Nykarleby


Nykarleby stad var icke någon etapport i den meningen som Gamlakarleby, Jakobstad och Vasa. Den utgjorde blott ett slags filial, som stod i förbindelse med Jeppo och Gamlakarleby. Ehuru också i Nykarleby funnos modiga män, ville värvningen icke lyckas där. Staden var visserligen liten — dess folkmängd uppgick icke ens till fullt 1.000 personer — men i stället fanns där det svenskspråkiga folkskollärarseminariet, som ju enligt aktivisternas mening bland sina elever borde ha haft lämpliga unga män för värvningen. Provisor Rex Strömberg och affärsman August Jakobson talade nog med flera seminarieelever om saken, och många av dessa tycktes också vara villiga att resa, men det avgörande steget vågade de icke taga.*) Vad som kunde vara orsaken till denna tvekan är svårt att säga. Möjligen rådde i seminariet en av fredsidén genomsyrad anda, som icke godkände lösen: »Vapen i hand och käckt vår ovän nära!»

*) Fyra seminarieelever foro emellertid under ledning av Nykarlebybon Frans Edvin Ranck till Lockstedt efter från annat håll erhållen påstöt.

Från Nykarleby reste till Tyskland endast två män, nämligen teknikern Curt Ragnar Björklund och den nyss nämnde Ranck, vilka också båda deltogo i frihetskriget.

Genom Nykarleby sändes dock tysklandsfarare även från andra orter över gränsen, inalles c:a 8 man. De avsändes huvudsakligen av apotekar Roos i Gamlakarleby. Om ingen fanns i Nykarleby som förde männen över till andra sidan, sändes de till Grundö i Vexala, till fiskaren Anders Andersson, kallad »Laxö-Anders», som skötte om att de befordrades vidare.



Anders Andersson vid fiskarstugan på Laxö.
Anders Andersson vid fiskarstugan på Laxö.


Bland Nykarlebyaktivisterna nämna vi då veterinär Kaarle Adolf Laurell, vilken redan som skolgosse i Uleåborg anslutit sig till den av eleverna i de högre klasserna omkr. åren 1901—1902 grundade väpnade organisationen.*) Laurell var således aktivist alltifrån ungdomen, och ryssarnas förtrycksåtgärder under ofärdsåren hade etsat sig djupt i hans medvetande. Vi kunna därför lätt förstå, med vilken iver Laurell anslöt sig till de män i Sydösterbotten, vilka på initiativ av C. J. von Essen och Juho Ekola i denna landsända begynte verka för Finlands befrielse. Vi ha redan också träffat Laurell på det förberedande möte, som den 26 augusti 1915 hölls på Kiitola. Från denna tidpunkt stod han i oavbruten kontakt med herrarna von Essen.

*) Se »Routaa ja Bautaa III», s. 12—18.

En annan verksam aktivist i Nykarleby var provisor Rex Strömberg, som dock först jämförelsevis sent kom med i värvnings- och etapparbetet.

   
Kaarle Adolf Laurell.

Rex Strömberg

Kaarle Adolf Laurell Rex Strömberg


Även affärsmännen August Jakobsson och Eino Häggblom (som egentligen bodde i Jakobstad) voro städse beredda att på sina resor över till Sverige medföra tysklandsfarare. Någon egentlig etapporganisation fanns icke i Nykarleby.

Också provisor Strömberg var aktivist av hela sin själ, och det var därför skada, att det förtroendefulla samarbetet mellan honom och Laurell begynte så sent. Strömberg hade redan på hösten 1915 hört talas om jägarrörelsen, men i närmare kontakt med den kom han först i slutet av mars 1916. Apotekar Roos' fru ringde nämligen upp Strömberg från Gamlakarleby och bad honom försöka övertala hennes son, den 16-årige Paavo Roos att avstå från sin planerade Tysklandsresa. Strömberg, som fått nys om, att den unge Paavo möjligen befann sig på Kiitola i färd med att avresa, for dit och träffade också den han sökte. Paavo var likväl så beslutsam, att Strömberg genast fann det hopplöst att försöka få honom att avstå från sin föresats. »Jag far då ensam senare», sade unge Roos.

