Musiken i Nykarleby stad 1858—1897 av Mats Björkstrand.

6. SAMMANFATTNING

Den huvudsakliga uppgiften för min pro gradu-avhandling är att skildra musiken i Nykarleby stad under åren 1858-1897. Jag belyser härvid musikverksamhetens omfattning, former och den utveckling, som äger rum under den ifrågavarande tidsperioden. Jag jämför även med andra finländska orter, där mitt källmaterial gör det möjligt. I min avhandling använder jag mig av en historisk-genetisk metod och en komparativ metod. Jag använder dessutom både ett diakront och ett synkront framställningssätt. Resultatet av min undersökning är följande.

I kapitel 2 skisserar jag upp bakgrunden till ämnet, vilket är nödvändigt för förståelsen av helheten. Jag behandlar först staden fram till sekelskiftet 1900 och tar upp dess grundläggning och ekonomi samt branden 1858. Därefter är det församlingens tur, varvid jag behandlar församlingens grundläggning, kyrkorna och väckelserörelserna i staden. Slutligen beskriver jag skolorna i staden, varvid jag främst tar upp seminariet och dess övningsskola p.g.a. dess centrala ställning i Svenskfinland och i kulturlivet i staden. {Kapitel 2}

När det gäller musiken i församlingen behandlar jag först de centrala tjänsterna, nämligen klockar- och organisttjänsterna. I 1686 års och 1869 års kyrkolagar finns det noggranna uppgifter om klockartjänsten, men gällande organisttjänsten blir uppgifterna noggrannare först i den senare kyrkolagen p.g.a. tjänstens relativt sena tillkomsttid. I Nykarleby församling följde man kyrkolagens bestämmelser relativt långt utom vid klockarvalet 1872. Vid nämnda klockarval förekom det enligt min mening vissa oklarheter vid placerandet av sökandena i förslagsrum, då man förbigick den mest kompetenta sökanden av outtalade orsaker. I fråga om klockarens allmänna undervisningsskyldighet fanns det diverse skiljaktigheter praktiskt sett p.g.a. att klockarna i Nykarleby inte behövde befatta sig med barnundervisningen. Gällande organisttjänsten i Nykarleby följde man kyrkolagen till punkt och pricka. Dessutom skötte tjänsteinnehavaren sin tjänst till allas belåtenhet. Fram till 1850-talet spelade organisten i församlingen även vid olika typer av världsliga tillställningar (t.ex. bröllop). Efter den nämnda tidpunkten tog andra musiker och olika orkestrar över den verksamheten. Blivande klockare och organister kunde få sin utbildning samt intyg däröver både av tjänsteinnehavarna och av musiklektorn vid Nykarleby seminarium. Nivån på undervisningen kan ha varierat genom åren. I Nykarleby hade man också en orgel i kyrkan och den hade en för den tiden relativt normal disposition för en orgel av den storleken. Nykarleby församling använde sig av de officiellt antagna psalmböckerna från 1695 och 1886. Möjligen använde man också de psalmboksförslag som föregick 1886 års psalmbok, Haeffners koralbok från Sverige och eventuellt någon handskriven psalm- eller koralbok.

Ser man på församlingsmusikens betydelse för helheten, kan man konstatera följande. Klockaren lärde skriftskolungdomen sjunga psalmer i samband med skriftskolan. Detta hade två olika syften. Dels ville man antagligen därigenom höja nivån på församlingssången, dels kom ungdomen i kontakt med musik som de hade nytta av i flera olika sammanhang. Kyrkan var en av få konsertlokaler i Nykarleby under 1800-talet. Den utnyttjades för åtminstone tre konserter under min forskningsperiod. Illberg utförde en grundlig reparation på Telin-orgeln 1879 och betalades för detta av församlingen. Dessutom satt både han och lektor Hedström med i kyrkofullmäktige och kyrkorådet. Nykarleby sångförening, seminaristerna och övningsskoleleverna deltog med blandad körsång i gudstjänsten första söndagen i advent. Syftet med detta var tydligen att höja nivån på församlingssången och att få omväxling i gudstjänsten. {Kapitel 3.}

I det följande huvudkapitlet behandlar jag musiken vid Nykarleby seminarium. I folkskolförordningen av den 11 maj 1866 ingick relativt allmänt formulerade direktiv, vilket var både en nackdel och en fördel. Enligt den förordningen skulle musikundervisningen i ett seminarium eftersträva den musikaliska kunskap och färdighet, som krävdes för att handha sångundervisningen i folkskolan, samt om möjligt den kännedom och skicklighet, som behövdes för orgelspelandet i kyrkan. Fredrik Vilhelm Illberg studerade musik för professor Pacius och avlade examen för sånglärartjänster. Han studerade även vid Kungliga Musikaliska akademien, varefter han avlade kantor-organistexamen för direktor Lagi. Han innehade sedan ett antal sånglärartjänster och även några kyrkomusikertjänster i Helsingfors. Han var lektor i sång, musik och kalligrafi vid Nykarleby seminarium 1873-1897. Han var även en flitig tonsättare och hade samlat in folkmusik i Karelen och Savolax. Illbergs musikundervisning vid Nykarleby seminarium omfattade i allmänhet mera än vad som stipulerades i folkskolförordningen. Men han undervisade dock inte i musikhistoria, vilket hörde till musikundervisningen vid ett seminarium. Den övriga musikverksamheten vid Nykarleby seminarium bestod av fester och soaréer, vilka anordnades för att erbjuda seminaristerna omväxling i det dagliga arbetet och inblick i bildade människors umgängesvanor. Programmet vid de här tillfällena omfattade bl.a. sång och instrumentalmusik, som sköttes av seminaristerna (ofta under lektorns ledning). Man firade bl.a. Runebergs födelsedag 5/2 och Svenska dagen 6/11 vid seminariet. Dessutom anordnade seminaristerna själva Majniemi-soaréer till förmån för inköpandet och återuppförandet av Topelius' gamla sommarstuga på Alörn. Elevkonventet vid seminariet ordnade även egna tillställningar med bl.a. föredrag, sång och instrumentalmusik på programmet. Sångundervisningen vid seminariets övningsskola sköttes helt och hållet av lärarkandidaterna under lektorns överinseende. Den omfattade tonträffning, en- och flerstämmig sång och en del musiklära. Seminariets sångsal användes ofta för det här ändamålet. C:a 30 % av de folkskollärare, som dimitterades från Nykarleby seminarium 1877-1897, kom att syssla med någon form av musikalisk verksamhet efter sin studietid vid seminariet. De flesta av dem blev kyrkomusiker, dirigenter eller sånglärare. Detta visar att den musikundervisning de fick vid seminariet inspirerade dem att fortsätta med musik i olika former.

