I Gösta Cavonius' bok om sockenskolmästarnas föregångare
under frihetstiden behandlas klockaren i en viss utsträckning. Men
här rör det sig endast om hur han uppfyllde kompetenskraven
för att kunna undervisa och vad undervisningen innehöll. Det
här är dock uppgifter, som behövs för att ge en del
av pusselbitarna till hur klockartjänsterna var utformade generellt
sett. Min uppgift här blir därför att undersöka hur
klockartjänsten fungerade på det lokala planet, nämligen
i Nykarleby församling.
Gällande litteraturen om orglarna i Nykarleby kyrka kan man konstatera,
att alla i princip bygger på Abraham Hülphers 1700-talsframställning
i boken om orglarna i Sverige. Dessutom kompletterar de varandra på
ett exemplariskt sätt. Det som jag dock saknar här är en
mer ingående analys av Telin-orgeln.
Erik Gebers artikel om det folkliga musiklivet i svenska Österbotten
ger en översiktlig bild av musiklivet i nämnda landskap. Däremot
förbigås vissa sektorer helt. Den religiösa musiken, konstmusiken
samt den moderna dans- och underhållningsmusiken tas över huvud
taget inte upp i artikeln. Det här gör att framställningen
blir både ensidig och ytlig. Dessutom innehåller den felaktigheter
och brister, som till en del härrör från de okontrollerade
källor som Geber bygger sin framställning på.
Einar Hedström ger i sin bok om sin barndoms- och ungdomsstad en
bra bild av musiken i Nykarleby stad under 1880- och 1890-talen, men ställvis
verkar hans framställning vara en aning ytlig. Han redovisar inte
heller vilka källor han bygger sin framställning på, trots
att han ställvis konstaterar att han har gjort diverse efterforskningar
själv. Han behandlar ingående den manskvartett som hans far,
seminarielektorn Gustaf Hedström, sjöng med i. 3)
Men blandade körer och orkestrar glider han förbi, där
jag gärna skulle ha sett en mera uttömmande framställning
i synnerhet ifråga om de musikaliskt aktiva personerna och deras
verksamhet i Nykarleby under nämnda tid. Gällande de övriga
aktiviteterna i staden är läget dock ett annat. Han ger också
mycket knapphändig information om musiken i församlingen och
om musikundervisningen vid seminariet. Det enda som berörs gällande
de här två områdena är vissa biografiska uppgifter
om organisten Anders Gästrin, om seminarielektorn i sång och
musik Fredrik Vilhelm Illberg, om t.f. organisten Anders Joel Löfstrand
samt om klockaren m.m. Johan Wilhelm Nessler.
Kaarlo Jalkanens böcker om klockar- och organisttjänsterna
behandlar de här tjänsternas utveckling nationellt sett. Framställningen
är överskådlig och jämförelserna mellan församlingarna
runt om i landet ger en tillfredsställande översikt av läget.
En svaghet är dock enligt min mening att klockartjänsten behandlas
i större utsträckning än organisttjänsten. Klockartjänsten
var viktig långt innan församlingarna skaffade orglar till
sina kyrkor, medan organisttjänsten inrättades först i
samband med anskaffandet av orglar. Men obalansen i framställningen
kunde Jalkanen dock lätt ha undvikit genom att använda mera
material om organisttjänsten, vilket mig veterligen finns. Men överlag
presenterar dock Jalkanen ett bra underlag att bygga vidare på genom
komplettering av material från annat håll, bl.a. från
Nykarleby församling.
Hembygdsboken om Nykarleby innehåller en hel del intressanta uppgifter
om Nykarleby stads historia från forntiden fram till 1900-talet.
Boken är dock populärt skriven, och gällande musiken är
framställningen kortfattad. Här behandlas i första hand
de musikaktiviteter som har förekommit i staden på 1900-talet.
Det enda som nämns av musikaktiviteterna på 1800-talet är
sångartolvornas besök, som dock behandlas mera utförligt
i andra källor.
Vid Åbo Akademis musikvetenskapliga institution har man också
forskat om motsvarande ämnesområden vid ungefär samma
tid och på andra orter. De berörda avhandlingarna är Fabian
Dahlströms avhandling om musiklivet i Hangö, Gerd Nyholm Janssons
avhandling om musikundervisningen vid Ekenäs seminarium samt Reidunn
Wiklunds avhandling om musiklivet i Gamlakarleby. Dahlström skildrar
musiklivet i Hangö under tidsperioden 1874-1914 och har utförligare
beaktat det profana musiklivet (körer, instrumentala ensembler samt
offentliga konserter året runt), medan musikverksamheten inom församlingen
skildras endast i korthet. Utanför skildringen faller också
sångundervisningen i stadens skolor samt den musik som utfördes
vid flera restauranger i staden. Tyngdpunkten i Nyholm Janssons avhandling
ligger på de olika läroplanernas innehåll, hur den obligatoriska
musikundervisningen utformades både vid seminariet och vid övningsskolan
samt på musicerandet utöver den obligatoriska musikundervisningen.