Detta Kiitolabesök gjorde ett djupt intryck på Strömberg. Han träffade där bl. a. jägaren Einar Wichmann, som just höll på att ordna om männens avfärd och av vilken Strömberg erhöll synnerligen intressanta uppgifter. På återvägen från Kiitola upphanns han av »Erkki Mustonen» (— Wichmann) och hans gossar. Strömberg slöt sig till sällskapet och Mustonen flyttade över i hans släde. Sålunda anträdde männen — efter att under färden ha diskuterat förhållandena i Lockstedt och etappen över Kvarken — kl. l på natten färden till Laxö-Anders.

Anders Andersson eller Laxö-Anders berättade, att till honom under natten kommit en man vid namn Einari Luoma, som han förmodade hörde hemma i Gamlakarleby och som nu ville till Nykarleby. Strömberg kände icke mannen, men tog honom i alla fall med sig i släden. Luoma berättade, att han var hemma i Ylistaro, och nu var verksam som vägvisare och värvare. Han hade för avsikt att värva manskap i Nykarleby och dess omnejd. Fördenskull sade han sig vilja träffa handlanden August Jakobson och anhöll, att Strömberg skulle åtaga sig att vara tolk, då han, Luoma, endast behärskade finska.

Frågan gällde huvudsakligen transporten av manskapet till svenska sidan. Jakobson lovade fara följande kväll och taga de av Luoma värvade männen med sig. På detta sätt råkade Strömberg i kontakt med Luoma, vilket sammanträffande sedermera hade mycket ödesdigra följder för Strömberg.

Luoma begynte värva, Jakobson och Häggblom åter började vidtaga förberedelser för färden. I avsikt att samtidigt förtjäna litet i Sverige beslöto de medföra 8 st. hästar och 300 kalvskinn jämte 5 stora paket.

De sistnämnda hade sänts från Munsala av pastor Väinö von Essen; de innehöllo böcker, måhända även brev till jägarna i Lockstedt. Till sällskapet skulle sluta sig teknikern Curt Ragnar Björklund från Nykarleby jämte Kronobyborna Sundqvist och Öster, vilka voro inkvarterade hos Jakobson. Därjämte skulle Luoma och de av honom värvade männen följa med.

Luoma hade icke denna gång haft mycken tid till värvning, men han vidtalade likväl två män, garvaren Viktor Anders Kiviniemi och Jaakko Varjelin, vilka förklarade sig villiga att resa. Men då Luoma vägrade att giva Varjelin pengar till en ny kostym, blev det ingenting av dennes resa. Luoma och Kiviniemi, vilka erhållit skidor av Jakobson, gåvo sig av i förväg på skidor och anlände, såsom Kiviniemi berättar i sin rapport till gendarmerna, varom strax mera, till Anders Storgrunds i Vexala (avser naturligtvis Laxö-Anders), vars hem utgjorde samlings- och viloplats för tysklandsfararna.

Här inväntade de Jakobson och Häggblom jämte följeslagare. Sedan dessa vilat litet, begåvo de sig vidare kl. 3 på natten den 30 mars, medan Luoma och Kiviniemi först kl. 6 på morgonen bröto upp, följda ett stycke ut på isen av »Storgrunds» med häst. De fortsatte sedan på skidor höger om Stubbens fyr ut mot Helsingkallan, varunder de vilade en stund i det mitt emellan dessa två ställen resta tältet, som var avsett till viloplats för tysklandsfararna.*) Vid Helsingkallan hunno skidlöparna upp Jakobsons trupp, men skilde sig snart igen från denna och anlände lyckligt till Holmö på svenska sidan. Där fanns för tysklandsfararna en bastu på stranden och i närheten, c:a 1 1/2 km därifrån på en klippa, en stormlykta, vars sken ledde de vägfarande till målet. Även i bastun brann en liten lampa. Från stranden fördes Luoma och Kiviniemi — liksom tysklandsfararna i allmänhet — med häst till Holmö by, där de inlogerades i etapphuset, som bestod av tvenne större rum. Till samma ställe anlände senare även Jakobson och hans följeslagare. Männen delade upp sig då sålunda, att Luoma, som skulle återvände till Finland för att värva nya män, stannade på Holmö, medan Jakobson och Häggblom foro till Umeå, där hästarna och skinnen skulle säljas. Kiviniemi, Björklund samt Sundqvist och Öster åkte med Jakobsons och Häggbloms hästar likaså till Umeå, där de på gästgiveriet mottogos av etappjägaren Paul Wallenius, som förde dem till läkarundersökning. Här anslöto sig till dem ytterligare två unga finländare, vilka hade haft en mycket besvärlig överfart från Jakobstad. De 6 tysklandsfararna erhöllo nu envar 10 svenska kronor samt en III klass biljett till Trelleborg.

