Lantmätaren Claes Claessons karta över Nykarleby 1649. Riksarkivet,
Stockholm.
1. Rådhuset. 2. Josef Jacobssons gård. 3. Kort Bockmöllers gård.
4. Carol Nilssons gård. 5. Tysk Peers gård. 6. Länsmansgården.
7. Postmästargården. 8. Kyrkan. 9. Skolan.

[För pekaren över de röda prickarna för att se beskrivning.
På torget finns länkar till bilder av husen som fanns kring det vid stadsbranden.]

6

staden en representant. Först följande år var den dock så pass färdigt bebyggd, att den kunde börja fungera som stad med magistrat och borgerskap. Detta förklarar, varför stadens första sigill bär årtalet 1622 och icke 1620.

Det är således häradshövding Filip Scheding, dr Olof Bure och landshövding Christoffer Wernstedt jämte konung Gustaf II Adolf vi har att tacka för tillkomsten av Nykarleby stad. Karl IX, som dog 1611, har ingenting att göra med stadens grundläggning annat än i sin allmänna ekonomiska politik, och årtalet 1617 bör helt utmönstras, då det gäller fundationen.

Huru såg då den nya staden ut? Den av Bure uppgjorda stadsplanekartan har ej bevarats i original, men återges i Claes Claessons tidigare nämnda kartor från 1649 och 1651. Stadsplanen som sådan bestod praktiskt taget oförändrad fram till branden 1858. Fyra rader av rätvinkliga kvarter sträckte sig längs åstranden, vars kurvor de följde. Hela det inhägnade stadsområdet mätte något över 1.000 alnar eller 600 m i sin längsta längd i riktningen nordnordost—sydsydväst och c:a 420 alnar eller 252 m i högsta bredd från åstranden mot ostsydost. Stadens huvudgata, Rådhus- eller Storgatan var c:a 360 m lång. Den slutade med en bro över stadsbäcken, som i nordnordost begränsade bebyggelsen åt detta håll. Dessutom fanns det två andra längsgående gator, av vilka den västra, Ågatan var c:a 270 m lång, och den östra, Östra storgatan, något över 360 m lång. Vid ån nedanför kyrkan, vid Nybroforsen och vid bäckmynningen låg böndernas och fiskarnas bodar. Stadsplanen var i själva verket på medeltida vis anpassad efter denna rad av strandbodar, såsom fallet var även med Torneå och andra av Olof Bure planerade städer. Från raden av strandbodar gick tvärgatorna, sex till antalet, i riktningen västnordväst—ostsydost på ett undantag när.

Tomternas antal var c:a 20. Hela staden rymdes mellan nuvarande rådhuset och museet samt ån och Esplanaden. Torget låg ungefär på nuvarande apotekstomten [före detta apotekstomten vid korsningen Kyrkogatan-Borgaregatan] och var c:a 60 x 42 m, inberäknat gatorna, eller 2.520 m² stort. Som jämförelse kan nämnas, att det nuvarande torget är c:a 7.075 m². Vid torgets

[En jämförelse mellan den gamla staden och dagsläget.]

7

östra sida låg rådhuset. På berget intill det nuvarande museet stod väderkvarnar. Vad seglationen beträffar, betecknades den som god allt intill Åminnet och sedan ett stycke upp i älven, dock inte in till staden. Fisket betecknas som medelmåttigt. Staden räknade vid grundläggningen 60 rökar, d.v.s. hushåll, och 1640 en befolkning om 240 personer.

Då Nykarleby 1648 utsågs till residensort för landshövdingen, fann man vissa oregelbundenheter i stadsplanen störande. Detta var ju de reguljära rutplansstädernas tidevarv. Finlands generalguvernör Per Brahe gav därför den tidigare nämnde Claes Claesson i uppdrag att reguljera Nykarleby stadsplan. Detta uppdrag utförde Claesson 1649, från vilket år den nämnda reguljeringskartan föreligger. Claesson ville betrakta stadens yttre kontur som en stor rektangel i enlighet med principerna för tidens svenska stadsplanering, och drog i dess längdriktning längs huvudgatan upp en bred axel, som tangerade torget vid rådhuset. Detta förslag gillades tydligen inte, och 1651 framlade Claesson ett nytt, där han delade upp staden i två rektanglar med dubbla kvadratrader. Intet av dessa förslag genomfördes, utan Olof Bures stadsplan blev, såsom tidigare nämnts, i huvudsak bestående till branden 1858.