Utgångspunkten här är en annan än i Ahlbecks bok,
då Nyholm Jansson behandlar både musikundervisningen vid Ekenäs
seminarium och musikundervisningens olika skeden vid seminarierna och
folkskolorna i Finland i allmänhet. Wiklunds avhandling beskriver
den utveckling, som har lett till dagens organiserade musikliv i Karleby.
Den placerar även in de separata händelserna i sitt naturliga
sammanhang. Wiklund visar också hur händelserna i den österbottniska
småstaden Gamlakarleby stod i relation till landet i övrigt.
Hon behandlar bl.a. församlingsmusiken, militärmusiken, folkmusiken
och det offentliga musiklivet på 1800-talet i Gamlakarleby. De här
avhandlingarna ger en viss översikt av respektive forskningsområden
och de är av ett stort värde, speciellt med tanke på att
de fyller ut vita fält på den musikhistoriska kartan över
Finlands olika bygder.
1.2 Forskningsuppgift
Min huvudsakliga uppgift blir att skildra musikverksamheten i Nykarleby
stad under tidsperioden 1858-1897. Därför frågar jag mig
i vilken omfattning musikalisk verksamhet har funnits i staden under ifrågavarande
tidsperiod, hur den var utformad och vilken betydelse de olika verksamhetsgrenarna
hade för helheten. Under den tiden förekom även förändringar
inom musikverksamheten i staden. Jag belyser förändringarna,
frågar mig varför de ägde rum och gör jämförelser
med andra orter i Finland på centrala punkter. 4)
För att framställningen skall bli åskådlig, har
jag valt att dela upp materialet i huvudområden. Det här innebär
att allt material rörande musiken i Nykarleby församling tas
upp i ett skilt kapitel. Detsamma gäller materialet om musiken vid
Nykarleby seminarium. Det stoff som hamnar utanför de här två
kapitlen, dvs. musikverksamhet utan någon närmare anknytning
till vare sig församlingen eller seminariet, behandlas i ett särskilt
kapitel. Vid genomgången av materialet inom olika huvudområden
spelar den kronologiska ordningen en viktig roll. Det betyder t.ex. att
den musiksammanslutning, som är äldst, behandlas först. 5)
Den tidsmässiga avgränsningen för avhandlingen har beträffande
inledningsåret bestämts av att Nykarleby stad brann ner till
grunden i januari 1858, så även det gamla stadsarkivet. Det
här medför att det är mycket svårt, för att
inte säga omöjligt i vissa avseenden, att få tag på
material från förra hälften av 1800-talet. Därför
utgår jag från 1858, dvs. från Nykarleby stads brand.
Gällande avslutningsåret har jag stannat för 1897. Då
befriades Anders Gästrin, som var den siste ordinarie organisten
i Nykarleby församling under 1800-talet, från sina tjänsteåligganden
som organist p.g.a. sjukdom, trots att han formellt innehade organisttjänsten
i Nykarleby församling ända till sin död 1904. Ett annat
förhållande, som talar för 1897 som slutår för
avhandlingen, är att lektorn i musik vid seminariet, Fredrik Vilhelm
Illberg, gick i pension det året. Vid seminariet sköttes nämnda
lektorstjänst av två vikarier under läsåret 1897-1898
och under åren 1898-1917 ordinariter av I E Koskimies. Både
Gästrin och Illberg var även centrala gestalter musikaliskt
sett i Nykarleby stad mot slutet av 1800-talet, Gästrin i församlingen
och Illberg vid seminariet. Året 1897 utgör därmed en
naturlig slutgräns för min undersökning.
Dispositionen för min avhandling är följande: Bakgrunden
till ämnet skisseras först i kapitel 2. Därefter följer
mina tre huvudkapitel. Församlingsmusiken behandlas i kapitel 3 och
har för tydlighetens skull delats upp i klockartjänsten, organisttjänsten,
orgeln samt psalmböcker. Sedan granskar jag musikverksamheten vid
seminariet och koncentrerar mig på musikundervisningen vid både
seminariet och övningsskolan samt på den övriga musikverksamheten
vid seminariet. I kapitel fem utforskar jag annan musikverksamhet i Nykarleby,
vilken delas upp i blandad körsång, manlig kvartettsång,
orkestrar, det privata musicerandet samt gästande artister och musiksammanslutningar.
Forskningsresultatet sammanfattas slutligen i kapitel 6.
1.3 Källmaterial
Min undersökning bygger i stor utsträckning på primärforskning.
Det primära källmaterial, som jag har använt mig av för
avhandlingen, är spritt på fyra orter, nämligen Nykarleby,
Vasa, Åbo och Helsingfors. I Nykarleby finns materialet samlat i
följande arkiv: Nykarleby församlings arkiv (bl.a. kyrkostämmo-
och kyrkorådsprotokoll), Nykarleby stads arkiv (bl.a. mantalslängder
för Nykarleby stad) och Nykarleby stadsbiblioteks forskarrum (tidningarna).
