Jagt och Skytte.
Från Munsala.
Då innevarande jagtsaison kan sägas vara så godt som afslutad, sedan vi nu fått ymnigt med snö med åtföljande köld, på hvilka varor det under föregående vinter ej heller var någon brist, tager jag mig friheten inberätta till ”Sporten” och dess läsare hvilka förtjenster och bakslag säsongen haft att bjuda härstädes boende jagtälskande sportsmän.
Hare har förekommit och förekommer fortsättningsvis ganska ymnigt så att åtskilliga jagter, som företagits, lämnat vackra resultat.
Tjädern är äfven stadd i tilltagande, hvilket tyvärr dock ej kan sägas vara fallet med Orre, Hjerpe, Ripa och Rapphöna, hvilka alla fortsättningsvis äro i aftagande.
Om Gräsand, Bläsand, Viand [bläsand], Årta, Skrake, Pracka [småskrake], Svärta, Knipa, Vigg, Dopping, Brushane, Brockfogel [ljungpipare], Beckasin & Morkulla gäller samma anmärkning, som finnes intagen i Sporten för 1886 sid. 161.
Krickan förekom medelmåtligt.
Räfven har under senare tider minskats betydligt; äfvenså Höken m. fl. roffoglar utom kråkan, som representerats af talrika svärmar. Bortåt 20 st. af detta svarta fribytare följe har undt. lyckats aflifva. [Notera att kråkan är den enda fågeln som varken skrivs med versal eller kursiveras!]
Af Sångsvanen hafva c:a 2 dussin blifvit skjutna på senhösten i dessa nejder, betingande sig ett pris af 4—5 mk pr st.
Fjällugglan, hvilken förut lyst med sin frånvaro, har nu börjat visa sig. 2 st. äro mig veterligen skjutna senaste vecka.
Byrackan förökas i oroväckande grad utan att man lyckas bli af med denna landsplåga. I Vasabladet såg jag det Kelviå kommun beslutit om återinförande af hundskatten samt att genom Guvernören i länet få beslutet faststäldt till 2 mk pr racka. Måtte andra kommuner taga exempel af Kelviå! ty så länge byrackorna på oantastade florera, kan ej någon rationel jagthushållning komma i fråga.
Bland sjöfogel jagter, som företogos under sommaren var den enda lyckade, den som gick af stapeln den 31 Juli, då bytet steg till 33 st. sjöfoglar, hvaraf 30 änder. Själfva färden hade en föga lofvande början ty då deltagarena, Koscha, Kipi, Olgrén och jag lade ut från Långörn med en 26 fots segelbåt och en liten 2 mans roddbåt på släp, var ”Kaisa” på sitt misserablaste humör, pinade på från N. N. V så att skumtopparne yrde omkring och firmamentet spådde regn. Kosan stäldes först till ”Romarholms” träsket beläget på ”Frösö” holme, dit vi hade 2 timmars styf kryss genom trånga farvatten. Anlända till ort och ställe, sedan vi först fått göra bekantskap med saltsjön, togos seglen ned och roddbåten släpades öfver ett 6 famnars bredt [ca 11 m] näs till träsket. Tvänne af oss blefvo i båten och de öfriga tågade i bredd med densamma omkring träsket; resultatet blef 1 kricka och 1 vigg.
Detta hjälpte just ej upp humöret och så till hade det mojnat till nästan spegellugnt hvarjemte regndroppar började falla. Kosan, som vi ännu skulle tillryggalägga för att komma till platsen för den egentliga jagten, vid de s. k. ”Flatanabb” gårdarne, hvarest vi hoppades få nattkvarter till följande dagens mödor, belöpte sig till c:a 2 sv. mil och skulle till rygga läggas under kryss. Men här hjälpte inga nu och men, utan fram skulle vi. Roddbåten återsläpades till segelbåten och den sistnämnde uppriggades för att dunka 2 timmars tid bland dyningarne, skymningen började falla på och himmeln hade, som man säger, öppnat alla sina gluggar, utan att vi kommit längre än halfvägs. Nu voro goda råd dyra ifall vi ej skulle uppge hela jagten, men detta återigen stred emot våra principer, hvadan vi, efter en stunds käbblande, beslöto vända långsidan till och försöka komma till ”Lodön”, hvarifrån 2 af oss jemte provianten skulle med roddbåten ro till ändan af Socklot fjärden, derifrån det var 3 verst till Norrfjärden, midt emot Flatanabba, medan de öfriga af sällskapet skulle promenera utefter stranden till landningsstället. Kl. 8 e. m. anlände vi till Lodön der segelbåten utankrades efter att under färden ha stått på sandbankar och andra för segelvänner allt annat än trefliga ställen. Kipi och undt. sattes på landbacken samt Koscha, Ohlgrén jemte provianten placerade sig uti roddarn för att fortsätta färden till ändan af Socklot fjärden.