I det femte kapitlet behandlar jag musiksammanslutningar och annan musikverksamhet i Nykarleby stad. Det har funnits blandade körer i staden fr.o.m. slutet av 1850-talet. Den första blandade kören bildades troligen hösten 1858 som en följd av den första sångartolvans besök i staden, medan den andra blandade kören bildades 1896. De blandade körerna gav egna konserter samt medverkade i konserter tillsammans med andra musiksammanslutningar och vid andra festligheter. Manskvartettsång har förekommit i Nykarleby åtminstone från 1885. Inom societeten fanns det en kvartett fr.o.m. den tiden. Den gav troligen inte någon egen konsert, men den medverkade bl.a. vid Nykarleby sångförenings konserter. En annan kvartett verkade inom ramen för Nykarleby FBK i flera år och uppträdde främst vid dess fester. Manskvartetter bestående av både seminarister och stadsbor förekom också under åren 1873-1897. "Nesslers hornkvintett" bildades hösten 1874 på F V Illbergs initiativ. Kvintettens förste dirigent var Johan Wilhelm Nessler, som rätt snart efterträddes av Illberg. Kvintetten spelade vid en konsert i november 1874 och gav högst troligt friluftskonserter sommaren 1875. Den upphörde antagligen att existera i början av 1880-talet. Nykarleby FBK:s hornkapell bildades våren 1886 och bestod av 6-12 medlemmar. Det avlönades av Nykarleby stad fr.o.m. 1887, men det upphörde redan 1901. Det anordnade friluftskonserter i Topeliparken sommartid, spelade på olika danstillställningar i staden och gav musikaliska soaréer och egna konserter. Dessutom medverkade det vid andra musiksammanslutningars konserter och vid FBK:s tillställningar av olika slag. Hornkapellet kunde även hyras för privata tillställningar genom överenskommelse med kapellmästaren. En orkester bildades i Nykarleby på 1850-talet och uppträdde vid bl.a. bröllop och fartygsutskjutningar. Den upphörde troligen i början av 1870-talet.

Nykarleby var under 1800-talet en välbesökt konsertstad med ett gott anseende. Den besöktes av såväl inhemska som utländska artister och ensembler. En del av dem var mer kända än de övriga, men trots det togs de alla emot med samma stora intresse. Privat musikundervisning förekom i Nykarleby under 1800-talet och omfattade främst pianoundervisning. Den kunskapen utnyttjades sedan bl.a. vid de privata tillställningar, som anordnades i staden. Dessutom fanns det också instrumentmakare i staden, vilka främst byggde orglar. Musikaliska och dramatiska soaréer avlöste varandra. Vidare anordnade man konserter bl.a. för välgörande ändamål samt fester för att hedra minnet av Runeberg och Topelius. Man anordnade även danstillfällen i rådhuset, i brandkårshuset eller i privata hem. Som omväxling till detta arrangerade man bjudningar, slädpartier, maskerader, supéer och utfärder.

Ser man på den övriga musikverksamhetens betydelse för helheten, kan man konstatera följande. Musiksammanslutningarna i staden gav omväxling i programmet vid olika typer av fester. Dessutom gav de egna konserter och andra tillställningar med musikprogram. Bl.a. Nykarleby sångförening deltog i fester och soaréer vid seminariet. Dessutom medverkade sångföreningen också med sång i gudstjänsten första söndagen i advent. Gästande artister och musiksammanslutningar kom med musikaliska impulser utifrån. Därmed upprätthöll de kontakten med omvärlden, samtidigt som nykarlebyborna fick nya, uppskattade musikupplevelser. {Kapitel 5.}

I min avhandling har jag kunnat visa att musiken i Nykarleby stad under den aktuella tidsperioden hade en bredd och en mångsidighet som man inte finner i så många andra städer i landet av den här storleken. Det berodde på aktiva och kunniga kyrkomusiker och framstående lärare vid seminariet, framför allt F V Illberg. Förklaringen till den omfattande musikverksamheten står säkert till en del att finna i den inspiration som kom inte minst från seminariet, men man skall också uppmärksamma det aktiva musikintresse, som fanns på olika håll i staden och som tog sig uttryck i ett livligt musicerande i olika former.