*) Detta tält, som kallades »Hotel Kaiser Wilhelm», hade ombesörjts av C. J. von Essen. I tältet funnos filtar, ett primuskök, socker, te, kakao och skorpor.

Fyra av männen jämte gruppens ledare Björklund, som sedan stannade tre dygn i Norrköping, stego kl. 3 e. m. på tåget söderut, men på stationen rymde Kiviniemi*) från sällskapet och reste via Kemi raka vägen ned till Helsingfors.

*) Kiviniemi hade för sina 10 kronor köpt sprit; måhända ville han på detta sätt döva sitt samvete.

Redan den 6 april var han färdig att lämna det ryska gendarmeriet en noggrann beskrivning av de personer, vilka på ett eller annat sätt tagit del i ovan skildrade färd till Umeå.

I början av sin rapport berättar Kiviniemi, att Luoma sagt till Varjelin, att från Tyskland nyss anlänt fyra män, vilka värvade manskap till Tyskland, nämligen provisor »Rjäks» från Nykarleby, handlanden Suomans son från Jakobstad, fabrikanten von Essens son*) från Jeppo och Luoma, en garvarson från Ylistaro. Vidare berättar Kiviniemi, att Luoma hade sagt både till honom och Varjelin, att han själv just kommit från Tyskland tillsammans med ovannämnda personer.

*) Avser provisor Rex Strömberg, event. ing. Eric Schauman och ing. Jürgen von Essen.

Kiviniemis historier voro naturligtvis lögn, men i varje fall ledde denna sorgliga angivelse till att samtliga förutnämnda aktivister i Nykarleby häktades.

Detta skedde emellertid icke genast. Ryssarna brukade alltid vara mycket försiktiga och »tålmodiga» i förhållande till sina offer för att sedan på en gång kunna dra ett så stort notvarp som möjligt. Också nu begagnade de först sina känselspröt. Genom länsstyrelsen i Vasa hörde de sig till en början för om aktivisterna i Nykarleby. Länsstyrelsen vände sig i sin tur till t. f. länsmannen i Nykarleby Eetu Lindqvist, som samtidigt var chef för stadens polisinrättning. Denne hedersman lät genast konstapeln August Johansson varna Strömberg och Laurell.
Då Laurell följande dag kom till apoteket för att rådgöra med Strömberg om läget, ringde telefonen plötsligt och länsman Lindqvists stämma hördes:

»Kan provisorn träffas?»

Efter erhållet jakande svar fortsatte han som om han hade läst från ett papper:

»Edra politiska åsikter äro naturligtvis fullt tillförlitliga?»

»Naturligtvis», svarade Strömberg.

Sedan frågade Lindqvist:

»Har mannen några särskilda kännetecken?»

»Kutryggig — men ingalunda mjukryggig», svarade Rex.

Lindqvist nämnde vidare, att Jakobson och Häggblom lyckligtvis samma morgon återvänt från sin resa, så att Lindqvist kunde skriva till guvernören, att de säkert voro i staden.

Detta telefonsamtal ägde rum litet före påsk.

Då Strömberg och Laurell icke umgåtts så mycket med självständighetsmännen, ansågo de, att de icke hade någonting att frukta. Strömberg reste till påsken till Helsingfors, stannade där omkring en vecka — och glömde bort hela saken.

Efter återkomsten till Nykarleby hörde han nog, att det pratades ett och annat om Jakobsons och Häggbloms Sverigesresor, men då dessa hade smugglat hästar till Sverige, trodde han, att pratet gällde detta.

Men så inträffade explosionen. Den 9 maj 1916 omringades Jakobsons gård av ett helt kompani rysk militär. Jakobson anhölls och fördes till stadens polishäkte. Också hans lager av skidor beslagtogs.*) Häggblom hade tidigare köpt ett hundratal par skidor, vilka Jakobson sedan övertagit. Han hade delat ut skidorna åt tysklandsfarare och kanske även åt andra, vilka velat fara över Kvarken. Följande dag, den 10 maj, infann sig gendarmryttmästaren Stepanov med 4 gendarmer på apoteket och frågade efter provisor Strömberg. Stepanov meddelade hövligt, att han hade fått ett tråkigt uppdrag: han var tvungen att förrätta hus- och kroppsvisitation.