Kl. ½ 10 sammanträffade vi på utsatt ställe. Regnet fortfor då ännu med oförminskad fart och kolmörkt var det, så att när vårt nattlogis, en lada skulle framletas var det ett värre bråk. Slutligen efter att ha gått hit och dit under olika meningar, framskymtade allas vår räddande ängel, och en upptagare togs i glädjen fastän ladan ej bestod oss på annat än bara golfvet, bestående af spjälor och laddörrsklabbar till hufvudgärd. Genomvåta, som vi då voro, åtminstone Koscha och Kipi, hvilka ej voro försedda med regnrockar, fick den tanken insteg hos oss att en toddy eller par pr man skulle smaka utmärkt och en väldig ”kocko” göra oss torra. Men du motigheternas motigheter, livar skulle eld göras? Ingen nöd! vi ha ju ladan, hvarpå midtersta tiljorna af golfvet bortrefvos, yxan och tänsticksasken gjorde resten och så hade vi en munter brasa midt inuti ladan.
Nu fattades bara allas vår vän kaffe ”kaisa”, som skulle få äran denna gång tjenstgöra såsom toddykanna, och vatten för fortsättningen, men ”hast du mir gesehen” då Kaisa skulle framletas, befanns att densamma qvarglömts i segelbåten. F—n, å d—n s—n [Fan, å djävulens satan], med flera dylika vackra tillmälen haglade det nu från ladans alla fyra hörn, men hvad hjälpte det oss, Kaisa var och förblef borta, bäst var att taga skeden i vackra hand och gå till kojs, hvilket äfven oförtöfvadt verkstäldes med några torra som sängfösare.
Morgonen derpå, så snart det började dagas, klefvo vi upp efter att ha, efter omständigheterna, sofvit temmeligen bra. Regnet hade stillat ganska betydligt så att vi med godt samvete kunde våga oss på en dust med änderna. Sedan vi först inmundigat en smörgås med ”aptiten” pr man, bar det i väg till fjärden. På vägen dit, som ledde utefter en nästan uttorkad hafsvik beväxt med vass och säf skjötos 3 st. änder. Anlända till Norrfjärden, en lång aflång hafsvik beväxt ymnigt med nyssnämnda växter, såg den synnerligen lofvande ut, isynnerhet som bottnet bestod af evja [lera]. Förväntningarne besannade sig äfven, sedan vi efter en stunds letande upptäckt en s. k. ”Fjälabåt”, (liten tingest för 2 personer liknande mycket en Skorpping).
Den egentliga jagten fortsattes nu; först genomsöktes Norrfjärden och sedan gick det från nämnda fjärd långsmed en 2 verst lång bäck till ”Carviken”, liknande den förra utom att Carviken var något sumpigare. Resultatet blef ofvan nämnda 33 st. foglar, oaktadt det regnade hela dagen. På återvägen från Carviken börjades missödena åter, ity att en karl kom springande emot oss med orden ”S—ns herrar som ha tagi min båt, ja ha sprungi å sökt ett an hela dan”. Vi urskuldade oss så godt vi kunde och bådo honom inte bråka utan hålla tillgodo med 1 mk. Detta gick karlen in uppå och så skiljdes vi åt, hvarpå vi kånkade på våra 31 st. änder till Flatanabb gårdarne. Från sistnämnda ställe, hvarest vi blefvo vänligt emottagna, bespisade och ”kafferade” mot det billiga priset af 2 mk för det hela fingo vi en båt som satte oss öfver på motsatta stranden, derifrån det bar i väg rakaste vägen till roddarn.