Av Bures stadsplan framgår, att den år 1620 befintliga kyrkan låg på den nuvarande kyrkans plats innanför stadsgränsen. Avståndet till närmaste tomtgräns i norr var c:a 45 m och till dåvarande skolan knappt 48 m. Mellan kyrkan och närmaste stadstomt i nordöst låg en rad bodar, troligen kyrkstugor.

Bures stadsplan visar ej, huru tomterna var bebyggda. Det gör däremot kommissionslantmätaren Gullich Wislanders geometriska karta från 1750, som tillkommit på befallning av Kgl Maj:t och till följd av landshövding Gustaf Abraham Pipers upprepade skrivelser samt magistratens skriftliga begäran av den 26 nov. s.å. Den visar i detalj stadens utseende vid denna tid, med varje hus utmärkt jämte gator och gränder m.m. samt räknar dessutom upp tomtägarna. Tomternas antal har vuxit och är nu 113. Längdgatornas antal är 4 och tvärgatornas 6—7, vartill kom talrika gränder av olika längd och bredd. Bebyggelsen har ökat framför allt i nordost, där 23 nya tomter utstakats öster och norr om stadsbäcken. Dessutom hade nya tomter uppstått söder och sydost

8

om kyrkan, som såsom tidigare nämnts låg på nästan exakt samma plats som den gamla kyrkan. Stadsstaketet har samma sträckning som förut och de båda tullstugorna, den s.k. Döbelns gård i söder och nuvarande museet i norr, är utsatta, liksom den dåvarande bron över älven. Till kajen vid Nybrobacken ledde en bro nedför den branta åbacken, och i forsen utanför, den s.k. Stadsöhren, fiskades såväl lax som sik och nejonögon. På de nya tomterna öster om stadsbäcken bodde fiskare, arbetskarlar, änkor och annat fattigt folk. Källbacken var endast delvis bebyggd. Väster om älven är ingen bebyggelse utmärkt.

[XI: Artickeln.
Om Städernes Staqueter.
1755 d 9 Decemb: remitterad till Commerce Utskottet.

Om Staqueter.

§: 1. Wid Städernes Staqueter finnes här i Lähnet skilljacktige omständigheter och beskaffenhet, som här nedanföre för hwarje Stad förmäles.
  
— — —

   NyCarleby. dess Staquete är ock i förswarligit stånd, och har förr, och ifrån den förra Ryska Feigdetiden alt tills nu utan någon ersättning blifwit af Staden wid mackthållen, hwarföre den tillförene anhållit och ännu anhåller, att derföre igenom 1/3 del i husbehofsAccisen niuta sin wedergällning.

Landshövdingarnas i Finland Riksdagsberättelser 1755-1756 utgivna Av A. R. Cederberg Helsingfors 1950, s. 260 f.
Doria.fi.]

Till Wislanders karta, som jag ej här är i tillfälle att närmare ingå på, ansluter sig en av den tidigare nämnde lantmätaren M. G. Fillmer renoverad karta från 1756 över stadens torg. Kartan visar, att torget, frånräknat gatorna, var 36x47 m eller 1.692 m² stort. Vid torget låg i öster rådhuset med trappa och avstraffningspåle. Till höger om rådhuset, om man stod vänd mot torget, låg rådman Lars Neumans och till vänster handelsman Kilian Malms byggningar [modell]. Längs torgets hela södra sida låg handelsmannen och rådmannen Anders Munstrins byggning, port och mältbadstuga [modell] och vid västra sidan rådman Erik Rydmans och till höger om den rådman Abraham Collins byggningar. Hela norra sidan av torget täcktes av rådman Samuel Lithovius' byggning och gårdsplan. [modell] Tvärs över torget gick landsvägen från östra till västra hörnet och fortsatte sedan längs Ågatan över kyrkotorget norr om kyrkan till bron, där en väg ledde mot sydväst längs östra åstranden till Lappo socken och en annan gick tvärs över bron och därefter åt söder till Vasa och åt norr till beckbruket. Det är givetvis här fråga om den gamla bron, som låg ett tiotal alnar åt sydväst från södra tullstugan och tullporten. Denna bro brändes som bekant av ryssarna 1808. [Den bro som brändes av ryssarna var byggd 1806.]

