Den hemlighetsfulla Bonskogen
När bilisten nu för tiden ilar längs den nya riksåttan mellan Munsala och Nykarleby, passerar han den gamla riksvägen vid Bonäs vägskäl. Den gamla vägen mellan Bonäs och Juthas går här 3—4 km genom en kuperad, mörk granskog, den s.k. Bonskogen. Runt den skogen har i gångna tider vilat en viss mystik, så att ensamma vandrare påskyndat sina steg, när de vandrat längs vägen i mörker. Om denna mystik vet nutidens mänskor ingenting, men gamla mänskor kan berätta ett och annat.
[Dunderbacken till höger och Bonäs vägskäl i vänsterkant. Förstoring.
Från google street view. 400 år.]
Kommer man från Bonäshållet, så har man först de båda Ribackarna, där vägen är krokig och backig och kantad av höga träd, en riktig hålväg i bästa Vilda Västern stil. Ett stycke därifrån finns Dunderbacken, där det alltid ekade så kusligt, när man åkte där med häst och kärra, antagligen därför, att berggrunden är alldeles under vägytan. På denna backe brukar det ”ramas” förr, så att hästar spändes ur redet för hemvändande munsalabor. Ibland hördes även dansmusik spelas i grantopparna. Det var inte att undra på förresten, om körsvennen hörde och såg ett och annat underligt på hemfärden från staden, ty han var oftast duktigt påstruken. Si och så var det väl också med förspänningen av hästen. På hemfärden skulle det köras i kapp, och litet längre fram fanns förut ett rött kors på en granstam, som tydde på att en person där kört ihjäl sig. Detta var för skolbarnen förr en särskilt farlig plats.
 [Bonäs, Ribacken, Dunderbacken och Gapastenen.
Från Lantmäteriverket.]
Just där vägarna korsas, finns den s. k. ”Gapasteinsbacken”, som fått sitt namn av en invid vägen stående c. 2 m hög konformig sten, i vars övre ända finns en gapliknande inbuktning. I alla tider har barn och ungdom satt gåvor i stenens mun. Det kan ha varit en fisk, en brödbit, träbit eller annat dylikt. Blomsterkvistar satte ungdomen ännu på 1920-talet för att få god tur i dansen på Juthas ungdomslokal. På skoj förstås, men sådana votivgåvor kan ha lagts dit i forna tider på fullt allvar. Österbotten känner fem offerstenar, och det är ej alls omöjligt, att ”Gapastein” kan ha varit en sådan, fast formen ej påminner om dylika stenar.
Sen gör historierna dunkla antydningar om några källor med hemlighetsfullt vatten, som skall ha funnits i skogen vid sidan om vägen. En piga från Vexala skulle söka bot för en sjukdom hos Haapa-Kajs, som bodde nära Bonskogens slut vid Juthas. Det var en trollkunnig kvinna och kvacksalverska av gammalt gott märke. Grunden från hennes stuga kan man se ännu intill vägen. Riddarsporre och blågull har till sista tiden påmint vandraren om gumman, som en gång bodde här. Pigan tjänade på Bonäs och visste, tydligen, vad hon skulle ha med sig åt sin välgörerska. Hon gick genom skogen och hämtade vatten från nio källor, berättade de gamla. Vattnet använde sedan Haapa-Kajs i sina konster. Och man får väl antaga, att pigan blev frisk av sådana kurer.
Många sägner gick om Haapa-Kajs. Vanlig trolldom kunde hon förrätta hemma i sin stuga, men när något viktigare skulle ske, måste det göras i en kvarnfors i Nykarleby älv. En man från Bonäs var en gång vid Glasängskvarnen [Sic!], när hon kom dit för att trolla. Nu hörde det till saken, att hon ej fick tala, medan hon utförde sina konster. Mannen, som visste detta, försökte få henne att tala och därigenom bryta trolldomens kraft, men hon förblev stum, hur mycket han än talade. När hon slutligen var färdig, utropade hon: ”Fick du me ti tala?”
Haapa-Kajs mantel togs upp av Esras Lis i Nykarleby, som blev än mäktigare i ord och gärning än sin läromästare. Men det är en annan historia.
|