Anlända till föregående dags landningsplats, befanns roddarn vara totalt försvunnen. Hvart i herrans namn hade den tagit vägen? Vi drogo ju upp den i går flera famnar på det torra, hade vattnet stigit och roddarn kommit loss och råkat i drift, från hvilket vädersträck hade det karat i dag, och hvar hade roddbåten i så fall tagit land, eller hade möjligtvis en vänskapligt sinnad person passat på tillfället, liksom vi gjorde med fjälbåten, och lånat roddarn? När faran är störst är hjälpen närmast heter det ju, så ock nu; en karl passerade i detsamma vi höllo på med gissningarna som allra värst, och frågade ifall ”herrarne sökte båt”; på ett jakande svar förklarade han sig ha träffat en karl in uti byn, som berättat för honom att han anträffat en rakobåt i Socklottviken och fört densamma till ”Rivibron”. Till Rivibron hade vi 3 verst [ca 3,2 km] att tillryggalägga, hvarifrån, sedan båten lyckligen derstädes återfunnits, kosan stäldes till Lodön, derifrån det bar i väg uti regn och stiltje hem, dit vi välbehållna fast genomblöta anlände på qvällsqvisten.
Bland harjagter åter var den märkelig som företogs i slutet af Augusti tillsammans med Julle och Peter. Dagen förut var jag inrest sjövägen till Nykarleby, hvarest vi sammanträffade och öfverenskommo om en utflykt till ”Frössö” holme ännu samma dag. Nattlogis skulle tagas i ”Fyrkanten”, (jagtstugan) belägen å ”Lassholmen” i närheten af Frössön för att genast vid dagningen påföljande dag börja den beramade jagten. Jag skyndade att skaffa ett och annat smått och godt till färden för att sedan pr häst fara ned till Andra sjön, hvarest segelbåten låg utankrad, och derifrån den 6 verst långa sjövägen hem för att proviantera samt i ordning ställa mig for jagten. Båten klargjordes vid ankomsten till Andra sjön der i smullsjö med knapp sträckare färden fortsattes. Hunnen vid pass en verst från hamnen, mojnade vinden totalt och jag fick nu sätta mig vid årtullarna för att sålunda med — 26 fotingen fullfölja seglatsen. Kl. var då redan 8 på aftonen; 10 tiden i bästa fall ansåg jag mig kunna låta ankaret gå, ifall ej något oförutsedt härförinnan inträffade.
Ungefär halfvägs hade jag hunnit, då, som skickad från skyn, en bekant allmogebåt kom styrande med raska årtag förbi. Ropande an karlarne, fick jag af dem tillåtelse att få medfölja uti deras båt till landningsplatsen, alldeles i närheten af mitt hemvist. Ankaret fick förty pejla djupet, seglen fastgjordes och så lämnades 26 fotingen vind för våg midt på fjärden. Nu bar det i väg med god fart så att jag kl. 10 tiden var fullt utrustad för att bege mig åstad den 9 verst långa vägen till Fyrkanten. Sedan jag först tillsagdt om 26 fotingens bergande till säker hamn, fingo 2:ne drängar medfölja som roddare på färden, ty jag hade lofvat J. och Peter att vara på det öfverenskomna stället i tid. Då jag kl. 11 tiden tog land vid Fyrkanten hade J. Peter och Donna äfven med samma anländt. Sedan Peters båt förtöjts och matvarorna jemte det flytande intagits i stugan, sattes vattenkannan på. En eller två ”Jamaica” toddar stufvades undan hvarefter en gemensam skäri sexa intogs med helan, halfvan och öl. Derefter bar det till kojs för oss allesammans.