I landsarkivet i Vasa finns det mesta materialet rörande Nykarleby
seminarium. Notmaterial finns i Sibeliusmuseets arkiv i Åbo och
kyrkolagarna i Teologiska fakultetens vid Åbo Akademi bibliotek.
I Riksarkivet i Helsingfors bevaras viktiga handlingar för seminariets
del. Följande primärkällor har gett det största utbytet
under mitt arbete med avhandlingen.
Kommunionböckerna för Nykarleby församling har gett mig
viktiga biografiska uppgifter om de personer, som har varit musikaliskt
aktiva i Nykarleby stad under åren 1858-1897. Ur vallängderna
för organist- och klockarvalen i Nykarleby församling har jag
hämtat uppgifter om när organist- respektive klockarval har
ägt rum i församlingen.
Klassjournalerna för både seminariet och seminariets övningsskola
samt förteckningen över genomgångna lärokurser vid
seminariet har gett mig uppgifter om hur musikundervisningen vid seminariet
har varit uppbyggd, om vad den har innehållit och om vilka läroböcker
som användes samt vilka sånger och musikstycken som övades
in.
1686 års kyrkolag och 1869 års kyrkolag ger en inblick i
hur den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland såg på klockar-
och organisttjänsterna vid två olika tidpunkter. I det här
sammanhanget kan man dock fråga sig i vilken utsträckning kyrkolagens
bestämmelser verkligen följdes ute i församlingarna.
De tidningar, som jag har gått igenom för min avhandling,
har gett ungefär likartade uppgifter. Här handlar det om notiser
rörande konserter, fester m.m. i Nykarleby stad, om musiksammanslutningarna
i staden, om seminariet samt om församlingen. Dessutom innehåller
tidningarna notiser, annonser och nekrologer rörande de personer,
som var musikaliskt verksamma i Nykarleby under ifrågavarande tidsperiod.
Allt det här ger en god översikt över vad som har hänt
musikaliskt sett i staden under åren 1858-1897. Ifråga om
konserter och fester, som har hållits i staden, förekommer
det inte några konsertrecensioner i modern mening. Man har varit
mera intresserad av att t.ex. beskriva konsertlokalen eller eventuella
tal som hölls vid festtillfället än att ge kritik av de
musikaliska framförandena vid de berörda tillfällena. Man
höjer dessutom allting till skyarna och frossar i superlativer oberoende
av hur framförandena torde ha utfallit i verkligheten. Dessutom saknar
jag ofta besked om vilka musikstycken som framfördes vid konserterna
eller festerna. Det finns dock vissa gånger information av den här
typen i annonserna och i informativa notiser på förhand. Slutligen
är det ofta också svårt att veta i vilken stad de olika
musikaktiviteterna har ägt rum p.g.a. den otydliga annonseringen.
1.4 Metoder
Jag kommer i min avhandling att använda mig av en historisk-genetisk
metod och en komparativ metod. Av de här två metoderna är
den historisk-genetiska metoden den viktigare. Dessutom använder
jag mig såväl av ett diakront som av ett synkront framställningssätt.
Den historisk-genetiska metoden innebär att resultatet växer
fram ur det tillgängliga forskningsmaterialet, som analyseras och
granskas källkritiskt. Med hjälp av den metoden kartlägger
jag musiksammanslutningarnas utveckling och de musikaliskt verksamma personernas
aktiviteter under den ifrågavarande tidsperioden. Jag försöker
ange hur enskilda personer eller grupper har påverkats av andra
människor och deras verksamhet. Samtidigt försöker jag
också påvisa samtida eller tidigare föreställningar,
som har influerat enskilda personer eller grupper, och ange hur dessa
inflytanden har förmedlats.
Jag kommer också att använda mig av en komparativ metod vid
jämförelser mellan de tre sektorerna i min avhandling (och vid
jämförelser med musikverksamheten på andra orter i Finland).
Dessutom använder jag mig av både ett synkront och ett diakront
framställningssätt. Det synkrona framställningssättet
möjliggör en systematisering av forskningsmaterialet på
ett sådant sätt att det kan ordnas i separata, sammanhängande
helheter. Med hjälp av det diakrona framställningssättet
kan den historiska utvecklingen inom de skilda helheterna belysas på
ett konstruktivt sätt.
1) Se avsnittet om Ahlbecks bok under 1.1 (s. 2).
2) Topelius 1920-1922; Cavonius 1943; Birck J L 1957; Hedström
E 1958; Birck E 1970;
Jalkanen 1976; Furu 9/4 1978; Jalkanen 1978; Ahlbeck 1979; Österbacka
9/11 1979; Birck E 1980;
Österbacka 1982; Geber 1983; Jalkanen 1986; Birck E 1988; Tonberg
et al 1992; Björkstrand C 1993; MÖ 1882; NP 1883; ÖP
1884-1897.
3) Se vidare under 5.2.
