MUSIKEN VID NYKARLEBY SEMINARIUM 1873-1897

INNEHÅLL

1. INLEDNING

Ämnesvalet för den här fackuppsatsen, och även för min kommande pro gradu-avhandling, fick jag klart för mig, när jag senaste sommar läste i Rafael Ahlbecks bok om musiken vid Nykarleby seminarium. 1) Då märkte jag att det fanns vissa luckor i hans material 2) och kände det som en utmaning att försöka fylla de här luckorna och samtidigt utvidga detta till att i avhandlingen även omfatta musiklivet i övrigt i Nykarleby under motsvarande tidsperiod (dvs. 1800-talet). 3)

Tidsavgränsningen för den här fackuppsatsen har jag valt av den anledningen att seminariet inledde sin verksamhet 1873 och den första musiklektorn vid Nykarleby seminarium, Fredrik Vilhelm Illberg, gick i pension den 1 september 1896. Läsåret 1897-1898 sköttes nämnda lektorstjänst av två vikarier och fr.o.m. höstterminen 1898 ordinariter av I E Koskimies.

Inledningsvis i den här fackuppsatsen undersöker jag vad som gjorde att seminarier behövdes. Därefter presenterar jag lektor Illberg som person. Sedan behandlar jag hur musikundervisningen var upplagd på Illbergs tid. Slutligen tar jag upp frågan huruvida det fanns övrig musikverksamhet vid Nykarleby seminarium (dvs. utöver den egentliga musikundervisningen) och i så fall i vilka former. Inom ramen för det sistnämnda undersöker jag också om artister gästade seminariet och höll konserter där.




2. NYKARLEBY SEMINARIUM

2.1 Bakgrund
I Finland satte man igång en utredning 1856 angående folkundervisningens ordnande. Uno Cygnaeus lämnade in ett separat förslag på eget initiativ. Det här förslaget valdes sedan, och Cygnaeus fick på offentligt uppdrag göra en studieresa till olika europeiska länder för att studera folkundervisningen i de här länderna. Efter den här resan bättrade han på sitt förslag, som sedan lades till grund för Finlands första folkskolförordning av den 11 maj 1866. Före detta hade en granskningskommitté ytterligare förbättrat förslaget. Genom ovannämnda förordning lades grunden till folkskolan i Finland. Den här förordningen kom tidigare än många centrala ekonomiska reformer (t.ex. upplösningen av skråväsendet 1868) och var en vidsynt och betydande reform. 4)

Folkskolan i vårt land föddes under relativt lyckliga tecken. Men trots att folkundervisningen erkändes i många kretsar, fanns det också ett starkt motstånd mot att grunda folkskolor. Folkskolorna var nämligen enligt förordningen en frivillig kommunal angelägenhet. Motståndet hade därför ofta ekonomiska orsaker, men på många håll fanns det även en öppen misstro mot folkskolan som folkförstörare och spridare av halvbildning. Men motståndet hindrade inte att folkskolan utvecklades till en stabil och allmänt uppskattad social institution i samhället. 5)

I och med den här förordningen grundades många folkskolor i Finland. Det förekom också senare olika åsikter om folkskolan, för det var enligt mångas tycke onödigt att vanligt folk gick i skola. Det rådde länge brist på kompetenta lärare till de här skolorna. Därför behövdes folkskollärarseminarier, där man kunde utbilda sig till folkskollärare. 6)

2.2 Historik
Några nykarlebybor ansåg att man borde försöka få ett folkskollärarseminarium till Nykarleby. Initiativet till detta kom ursprungligen från professor Z Topelius, som också lyckades väcka Nykarleby stads myndigheter till aktiviteter i den här frågan. Tillsammans med dåvarande överinspektorn i skolstyrelsen C Synnerberg och rådmannen J A Lybeck bidrog han på ett avgörande sätt till att ett manligt folkskollärarseminarium placerades i Nykarleby. 7)

