XIII. NYKARLEBY UNDER FÖRSTA VÄRLDSKRIGET

Skyddskåren organiseras

Händelserna före och under storstrejken hade skapat en stark känsla av rättslöshet och otrygghet i samhället. 33) Även i Nykarleby hade händelser inträffat, som på ett drastiskt sätt visade myndigheternas och medborgarnas skyddslöshet. 34) Den 25 nov. sammankom därför under lektor Niilo Bööks och fabrikör Aug. Jakobssons ledning en del medborgare till ett möte för att vidtaga åtgärder för att förstärka ordningsmakten i staden. En skrivelse till magistrat och stadsfullmäktige uppsattes och undertecknades av 16 medborgare.

I skrivelsen hänvisas till de upprörande våldsbragder, som förövats i flera delar av landet under storstrejken. En fastare ordningsmakt var nödvändig och dessutom ”en målmedveten sammanslutning till ordningsmaktens bistånd av samhällets alla ordningsälskande och laglydiga medlemmar till skydd mot den växande terrorn.”

Mötet föreslog därför:

”att stadsfullmäktige, inseende sakens brådskande natur omedelbart ville uppställa en ordinarie poliskår enligt senatens ovannämnda förordning samt hos guvernören anhålla om tillsättande av en poliskommissarie, att brandmanskapet eller en del därav sammansås med ordningsmakten så att denna till större båtnad för samhället kunde övertaga brandmanskapets nattjänstgöring, och att stadsfullmäktige genom att kommunalisera och ekonomiskt understöda den frivilliga skyddskår, som på privat håll redan startats, ”skulle sträfva till bildandet af en medborgerlig skyddskår, öppen för alla väl frejdade personer utan åtskillnad till åskådningssätt och samhällsklass, afsedd att såsom en ordningsmaktens reserv vid behof kunna uttrycka på order af den ordinarie ordningsmaktens chefskap.”

Skrivelsen var undertecknad av t.f. lektor Niilo Böök, fabrikör Aug. Jakobsson, normalskollärare Alex. Björklund, seminarielektor Otto Nylund, bryggmästare Hjalmar Laquist, veterinär Kaarle Laurell, lärare Henrik Wik, kantor K. Söderman, t.f. stadsläkare Armas Hildén, ingenjör Paul Nessler, kronolänsman Eric Söderström, rektor T. Ström, lärare Hjalmar Björkvall, handl. Victor Fagerholm, handl. Joel E. Nordling och handl. Victor Holmström.

Stadsfullmäktige hänsköt den 28 nov. ärendet till behandling av en kommitté, bestående av hrr O. Calamnius, Hj. Björkvall och E. Söderström.

Den 4 dec. avgav dessa sitt utlåtande. De var fullt ense med förslagsställarna om att ordningsmakten i staden borde vara organiserad så som föreskrives i Nådiga förordningen av den 13 okt. 1913.

Inrättandet av en medborgerlig skyddskår till stöd för ordningsmakten var väl motiverad. Men då sådana kårer borde organiseras och arbeta enligt samma principer i landets alla städer, föreslog de kommitterade, som ej fann det lämpligt att under sådant förhållande komma med något självständigt förslag, att stadsfullmäktige skulle vända sig till kommunala Centralbyrån för närmare utredning om lämpligaste sättet för dylika kårers kommunalisering. Ifall den förefintliga skyddskåren redan dessförinnan bleve i behov av ekonomiskt understöd, förordade kommittén ett tillfälligt anslag efter behov, anpassat ”inom billighetens gränser”. 35)

I sitt utlåtande av den 11 dec. framhöll Centralkommittén, att de medborgerliga skyddskårerna organiserats på privat väg, oberoende av den kommunala förvaltningen. Detta förfarande var enligt byråns åsikt även framdeles det lämpligaste. ”Det synes icke lyckligt, att skyddskårerna, lika litet som de röda garderna, utrustas med uttryckliga officiella funktioner.” Städernas ordningsväsende skulle inom närmaste framtid ordnas lagstiftningsvägen, varför en avvaktande ståndpunkt tillråddes.

Bakom Centralbyråns försiktighet låg givetvis rädslan för att en ytterligare polarisering av de politiska krafterna i landet skulle leda till inbördeskrig. Stadsfullmäktige beslöt även den 18 dec. att frågan om skyddskårens kommunalisering för närvarande icke skulle leda till någon åtgärd. Ej ens aktivisten, veterinär K. Laurell, som tillhörde fullmäktige, synes ha opponerat sig mot detta beslut.