4) Jämförelser kan bara göras i begränsad omfattning
p.g.a. alltför stora olikheter i inriktning, förutsättningar
för musikverksamheten, språkliga minoriteter och deras
storlek i förhållande till majoriteten, folkmängd
m.m. Därför anser jag mig vara tvungen att begränsa
jämförandet till att beröra endast detaljer som t.ex.
orglar, körer, orkestrar, församlingsmusiken och dylikt.
5) Se vidare under 1.4.
(Inf. 2005-05-12.)
2. EN HISTORISK TILLBAKABLICK
2.1 Nykarleby stad
Nykarleby socken bildades den 30 oktober 1607 genom att delar av Korsholm
och Pedersöre socknar förenades med Lepo by till en ny församling
vid Lappo ås mynning. 1) Det här var
en följd av kung Karl IX:s handelspolitik, som var riktad mot handeln
på landsbygden och bondeseglationen.
Kronan ville nämligen förtjäna på den livliga handel,
som allmogen bedrev vid Bottniska vikens kuster. Nykarlebys stadsprivilegier
utfärdades sedan den 7 september 1620. 2)
Staden skulle fungera som handelsstad både för den egna socknen
och för Pedersöre, Vörå och Ilmola socknar. Vid den
här tid fanns det goda hamnmöjligheter vid älvmynningen.
Allmogen i ovannämnda socknar uppmanades därför att sälja
sina varor åt borgerskapet i Nykarleby. Bönderna påmindes
även om att de inte fick sälja sina varor på annat håll
genom egen sjöfart. För kronan innebar den här typen av
koncentration av handel och näringsliv till städerna bättre
möjligheter att övervaka och beskatta de här aktiviteterna
genom tullar av olika slag. 3)
Grevskapet Karleborg förlänades den 20 mars 1652 åt Klas
Tott och omfattade till en början Nykarleby stad och delar av Nykarleby
och Lappo socknar. Områden i Lappo, Ilmola och Vörå socknar
införlivades med grevskapet 1653. Under grevskapets tid var Nykarleby
centrum i ett relativt stort förvaltningsområde. Alla bönder
i grevskapet måste erlägga sina skatter i staden. Skatterna
kunde betalas i form av t.ex. tjära, smör, spannmål, kött
och skinn. Vid den tiden förekom det nämligen sällan kontant
betalning. Grevskapet upphörde att existera 1686 i samband med reduktionen.
Som minne av den tiden finns idag namnen Residenstomten och Residensgatan
kvar i Nykarlebys stadsbild. 4)
1700-talet inleddes under dystra stjärnor med stora ofreden, som
kom till Nykarleby i februari 1714 efter slaget
vid Napo och som tog slut i och med freden
i Nystad 1721. Nykarleby hade i viss utsträckning skonats av
ryssarna, men bl.a. stadens alla fartyg hade bränts. Orsaken till
att Nykarleby skonades var, att borgarna i Nykarleby hade betalat en brandskatt
åt ryssarna. Den uppgick till 10000 daler kopparmynt. Både
plundring och misshandel förekom i staden trots brandskatten. 5)
Under åren 1750-1790 ägde en relativt stark utveckling rum
i Nykarleby. År 1756 fick staden s.k. halvstapelrätt. Det innebar
att fartyg på väg från Nykarleby till utlandet måste
visiteras och klareras av tullkammaren i Gamlakarleby, där köpmännen
i Nykarleby hade sina upplag. Nykarleby fick full stapelfrihet 1793 och
därigenom även en egen tullkammare. Den viktigaste exportvaran
var tjära, medan importen främst utgjordes av salt, järn
och tobak. Fr.o.m. 1790-talet följde dock en tillbakagång,
som i stort sett fortsatte ända till 1840-talet. Den orsakades dels
av en allmän depression på det ekonomiska området, dels
av de politiska förhållandena med krig, missväxter och
farsoter som följd. 6)
Men efter krigsslutet 1809 återkom småningom en större
livaktighet på handelns, sjöfartens och skeppsbyggeriets områden.
På 1850-talet blomstrade skeppsbyggeriet upp med ny fart i samband
med att staden bytte hamnplats. Seglationen, som ännu strax före
1808-1809 års krig hade varit betydande, blomstrade upp på
nytt omkring år 1856 och med den även andra näringar.
Staden genomlevde alltså en viss blomstringsperiod på 1840-1860-talen,
främst på handelns och sjöfartens områden. 7)
Vid mitten av 1800-talet fanns det enbart träbyggnader i Nykarleby.
De flesta husen var inte brädfodrade och taken var endast i enstaka
fall betäckta med tegelpannor. Husen stod tätt inpå varandra
och bredden på en del gränder underskred två meter. Den
12 januari 1858 brann
det gamla Nykarleby ner nästan helt och hållet. Det enda
som fanns kvar av staden efter branden var kyrkan, skolhuset, Heikelska
gården, tullstugorna och en del mindre byggnader i nordost. 8)
De som blev hemlösa inhystes tills vidare i de gårdar som stod
kvar och i de omkringliggande byarna. Staden
byggdes upp igen, men den ändrade utseende nästan totalt. 9)
Mot slutet av 1800-talet kännetecknades näringslivet i Nykarleby
av stagnation och ekonomisk tillbakagång, som troligen fick sin
början i och med branden 1858. Men ännu på 1880-talet
var staden en viktig handels- och exportstad. Från stadens hamn
exporterades stora mängder tjära, virke, skinn, spannmål
m.m. ut i världen. Vid den tiden importerade man bl.a. kläder,
viner och olika sorters kryddor. Skeppsbyggeri, handel och hantverksindustri
intog en viktig roll i stadens näringsliv mot slutet av 1800-talet. 10)
Trots det här gick alltså Nykarleby ekonomiskt sett tillbaka.