Nykarleby stad hade emellertid konkurrenter i bl.a. Vasa, Gamlakarleby, Ekenäs 8) och Jakobstad när det gällde placeringen av seminarierna. Tillgången på lämpliga skollokaliteter kom att spela den avgörande rollen för de beslutande när det gällde seminariernas placering. Kostnaderna måste hållas nere i det av nödår och fattigdom drabbade Finland, och ideella och pedagogiska synpunkter fick därför ge vika för kallt realistiska synpunkter. Avgörandet föll den 8 december i skolstyrelsen, där Synnerberg hade talat varmt för Nykarleby och fick majoriteten med sig. Den s.k. residenstomten på den västra sidan av älven utsågs den 17 oktober 1871 till tomt för seminariet. Guvernören fastställde ritningarna för seminariets byggnader den 1 juni 1873, och under sommaren 1873 uppförde Nykarleby stad två byggnader i hast. Den ena byggnaden var tänkt för normalskolan, verkstäder m.m., medan den andra byggnaden skulle inrymma kosthållet. I kosthållsbyggnaden inreddes ett klassrum och internatet, medan den övre våningen av normalskolbyggnaden blev direktorsbostad. Man köpte in en gård i närheten av området för kosthållets räkning. I den gården inrymdes senare växthus och trädgårdsmästarbostad. 9)

Seminariet kunde därmed inleda sin verksamhet den 1 september 1873. Vid invigningshögtidligheten den dagen var bl.a. överinspektor U Cygnaeus och Topelius närvarande. 10)

Seminariet tog 1875 över stadens högre folkskola som övningsskola för de blivande lärarna. Fram till 1908 var den inrymd i övre våningen av seminariets verkstadsbyggnad och använde sig samtidigt av seminariets slöjdsal, gymnastiksal och sångsal. Under hösten 1875 blev seminariets huvudbyggnad färdig. Den hade två flyglar med vardera två våningar, och mellan de här flyglarna fanns gymnastiksalen. Den 1 september 1882 tog man direktors- och internatsbyggnaden i besittning. Staten tog över samtliga seminariebyggnader den 11 mars 1885 och erhöll lagfart den 1 juni samma år. 11)

Trots att det går utanför tidsramen för den här fackuppsatsen, vill jag ännu konstatera att Nykarleby seminarium drogs sedan in 1970. De elever, som skulle har dimitterats från seminariet följande vår, bereddes dock möjlighet att slutföra sina studier i Nykarleby. Det här sista läsåret gick seminariet under benämningen Nykarleby underavdelning av Ekenäs seminarium. Åbo Akademi inrättade 1974 en pedagogisk fakultet som förlades till Vasa. Den här fakulteten tog sedermera över all lärarutbildning på svenska. I samband med seminariets nedläggning överläts övningsskolan med tomt, hus och inventarier gratis till staden den 23 juli 1970. Byggnaden togs sedan i anspråk för grundskolans lågstadium. Seminariets byggnader på residenstomten används idag av grundskolans högstadium, gymnasiet, Nykarleby Arbetarinstitut och skolverket i Nykarleby. 12)

2.3 Undervisning
Under de första åren var lästiderna vid Nykarleby seminarium följande: kl. 7-9, 10-13 och 16-18 (slöjddagar kl. 15-19). Under vintern sköts lektionerna på förmiddagarna fram med en halvtimme då alltså kl. 7.30. I september 1883 ändrades de här tiderna till kl. 8-10, 11-14 och 16-18 (slöjddagar kl. 15-18). Lektionerna på eftermiddagarna skulle företrädesvis ägnas åt praktiska övningar. 13)

