Birgitta Birgersdotter hade gjort ett utomordentligt
intryck på sina samtida. Den högsta ärebetygelse, som kunde komma någon dödlig till del, nämligen helgonförklaring
eller kanonisering, ville man åt henne utverka. Fördenskull var det nödvändigt att inför den heliga stolen uppvisa tillförlitliga
urkunder rörande hennes liv och hennes förböners makt. Hennes båda biktfäder, Petrus Olovsson från Alvastra och Petrus Olovsson
från Skänninge, författade alltså den biografi, av vilken en översättning publicerats i första volymen av detta arbete.
Biskop Nikolaus Hermansson av Linköping, som f. ö. hyllat Birgitta i sitt vackra officium Rosa rorans, tillsatte en kommission i och för
uppteckning av mirakler, som skedde på hennes förböner och inberättades till hennes grav i Vadstena. Kommissionen bestod av Johannes
Jordersson, kallad Präst, Gudmar Fredriksson från Enköping, Birgittas forne kaplan, samt kyrkoherde Kettilmund, alla tre tillhörande
den äldsta uppsättningen av munkar i Vadstena kloster. Dessa protokollförde 64 mirakler, som inträffat under åren 137476,
och de avslutade sitt arbete den 9 december sistnämnda år. Den kulturhistoriskt intressanta mirakelsamlingen har i vår tid publicerats
av Isak Collijn i Acta et processus canonizacionis beate Birgitte (s. 108143), och från denna urkundspublikation har den nu blivit översatt.
(Sifferbeteckningen är naturligtvis översättarens egen.)
T. L. [T. Lundén (195759). I Helge Hedmans ägo.]
Målet med mirakelinsamlingen nåddes den 7 oktober 1391 när Birgitta helgonförklarades.
Mirakel 54. En
fallandesjuk kvinna i Pedersöre socken botas, likasom ock en blind man genom åkallande af den heliga Birgitta
”Cristina,
vxor Michaelis de opido Lappabi parrochie Patarshade (#1: Petersöre) Aboensis diocesis, in vltimis ad illam plagam christianorum finibus, corrosiones
viscerum acerrimas perpessa est per tres annos, ita quod frequenter cadens in terram eodem momento putabat se morituram. Hec diuersis sanctis pro alleniacione
doloris sui votum faciens et nichil proficiens, tandem reuerendam dominam nostram B[rigidam] jnuocabat, vouens se quolibet anno semel visere locum Wastena,
si suis meritis sanaretur; que post paucos dies pleno percepto remedio infra octauam apostolorum Petri et Pauli ad nos veniens rem ita gestam cum graciarum
accionibus enarrabat. Hanc sequebatur maritus suus et alter, Siluester nomine, de predicto opido, hec cum ea constanter testificantes, qui Siluester confitebatur
se fuisse cecum per tres annos et famule Dei eciam voto facto peregrinacionis illuminatum, quod secum constanter testificabantur Michael predictus et vxor
sua, Cristina predicta.”
Från Diplomatarium Fennicum, Finlands riksarkivs publicering av medeltida handlingar rörande Finland.
”Kristina, Mikaels hustru från byn Lappo i Pedersöre socken, Åbo
stift ... tre år ... besökt ... Birgitta ... Vadstena ... apostlarna Petrus och Paulus ... vid namn Silvester från tidigare nämnda
by ... tre år ... tidigare omnämnde Mikael och hans tidigare omnämnda hustru, Kristina.”
Längre än så här
räcker inte mina kunskaper i latin på grund av att intresset bland klasskamraterna var för litet när jag skulle börja gymnasiet.
Endast Peter och jag var hugade; det blev i stället till att ha (inte läsa) franska under ”Madams” (Berit Thors) ledning.
* * *
Satte ut en efterlysning och den 11
april 2003 rätades frågetecknen ut av Ull-Britt Gustafsson-Pensar:
”Hej!
