Enligt en på latin avfattad berättelse vallfärdade tre personer från Lappo by omkring år 1375 till Vadstena kloster i Sverige i syfte att finna bot för sina sjukdomar. (Hansans medeltidsurkunder) [Skall vara Hausens]. Två av dem, en fallandesjuk kvinna och en blind man, uppges ha blivit botade genom åkallan av den heliga Birgitta. Den uppskattning av helgonet, som denna händelse gav anledning till, var måhända orsaken till att Nykarleby kyrka erhöll namnet ”Sancta Birgitta Kyrka”.

Nykarleby första kyrka byggdes redan år 1607, då Nykarleby socken bildades av delar av Pedersöre och Vörå socknar. Den var byggd före stadens grundläggning. Den första kyrkoherden i lands- och stadsförsamlingen var Sigfrid Borgoensis, som ”med stor energi beflitat sig ej endast om kyrkans byggande utan även om prästgårdens samt anskaffandet av den första kyrkklockan”. Under hans son Jakobus' tid tillkom den andra kyrkklockan. Redan efter 100 år var kyrkan i behov av reparation, och samma år kom biskopens befallning om kyrkans iståndsättande. Nykarlebyborna beslöt emellertid att bygga en alldeles ny kyrka. Detta skedde år 1708. Kyrktornet tillkom år 1709, och samma år anskaffades från Stockholm en kyrktupp av koppar, som sedan förgylldes. Klockstapeln hade blivit färdig redan år 1702. Den nya kyrkan invigdes år 1708 av domprosten Isaac Falander, vilken nitiskt arbetat för dess tillkomst.

Under Stora ofreden lät rådmannen Nils Brask nedsänka de båda större kyrkklockorna i Karviken vid den nuvarande Klockholmen i Socklot, för att de ej skulle råka i fiendens händer. Den tredje lyckades ryssarna tyvärr bortföra. Brask var också med om att under flykten till Sverige överföra kyrkskruden och kyrksilvret dit. Bland silverpjäserna märktes den dyrbara av fru Christina Brahe skänkta silverkannan.

Orgelläktaren.

Efter fredsslutet begynte man åter försätta kyrkan i skick. Den brädfodrades år 1723 och målades röd. Läktare byggdes. ”Konstsnickaren” Abraham Eliaeson från Vasa gjorde ramen till altartavlan och snidade en predikstol, som blev färdig år 1783. Med målaren Daniel Hjulström överenskoms om målningsarbeten i kyrkan: altartavla, predikstol, läktare, tak m. m. Arbetena fullbordades sedermera av Johan Ahlm år 1759. Dessutom köptes i Stockholm ”ett vit trä-Lamb med segerfana”, en vit träduva och en vit träsol — allt för prydande av predikstolen. Ovanför dörrarna hade man textat bibelverser. På sidorna om altaret fanns tvenne träfigurer i naturlig storlek, symboliserande tron och kärleken. Kyrkan med sina rika målningar ansågs på den tiden vara en av de allra vackraste i Österbotten. Orgeln var förfärdigad av byggmästaren Anders Teliin i Gamlakarleby år 1786.

I sådant skick stod kyrkan ännu omkring år 1880. Vid denna tid företogs en ommålning av kyrkans inre. Därvid gick man emellertid så pietetslöst till väga, att större delen av den rika bildskruden förstördes. Väggarna beströks med vit färg, och många av bilderna blev då övermålade. Dels hade väl denna vandalisering sin grund i tidens smak, emedan man ej förstod att värdesätta skönheten i de gamla dekorationerna, och dels handlade man så måhända av sparsamhetsskäl. En tredje faktor och ingalunda den minst viktiga utgjorde den tidens religiösa betraktelsesätt, med vilket de många bilderna var oförenliga. Takets rika målningar räddades lyckligtvis tack vare ”folkkirurgen” Matts Bäcks — ”Bäck-Matts”— på en kyrkostämma energiskt framförda protester, och likaså bilderna på predikstolen. Den gamla altartavlan avlägsnades och ersattes med en ny — Kristi förklaring — målad av Alexandra Såltin och skänkt till kyrkan av tullförvaltaren, assessor Lindbohm.