Seminaristerna i Nykarleby undervisades i följande ämnen: religion, kyrkohistoria, pedagogik, didaktik, psykologi, anatomi, fysiologi, hälsolära, svenska, finska, historia, geografi, matematik, naturvetenskaper, gymnastik, teckning, stilistik, statistik, kalligrafi, musik, handarbete och trädgårdsskötsel. Det sammanlagda timantalet per vecka och klass var följande läsåret 1876-77: kl. I 47, kl. II 43, kl. III 44 och kl. IV 12. Det här timantalet genomgick små förändringar under hela den tid seminariet var verksamt. 14)

Undervisningen i övningsskolan sköttes nästan i sin helhet av kandidaterna, som gjorde sina lärospån som ämneslärare i klassundervisning med några veckors omlopp (= undervisningsperiod) per ämne. Kandidaterna måste utarbeta och för lektorn på förhand på förhand visa upp en skriftlig disposition över lärogången och läroinnehållet för så gott som alla lektioner. Deras undervisning var dessutom underkastad flitig auskultering från respektive lektor. Efter omloppets slut skulle lärarkandidaterna avlägga ett undervisningsprov inför lektorn, kamraterna och direktorn. Kandidaternas undervisning var av god klass. Läroämnena i övningsskolan var desamma som i dåtida fullständiga folkskolor för pojkar. Timplanen och lärokurserna överensstämde likaså i det överensstämde med folkskolornas. 15)




3. LEKTORN I SÅNG OCH MUSIK 1873-1897

3.1 Fredrik Vilhelm Illberg
Fredrik Vilhelm Illberg föddes den 27 mars 1836 i Fredrikshamn, där han också gick i elementarskola. Han blev student från Borgå gymnasium 1854 och avlade mindre kameralexamen den 15 december 1854 och examen i ryska språket den 24 maj 1855. Illberg studerade sedan musik för Fredrik Pacius 1858 och avlade sånglärarexamen den 20 april 1858. Han studerade vid Kungliga Musikakademin i Stockholm 1.10.1860 - 1.6.1861 och för direktor Rudolf Lagi 1861. Han avlade sedan organist- och kantorsexamen den 17 juni 1861. 17)

Illberg innehade ett antal lärartjänster i Helsingfors 1859-1873  18) och var t.f. organist och klockare vid den lutherska kyrkan på Sveaborg 1863-1873. Han fick dispens för musiklärartjänster vid landets seminarier den 20 juni 1872 och utnämndes till lektor i sång, musik och kalligrafi 19) vid Nykarleby seminarium den 9 januari 1873. 20)

Illberg gifte sig den 27 mars 1866 med Emilia Maria Kristina Broman, och de fick en son och fem döttrar, varav sonen och två av döttrarna dog under hans lektorstid i Nykarleby. 21)

Illberg ansågs vara en duglig, kunnig och intresserad musiklärare och en framstående pedagog för sin tid. Han uppträdde även med framgång som kompositör och tonsatte ett flertal texter av bl.a. Runeberg, Topelius och Gånge Rolf. 22) Illberg samlade också in folkmelodier och ägde bokhandeln i Nykarleby en tid. 23)

Illberg blev alltmer nervös under förra hälften av 1880-talet. Detta ledde till ledsamma slitningar mellan honom och seminaristerna. Nervositeten utvecklades senare till en sjukdom, vilket troligen orsakade en viss originalitet hos Illberg. Han försökte bota den här sjukdomen vid olika badorter under somrarna de sista åren som lektor vid seminariet, vilket dock inte lyckades. 24)

Illberg kvarstod som lektor vid Nykarleby seminarium ända till den 1 september 1897, då han gick i pension. Han flyttade till Helsingfors den 16 oktober samma år tillsammans med sin familj. Illberg lämnade Nykarleby i tysthet och djupt deprimerad efter pensioneringen. Han hade verkat i 24 år vid seminariet i Nykarleby och utfört en betydande lärargärning där. Illberg dog den 27 januari 1904 i Helsingfors. 25)