*) I Kivimemis rapport nämnes bl. a., att Kiviniemi och Luoma fingo skidor av Jakobson och att hos J. »blevo 70 par skidor i ett lider på gården. Dessa skidor ägas av det sällskap, som värvar folk till Tyskland.»

Gendarmerna började genast undersöka rummet, men då provisorn påpekade, att han bodde i en annan byggnad, begav man sig dit. Till sin fasa erinrade sig Strömberg då, att i hans bostad fanns ett kartblad, på vilket etappvägen Nykarleby—Grundö var utmärkt. Till all lycka hittade gendarmerna det icke. Dessa funno för övrigt ingenting annat än en gammal, dålig revolver och en packe brev.

Sedan började förhöret. Stepanov frågade var Strömberg hade uppehållit sig under vintern. Då denne sade sig ha varit hela vintern i Nykarleby, såg ryttmästaren mycket skeptisk ut.

Då förhöret var slut, förklarade Stepanov »till sin stora ledsnad» Strömberg häktad.

Sedan följde transport till polishäktet, där det var olidligt smutsigt.
Till sin förvåning såg »Rex» bakom tittrutan i en celldörr, som han gick förbi, Jakobson. Denne ropade bakom dörren:

»Säg ingenting!»

»Jag vet ju ingenting», svarade Strömberg.

I ett av sidorummen fanns en stor mängd skidor. Då »Rex» upptäckte dem, började han inse sakens allvar.

Strömberg lät på egen bekostnad städa sin cell. Och sedan han erhållit sängkläder hemifrån, kunde han småningom finna sig tillrätta.
Följande morgon voro Jakobson och Strömberg i tillfälle att tala med varandra; de undrade blott, när Laurell och Häggblom skulle anlända.
Eino Häggblom befann sig på resa till Jeppo och kunde således icke genast anträffas. Men så ivrig var nu Stepanov, att han gav polisen i Jeppo i uppdrag att häkta Häggblom. Men Häggblom sade till polisen:
»Mig häktar ni icke! Men trösta er herre med att jag i dag kl. 3,15 e. m. skall infinna mig på poliskammaren i Nykarleby.»

Han höll också sitt ord.

Torsdagen den 11 maj infann sig Stepanov, åtföljd av tre gendarmer, hos Laurell. De förrättade en grundlig husundersökning och kastade en blick t. o. m. i den vattenfyllda källaren. Också Laurell förklarades häktad och fördes till stadens polishäkte.

Den 25 maj sände Stepanov sina män under ledning av gendarmen Mosjkewitj*) ut till Vexala för att häkta »Anders Storgrunds», men då ingen där ute kände »Laxö-Anders» under detta namn, måste gendarmerna återvända med oförrättat ärende.

*) Kiviniemis syster var gift med Mosjkewitj.

Det blev en snabb avresa för de anhållna. Samma dag Häggblom och Laurell häktats, fördes de alla på kvällen ner till tåget. Den enda, som vågade gå ner till stationen och se deras avfärd, var bankdirektör Anton Damstén.

Därförinnan erhöll Strömberg tillåtelse av Stepanov att gå in på apoteket för att ordna sina angelägenheter och säga farväl. Han åtföljdes av en tjock gendarm, som efter att ha fått ett par dricksglas sprit var ganska ofarlig. Det var främst för det tidigare nämnda kartbladets skull som Strömberg nödvändigt ville gå in på apoteket. Det hade likväl avlägsnats av fröken Eva Roos.

Från Kovjoki gick färden till Östermyra och därifrån till Vasa. I Vasa fördes männen till poliskammaren, där de visiterades. Cellerna voro också här ohyggligt snuskiga. Strömberg berättar, att polishäktet i Vasa var »det sämsta hotellet» under hela hans fängelseresa. Då den senare så ryktbare detektivkommissarien Eino Sjöblad uppmärksamgjordes på osnyggheten i cellerna, sade han endast:

»De duger nog åt herrarna.»

Den 15 maj överflyttades fångarna till Vasa länsfängelse, där förhållandena i allmänhet gestaltade sig väl. Strömberg nämner, att direktör J. E. Boije var vänligheten själv och på allt sätt försökte underlätta fångarnas vistelse där.

