Aili Mårtens

Det jag skriver är egna erfarenheter och därför sanna. Min far Iivari Männistö från Kankaanpää, utbildad finsnickare i Holmqvists snickarskola i Nykarleby och min mor Ida Lillas, outbildad, men frisk, ärlig och arbetsam piga i seminariemusiklektor Koskimies hem träffades och blev ett par, båda i tjugotvå-års åldern. Med min tillkomst blev vi en familj.

I mars 1910 Aili, 5 veckor, på sin fars Iivaris knä.

Som utlärd, med sina betyg hade min far kunnat få slöjdlärartjänsten på Folkskollärarseminariet i staden. Nu råkade det sig så att min far var pur finne. Att Ivar sökt sig till svenska Österbotten för att få utbildning var djärvt gjort. Hans far var skomakare och vad man vet har namnet gått vidare till Männistön kenkätehdas, även till Männistöntie i Björneborg. Måhända var han äventyrslysten. Jag träffade min far aldrig så att jag hade kunnat fråga, ville inte fastän mor gjorde det. För mej var han en främmande man. Min far var så omtyckt i familjen Koskimies (tidigare Forsman), den var en början till finska adeln Koskinen. Mamman, fru Koskimies var rent svensk, men det skulle talas finska med barnen i hemmet, så lärde mamma sej samtidigt.

Far hade en bror, farmare i Wisconsin, USA, som erbjöd sig att hjälpa honom komma dit. Efter mycket funderande makarna emellan beslöts att pröva på. Så snart möjlighet visade sig att kunna ta emot familjen skulle de vara förenade.

Tiden gick, år lades till år och någon tid av glädje var det inte, men mor gladdes åt att ha mej fastän det var fattigt. I tio års tid skickade pappa pengar till uppehälle. Efter det blev jag dagisbarn och annat än tvättstugan bjöds ej som arbete, och det på ett BB, där jag även hade det bra. Kokerskan var god vän till oss.

Att far blev ”liggande” på en farm var fel, han borde ha bosatt sej i en stad, fått komma in som floorlayer, golvläggare av ädelt trä i mönster.

Men mamma fick svaga lungor av sorg och intogs på Kronoby sanatorium. Också jag blev som treåring intagen, men smittofaran omnämndes inte. Mamma väntade i god tro ända tills hon fick brevet där pappa skrev: ”Jag tänker gifta mig, eller kan säga att jag redan är”. Ren bigami. Så litet engagerade myndigheterna sig i människors privatliv.

Mamma hade en syster i Staterna på västkusten i staten Washington och två bröder i mellanstaterna Wisconsin och Michigan. En gruvstat, som också hade skogsdrift.

Moster övertalade mamma att komma till Staterna och få det bättre materiellt. Beslöts att vi skulle komma så länge jag ännu slapp för halv biljett, tills jag fyllt tolv år, året ut.

På träbänk igen i III kl järnvägsvagn till Åbo. Härifrån i något liknande större bogserbåt till Sverige. Inga hytter för oss. Huller om buller sov vi på — kan faktiskt ha varit — halm. Filmjölken började ta slut.

Vi såg några utvalda äta vid dukat bord. Isflaken mot båten irriterade och skrämde. Mycket likt Mobergs Invandrare.

Så sista tågresan, till Kristiania (Oslo) för en sista hälsokontroll trodde vi. Doktorn var ej helt säker om jag hade början till en i Staterna fruktad ögonsjukdom och nämnde något om hemresa. Mamma förklarade med gråt i halsen att vi hade inget hem att komma till, allt var sålt och satsat på amerikabiljetterna. Vad doktorn skrev visste vi inte, med doktorns anteckningar och underskrift garanterade han oss lycklig resa. Stor glädje!

Några andra resande och vi steg ombord på S.S. Stavangerfjord på eftermiddagen. Det var skönt att få sätta sej till dukat bord och äta lagad god mat. Vi hade ju ätit av vår torrskaffning ur fanerasken (den tidens kappsäck) i två dygn drygt. Har ofta tänkt på Agnes Holgers matakorg, 40 cm hög och gjord av vide med ett lock som hade en ögla och pinne som knäppe om det fanns någon mat kvar i den efter det den rullat ned för rulltrapporna just när den var på krönet. De kokta äggen kom nog först rullande.

Av överfarten, 13 dygn över Atlanten minns jag litet. Vi var så sjösjuka att vi låg mest till kojs och spisade knäckebröd som städerskorna rådde oss. Få måltider till bords åt vi.

Det man hört mycket tals om i Finland av tidigare amerikafarare var den stora fruktan för Ellis Island, som betyder Ellis ön. Här avgjordes resans fortsättning eller hemresa utan att ha beträtt det stora landet.

Det blev ny hälsokontroll och pappersgranskning. Många unga män hade inte ”klara papper”. De tänkte hålla sej undan från att intas i militärtjänst som var flerårig då. Någon god vän tog pass för utrikesresa och ej ens ämnade göra det och gav sitt pass till en annan person. Detta berättades förr öppet, men nu är alla borta. Det lyckades, men hur ofta vet ingen, det skulle ju vara en hemlighet.