Nedgången skedde framför allt på handelns och sjöfartens
områden, vilket till stor del berodde på ogynnsamma kommunikationsförhållanden.
Efter Saima
kanals tillkomst 1856 drogs stadens forna handel på inlandet
till Finska viken. Den österbottniska järnvägen, som blev
färdig 1886, gick förbi staden och ledde därmed varorna
åt annat håll. Den starka uppgrundningen av stadens hamnar
hade redan tidigare inverkat menligt på sjöförbindelserna.
Segelfartygen byttes ut mot järnbyggda ångfartyg. Österbottens
roll som exportområde försämrades radikalt. Även
frihandeln och skråväsendets upphörande bidrog till att sämre tider uppstod. Antalet konkurser
och affärsnedläggelser ökade, vilket minskade antalet handelsmän
och hantverkare i staden. Kring sekelskiftet 1900 blev det i stället
allt vanligare att handlare från landsbygden flyttade in till staden
och öppnade affärsrörelser där. 11)
2.2 Nykarleby församling
Nykarleby var under 1500-talet en kapellförsamling under Pedersöre
församling. På 1540-talet bodde en bonde med namnet Nils Klockare
i Lepo by. Han torde ha fått sitt tillnamn p.g.a. att han var klockare.
Av detta har forskare dragit den slutsatsen att det fanns en kapellförsamling
i Lepo by då. Nykarleby församling blev en självständig
församling vid en stämma i Pedersöre den 30 oktober 1607.
Detta skedde i samband med att Nykarleby socken uppstod. Till den här
församlingen hörde de byar, som hade överförts till
nämnda socken. Delningen möttes dock av missnöje bland
prästerna i Pedersöre och Vörå, vilka inte ville
medverka till att minska sina löner genom att avstå hemmansrökar 12)
till den nya församlingen. 13)
Den första kyrkan i Nykarleby blev färdig mellan 1607 och 1610.
Den var sannolikt liten och av trä. Redan i slutet av seklet var
kyrkan i behov av reparation, eftersom den både var för trång
och i dåligt skick. I samband med en biskopsvisitation på
1690-talet fick församlingen order om att iståndsätta
kyrkan, men nykarlebyborna insåg dock snart att reparationer inte
kunde avhjälpa problemen. Därför beslöt man i stället
att riva ner den gamla kyrkan och ersätta den med en helt ny och
rymligare kyrka. 14)
Den andra kyrkan byggdes 1708 och invigdes den första söndagen
i advent 1708 på sedvanligt sätt. Kyrkan byggdes efter en av
assessor Elias
Brenner uppgjord ritning, som borgmästaren hade skaffat. Den
pryddes 1710 med sitt kyrktorn, vartill en kyrktupp av koppar beställdes från Stockholm och förgylldes av
kopparslagaren J Petri. Klockstapeln uppfördes under åren 1702-1705. 15)
Ryssarna plundrade i Nykarleby 1714 i samband med Stora
ofreden. Därför flydde invånarna i Nykarleby nästan
mangrant undan fiendens tyranni över till Sverige. Kyrkans förlust
under stora ofreden uppgick till en kyrkklocka, dörrar, fönster
och orgeln. Förlusten uppskattades vara värd 1602 daler kopparmynt. 16)
Nykarlebyborna var hemma igen i juni 1722. Då började man
på nytt sätta kyrkan i skick. Den brädfodrades 1723 och
målades röd. Konstsnickaren Abraham Eliaesson från Vasa
gjorde ramen till altartavlan och snidade en predikstol, som blev färdig
1753. Man kom överens med målaren Daniel Hjulström om
diverse målningsarbeten i kyrkan, däribland altartavla, predikstol,
läktare och tak. Arbetena fullbordades dock senare av Johan Ahlm
1759. 17)
Byggmästaren Jacob Rijf förnyade
kyrkans dörrar och fönster 1803-1804. Han utförde arbetet
på ackord. Golvet och bänkarna förnyades under en större
reparation 1824. Väggarna rappades troligen 1842, men redan två
år senare hade rappningen lossnat på flera ställen. Därefter
skedde en iståndsättning 1847, men den hjälpte inte mycket.
