Staden hade ej nämnvärt förändrats ännu vid tidpunkten för andra världskrigets slut. Någon förstörelse hade ej drabbat staden under kriget. Ett troligen desorienterat ryskt plan hade visserligen ”bombat” densamma den 22 febr. 1944, men bomberna föll utanför staden.

Bostadsbristen var stor på grund av den knappa tillgången på byggnadsmaterial. Ytterst få nya hus hade byggts under kriget. Efterfrågan på byggnadstomter var stor i synnerhet i området ovanför Källbacken, där några redan byggts på berget och runt sjukhuset.

Det länge undertryckta behovet av modernisering och nybyggnad skulle dock efter kriget komma att förändra stadens ansikte i snabb takt. Utarbetandet av den nya, utvidgade stadsplanen pågick som bäst.

Stadsbilden hade även i övrigt ändrats sålunda, att björkarna i den del av esplanaden, som låg vid torget, hade brutits upp med rot och avlägsnats. Mitt emot Topeliiparken hade Kristliga folkhögskolans stora byggnadskomplex vuxit upp på andra sidan älven. Även samskolan vid esplanaden hade byggt på sitt hus med en ny del i två våningar.

Nykarleby på 1940-talet var för turister och tillfälliga besökare just en sådan stad, som diktarna sökt beskriva, en drömmande, betagande vacker Topeliansk idyll. Särskilt infarten från söder över den mäktiga storbron från 1817 erbjöd ett sagolikt panorama över älven med Sancta Birgitta-kyrkan från 1708, vackert avtecknande sig mot trädens ljusa grönska över den äldsta gravgården från tiden långt före stadens grundläggande, stadskvarnen med anor från 1600-talet, utförd i gråsten och stående en bit ut i forsen, Heikelska och Herlerska husen samt den gamla tullstugan, ”Döbelns hus”, vid gränden höger, det rödmålade, ålderdomliga magasinet nere vid åstranden till vänster och, sedan man passerat kyrkan, det gamla råd- och skolhuset med anor från 1600-talets pedagogi och trivialskola, stadsbrunnen i empir och Normalskolan i jugend, det väldiga torget, med värdig inramning av gedigna och välbyggda rådmans- och handelsgårdar, vittnande om den okuvliga livsvilja, som stadsborna visade efter den förödande branden, då de vägrade överge sin stad och i stället beslöt att bygga upp den igen i förskönat skick.

[Idyllisk målning av E. Sandberg från 1948. Kyrkan, gråstenskällaren, Storbron, Döbelns hus, Heikelska gården och en skymt av rådhuset. Sandy Olin från Minnesota lade ut på facebookgruppen Nykarleby. Hennes mormor hade ursprungligen fått målningen. Christina Simons kommenterade att Einar Sandberg var amatörkonstnär och bodde i Sandsund utanför Jakobstad. Förstoring.
     Jag tyckte att konstnären förvrängt perspektivet, för avståndet mellan kyrkan och landfästet verkade för långt. Men detta vykort från 1940-talet (trolig förlaga) visar att jag misstog mig.
(Inf. 2014-11-29.)]

På främlingen gjorde staden ännu på 1950-talet ett intryck av traditionsrik, solid och kultiverad burgenhet. Esplanaderna med sina björkalléer, de breda gatorna kantade av välskötta hus på rymliga tomter med lummiga trädgårdar, allt detta förstärkte intrycket av en välbevarad och trivsam, tack vare seminariet kulturpräglad småstadsidyll, där tiden stått stilla och där invånarna trivdes med tillvaron och levde i harmoni med varandra och den omgivande miljön.

[Esplanadens södra ände en bit söder om korsningen med Bangatan. Den förlängdes efter att Juthbackabron byggts 1986. Ungefär här slutade gång- och cykelvägen som gick i en svängd nerförsbacke från prästgården. Förstoring. Målning av Maud Granvik. Markéns gård i högerkant.
(Inf. 2017-05-09.)]


Stadsborna själva betraktade staden på ett realistiskt sätt. Man trivdes visserligen, men känslan av att leva i en ”museistad” blev småningom allt starkare, allteftersom grannstäderna industrialiserades och utvecklades i bebyggelse och folktal. Skulle en modernisering och utveckling ha varit möjlig med bibehållande av den gamla trästaden hade alla sannolikt varit nöjda, utom byggherrarna, men detta var i själva verket omöjligt. Ägarna av de gamla husen, änkor, åldringar, sterbhus eller lågavlönade befattningshavare, handelsmän och hantverkare i små omständigheter, hade ingen ekonomisk möjlighet att renovera och modernisera sina hus. Stadens ekonomi tillät ej heller ett övertagande av ansvaret för fastighetsbeståndet i den grad det vara fråga om. Att staden måste moderniseras framstod småningom som ett obestridbart postulat. Särskilt behovet av kommunalt vatten och avlopp, ordentlig dränering av tomter och gator samt ökad elektrifiering och kraftförsörjning var frågor, som måste lösas inom närmaste framtid. Rapporterna från stadsläkarna och hälsovårdsnämnderna ännu på 1940-talet gör ett beklämmande intryck rörande brunnar, hygien och dränering, trots den uppryckning och sanering, som hade skett under dr Elisabeth Backmans tid som stadsläkare (1923—1937). Stadens kloak bestod sålunda ännu i början av 1930-talet av ett delvis öppet avloppsdike, som löpte genom staden ut i älven. ”De förmögnare husen höll sig åtminstone delvis med egna vattenklosetter och avlopp eller med inomhustorrklosetter, men de flesta hade avträden i något uthus. Ett förslag till fullständig dränering av alla sex stadsdelarna genom olika långa kloakledningar förelåg visserligen från 1895, uppgjort av ing. Eugen Boehm på initiativ av svärfadern, gamle rådman J.A. Lybeck, men hade ej kunnat förverkligas på grund av penningbrist. Ett modifierat förslag, framlagt 1933 av stadsingenjören i Jakobstad Al. Ahlström, bordlades och uppsköts sedan på obestämd tid.

Frågan om stadens försörjning med dugligt dricksvatten var likaså olöst, då det visat sig omöjligt att åstadkomma brunnar med hygieniskt tillfredsställande dricksvatten. Först i början av 1950-talet påbörjades såsom tidigare nämnts tack vare ingripande av stadsläkaren, dr Sven Almqvist (stadsläkare i Nykarleby 1947—1962) en utbyggnad av vattenledningsnätet, till en början från tvättinrättningen till läkargården, som även led brist på användbart vatten. Ett vattenreningsverk inrättades i den nya bad- och tvättinrättningen och en vattenpost i esplanaden gav från 1951 filtrerat åvatten i obegränsad mängd till stadens törstande invånare. Renhållningen beredde dock fortfarande bekymmer. Avskrädeshögar och t.o.m. gödselhögar låg på många gårdstomter öppet under bar himmel. Brandgatorna var på många håll fyllda med allsköns bråte och avskräde. Latrinerna spred på en del håll en stank, som gjorde att man knappt vågade närma sig dem. Bostadsbeståndet var enligt hälsovårdsnämnden dåligt. De bättre och goda bostäderna utgjorde 1950 endast hälften av hela beståndet, c:a 170 gårdar. ”Idyllen” hade alltså en baksida.