Om morgonen vid uppvaknandet hade vi full storm. En kaffekrånglare intogs såsom stormpreservativ hvarpå jägare, hundar och gevär instufvades uti båten. Genast som vi anlände till Frössön tillkännagåfvo Klinga och Donna att jösse var på benen, men denna befanns sedermera vara af segare sorten, ity att under de 3 timmars tid, som skallet oafbrutet gick, ingen enda af oss hade nöjet se ens skymten af jösse, fast nog bjöds det till på allt möjligt sätt. Efter dessa 3 timmar funno vi för godt att koppla hundarne och beslöto ge goddag i hela jagten, isynnerhet som stormen fortfor oförminskadt. En af roddarena Edvard, hvilken var skyttfallen af sig, hade fått låna af mig en bakladdare med hvilken han gick till tvänne i närheten belägna träsk, annonserande nu och då medelst skott att fogel fanns derstädes. Och ganska riktigt, då vi ropade an honom, kom han dinglande med 3 st. änder.
Återfärden beslöts nu och vid Björkholmen togs i land, hvarpå vi, för att fresta lyckan, löskopplade hundarne, hvilket dock var fåfäng möda. En and lyckades J. skjuta derstädes. Sedan Klinga apporterat anden fortsattes färden till Fyrkanten, hvarest frukost intogs med kaffe och avec. Sedan maten fått sätta sig under prat om ett och hvarje, beslöto vi låta ro oss till Romarholmsträsket för att möjligtvis derstädes få skjuta sjöfogel. Hundarne togos äfven med. På ditfärden mötte vi en skrakkull, hvilken vi försökte mota mot stranden men de voro allt qvickare i vändningarne än roddbåten.
Anlända till Romarholms träsket skulle vi först naturligtvis försöka vår lycka på udden med samma namn för att möjligtvis derstädes upptäcka harlort. Peter påstod sig äfven hafva sett dylikt, som dock vid närmare eftersyn befanns vara tjäder exkrementer. Jag styrde kosan till närbelägna ”källdekan” för att se efter sjöfogel och ganska riktigt summo der 2 knipor, på hvilka jag kröp inom håll efter alla konstens regler och kom äfven inom skotthåll samt skulle just börja och korna på dem då ett skott small med påföljd att kniporna lyftade. Det var Peter som äfven fått sikte på foglarne och bommat. Kniporna ville antagligen se fredsstörarne på närmare håll, ty de gjorde en sväng om och kommo flygande öfver der jag stod, med det resultat att den ena kom neddansande i småskogen.
Sedan vi alla samlats stäldes kosan till träsket. Peter klef upp på en sten uti vassen, och jag på en annan. En flock änder uppskrämdes och började lovera omkring träsket; först tillkännagaf Peter genom pang, pang att fåglarne passerade honom, kort derpå fingo vi hälsa dem med pang, pang, pang och 5 st. änder gjorde kullerbytta uti vattnet. Sedan 2 st. ytterligare nedramlat ur rymden, foro de öfriga sin kos. Endast 3 st. af de skjutna fingo vi på det torra, de öfriga, utom en som föll ned i skogen hvarest den blef, måste vi i brist på nödiga redskap, lämna åt sitt öde.
Edvard hade under tiden lyckats döda en hjerpe. Då änderna ej vidare visade någon lust för att återkomma styrdes kosan hemåt. ”Rörgrundet” passerades åter och på dess yttersta hällar hade de från framfärden bekanta skrakorna tagit qvarter. Båten vändes nu så att vi fingo skydd af buskarne på stranden af grundet, hvarefter landstigning skedde. Jag, J. och Peter tågade åstad för att göra en påhälsning hos skrakfamiljen. Anlända till en tät videbuske, framom hvilken hällan antogs ligga, tittade jag upp och fick syn på familjen 15 steg ifrån oss. Jag vände mig om och sade helt tyst passopp samt lade an med resultat att 4 blefvo för första skottet och 1 för det andra. Af de öfriga sluppo alla undan, om ock ej just helskinnade.
Sedan 2 st. skrakor ytterligare skjutits alldes invid Fyrkanten, räknades bytet, som befanns utgöra 17 st. foglar, förutom dem som lämnades i träsket, och hararnas antal, på hvilka jagten företagits visade — 0. Tillönskande „Sporten” ett godt slut på detta år och många prenumeranter till det kommande året, listar jag bomärket
A. C.
Domarbacka, den 30 Nov. 1888. |
