XIII. NYKARLEBY UNDER FÖRSTA VÄRLDSKRIGET

Lantdagsvalet 1917

Under tiden pågick förberedelserna för lantdagsvalet den 1 och 2 okt. Man var fullt på det klara med att valet var avgörande för Finlands öde. Magister Svedlin höll den 22 sept. ett valföredrag i rådhuset. I anslutning till Svenska folkpartiets valparoll: ”självständighet, lag, ordning” framhöll Svedlin: ”Målet för envar, som vill sitt lands väl, måste nu vara ett fritt, oavhängigt Finland, där samtidigt ordning och rätt äro rådande. Lantdagsmännen J. Storbjörk och J. Inborr framlade samma åsikt vid möten följande dag.

Valdeltagandet blev livligt. I Nykarleby röstade 91,5 % av de i staden hemmavarande. Högst ett 10-tal personer uteblev från valet. Med utdrag från andra orter röstade 187 personer. I landskommunen röstade: i Soklot 97,1 %, i Kovjoki 90 %, i Markby 88 % och i Forsby minst 75 %. Antalet röster fördelade sig på följande sätt i Nykarleby stad och grannkommunerna, jämfört med 1916 års val:

Socialisterna hade sålunda ökat i staden, men minskat väsentligt på landsbygden särskilt i Munsala. Där liksom i de andra kommunerna hade valstriden särskilt bland fiskare, torpare, backstugusittare och annan lös befolkning gällt mot eller för socialisterna, medan bönderna röstade med lantmannagruppen i Svenska folkpartiet. Lantdagsvalets resultat i hela landet var som bekant 108 borgerliga mot 92 socialistiska mandat. De radikala självständighetsmännen bland de borgerliga hade fått vika för de moderata. ”Radikalen Svedlin” hade i Vasa läns norra valkrets fått träda tillbaka för moderaterna Björk och Hästbacka.

Under tiden tilltog den ryska militärens våldsdåd överallt i landet. Samtidigt ökade livsmedelsbristen och antog på sina ställen formen av hungersnöd. Socialisterna och agrarerna d.v.s. småbrukarna och mindre hemmansägare, begick på nytt ”sin otroliga dumhet att mitt under såningstid och skördetid hindra jordbruksarbetet (genom strejk), varigenom livsmedelsbristen blivit ännu större än eljes.” Jordbruksstrejken fick katastrofala följder för försörjningen under följande vinter och sommar.

Livsmedelspriserna hade nu stigit avsevärt och livsmedelsjobbare rörde sig flitigt i staden. Även ”jobbartanter” strövade om lördagsmorgnarna på vägarna invid staden för att omhändertaga vad bönderna torgförde. Det hette, att ”släktingar” i södra Finland behövde hjälp. Smör, fisk, kött och skinkor betalades med överpris för att sändas till södra och östra Finland, där ”släktingarna” tog det dubbla eller tredubbla priset vid försäljningen. Polismyndigheten och livsmedelsnämnden uppmanades av uppbragta stadsbor att hålla ett öga på jobbarna och ”gulaschbaronessorna”. 32) Företeelsen fortsatte under hela kriget och länge därefter, till stor förargelse för stadsborna.