Nästa karta över staden är lantmätare Abr. H. Holms efter Wislander reviderade karta av år 1806. Tomternas antal har nu vuxit till 126, och en ny kortare tvärgata sträcker sig i nordöst parallellt med landsvägen mellan de nybebyggda tomterna. Stadens gamla begravningsplats, anlagd efter beslut av den 17 dec. 1797, är här för första gången markerad. Den är på kartan en c:a 52 x 72 m

9

Nykarleby stads vapen.

stor rektangel och låg som bekant öster om det nuvarande torget, där bl.a. restaurang v. Döbeln [ligger nu år 2002 vid torget. År 2004 finns restaurangen, men dock inte längre det ärevördiga namnet.] och poliskammaren [Ämbetshuset] nu ligger, ytterom det dåvarande stadsområdet och skild från den närmaste bebyggelsen av Repslagarbanan, kryddgårdar och kålland i ett brett bälte om c:a 54 m. Långsidan sträckte sig längs Repslagarbanan i riktningen NO till N och mellan den nuvarande klockstapelns nordöstra och gravplatsens sydvästra hörn var avståndet c:a 180 m i riktningen OSO. F.ö. skiljer sig denna karta ej mycket från Wislanders. På Gyldéns kända karta från 1841, som är en kopia av Wislanders, har tomtantalet oriktigt angivits till 113. Den nya, 1815 byggda bron är inritad.

10

Under 1800-talet ökades tomternas antal småningom, särskilt väster om älven i Nystaden, där mellan åren 1816 och 1858 14 nya tomter bildas, nämligen nr 129, 132—135, 137—139 och sex utan nummer. Tomten nr 128 bildades här redan i slutet av 1700-talet, och tomten nr 130 var tullgården i söder, nr 131 tillhörde senare frk Lotti Dyhr och nr 136 var den Heikelska gården [Kivinen], som fick sitt tomtnummer först efter 1828.

Före branden beräknas staden ha haft ett omfång om 24 tunnland eller c:a 120.000 m². Dess största längd var då 703 och största bredd fortfarande 252 m. Det nuvarande stadsområdet är c:a 4 gånger större än det forna från tiden före branden. Längdgatornas antal var då fem, nämligen från älven räknat Ågatan (Strandgatan), Rådhusgatan, Östra gatan eller Östra storgatan, Östra lillgatan (från 1844 Trädgårdsgatan) samt den längs hela stadsplanens gräns i öster löpande 12 m breda Repslagarbanan, senare omdöpt till Östra staketgatan. Ågatan avbröts av älven vid Nybron. Rådhusgatan, Östra gatan och Östra lillgatan förenade sig i norr till Storgatan, som sedan fortsatte i den åt norr löpande landsvägen. Bland tvärgatorna från söder må nämnas Södra gatan, Södra torggatan, Norra torggatan, Norra gatan, Nybrogatan samt dess fortsättning Lillkällgatan, som gjorde en vinkel mot norr och utmynnade på mitten av Källgatan, som i sin tur fortsatte i Källbackgatan.