Skyddskåren fick således ej något ekonomiskt understöd från stadens sida. Kåren fortsatte emellertid sin verksamhet under ledning av en aktivistisk klubb, som bildades den 20 dec. Denna bedrev ett energiskt rekryteringsarbete. I ortstidningen publicerades den 5 jan. 1918 följande

”UPPROP”:

”Raske män från staden och dess omnejd uppmanas att ansluta sig till skyddskåren. Vi bör så begå, att vi ej tilläventyrs befinnas overksamma och stående på sidan om det gäller. Vi ha ej rätt att slå oss till ro, ty orsaken till skyddskårens bildande är ingalunda avlägsnad. Tvärtom ha händelserna ryckt närmare inpå oss, då våldsgärningar och blodsdåd för icke länge sedan i vår egen landsdel begåtts. Det är sant att vår ort hittills varit tämligen oberörd av landets oreda, och mången finner häri en lugnande tröst, troende att så ock framgent skall få vara. Men vi böra besinna att stora landsvägen löper genom staden och att järnvägen ej ligger långt härifrån. Vi kunna således alls ej vara säkra för att icke bli hemsökta av kringstrykande illgärningsmän, som kunna ställa till oberäkneliga upptåg, särskilt så länge ryssen allt fortfarande finnes i landet. Overksamma må vi således icke vara, ty annars kunna vi ej vara trygga till liv och egendom. Och handla vi främst med tanke på vår egen säkerhet, så gå dock våra skyldigheter längre än så. Det är allt för bekvämt att tänka enbart på sig själv. Lag och ordning äro samfälld egendom och böra av alla enigt värnas.

R.H.”                     
(Rudolf Holmström)
[Skall vara Rafael Heikel.]

Rekryteringen ledde till att kåren i början av jan. 1918 räknade 66 medlemmar. Detta var betydligt mera än hälften av stadens manliga befolkning mellan 21 och 40 år. Den 6 jan. vidtog denna nyorganiserade kår sin verksamhet. Till chef valdes apotekaren Oskar Wilkman och till vicechef handl. Aug. Jakobsson. Övningarna leddes av gymnastikläraren, lektor Böök och av f. und.off. vid finska militären handl. Joel E. Nordling. Vid jan. månads utgång skall kåren ha ökat till 170 medlemmar, av vilka 135 skulle ha varit från staden och resten från Nykarleby landsförsamling. Denna styrkeuppgift är dock med säkerhet oriktig: 135 man, varav c:a hälften från staden torde vara den riktiga. 36)

Med vapentillgången var det sämre beställt. Endast 11 militärgevär, några lodbössor och revolvrar fanns till disposition. 37) Militärgevären härstammade från Equity och hade hämtats från Jakobstad av ynglingen Väinö Kisor med faderns, handlanden Axel Kisors häst.

Stadens ryska garnison hade som vi sett minskats under senare hälften av år 1917. Rådhuset utrymdes den 25 jan. 1918. Endast gränsbevakningsmanskapet, en del artilleri och marinsoldater var numera kvar i staden, förlagda i Rings föreningshus och vid Andra sjön.

Tjänsten som poliskommissarie söktes av den tidigare nämnde ryske löjtnanten Väinö A. Mikkola från Jakobstad, f. kronolänsmannen Gunnar Svahn från Tuovilanlahti och jur.stud. Ture Wilhelm Nyholm från Vasa.

Magistraten förordade den 17 jan. 1918 Nyholm (f.13.8.1888 i Vasa), som även fick tjänsten den 22 jan. Den 7 febr. övertog han ledningen över polisinrättningen. Nyholm och poliskonstaplarna August Johansson, Joel Ahlström och Anders Wilhelm Andersson avlade den 27 mars 1918 ny tjänste- samt tro- och huldhetsed enligt landshövdingens skrivelse av den 25 mars.

Natten mot den 28 nov. godkände lantdagen med 100 röster mot 80 den nya borgerliga senaten under P.E. Svinhufvuds ledning. Samhället gick nu snabbt mot en kris. Motsättningarna mellan borgerliga och socialister blev allt skarpare och trycket från den ryska soldatesken kändes olidligt.

I Jakobstad fordrade nödhjälpsarbetarna likvid för strejkdagarna. I Vasa krävde rödgardisterna ”honorar” för sin verksamhet under strejken och i Åbo avpressade de röda drätselkammaren 1/2 miljon mk. 38) I Nykarleby däremot, där den borgerliga majoriteten måste ha känts förkrossande för de fåtaliga, mest finskspråkiga medlemmarna av arbetarföreningen, inskränkte sig aktiviteten till vördsamma, ofta ödmjukt och valhänt formulerade ansökningar om nödhjälpsarbete. Från borgerlig sida sökte man förebygga en radikalisering av situationen. De arbetslösas situation beaktades, så långt stadens ekonomi tillät. Försök till beaktande av tidens politiska realiteter saknades ej heller. Vid rådhusstämman den 26 nov., då fyra stadsfullmäktige invaldes, nämligen ing. Paul Nessler, gårdsägaren A.W. Blomqvist, trädgårdsmäst. W. Bergman och fabrikör Aug. Jakobsson, föreslog dr K.J. Hagfors på grund av en till honom före valet inlämnad skrivelse, att man denna gång skulle invälja i stadsfullmäktige en av de organiserade arbetarna, ”på det att ansvaret för stadsfullmäktiges beslut skulle falla på samtliga folkklasser under dessa djupt allvarliga tider.” Som kandidat nämndes handl. E. Isomaa. Förslaget mottogs välvilligt, men förföll, då det visade sig, att Isomaa ej var valbar, ehuru hans namn upptagits i vallängden. Smeden Markkula föreslogs, men då man ej visste, om de organiserade ville representeras av Markkula, lyckades hans namn ej samla tillräckligt många röster.

Gårdsägare Blomqvist nämndes även såsom tillhörande socialdemokratiska partiet, men Blomqvist själv förklarade sig vara politisk vilde, och kunde därför ej representera de organiserade socialdemokraterna.