffande området
öster om staden.
Uppdraget gick till stadsplanearkitekten Hilding
Ekelund i Helsingfors. Denne upprättade i början av år
1947 en förhandsskiss för områdena öster om älven.
Han fann, att den tänkta sträckningen av järnvägen
och placeringen av järnvägsstationen var den bästa tänkbara.
På slätten mellan banan och de skogbevuxna höjder som
begränsade den nuvarande staden mot öster, skulle ett regelbundet,
väl beläget bostadsområde uppstå. Det skulle skiljas
från järnvägsområdet av ett parkbälte, och
uppdelas i mindre, intima segment genom tvärställda, trädplanterade
esplanader. De nämnda höjderna skulle i huvudsak lämnas
som naturparker och i dem skulle inplaceras blott en del offentliga byggnader.
Ekelund betraktade den insända skissen som ett summariskt förstudium,
programlösning av det förhandenvarande stadsplaneproblemet.
Särskilt gällde detta placeringen av de offentliga byggnaderna,
tomternas storlek och byggelse m.m. En första förutsättning
för en definitiv, fortsatt projekterig var anskaffandet av underlagskartor
med inritade höjdkurvor, vegetation m.m. i skala 1:2000. Dessa rätt
arbetsdryga kartor måste föreligga för att möjliggöra
arbetets fortsättning.
De stadsplanearbeten, som beslutits av stadsfullmäktige den 21 sept.
1939, hade ej kunnat utföras på grund av att staden saknade
tillgång till geodet till följd av inkallelserna och det därpå
följande kriget. Stadsstyrelsen beslöt därför den
20 april 1948 föreslå, att en ny stadsplan skulle uppgöras
och expertutlåtanden skulle införskaffas från kompetenta
geodeter jämte entreprenadanbud över ifrågavarande arbeten.
Arbetena gällde utvidgandet av stadsplanen öster om staden kring
den nya järnvägen samt reglering av området väster
om älven från seminariet till Värnamo. Anbud inkom även,
bl.a. från O/Y Maasto.
Den 27 april s.å. biföll fullmäktige stadsstyrelsens
förslag, att arbetet skulle ombetros O/Y Maasto och finansieras så
att 500.000 mk skulle tagas från gatuplaneringsfonden och 700.000
mk från 1947 års budget.
Stadsplanemätningarna utfördes av dipl.ing. Niilo Heino och
avslutades hösten 1948. I febr. 1949 insändes kartor och dokument till
lantmäteristyrelsen. Denna konstaterade, att mätningarna var
ordentligt gjorda enligt gällande bestämmelser, med undantag
för en del oklara lägenhetsrår. Dessa var följd av
att råstenarna kommit bort. Innan de kunde godkännas måste
de oklara råsträckningarna kompletteras och rättas. Stadsstyrelsen
anhöll därför hos länsstyrelsen om förordnande
om rågångsförrättning. För att denna skulle
kunna utföras måste ing. Heino tillfälligt utnämnas
till stadens tomtmätare. Detta skedde vid stadsfullmäktiges
sammanträde den 31 maj 1949.
Arkitekt Hilding Ekelunds förslag till en utvidgad stadsplan förelåg
i april 1949, då det företeddes för stadsfullmäktige.
Det gick såsom tidigare nämnts ut på att bevara det
dåvarande stadsområdet sådant det var. Dess prägel
av äldre bebyggelse skulle bibehållas.
I början av år 1950 var den nya kartan över staden och
dess omgivning färdig. Kartan motsvarade förväntningarna
och ansågs vara en av de bästa stadskartorna, som vid denna
tidpunkt fanns i landet. Den kompletterades av samma byrå 1957.
Genom den nya stadsplanen skulle stadens område bli c:a fem gånger
större. Det nya stationsområdet mätte c:a 1 km i längd
och 160 m i bredd. Man hoppades att industrier skulle etableras i detta
område. |