Bredden på huvudgatorna översteg ej 9 m. De var redan år 1767 liksom salutorget stenlagda; tidigare hade de varit belagda med träkavlar. Tomternas storlek var 200—2.000 m². Nästan hälften hade en mindre areal än 500 m² och 78 % var under 800 m². Endast 6 tomter hade en storlek mellan 1.500 och 2.000 m². Tomterna hade genom delningar blivit alldeles oregelbundna, vitt skilda från de kvadratiska tomterna i Nykarleby efter branden. Inga planteringar eller allmänna parker fanns. Visserligen hade ett 10-tal av stadens tomter av enskilda inretts som trädgårdar, men endast för ägarnas behag och trevnad. Bland dessa var den Lithénska trädgården, av stadsborna döpt till Fåfängan, den förnämsta. Delvis på denna plats d.v.s. mellan apoteket och älven ligger i dag den plantering, som i arv mottagit samma namn. De kryddgårdar och kålland, som fanns, var som tidigare nämnts belägna utanför

11

stadens hank och stör [D.v.s. hägnad; hank är vidjeband varmed störarna i gärdsgården hålls samman.], dels tätt öster om staden och dels norr om staden. Några praktbyggnader fanns ej i det dåtida Nykarleby. I litteraturen finns ett och annat omdöme, som belyser förhållandena. Så t.ex. skriver Porthan till Calonius: ”Den 16 juli (1794) reste jag genom Nykarleby, den sämsta stad jag under denna resa härtills sett, illa anlagd, illa bygd, utan rörelse och utan duglige handlande...” Zacharias Topelius säger i sina Dagböcker, då han erhållit underrättelse om att Fredrikshamn brunnit: ”Jag tänker på vårt ruckliga Nykarleby — stackare! Stackare om icke Guds skenbarliga finger bevarar dig... [Dagboken för den 4 juni 1840.] Det är dumt tillställt med den här staden.” På ett annat ställe talar han om det på arkitekturens vägnar tämligen vanlottade Nykarleby.

Vi har också några källor, av vilka man kan få en tämligen god uppfattning om bostädernas storlek. Bland dessa är fönsterskatten en. Man skattade för varje fönster och följaktligen finns i mantalslängderna antalet fönster i varje gård angivet. Detta var åren 1806—1808. Staden hade då 140 byggnader:

De flesta husen var således små kåkar med tak av näver, tills detta taktäckningsmedel utdömdes 1836.

Bland andra skatter ägnade att belysa tidens förhållanden, må här nämnas följande

12

2) Skatt för hundar, dels onyttiga, dels jakthundar. Av den förra kategorin fanns ingen i staden, av den senare 5.

3) Skatt på chaiser och chaiskärror. De lyckliga innehavarna av sådana var 14, medan s.k. slädrackor ägdes av endast 2 personer.

4) Vidare hade man skatt på fickur, olika för sådana av guld och sådana av annat material. Av guldklockor fanns 5 st. hos 4 ägare. Borgmästaren Carl Jacob Stenman ståtade med 2, medan handlandena Carl Backman, Adolf Hammarin och rådman J. J. Kempe hade varsin. År 1808 tillkom den 6:tte guldklockan hos sjökapten Reinhold Backman. Andra än guldklockor hade 32 personer.

Efter denna utflykt på skattepolitikens område återkommer jag till bostadsfrågan. Vi såg att av fönstrens antal att döma flertalet hus var helt små. Endast 10 hus hade 13 eller flera fönster och kan således kallas stora sådana. Det största var byggt på tomten nr 22, belägen vid torget, och hade tidigare ägts av rådman Lithovius och senare av rådman Nils Aulin och av rådman Adolf Hammarin. Det hade icke mindre än 24 fönster. Det därnäst största var det Calamniuska huset, som tidigare tillhört bl.a. rådman Collin, ett tvåvånings ålderdomligt hus, antagligen uppfört strax efter stora ofreden. Detta hus hade 22 fönster och var Zacharias Topelius' moders hemgård. Därpå följde i turen det Jutheska huset med 21 fönster, delvis uppfört i 2 våningar och beläget i torgets södra hörn. Här bodde den unge stads- och provinsialläkaren Zacharias Topelius, också såsom gift, tills han 1814 överflyttade till Kuddnäs. — Nästan alla hus var rödmålade.