Redan 1851 eller 1852 tog man bort rappningen, samtidigt som man brädbeslog
och målade kyrkan utvändigt. 18)
I början av 1880-talet var kyrkan i behov av en inre uppsnyggning
och målning. Många församlingsbor ansåg att de
gamla änglafigurerna var barnsliga och att kyrkan var alltför
mörk. Man ville i stället ha en ljus och vacker kyrka. Man gick
dock så pietetslöst till väga, att större delen av
den rika bildskruden förstördes. Alla större ytor målades
med vit färg och många bilder målades därmed över.
Takets bilder från Uppenbarelseboken och bilderna på predikstolen
förblev dock orörda - tack vare Matts Bäcks ivriga protester
på en kyrkostämma. Altarbyggnaden målades med en skinande
vit oljefärg i marmorimitation, medan väggdekorationerna kring
fönstren täcktes med limfärg. Altartavlan, vars mörka
färger inte mera harmonierade med den vita marmorfärgen, ersattes
med Alexandra Såltins altartavla. Nattvardsbilden närmast över
altarbordet målades över med en vit oljefärg, liksom apostlarna
på läktarskrankets framsida. 19)
Under 1700- och 1800-talen berördes Nykarleby församling av
flera väckelserörelser. Församlingen kom i kontakt med
både den kyrkliga och den radikala pietismen. Dessutom kom den evangeliska
väckelsen till staden på 1880-talet. Nykarleby församling
hörde till de församlingar i svenska Österbotten, vilka
visade upp en mycket livlig verksamhet i evangelisk anda. Därutöver
berördes staden även av frikyrkorna. 20)
Både klockare och organist fanns i församlingen fr.o.m. mitten
av 1600-talet till in på 1900-talet. Nykarleby församling hörde
därmed till de få församlingar i Finland, vilka hade både
klockare och organist. Ingen kyrkokör fanns i församlingen förrän
1913, men blandad körsång förekom i gudstjänsten
bl.a. första söndagen i advent åtminstone fr.o.m. 1882.
Genom körers medverkan i gudstjänsten upplevde allmänheten
både högtidsstämning och omväxling. Ett annat syfte
med körsången i gudstjänsten var antagligen att höja
nivån på kyrkosången. Till det här skall vi återkomma
senare. 21) [Kyrkan i kapitlet Fakta.]
2.3 Nykarleby stad som skolstad
I Nykarleby stad fanns det under senare hälften av 1800-talet ett
stort antal skolor med tanke på stadens ringa storlek. En lägre
elementarskola, som grundades 1842, var endast för pojkar. Den
hade två klasser och undervisningen gavs i bl.a. religion, historia,
geografi, svenska, räkning och latin men inte i musik. Fattigsmåbarnsskolan,
som verkade i staden 1859-1874, var troligen endast för flickor och
var 2-årig. Undervisning gavs i läsning, skrivning, räkning,
biblisk historia, sång och handarbete. Hantverksskolan,
som var verksam 1891-1920, var ettårig, tog emot både pojkar
och flickor som elever samt meddelade undervisning i teckning, räkning,
svenska och bokföring. Fruntimmerskolan,
som verkade 1874-1909, var främst avsedd för societetsfamiljernas
flickor, men den tog också emot pojkar. Den hade tre klasser. Högre
folkskolan för flickor var verksam 1875-1903 och hade två avdelningar.
Där undervisades eleverna i religion, läsning, skrivning, teckning,
sång, gymnastik, geografi, historia, naturkunskap och handarbeten. Aftonskolan för försummade
barn var avsedd för sådana barn, vars undervisning av en
eller annan orsak hade försummats. Eleverna i den här skolan
undervisades i religion, läsning, skrivning och räkning. 22)
Förutom ovannämnda skolor var även ett antal privatskolor
verksamma i staden vid samma tid. Privatskolorna sköttes av personer
med något högre allmänbildning för utkomstens skull.
Undervisningen gällde främst barn i förskolåldern,
men den spelade även en roll i stadens högre bildningsliv. Den
utgjorde nämligen ofta den enda möjligheten för stadens
ungdom att uppnå nödvändig allmänbildning och kunskaper
i främmande språk, eftersom undervisningen i de officiella
skolorna i staden i det avseendet var mer eller mindre bristfällig.
Privat undervisning gavs bl.a. i Westerstråhles
skola och i kaptenskan Poppius
skola samt av guvernanter i societetsfamiljer. På det här
sättet öppnades vägar för flitiga privatister att
börja sina studier vid högre läroinrättningar eller
att kvalificera sig för utbildning och befattningar inom praktiska
yrkesområden. 23)
2.3.1 Nykarleby seminarium
Genom folkskolförordningen av den 11 maj 1866 lades grunden till
folkskolväsendet i Finland. Den förordningen kom tidigare än
många centrala ekonomiska reformer (som t.ex. upplösningen
av skråväsendet 1868) och var en vidsynt och betydande reform.
I och med den här förordningen grundades många folkskolor
i Finland. Men trots att man insåg behovet av folkundervisning,
fanns det också ett starkt motstånd mot att grunda folkskolor
ute i bygderna. Motståndet hade inte bara ekonomiska orsaker. På
många håll fanns det också en öppen misstro mot
folkskolan som folkförstörare och spridare av halvbildning.