3.2 Lektorns undervisningsskyldighet
Musiklektorn vid Nykarleby seminarium var fram till 1899 skyldig att undervisa också i kalligrafi. Nämnda år överfördes undervisningen i kalligrafi till lektorn i teckning och slöjd. Förutom i kalligrafi skulle musiklektorn undervisa i piano- och orgelspel, musikteori, tonträffning, sång och metodologisk handledning i sångundervisning. Det sammanlagda timantalet som lektorn skulle hålla per vecka uppgick till 28. De här timmarna var fördelade på följande sätt:

- sång och musik 19 timmar.
- kalligrafi 3 timmar.
- korrigering av skriftliga övningar 2 timmar.
- auskultering i övningsskolan 2 timmar.
- enskild handledning vid nybörjares spelövningar 1 timme.
- preparation av lärarkandidaterna 1 timme.

Man kan fråga sig om de här timmarna räckte till för att täcka lektorns arbetsbörda. Detta gäller speciellt timantalet för korrigeringen av skriftliga övningar respektive för den enskilda handledningen vid nybörjares spelövningar. 26)




4. SÅNG- OCH MUSIKUNDERVISNINGEN VID SEMINARIET

4.1 Läroplaner
I Hans Kejserliga Majestäts Nådiga Stadga om läroplaner vid seminarier och normalskolor av den 11 maj 1866 ingår grundliga föreskrifter om timantalet i varje läroämne vid ett seminarium och om undervisningens syfte. I kl. I-III skulle eleverna ha klassundervisning 48 timmar i veckan enligt den nämnda stadgan. Städningsarbete av olika slag kom sedan till detta. Kl. IV skulle ha klassundervisning 22 timmar i veckan förutom övningslektionerna i övningsskolan. Man tillämpade dock inte den här stadgan strikt. Läsåret 1873-1874 hade de nyintagna eleverna i Nykarleby seminarium 50 timmar i veckan. Det här timantalet minskades redan hösten 1874, så att kl. I hade 45 timmar och kl. II 44 timmar i veckan. 27)

Läroplanen för 1876-1877 (dvs. det första läsåret med alla fyra klasser) följdes under många år med undantag av små förändringar. De här förändringarna gjordes i samband med att förslag till nya kurser skulle sändas in till skolstyrelsen för fastställande, vilket skedde vart tredje år. Från början var seminariekursen vid Nykarleby seminarium alltså fyraårig i likhet med landets övriga seminarier, vilket förblev i stort oförändrat fram till 1916. 28)

Under perioden 1873-1897 var antalet i sång, musik och kalligrafi fördelat på följande sätt: 29)

4.2 Undervisningsämnen och läromedel

4.2.1 Musikteori
I musikteori gick Illberg igenom musiklärans element, 30) harmonilära, intervallära, ackordlära samt tre- och fyrklangens omvändningar efter generalbasprinciper. Tre- och fyrklangens omvändningar skulle skrivas ut tre- eller fyrstämmigt, och musikläran medförde också en del skrivövningar. Undervisningen skedde troligen muntligt, dvs. utan att eleverna hade tillgång till någon lärobok. Man kan dock anta att Illberg använde sig av någon eller några läroböcker i sina förberedelser. 31)

Undervisningen i musikteori försiggick under piano- och orgellektionerna. Illberg gick då igenom de diatoniska skalorna, kyrkotonarterna, den kromatiska skalan, skalornas släktskap och intervallerna. Detta lärde han in med hjälp av en- och flerstämmiga övningar i notläsning och notskrivning. På kl. IV fick seminaristerna också lära sig att arrangera en fyrstämmig sats utifrån en melodi eller en mellanstämma och att analysera fyrstämmiga sånger. 32)