Så några ord om befolkningen. Vad var det för slags folk, som bodde i staden? Det var relativt få tjänstemän, som behövdes för den lilla stadens skötsel. I spetsen för förvaltningen och rättskipningen stod sedan stadens grundläggning en borgmästare med ett antal rådmän vid sin sida — tidigast 5 till antalet, senare 3 och nu 2. Dessutom fanns notarie och kassör. Såsom statsverkets funktionärer hade vi postmästare med biträden och tullförvaltare med skrivare och tullbevakare. Medicinalväsendet sköttes under

13

1700-talet av fältskärer. Den första läkaren var Z. T. d.ä., som 1811 utnämndes till stadsläkare och 1812 dessutom till provinsialläkare. Apotek fanns från och med 1782. Först 1830 fick staden sin första examinerade barnmorska.

Till skolstaten hörde under tiden 1641—84, då trivialskolan fanns på orten, dennas 4 lärare, och därefter endast 1 pedagog, som en tid samtidigt var pastorsadjunkt. Han var även den enda läraren, då pedagogin uppgick i den lägre elementarskolan, men senare anställdes en lärare till, då skolan blev tvåklassig. Prästerna bodde på landsbygden, ehuru deras verksamhet också omfattade staden; endast sockenadjunkten bodde tidvis där. Den stora delen av befolkningen utgjordes dels av de egentliga borgarna med burskap, och dels av personer, såsom sjömän, fiskare och arbetskarlar, utan burskap och således utan rösträtt. Handelsyrket hade städse stått högt i det gamla Nykarleby. Från början av 1800-talet utvecklade sig sjömansyrket så att t.ex. 1845 över 50 % av stadens manliga befolkning över 15 år idkade detta näringsfång. Bland hantverkarna möter oss bl.a. repslagare, tunnbindare, handskmakare, finsmeder, kardmakare, nålmakare, blockmakare, schatullmakare m.fl.


Den gamla staden förstördes nästan totalt genom branden den 12 jan. 1858. Den nya stadsplanen uppgjordes av länsarkitekten i Tavastehus län, Carl Albert Edelfelt, fader till den kände konstnären. Den moderniserades och ändrades något 1912 av lantmäteri-ingenjören Thure Heikel. Denna stadsplan är för välkänd för att här beröras. Det dåtida Nykarleby finns för övrigt detaljerat återgivet gata för gata och hus för hus i en modell från 1916, [skall vara 1910—17] gjord av konstförvanten, typografen Joel Nilsson, och uppbevarad på Normalskolan, tyvärr i numera demolerat skick [Restaurerades 1989—90 av Hilding Haglund.] Den nuvarande stadsplanen har som bekant uppgjorts av arkitekten Olli Vikstedt 1966. Edelfelts plan innebar en radikal förändring gentemot den tidigare gällande. I det Nykarleby, som växte upp efter 1858, fanns med undantag av kyrkan, skolhuset, Heikelska gården, tullstugorna och en del mindre byggnader i nordöst, ingen likhet med det äldsta Nykarleby. Vikstedts plan kommer i sin tur att helt för-

14

ändra det Nykarleby vi tidigare kände som idyllens, delvis i enkel empirarkitektur uppbyggda, vackra och harmoniska stad, med breda, snörräta gator, stora byggnadstomter med lummiga trädgårdar, esplanader och parker.

Nu några ord om stadens öden i äldre tid. Utvecklingen under 1600-talet gick ej med någon större fart. Befolkningen ökade långsamt till år 1660, då den uppgick till 660 personer, det högsta i invånarantalet på 1600-talet. Men så kom ett bakslag. Folkmängden gick ned med hälften. Orsakerna till detta var säkerligen många. Konkurrensen på handelsmarknaden med det år 1653 anlagda Jakobstad gjorde stort avbräck i utvecklingen. Uppkomsten av det år 1652 upprättade grevskapet Carleborg bidrog säkert i sin mån till att försvåra förhållandena. Detta grevskap, som i söder sträckte sig till halva Vörå och Lappo, hade av drottning Kristina skänkts åt hennes gunstling Clas Tott, en son till den från 30-åriga kriget kände Åke Tott. Själv torde han icke ha uppehållit sig här, men hans fogdar eller s.k. hauptmän förde å hans vägnar spiran i grevskapet. Bland dessa må här nämnas en Freese, en Verne och en Forsman, den finländska stamfadern för släkten Forsman, Koskimies och Yrjö-Koskinen.