Motståndet till trots utvecklades folkskolan till en stabil och
allmänt uppskattad social institution i samhället. Men det var
länge brist på kompetenta lärare till de här skolorna.
Därför behövdes det folkskollärarseminarier, där
man kunde utbilda sig till folkskollärare. 24)
Den 8 december 1870 beslöt skolstyrelsen att Nykarleby skulle få
ett manligt seminarium, medan ett kvinnligt seminarium skulle förläggas
till Ekenäs. Den 17 oktober 1871 utsågs den s.k. residenstomten
på västra sidan av älven som plats för seminariet.
Kejserliga senaten gav sitt tillstånd att förlägga seminariet
till den tomten och meddelade det här i ett brev den 21 februari
1872. Guvernören för Vasa län godkände ritningarna
för seminariets byggnader den 1 juni 1873. För att kostnaderna
skulle bli så låga som möjligt, fick byggnaderna uppföras
i två våningar. 25)
Två byggnader uppfördes sedan under sommaren 1873. Den ena
byggnaden inrymde bl.a. övningsskolan och verkstäder och den
andra kosthållet. Kosthållsbyggnaden inreddes dock provisoriskt
till internat. Dess matsal i övre våningen blev festsal och
det enda klassrummet. Bottenvåningens sal under matsalen blev gymnastiksal.
Direktorn bodde i verkstadsbyggnadens övre våning och man hyrde
Kjellmans gård invid seminarieområdet för kosthållet.
Den gården köptes senare in av staden och blev bostad för
seminariets trädgårdsmästare. 26)
Den högtidliga invigningen av seminariet hölls den 1 september
1873 i kosthållsbyggnadens övre sal. Professor Zachris Topelius
och överinspektör Uno
Cygnaeus var närvarande vid det här tillfället, då
direktor F E Conradi insattes i sitt ämbete. Närvarande
var även bl.a. seminariets lärarkår, eleverna vid seminariet,
representanter för Nykarleby stad och en stor allmänhet. Cygnaeus
höll invigningstalet,
vari han tackade stadsborna för att de trots alla svårigheter
hade lyckats få de mest nödvändiga byggnaderna färdiga
så att seminariet kunde invigas nämnda dag. 27)
Seminariets huvudbyggnad blev färdig under hösten 1875. Den
hade två tvåvåningsflyglar, mellan vilka gymnastiksalen
fanns. Till den byggnaden flyttades de tre seminarieklasserna och alla
seminariets samlingar. Två år senare blev Nykarleby stad befriad
från skyldigheten att fullfölja utbyggnaden av seminariet.
Kosthållsbyggnaden började användas för sitt egentliga
ändamål sommaren 1881, samma år som den f.d. Kjellmanska
gården blev bostad för seminariets trädgårdsmästare.
Den nya direktors- och internatsbyggnaden togs i besittning den 1 september
1882. Nykarleby stad överlät i början av år 1884
trädgårdsbyggnaden till staten utan någon ersättning.
Staten övertog den 11 mars 1885 både samtliga byggnader, som
Nykarleby stad hade uppfört för seminariets räkning, och
den del som återstod av stadens lån för byggnaderna. 28)
Nykarleby seminarium var vid starten fyraårigt i likhet med de
övriga seminarierna i Finland, och det förblev fyraårigt
ända in på 1900-talet. Under läsåret 1873-1874 och
tio år framåt hade seminariet följande lästider:
kl. 7-9, 10-13 och 16-18 (slöjddagar 15-19). Fr.o.m. den 21 september
1883 var lästiderna 8-10, 11-14 och 16-18 (verkstadsdagar 15-18).
Timmarna på eftermiddagarna skulle främst användas till
praktiska arbeten och övningar. 29) [Seminariet
i kapitlet Fakta.]
2.3.2 Nykarleby seminariums övningsskola
år 1875 tog Nykarleby seminarium över stadens lägre
folkskola som övningsskola för de blivande lärarna. De
första eleverna i övningsskolan skrevs in den 4 och 5 oktober
1875. Skolkursen var vanligen sjuårig, två år i småskolan
och fem år i den egentliga övningsskolan. I småskolan
togs både pojkar och flickor in, medan enbart pojkarna fortsatte
i övningsskolan. Flickorna fick sin fortsatta undervisning i stadens
folkskola för flickor. 30)
Övningsskolan var fram till 1908 inrymd i verkstadsbyggnadens övre
våning vid seminariet. 31) Småskolan
höll till i ett stort rum i huvudbyggnadens norra flygel. Övningsskolan
använde seminariets slöjdsal och verkstad för träslöjden
samt seminariets gymnastiksal och -redskap för gymnastiken. Man använde
ofta seminariets sångsal för sångundervisningen. 32)
Undervisningen i övningsskolan sköttes nästan helt och
hållet av lärarkandidaterna, som gjorde sina lärospån
som ämneslärare i klassundervisning med några veckors
omlopp (= undervisningsperiod) per ämne. Kandidaterna måste
utarbeta och för lektorn på förhand visa upp en skriftlig
disposition över lärogången och läroinnehållet
för så gott som alla lektioner. Deras undervisning var dessutom
underkastad flitig auskultering från respektive lektor. Efter omloppets
slut skulle lärarkandidaterna avlägga ett undervisningsprov
inför lektorn, kamraterna och seminariets direktor. Lärarkandidaterna
hade också ett antal övningslektioner i småskolan och
avlade sedan ett undervisningsprov inför lektorn, kamraterna och
direktorn. 33) [Normalskolan i kapitlet Fakta.]