Just
när jag var nästan klar med min ”fina” översättning visade det sig att texten finns översatt under rubriken ”Den
heliga Birgittas mirakler” i det fjärde bandet av hennes uppenbarelser. Det är det 54 miraklet och den svenska texten är mycket trogen
originalet och därför inte riktigt ”språkriktig”. Jag tycker ändå att det är bäst att hålla sig till
den. Här kommer den:
Kristina, hustru till Mikael i Lappå by, Pedersöre socken, Åbo stift, i de yttersta gränsbygderna
av de kristnas bygd, led i tre år av de skarpaste hugg i inälvorna, så att hon ofta föll till marken och i samma stund trodde att
hon skulle dö. Hon gjorde löften till olika helgon för att hennes smärta skulle lindras men till ingen nytta. Till slut åkallade
hon vår vördnadsvärda fru Birgitta och lovade att en gång första bästa år besöka platsen Vadstena, om hon botades
genom hennes förtjänster. Efter få dagar blev hon fullständigt frisk, och hon kom till oss inom apostlarna Petri och Pauli oktav och
berättade händelsen under tacksägelse. Hon följdes av sin make och en annan man från samma by vid namn Sylvester, vilka enstämmigt
bevittnade detta med henne. Sylvester bekände, att han varit blind i tre år men återfått synen efter att han gjort ett vallfärdslöfte
till Guds tjänarinna, vilket nämnde Mikael och hans nämnda hustru Kristina enstämmigt bevittnade med honom.
Så
var det med den saken. Håll till godo, Ull-Britt”
* * *
Historien fick en fortsättning i oktober 2003.
Med anledning av Birgitta-året hölls ett seminarium i Nykarleby och en ikon målad av Helge Hedman avtäcktes i Nykarleby kyrka, som
är helgad åt Birgitta. Lars Pensar tillhandahöll ännu ett mirakel ur Hedmans bok som inträffat i Nykarlebynejden:
Mirakel 57. En i Pedersöre socken hemmahörande flicka, som förirrat sig i ödemarken, återfås oskadd
hem genom åkallande af den heliga Birgitta.
Den sjuåriga Helena, dotter till Lars Toresson från Karby gård i Pedersöre
socken i Åbo stift, gick på måndagen efter Eriksmässan i den tjocka, öde skog, som omger hennes faders gård, och där
irrade hon under tio dagar utan mat hit och dit, vistades bland vilda djur, såsom björnar, vargar, olika slags ormar och de många andra
djur, som bodde där, och låg hos dem om nätterna. Fadern jämte en stor hop grannar sökte henne länge men fann henne icke
och upphörde till slut, uttröttad av det fåfänga och gagnlösa arbetet. Efteråt, sedan några dagar gått, gjorde
han ett löfte om vallfärd för sin förlorade dotter, om han kunde finna henne levande, och följande dag, d. v. s. onsdagen
i nästa vecka, fann flickan ett boskapsdjur, som strövade omkring i ödemarken, skilt från hjorden; detta djur följde hon och återvände
så på tionde dagen efter avvikandet till sin faders hus. Tillfrågad hur hon kunnat leva så länge utan mat, svarade hon, att
hon ej känt någon hunger dessa dagar, förrän hon nalkats gården. O vördnadsvärda fru, de nödställdas sanna
tillflykt, nu har jag i sanning erfarit, att du har ett verkligt barmhärtigt sinnelag, ty du, som på förhand visste att du skulle bli åkallad,
redan innan du blev åkallad, har försvarat den späda flickan, så att hon ej blev uppäten av vilddjur eller dog av hunger. Denne
man kom med sin dotter och en stor hop grannar den 17 augusti till Vadstena, och han bekände detta för oss med den sanna trovärdighetens
ed, vilken bevittnades av hans grannar: Björn Sluker i Lamershamby gård, Summepace från Åsmus gård, Weroleon i Läpplaks
gård, samma stift och socken.
|