4.2.2 Tonträffning
Den franska sångpedagogen och läkaren Émile Chevés tonträffningsmetod var ett franskt system för inlärningen av sång direkt från noter. Metoden utgick ursprungligen från J J Rousseaus idéer och hade vidareutvecklats av P Galin och A Paris. I den här metoden använder man siffror i stället för noter. Den diatoniska skalan betecknas med siffrorna 1-7, och de olika tonerna i skalan ges en speciell karaktär på basen av förhållandet till skalans grundton. Vid utarbetandet av metoden biträddes Chevé av sin hustru N Paris. Émile Chevés son Armand förde sedan metoden vidare bl.a. genom utgivandet av tidskriften L'avenir musical (= "Musikalisk framtid"). 33)

Illberg omformade Chevés metod på ett sådant sätt att den passade hans syften. Han lyckades nå så goda resultat med den, att han demonstrerade den på ett allmänt lärarmöte i Stockholm med en grupp av sina elever vid seminariet. Av den anledningen är det troligt att Illberg använde mycket tid för tonträffning. 34)

I tonträffningsundervisningen tog Illberg upp intervaller, skalor, tonografi, 35) taktövningar och rytm. Tonträffningsövningarna var både en- och flerstämmiga. Man sjöng också enstämmiga sånger och koraler ur J P Cronhamns läroboksserie Sånglära för skolan (tre böcker). Möjligen använde Illberg även E Chevés lärobok Méthode elémentaire de la musique vocale på något sätt i sin tonträffningsundervisning. 36)

4.2.3 Sång
Man sjöng dels under de lektioner man hade tonträffning, dels under de lektioner som gick under benämningen samsång. Under tonträffningslektionerna sjöng man ofta unisont eller enskilt, och då användes de tidigare nämnda läroböckerna av Chevé och Cronhamn. I kl. I-III sjöng man flerstämmiga kanonsånger samt tre- och fyrstämmiga sånger och koraler. Illberg satsade en stor del av sångtimmarna i kl. III-IV på metodologisk handledning i sångundervisning. 37)

Samsången blev en del av Illbergs musikundervisning vid seminariet läsåret 1876-1877 (dvs. det första läsår Nykarleby seminarium hade fyra klasser). Samsången upptog en timme i veckan, vilket togs från sångundervisningen. Nämnda läsår hade endast kl. II-IV samsång. Fr.o.m. läsåret 1886-1887 var de högsta klasserna i övningsskolan ibland med på samsångstimmarna. I och med detta kunde man sjunga sånger för blandad kör. Fr.o.m. läsåret 1894-1895 var både kl. I och de högsta klasserna i övningsskolan med på alla lektioner i samsång. 38)

4.2.4 Piano- och orgelspel
Undervisningen i spelning var upplagd på så sätt att alla elever skulle spela upp sin läxa och få en ny läxa förberedd en gång i veckan på de timmar som stod till förfogande. Medan man väntade på sin tur, höll man på med musikteorin. 39)

I pianoundervisningen använde Illberg A Hennes' Pianoskola för hemmet, Brähmigs Pianoforteschule samt en bok av Herz respektive Kalkbrenner. Eleverna spelade också olika fyrhändiga stycken, sonatiner av Clementi och av Kuhlau, etyder av Czerny samt flera salongsstycken. Man spelade dessutom också sonater av Beethoven, Mozart och Kuhlau. I orgelundervisningen användes F W Schützes Orgelschule. Dessutom torde man ha använt den koralbok som hade getts ut 1871. Eleverna lärde sig spela koraler och preludier på orgel med pedal. I pedalen skulle båda fötterna användas. 40)

5. ÖVRIG MUSIKVERKSAMHET VID SEMINARIET

5.1 Soaréer

5.1.1 Majniemi-soaréer
Majniemi-soaréerna hölls till förmån för inköpandet och återuppförandet av Z Topelius' gamla sommarstuga Majniemi. Den här sommarstugan fanns ursprungligen på Alörn i Nykarleby skärgård. Soaréerna kallades därför efter Topelius' sommarstuga. 41)