Fogdarna var icke så lätta att komma överens med, men lyckligtvis hade staden vid denna tid i sin borgmästare Kort Bochmöller en synnerligen kraftfull och stridbar man, som lyckades avvärja många orättvisor och godtyckligheter. Han var visserligen icke jurist till professionen, utan gästgivare och vintappare och sedan rådman. — Karl XI:s reduktion på 1680-talet minskade den vid stadens tillkomst till staden donerade jorden till 1/5 av sin ursprungliga storlek, från 25½ till 5½ mantal eller c:a 21 km². Bland motgångarna kan också nämnas förlusten av den 1641 här inrättade trivialskolan, vilket skedde år 1684, då skolan, flyttades till Vasa. Genom bortflyttningen led staden icke blott en materiell förlust, utan förlorade också den nimbus, som ägandet av södra Österbottens enda lärdomssäte hade givit densamma. Paralleller kan här dragas till seminariets nedläggning 1970 [nedlades 1971], som torde innebära, att stadens prägel av skolstad på nytt mer eller mindre försvinner.

15

Två älvvyer från det Nykarleby som var: Brunnsholmarna och Mikael Lybecks födelsegård. [Lybecks födelsegård finns på Nygård, barndomshemmet syns på bilden. Den nedre bilden är svartvit i skriften.]

Svåra nödår förekom också då och då, de värsta åren 1695—97, och med nödåren följde farsoter. Senare hälften av 1600-talet var således en hemsökelsens och en besvikelsens tid för den lilla staden. Dess existens var t.o.m. starkt ifrågasatt, på grund av intriger från Vasa och Jakobstad vilka helst ville slippa denna konkurrent. Dusterna med grannstäderna var både många och långa, men viljan till liv och utveckling kunde ej kvävas.

1700-talet inleddes med stora ofreden, ehuru Nykarleby fick känning av kriget först i febr. 1714 efter det olyckliga slaget vid Napo. Då ryssarna nalkades staden lyckades dess invånare utvinna förskoning genom att betala en brandskatt om 10.000 riksdaler. Under vintern kunde man inte fly, men följande sommar flydde de flesta av stadens invånare antingen in i landet eller, och det gäller

16

flertalet, till Västerbotten i Sverige, varvid Umeå och landskommunen Bygdeå synes ha varit de orter, dit de flesta tog sin tillflykt. Först efter Nystadsfreden 1721 började småningom befolkningen återvända. Staden hade visserligen någorlunda skonats av ryssarna, men skadorna på fastigheter och lösöre uppgick i alla fall till 268.335 riksdaler, en oerhörd summa för denna tid. Stadens fartyg hade bl.a. bränts, och en stor del av den gamla befolkningen hade dött under landsflykten, dels av umbäranden, dels av farsoter. Så avled stadens borgmästare Isak Falander och hans hustru redan 1716, troligen i någon farsot. Av de gamla handelssläkterna återvände endast släkterna Turdin och Aulin. En del flyttade bort, såsom t.ex. den kända släkten Bladh till Vasa. Släkten Turdin, av vilken 4 söner kom hit från Bygdeå i Sverige i slutet av 1600-talet, levde här till 1840-talet. En av släkten, Johan Turdin, som dog 1834, var stadens enda kommerseråd. Redan på 1720-talet finner vi en helt ny köpmanskår; så stöter vi på namnen Malm, vars efterkommande sedan grundade det kända köpmanshuset i Jakobstad, vidare Juthe, Kempe, Forssén, Vessler m.fl.

