IV. DEN NYA HAMNEN VID ”ANDRA SJÖN”. STADENS EGEN SJÖFART UPPHÖR. HAMNEN AVVECKLAS

Sjömanshuset upphör


Det blev mot slutet av 1800-talet allt svårare att rekrytera sjömanshusdirektionen. År 1878 utsågs till ledamöter konsul Carl Grundfeldt, handl. Carl Nylund och timmermannen Johan Jakobsson samt till suppleanter handlanden P. Aug. Lybeck, sjökapten Jakob Kerrman och sjömannen C. J. Björkman. Valet förrättades av magistraten, emedan ingen representant för stadens sjöfart infunnit sig till valmötet. Till revisorer av sjömanshusets räkenskaper utsågs på samma sätt handlanden P. Aug. Lybeck, sjökapten J. Kerrman och sjömannen Julius Sund.

I april 1881 invaldes handlanden P. Aug. Lybeck i stället för rådman C. Nylund, som var i tur att avgå, och till dennes suppleant handlanden Alfred Häggblom. Sjökapten Oskar Olson och sjömannen Jakob Mattsson valdes att granska sjömanshusräkenskaperna.

Överhuvudtaget var intresset för sjömanshuset och dess angelägenheter vid denna tid svalt. Vid valen till sjömanshusdirektionen infann sig vanligen ingen av ledamöterna eller de röstberättigade stadsborna, varför magistraten som vi sett förrättade valet. Som ombudsman fungerade 1884 rådman E. A. Waselius. Direktionen utgjordes då av handlanden M. J. Hedström ordf., och handlanden A. M. Gyllenberg sjökaptenerna J. Kerrman och G. Nyman samt sjömannen Johan Jakobsson ledamöter. Suppleanter var handlanden P. Aug. Lybeck, sjökapten A. J. Dyhr och sjömannen Karl Björkman. Kerrman, Nyman, Jakobsson och Björkman var i tur att avgå. Ingen infann sig emellertid till valet, varför magistraten återvalde Nyman till ledamot och invalde sjökapten M. E. Sarlin och sjömannen Björkman i de avgåendes ställe samt till suppleant sjömannen Henrik Jakobsson. Likaså valde magistraten till revisorer av Sjömanshusets räkenskaper sjökapten M. E. Sarlin, provisor Hugo Grundfeldt och sjömannen Johan Boman.

Sedan Hedström och Gyllenberg avgått på grund av konkurs och Dyhr på grund av att han stod i tur att avgå samt Björkman och Jakobsson dött, invaldes den 3 maj 1886 rådman C. Nylund och återvaldes Gyllenberg till ledamöter för fyra och sjömannen Johan Eriksson för två års tid. Sjökapten Dyhr och sjömannen Herman Jakobsson återvaldes till suppleanter för två år. Till valet hade endast ombudsmannen för sjömanshuset, rådman E. A. Waselius, samt sjömännen Petter Forsström och Karl Fredrik Axelsson infunnit sig, men ingen skeppsredare eller befälhavare.

Sjömanshuset fortsatte sin verksamhet med växlande antal ledamöter i direktionen till 1938, då Sjömanshusinstitutionen upphörde. Sjömanshuset hade då existerat sedan 1814, med ett längre avbrott till jan. 1844, då det återupprättades på H. Kejs. Maj:ts förordnande. En waterschout hade då sedan dec. 1842 fört de av myndigheterna föreskrivna förteckningarna över stadens fartyg och sjömanskap. J. W. Jakobsson och C. Nylund dagtecknade den 31 dec. 1915 det sista bevarade sammandraget av antalet inskrivna fartyg och sjömän. Förteckningen upptog ett fartyg, nämligen ångslupen Wikingen om 22,02 nettoreg.ton, 1 befälhavare och 21 sjömän, varav 9 hemmavarande.

Sjömanshuset, som 1875 mottagit en testamentarisk donation av sjökapten J. P. Högdahl, varav den s.k. Högdahlska Donationsfonden bildades, utökad 1887 enligt testamente av 1883 med behållningen i fru Amalia Högdahls dödsbo, fungerade numera mest som pensionsinrättning. Ännu år 1926 var 1 befälhavare, 2 sjömän på resor och 9 hemmavarande inskrivna på Sjömanshuset. Vid direktionens sista sammanträde den 31 jan. 1938 var Viktor Holmström ordf. och Matts Nyberg, Vilhelm Andell och Herman Semskar ledamöter. Sjömanshusets egendom överlämnades nu till den av Sjöfartsstyrelsen utsedde utredningsmannen, Sjömanshusets siste ombudsman Anton Söderman. Härmed hade Sjömanshuset upphört att existera.