Den första soarén för det här ändamålet hölls den 6 september 1895. Seminaristerna skötte programmet helt själva och hade enligt ortstidningen all heder av sina prestationer. Den andra soarén hölls den 22 november 1895. Båda de här soaréerna hölls i seminariets festsal och var slutsålda. Detta får enligt ortstidningen dels tillskrivas det goda ändamålet, dels de unga tillställarnas prestationer. Den tredje soarén gick av stapeln den 11 april 1896. Den fjärde soarén hölls den 23 oktober 1896 och fick en lika stor uppslutning från publikens sida som de tidigare soaréerna. Enligt referatet i ortstidningen utfördes programmet väl och till allas belåtenhet. 42)

Man anordnade också en Majniemi-soaré i rådhuset i Jakobstad den 17 december 1896, och den här soarén var också talrikt besökt. Enligt ortstidningen var programmet väl valt samt både rikt och omväxlande. Efter soaréns slut vidtog en av jakobstadsunga arrangerad dans, som pågick till midnatt. 43)

Seminaristerna höll sin femte Majniemi-soaré den 24 februari 1897 vid seminariet i Nykarleby. Den här soarén var inte lika välbesökt som de föregående soaréerna, trots att programmet enligt ortstidningen var rätt omväxlande. Den här soarén var den sista för det här ändamålet. Man ordnade också ett lotteri till förmån för Majniemi den 1 maj 1897, och det lotteriet lyckades enligt förväntan väl. 44)

Den 26 augusti 1897 gjorde seminariets elever och lärare en utfärd till Majniemi. Sommarstugan hade nu uppförts på sin ursprungliga plats, och den överlämnades i samband med den här utfärden till Topelius, som var närvarande. 45)

5.1.2 Övriga soaréer
Man höll också andra soaréer vid seminariet under Illbergs tid som lektor där. Bl.a. gav man en musikalisk soaré den 18 mars 1885 i seminariets festsal. På programmet stod föredrag, kör- och kvartettsång samt pianomusik. 46)

Den 26 januari 1891 gav man vid seminariet en soaré till förmån för de brandskadade. Tre eldsvådor hade nämligen rasat i Nykarleby. På programmet stod bl.a. kvartettsång av en enkel kvartett, som var sammansatt av lärarkandidater. Som man på förhand kunde vänta sig, var den här soarén talrikt besökt. 47)

En soaré till förmån för de nödlidande anordnades i seminariets festsal den 9 februari 1893. På programmet stod bl.a. kvartettsång och pianosolo. Seminariets elever utförde det mesta av programmet själva och hade enligt ortstidningen all heder av sina prestationer. Man gav samma program på nytt följande dag men till nedsatt pris. 48)

5.2 Körer och kvartetter
Illberg hade eleverna från första början att sjunga i stämmor dels på tonträffningstimmarna, dels på samsångstimmarna. Enligt läroplanen en timme per vecka. Vid behov höll man extra övningar under fritiden. Under timmarna måste alla med betyg i sång vara närvarande, medan de som inte kunde sjunga tillfredsställande rent avskildes vid uppträdandena. 49)

Seminaristerna deltog troligen redan på 1880-talet i stadens sångförening, som utgjorde en blandad kör. Dessutom sjöng man blandade körsånger på seminariet under de samsångstimmar övningsskoleleverna var närvarande. 50)

Dessutom medverkade sångbegåvade seminarister ibland i de kvartetter som fanns i Nykarleby stad vid den här tiden. Sång av både enkel och dubbel kvartett förekom inom seminariets ram, främst vid olika festtillfällen. 51)

5.3 Gästande artister
Nykarleby hade vid den här tiden ett gott anseende som konsertort trots sin ringa folkmängd. Både solister och sammanslutningar gästade staden. Seminaristerna besökte konserterna flitigt. 52) Följande konserter hölls vid seminariet under den ifrågavarande perioden.