Så gick det under flitigt arbete åter uppåt. Folkmängden var åter år 1730 nästan densamma som år 1700. Särskilt under tiden 1750—90 ägde ett relativt snabbt uppsving rum, men därefter följde en tillbakagång, som fortfor ända långt in på 1800-talet. Orsaken härtill var dels en allmän depression på det ekonomiska området och dels de politiska förhållandena med krig, missväxter i och farsoter. Sålunda förekom t.ex. flera koppepidemier under senare hälften av 1700-talet med 130 dödsfall. Vidare tyfus och rödsot, som också ryckte bort många människoliv.

På 1830—50-talen ägde ett stort uppsving rum — man kunde t.o.m. tala om en storhetsperiod i stadens historia. Särskilt gäller detta handelns och sjöfartens område. Talrika fartyg, också stora sådana (det största före branden var barken ”Alku” om 274 läster), byggdes på stadens varv och gick i skeppsfart också på transoceana länder, utförande från hemstaden främst tjära, plankor och spannmål och införande salt, kolonialvaror, viner och spritvaror, textilier och allt möjligt krams, avsedda icke blott för staden utan också för ett stort uppland, sträckande sig ända till St Michel, Kuopio och Joensuu. Också efter branden fort-

17

18

slag för staden motverkas och botas, som avvecklingen av seminariet innebär. Det är att hoppas att den nya grundskolan och den av staten övertagna samskolan samt Kristliga folkhögskolan även i fortsättningen kommer att i viss mån bevara stadens traditioner som skolstad.

Nykarleby stads väg under de 350 åren har icke varit en dans på rosor, uppfylld som den varit av ständiga fejder, dels med grevskapets fogdar och dels mot grannstäderna, vidare av krig, nödår och farsoter och sist av en allhärjande brand. Staden har alltid varit en av de minsta i landet, men viljan till liv och utveckling har dock förefunnits. Av den forna sjö- och handelsstaden blev i sinom tid en skolstad, en idyllens och resignationens stad, och denna håller nu på att spränga sitt skal och utvecklas till ett modernt regionplanecentrum med höghusbebyggelse och asfalterade gator, ökande trafik och industrialisering. Vad detta innebär för den enskilda individens välbefinnande och trivsel i skaldernas stad får framtiden utvisa.


Källor:
Kartavdelningen. Riksarkivet, Stockholm
Landshövdingars skrivelser t. K. Maj:t. Riksarkivet, Stockholm
Riksdagsacta. Riksarkivet, Stockholm
Riksregistraturet. Riksarkivet, Stockholm
Räkenskapssamlingen, Österbotten. Riksarkivet, Helsingfors
Städernas privilegier. Riksarkivet, Helsingfors
Wold. Backmans samling. Stadsarkivet, Nykarleby
Backman, W., Nykarleby stads personhistoria. Vasa 1938.
Backman, W., Tvenne Nykarlebystudier. Vasa 1929.
Calonius, I., Orsakerna till städerna Nykarlebys, Jakobstads och Gamlakarlebys uppkomst. Helsingfors 1957.
Eimer, G., Die Stadtplanung im schwedischen Ostseereich 1600—1715. Lund 1961.
Hausen, R., Finlands medeltidsurkunder I. Helsingfors 1910.
Hedström, E., Nykarleby. Jakobstad 1958.
Herlitz, N. m.fl., Privilegier, resolutioner och förordningar för Sveriges städer. Stockholm 1927—1946.
Karsten, T. E., Svensk bygd i Österbotten nu och fordom. II. Helsingfors 1923.
Lagus, W., H. G. Porthans Bref till M. Calonius. I. Helsingfors 1886.
Lybeck, P. W., Blad ur Nykarleby stads historia. Österbottniska Posten okt. 1908—jan. 1909.
Nyberg, P., Zacharias Topelius' Dagböcker. IV. Helsingfors 1922.
Wichmann, V. K. E., Nykarleby stad 1620—1920. Helsingfors 1920.
Åkerblom, K. V., Rec. av Wichmanns arbete i ÖP 8.10.1920.

19

Jakobstads Tryckeri och Tidnings Ab — 1970