1) Socknen omfattade även alla byar runtom Lepo by, däribland
Jeppo och Munsala. Munsala blev en egen socken den 2 november 1867,
medan Jeppo måste vänta till den 6 mars 1906. Neovius 1898,
40; Neovius 1908, 24; Hedström E 1958, 21; Näsman 1979,
33.
2) Neovius 1898, 40; Lybeck 9/10 1908; Wichmann 1920, 8; Birck E 1970,
46 och 48; Favorin 1978, 344; Facta 2001-17, 464.
3)Åkerblom 1950, 275-276; Tonberg et al 1992, 34-35.
4) Wichmann 1920, 48 och 58; Tonberg et al 1992, 34; Finland2 1983,
34.
5) Birck E 1970, 59-60; Tonberg et al 1992, 39-40.
6) Wichmann 1920, 23; Backman 1929, 25; Birck E 1970, 60.
7) Wichmann 1920, 32 och 74; Backman 1929, 25; Finland2 1983, 437.
8) Rådhuset hörde alltså till de hus som brann ner
och därmed förstördes det gamla stadsarkivet i Nykarleby.
Tonberg et al 1992, 56.
9) Birck E 1970, 57; Tonberg et al 1992, 36 och 54-56; Finland2 1983,
437.
10) Tonberg et al 1992, 79.
11) Hedström E 1958, 9; Tonberg et al 1992, 79-80; Finland2 1983,
437.
12) Hemmansrökar användes som mått vid t.ex. röstning
och skatteuppbörd. En liten stuga hade en skorsten och utgjorde
följaktligen en hemmansrök. Backman 1929, 24.
13) Neovius 1898, 40; Wichmann 1920, 8 och 39; Schalin O D 2/5 1930;
Åkerblom 1950, 425 och 440; Hedström E 1958, 21; Birck
E 1970, 46; Näsman 1979, 33; Tonberg et al 1992, 62-63.
14) P[etrell] 23/10 1908; Wichmann 1920, 8 och 39; Schalin S 14/10
1927; Schalin O D 2/5 1930; Hedström E 1958, 21; Birck E 1970,
47; Pettersson 1985, 88.
15) Wichmann 1920, 39; Schalin S 14/10 1927; Hedström E 1958,
21; Pettersson 1985, 166-168.
16) Lybeck 20/11 1908; Neovius 1908, 24; Schalin S 14/10 1927; Hedström
E 1958, 21-22.
17) Enligt författaren och historiografen Myhrman kunde kyrkan
i Nykarleby, när målningarna framträdde i all sin
färgprakt, verkligen med skäl anses vara den propraste kyrkan
i hela Österbotten. Wichmann 1920, 39; Schalin S 14/10 1927;
Hedström E 1958, 22-23; Pettersson 1985, 169-170; Appelgren 1985,
705 och 721.
18) NFA II Be 1-2 och II Ce 1; Pettersson 1985, 171.
19) Schalin S 14/10 1927; Hedström E 1958, 24; Tonberg et al
1992, 63.
20) Näsman 1979, 52, 66 och 99-102; Björkstrand G 1990,
139-140 och 143; Finland1 1982, 416.
21) NA EBU; Jalkanen 1976, bilaga 1; Björkstrand C 1993, 42-43
och 47-48; MÖ 5/12 1882; ÖP 25/11 1886, 6/12 1888, 8/12
1894 och 5/12 1896.
22) Hedström G 19/5 1916; Hedström E 1958, 27-29; Birck
E 1985, 90-92; Birck E 1988, 74-84, 88-104, 116-127 och 199-225; Tonberg
et al 1992, 71-72.
23) Birck E 1988, 105-116.
24) Allardt 1966, 131-132; Tonberg et al 1992, 78.
25) Schantz 1958, 22-23; Birck E 1988, 136.
26) Schantz 1958, 23.
27) Schantz 1958, 23; Birck E 1988, 144.
28) Schantz 1958, 23-25; Birck E 1970, 61.
29) Schantz 1958, 23-24; Cavonius 1984, 7.
30) Birck J L 1957, 5; Schantz 1958, 23; Birck E 1988, 213.
31) Den 22 januari 1908 togs övningsskolans nya hus vid torget
i bruk. I och med det här kunde de utrymmen som övningsskolan
hade använt sig av inredas för seminariets behov. Birck
J L 1957, 5; Schantz 1958, 29.
32) Birck J L 1957, 6.
33) Birck J L 1957, 13-15.
|