Sångerskan Aino Ackté besökte Nykarleby två gånger under loppet av ett halvt år, nämligen i augusti 1893 och i januari 1894. Båda gångerna gav hon en konsert vid seminariet, varvid hon framförde sånger av bl.a. C Gounod, O Merikanto och J Sibelius. Hon biträddes båda gångerna av fru Emmy Achté och en musikvän. 53)

Basbarytonen Niels Jansen gav en konsert i Nykarleby den 11 oktober 1888. Programmet upptog bl.a. sånger av W A Mozart och G Wennerberg. 54)

Dessutom besöktes Nykarleby av åtminstone tre rikskvartetter, nämligen Svenska Kvartettsångarne, Lagerheimska kvartetten och Edgrenska kvartetten. Den förstnämnda kvartetten konserterade inte mindre än tre gånger i Nykarleby: den 12 februari 1882, den 19 mars 1889 och den 20 april 1893. Lagerheimska kvartetten gav sin enda konsert i Nykarleby den 17 mars 1890, medan Edgrenska kvartetten besökte Nykarleby den 14 januari 1887. 55)

6. SAMMANFATTNING

Seminarierna hade en viktig uppgift att fylla i samhället, nämligen att tillfredsställa fältets behov av folkskollärare. Men den här uppgiften hade också en annan sida, som dels var att ge tillräcklig kunskap i läroämnen vid dåtida folkskolor, dels att ge de blivande lärarna pedagogisk övning och färdighet. 56)

Nykarleby seminariums första musiklektor F V Illberg kan anses ha uppfyllt sin del av ovannämnda uppgift på ett bra sätt. Nykarlebybördige Einar Hedström har i sin bok om Nykarleby ansett Illberg vara "en intresserad och skicklig lärare". 57) Skolrådet J L Birck, som också hade sina rötter i Nykarleby, har i artikeln om sin barndomsskola (= övningsskolan vid Nykarleby seminarium) sagt följande om Illberg: "Grunden till skolsångens relativt höga nivå både i seminariet och normalskolan hade lagts av lektorn i sång och musik, F. V. Illberg". 58) Illberg lär ha ägnat mycket tid åt bl.a. undervisningen i tonträffning. Han omformade även Émile Chevés tonträffningsmetod så att den passade hans syften. Med den här metoden lyckades Illberg nå goda resultat.

Vid seminariet i Nykarleby var man öppen gentemot sin miljö. Den här öppenhet tog sig bl.a. uttryck i att seminariets lärare och elever ordnade fester och soaréer för allmänheten i seminariets lokaliteter. Dessutom användes seminariets festsal flitigt av artister som gästade Nykarleby. Bl.a. Aino Ackté och tre rikssvenska manskvartetter höll sina konserter där.

Under den tid Nykarleby seminarium verkade fick en stor del av kör- och orkesterdirigenterna i Svenskfinland sin grundutbildning där. 59) Av den anledningen anser jag det vara viktigt att klarlägga hur undervisningen var upplagd även under lektor F V Illbergs tid. Detta har jag försökt göra i den här fackuppsatsen.

KÄLLOR OCH LITTERATUR

A. Otryckta källor

Bilaga    Sångrepertoaren vid seminariet 1873-1897

Bl.a. de här sångerna och koralerna sjöngs på sångtimmarna under Fredrik Vilhelm Illbergs lektorstid vid seminariet. En del av dem fanns även upptagna på programmet vid fester, soaréer och årsavslutningar. Jag har valt att gruppera sångerna i alfabetisk ordning under respektive tonsättare/arrangör, som också är ordnade i alfabetisk ordning. Dessutom anger jag vilka läsår respektive sång fanns upptagen på repertoaren.

[Förändringar jämfört med originalet:
- Textförf./övers. har en egen kolumn. För att spara utrymme har jag överfört den texten vid de två förekommande fallen till kolumnen Sång.
- Tonsättarens/arrangörens namn redovisas endast vid första verket.]