De flesta Nykarlebysjömännen seglade under åren 1868—1874 med fartyg från andra städer inom eller utom landet. På utländska fartyg seglade dock ett relativt litet antal, utom 1874. Särskilt synes fartyg från Vasa och Brahestad, från 1870 även Jakobstad, ha erbjudit Nykarlebysjömän arbete. De hemmavarande sjömännens antal var särskilt stort 1869 och utgjorde ofta nära hälften av de seglande. Åren 1875—1876 och 1878 var de hemmavarande och icke tjänstbara sålunda nästan lika många som de seglande. Från 1879 minskade antalet hemmavarande relativt till de seglande, men från 1893 närmade det sig åter hälften, och översteg från 1908 detta antal. Det sista året visar en med blyerts införd anteckning i Sjömanshusets rulla, att antalet hemmavarande var 9 mot 3 seglande sjömän.

Antalet på Sjömanshuset inskrivna under denna period var störst 1869, eller 228 befälhavare och sjömän, och minskar i stort sett oavbrutet under hela perioden till 12 år 1926, analogt med att stadens sjöfart minskar och upphör. Det relativt kraftigt minskande antalet hemmavarande sjömän från 1879 återspeglar dels det ökande arbetsutbudet från industriföretagens sida och dels den begynnande emigrationen.

Antalet rymmare uppges under åren 1867—1872 till 55 och antalet utstrukna, d. v. s. försvunna till 40. Det sammanlagda antalet rymda och utstrukna utgör under åren 1867—1873 hela 110 sjömän. Endast 3 rymmare är antecknade som återkomna.

Efter 1897 upphör Sjömanshusets anteckningar i Namn- och befarenhetsrullan om befälhavarna. De sista tjänstgörande sjökaptenerna, som antecknats i rullorna, var 1893—1895 Gustaf Lundqvist och 1896—1897 sonen Lennart Lundqvist samt 1898—1901 M.—E. Sarlin på skeppet Carl Gustaf och vidare 1881—1898 sjökaptenerna Gustaf Nyman och S. W. Forsten (1898) på skonerten Eko. Efter en lucka i anteckningarna står i Sjömanshusets rulla för 1904 bogserångbåten Harald antecknad, med matrosen Johan Österlund (f. 1843 i Nkby) som befälhavare och matrosen Johan Högbom (f. 1858 i Nkby) som styrman samt 9 andra besättningsmän, för resa till Umeå. Av sjömanshusets förteckning över fartyg framgår, att befälhavarna på de mindre Nykarlebyfartygen ej antecknats från 1875, eller också har man nöjt sig med anteckningen ”Tillfällig befälhavare”. De sista namngivna ”befälhavarna” i denna förteckning är Jakob Mattsson för karavellen Thor och B. B. Berg för ångslupen Aino 1906. Den förre var matros och den senare sjökapten från Vasa.

Ännu 1869 hade Nykarleby en flotta om 7 fartyg och 1243 läster, men därefter gick det åter starkt tillbaka.

Nykarleby hade 1838 16 fartyg om sammanlagt 1992 5/8 svåra läster, det högsta lästetalet i sin historia. 1848 8 fartyg om 1034, 1858 15 fartyg om 1304, 1868 10 fartyg om 1506 läster, 1878 4 fartyg om 946,64 reg. ton, 1888 3 om 148,88, 1898 4 om 106, 82, 1908 5 om 178,87 och 1916 1 om 22,09 reg. ton.

Det bör nämnas, att magistratens berättelser anger delvis andra uppgifter rörande antalet fartyg under olika år. Detta beror dels på att lantmannafartygen registrerades av magistraten och att även de minsta enheterna under 10 läster medräknades och dels på bristande underlag för berättelserna.

Som en kuriositet kan antecknas, att Nykarleby i alla fall, vad tiden fram till I. världskriget beträffar, upprätthöll sjöfart på egna kölar längre än sin granne, den på sin tid stora sjöfartsstaden Jakobstad. Den 10 maj 1899 sålde det Malmska rederiet därstädes sina sista och största segelfartyg, fregatterna Europa om 1018 och Vanadis om 1020 reg.ton till Åland. Sedan dessa fartyg avyttrats ägde staden varken något segel- eller ångfartyg. Nykarleby (G. Lundqvists änka) däremot sålde sitt största fartyg, barkskeppet Carl Gustaf om 931 n.reg.ton år 1901, medan ångslupen Aino om 63 reg.ton upplades först 1909 och S. A. Liljeqvists karavell Thor om 29,6 n.reg.ton såldes s.å.



[”Ångslupen ”Aino” i Nykarleby i trafik, fullsatt på övre och nedre däck. Aino trafikerade 1906 och 1907 längs den österbottniska kusten.” ÖTA 247 Kyllikki Berts arkiv på finna.fi. Beskuren och roterad.
(Inf. 2019-12-09.]


Erik Birck (1988) Nykarleby stads historia del III, sid. 70–72.


Nästa kapitel: Hamnen avvecklas.


Läs mer:
En notis ur Österbottniska Posten 1908 om funktionärer.
(Rev. 2019-12-09 .)