SS Stavanger lämnades och vi bordade en liten båt till Ellis Island, en kort resa till denna pompösa byggnad, verkligt skrämmande med smårutiga fönster, stora dörrar och invändigt högt till tak i stora salar, som i kyrkan, hatad och beryktad. Nationer av många slag och språk, men få finskatalande. Vi visste att våra papper var OK men ögonen vållade oss bekymmer. Doktorn nöjde sig med det de andra läkarna godkänt så vi hade oroat oss i onödan. Någon läkare var vi nog skyldig ”stort tack”. En ryska, en norska (med oklara papper) mamma och jag buntades ihop i ett mindre rum medan par dussin sydeuropéer, babies, skolpojkar och lätt grånade, fick sova i en gymnastikliknande sal. Barn sökte i bylten efter något ätbart, vår mat var ingen fråga om. Kaffe och vatten kunde man få.

Tidigt följande morgon började vi sorteras. Man blev skrämda. Vi fick lappar med nummer och bokstäver och fraktades med samma båt vi kom i hamn med till ett annat landningsställe. Vilken lättnad! Vi var på väg till vår järnvägsstation. Det var ett vältränat lag som såg till att vi kom med rätt tåg, i rätt vagn — och i tid.

Våldet var ej utbrett 1923 som i våra dagar. Passagerarna, de långväga som skulle resa över kontinenten, uppsökte sina numrerade bänkar, eller säger soffor, för att inte växla kvalitén med de finska, svenska och norska träbänkarna och drog en tacksamhetens suck. Vi fick en soffa per man, ren lyx.

Vi var mest skandinaver i kupén, en lång vagn. Hur långt tåget var fick man en uppfattning om i någon kurva när man fick en glimt av de sista vagnarna. Stationerna åktes förbi. Med två visslingar sades: vi stannar ej, du är för obetydlig. Efter ett dygn gjordes ett längre uppehåll vid en station, folk rörde på sej, steg av och steg på, en gränsstation till Canada. Av tågpersonalen nämndes Niagara Falls. ”Kom till denna sida får du se något högst ovanligt!” Sagesmannen hade trafikerat rutten förut. Det var en mäktig, skrämmande syn. En stor tjock vägg av hastigt rinnande vatten som kom ned med åskans dån. Måtte tåget snart ge sig iväg!

I St. Paul var enda tågbytet. Nu skulle tåget Great Northern kuska oss till Stillahavskusten, Seattle, Washington genom Rocky Mountains (Klippiga bergen). Inga tågbyten, få av- och påstigningar, bara rusa iväg, se allt nytt, kor betade ute i februari. Vi vet att vi börjar kliva upp för Klippiga bergen när det plötsligt blir mörkt i vagnen, bara nödljus. Det var en tunnel. Här har mången landsman svettats för sina dollars som hägrade för honom och för dem där hemma. Femton minuter tog det att köra igenom en tunnel. Tror åtta stycken allt som allt genomkördes.

Vi var för fattiga att åka Pullman vagn och äta ordentligt, men vi lyckades fylla på i vår fanerask med vitt bröd och faktiskt mjölk i små flaskor samt frukt vi ej sett förr.

Att sitta och förvåna sig över allt nytt man såg var underhållning nog. Usch om man måste lyssna till radioskval natt och dag som nu blivit tidens melodi. Efter fem nätter och fyra dagar nådde vi Seattle, — vårt resmål.

För en tid framöver hade vi vårt hem hos moster. Efter två veckor förde moster mej till skolan nära intill. Kom i en klass med 5—6 åringar som höll på att lära ABC och förstå sej på klockan. Alla lärarinnor var mycket vänliga.

Hushållsarbete var det enda mamma kunde tänka sej. Om man i en dagstidning satte in en annons: ”Swedish woman wants housework” (Svensk kvinna önskar husarbete) så kom svar följande dag och vilken nummers spårvagn man skulle ta. Man gav spårvagnsföraren en lapp med adressen och han ropade ut gatan eller kom till en och sade: ”gå sådär ett gathörn”. Mycket hjälpsam.

Jag fick en bok att läsa i under sommarlovet. Det var vanligt att byta skola så att det passade ens boende.

Fastän det var Amerika så nog skulle det sparas och räknas ut att få sparad någon cent så det skulle bli någon dollar. Det gick 100 cent på en dollar som ibland kunde ge 79 mark i hemlandet när kursen var god, som sades.

Bo så primitivt att man skämdes visa för bekanta. Gå till jobbet. Köpa halvgammalt och torrt och omodernt. Sy själv.

Det länder Österbottningen till godo när han är ärlig, de är betrodda människor, undantag kan finnas.

Hemlängtan är så svår att man tror det är lungsot, ett halvt år är som värst. Att lära sig några engelska ord och börja förstå ger lindring.

Sämre tider stundade. Depression var i ankommande. Mammas längtan hem var stor. Jag hade gått Public School åtta klasser och en i High, fortsatte när vi återkom till Finland. Mamma öppnade matservering. Vi stannade knappt tre år. Åkte igen till Seattle. Trots depression hade båda arbete. Mamma housework och jag kassaflicka på en stor restaurang (märk, ingen fri alkohol i USA under denna tid). Vi var fyra kassaflickor. Många amerikanskor gick utan arbete. God tur var det men tungt. Friska finländska män åt ur avskrädestunnorna. Ej pengar till hemresa, för stolta att låna.