På kyrkvinden fanns ännu lämningar av målningar från den äldre kyrkan, därifrån man tydligen hade tagit användbara bräden till den nya kyrkans vattentak.

År 1927 började man återställa kyrkomålningarna i deras forna skick, och kyrkans inre målades i det närmaste i de ursprungliga färgerna. Vid orgelskåpets ombyggnad utplånades den dekoration, som ända till dess funnits på väggen ovanför ingången till läktaren, nämligen en stor lagerkrans, prydd med konung Karl IX:s namnchiffer och inom kransen försedd med följande inskrift:

”Sancta Birgitta är mitt namn,
Kyrkia uti Carlby nya.
Jesus fägne i sin famn
Siälar utaf Stad och Byar.
Hvilka här sin gudstjänst giöra.
Värdes nådigt them bönhöra.”

Från min barndom erinrar jag mig den längsgående bänk, som fanns vid sidoväggarna i orgelskåpet. Att få sitta där innebar ett visst privilegium, som av någon oanad anledning kom mig och ett par andra pojkar till del. Där fick man på nära håll se och höra orgelnisten Anders Gästrin spela och lyssna till kantor Nesslers sång, och där hade man en ypperlig utsikt. Under de sista åren av 90-talet tjänstgjorde som t.f. orgelnist en mycket musikaliskt begåvad seminarist, som sedermera blev en i huvudstadens musikaliska kretsar välkänd och uppskattad person och bl. a.. kantor vid Johanneskyrkan i Helsingfors. Det var Johannes Löfstrand, i seminariet allmänt kallad ”Spelan-Joel”, vilket kamratnamn han fick behålla hela sitt liv. Han hette ursprungligen Andersson och var bror till den kände Amos Andersson.

På Jeansborgs kyrkoherdeboställe residerade under 80- och 90-talen tre kyrkoherdar. Den första var Waldemar Wallin, en mycket representativ herre, som sedermera blev domprost i Uleåborg. Under ofärdsåren skaffade han sig tyvärr binamnet ”prosten från Ångermanland”. Han hade vägrat att i kyrkan offentliggöra det sorgligt ryktbara s. k. februarimanifestet av år 1899, men förklarade för höga vederbörande att han ångrade sitt handlingssätt. Efter sin nykarlebytid förfinskade han sitt namn till Walli.

Efter honom följde den beskedlige och allmänt avhållne Wilhelm Johansson. Han skrev aldrig sina predikningar, utan litade på inspirationen från ovan; någon medryckande talare var han dock icke. Han hade i mycket sitt gosselynne kvar och kunde, så präst han var, på gårdsplanen taga ett nappatag med sin son för att övertyga sig om vem som var den starkare. Det lät som krig på prostgården, när far och son sköt till måls med en gammal mynningsladdare.

Den siste var Karl Petrell, en beläst och kultiverad man. Det kunde dock inte undgå att kommenteras, att han höll sig med det gammalfinska partiets såväl ur fosterländsk som språkpolitisk synpunkt illa kända tidnings organet Uusi Suometar. Han befordrade även bosättningen av finnar på prästbolets mark.

Kyrkan ser ut att vara tecknad efter dammhöjningen 1962, för Gråstenskällarens dörrar är så nära vattenytan. Troligen ett seminaristarbete. Håkan Streng sitter på en annan björkgren på pärmen till Gränsfall. Förstoring.

Blir inte klok på perspektivet på denna teckning. Ser ut som en vy från Bergstigen, men då skulle inte så mycket synas av klockstapeln. Ger förklaringen att konstnärlig frihet ligger bakom. Förstoring.

Signaturen ser ut som HM.