Ryttmästar Stepanov infann sig då och då hos Strömberg och hade alltid någonting att fråga om. Man tog även fotografier och fingeravtryck av fångarna. En gång frågade Strömberg ryttmästaren, varför han egentligen var anhållen. Stepanov svarade, att det var för att han besökt krigsskolan i Tyskland. Strömberg bestred detta och anmärkte, att om så verkligen varit fallet, så skulle han säkert ha haft en mycket bättre hållning.

Också undersökningsdomaren Mosjkewitj förhörde Strömberg ett par gånger. Andra gången gällde förhöret jägaren Curt Björklund och de på Holmö verksamma etappjägarna, vilka Strömberg sade sig icke känna.

Av Vasa länsfängelses matrikel finna vi, att samtliga Nykarleby-aktivister »misstänktes höra till en förening, vars uppgift var att värva ungdom till Tyskland». Med anledning härav meddelade Mosjkewitj, att Strömberg i enlighet med §§ 100—102 Strafflagen hade att vänta sig hängning eller minst 8 års tvångsarbete i Sibirien.

Mosjkewitj' sista förhör ägde rum söndagen den 2 juli 1916. Och följande morgon kl. ½5 överlämnades Strömberg, Häggblom och Jakobson åt överkonstapel Herman Voima i och för transport till annan ort. Häggblom gjorde motstånd, men vad hjälpte det. Jakobson blev mycket glad, då han fick se sina olyckskamrater. Ända till Östermyra höllos fångarna åtskils från varandra, men sedan fingo de vara tillsammans. Först på Riihimäki fingo de veta, att resan skulle gå österut. En tung natt följde, och på morgonen var man i Petersburg. Spalernaja utgjorde målet för männens färd.

Fångarnas vistelse i Spalernaja skola vi icke här vidare dröja vid; vi hänvisa blott till apotekar Rex Strömbergs livfulla skildring i I delen av arbetet Kalterijääkärit. Efter ryska revolutionens utbrott återvände fångarna till hemlandet. Jakobson var den förste, som återkom till Nykarleby, vilket skedde mitt under den hetaste revolutionsyran; han blev därvid föremål för de ryska soldaternas hyllningar!! Häggblom återvände till sitt hem i Jakobstad. Strömberg åter anlände — efter att först ha uppehållit sig i Tammerfors och Helsingfors — till Nykarleby i mitten av april 1917 och tillträdde sin tidigare befattning. Sedan vilade han hela sommaren för att göda sig; han hade nämligen i Ryssland magrat — 35 kg!

Veterinär Kaarle Laurells — liksom även hans olycksbröder apotekar K. U. Roos' och läraren Artturi Leinonens — öden gestaltade sig något annorlunda än de tidigare nämndas. Laurell, Roos och Leinonen förblevo i Vasa länsfängelse till den 16 januari 1917, då de förpassades först till Viborgs länsfängelse och därifrån till Peresilnaja transportfängelse i Petersburg, varifrån de efter tre veckor fördes med tåg till Vjatka och därifrån till Perm samt slutligen med häst till den lilla staden Ahansk vid Ural.

Där bemöttes fångarna rätt väl av ortens polischef. Resan från Vasa till Ahansk räckte jämnt halvannan månad. Revolutionen gav också Laurell och hans olyckskamrater friheten. Laurell återvände till sitt hem i Nykarleby den 9 april 1917.


K. A.Wegelius (1937) För Finlands frihet. Jägarrörelsen i södra och mellersta Österbotten. Vapenbåten Equitys hjältesaga, sid 61—69. Nykarleby-uppgifterna har länats av doktorinnan Alma Laurell och apotekare Rex Strömberg enligt antecknigar i bokens förord.
Carl-Johan Eriksson tillhandahöll.


Lars Pensar:

”För Finlands frihet ” har även kallats för jägarnas frihetskrigshistoria. Det fans ju en konflikt mellan jägarna från JB 27 och den Mannerheimska vita armén. När rihetskrigets historia av Thure Svedlin m.fl. kom ut tyckte de före detta jägarna att de inte kom tillräckligt och tillräckligt uppskattat fram, så därför skrev de en egen hstoria. Så därför finns två parallella böcker från denna tid; Wegelius då betydligt subjektivare men kanske intressantare att läsa.
(Inf. 2010-02-19.)


Läs mer:
Innehållsförteckning till kapitlet Frihetskriget.
(Inf. 2010-02-14, rev. 2010-02-19 .)