Självständighetsdagen 1944 i Nykarleby landskommun och stad gick helt i de hemförlovades tecken. Det blev en festdag, som sent skall glömmas. De båda kommunerna, församlingen och de olika organisationerna, ja, varje enskild person, hade gått in för att med den mest äkta värme och utan ospard möda välkomna de hemförlovade. Och vi kunna säga, att bemödandena kröntes med framgång. Bland de hemkomna krigarna råder endast en mening. De hade aldrig vågat föreställa sig, att hembygdens glädje över återseendet och uppmärksamheten mot dem skulle taga sig sådana övertygande uttryck.
När det vördiga templets klockor ringde samman till festgudstjänst, drog en jämn ström av människor in i kyrkan. Sällan har denna varit så väl besatt. Det var väderbitna, trygga krigare, som dominerade i menigheten. Men också allmänhetens inslag var påfallande, ty detta tillfälle var det enda, där alla kunde vara med.
Festgudstjänsten, som samtidigt var ägnad självständighetsminnet, inleddes med ett festpreludium för orgel av frk M. Castrén Fosterlandspsalmen brusade mäktig, och mag. Å. Åström spelade på violin Melertins vackra Berceuse. Sångerskan fru Regina Örn-Stark befäste den allvarliga stämningen med von Kothens Korsfararen. Sedan församlingen sjungit ett par verser av psalm 620, trädde prosten Forsblom upp i predikstolen och höll en festpredikan med ledning av en text ur 2 kap. i Haggais bok. Med värme och äkta tonfall hälsade han på församlingens vägnar frontkämparna välkomna hem och betonade det väntande materiella och andliga uppbyggnadsarbetet. Efter predikan ställde en kör av hundra samskolelever upp sig vid altaret och utförde rent och vackert under sin sånglärarinna», fru Örn-Starks ledning och till mag. Åströms ackompanjemang Hosianna. Under tvenne psalmer uppbars kollekt till förmån för invalidvården. Altartjänst utfördes av kyrkoherden och pastor Gunnar Levlin, och fest- och självständighetsgudstjänsten avslöts med psalm och ett orgelstycke.
Kl. 3 försiggick en uppvaktning vid krigargravarna, dit en stor del av gudstjänstdeltagarna hade sökt sig Menigheten bildade fyrkant vid gravplatsen. En psalm sjöngs, sedan klockringningen hade upphört, och pastor Levlin trädde fram och talade varmt och gripande till sin hemförsamlings fallna. En särskild underton präglade hans minnestal, ty han har själv under kriget tjänstgjort som fältpastor vid fronten och som sådan på nära håll bevittnat, huru döden gått fram i leden och huru mången ynglings och mans ögon slocknat. Hembygdens krans nedlades av trenne nyligen hemförlovade krigare, som under långa år stått, där striderna varit heta. E. Miller talade till de stupade vapenbrödernas minne och betygade, att de trots allt icke kämpat förgäves. Vi ha förlorat kriget, men vi äro icke besegrade. Da fallna ha räddat det värdefullaste, vår självständighet. Vi äga ännu möjlighet att bygga upp åt oss ett ekonomiskt och andligt starkare Finland. Minnesakten, till vilken de stupades anhöriga talrikt hade infunnit sig, avslutades med en psalm.
Kl. 4 samlades närmare 300 hemförlovade, invalider, stupades anhöriga och inbjudna representanter för de arrangerande organisationerna till festmiddag i Karleborg. Middagen bjöds av kommunerna, men för de praktiska arrangemangen stodo stadens och landskommunens f. d. lottor. Dräkten var nu en annan, men vanan och säkerheten att tillreda och mätta var densamma som förr. Det var en festmiddag, som inte lämnade något övrigt att önska. Borden dignade, och sällan får man sig i dessa tider något så utsökt gott till livs för magen. Hembygdens kvinnor fingo gott betyg. Vapenbroder Paul Linqvist från Forsby gick småleende mellan borden och stimulerade på ett för gästernas magar farligt sätt aptiten. Han kände till alla hopsamlade lager och visste, att intet skulle tryta. Men då hade han också haft tillgång till mejeriernas och visthusens i landskommunen nycklar. Komm.fullmäktiges i landskommunen ordförande, lärare John Sundkvist, bjöd kort och på sak stående till bords, säkerligen enligt regeln: vi ha inte kommit hit för att prata, utan för att äta. Fru Stark och frk Lindeberg samt hrr Åström och Ahlbeck svarade under hela middagen för en livligt senterad musikalisk underhållning, och vapenbrödrahövdingen Dahlstedt ledde allsången.
Kl. 7 på kvällen kulminerade festligheterna i ett festsamkväm i övningsskolans festsal. 400 personer deltogo. Det var främst dagens huvudgäster, men nu ledsagade av fruar, fästmön eller andra anhöriga. Programmet var på allt sätt fulländat, men så hade också festkommittén med vapenbrödraordföranden J. Åbonde i spetsen mobiliserat de allra bästa förmågorna. För den lekamliga spisen hade marthorna i omnejden och staden sänt sina mest tränade förmågor i elden. Kaffeborden dignade också de. Brödet var tillrett av de allra bästa ingredienser, och på socker var det ingen brist.
Samkvämet inleddes, sedan ett instrument vrakats, av lektor M. Castrén, som med känd teknik utförde Sibelius Finlandia. På kommunernas vägnar hälsade lektor Alfred Huldén krigarna välkomna hem i ett utmärkt värmande tal, som de hemförlovade livligt uppskattade. Det andades tro på vår framtid och utlöste i spontant Jag älskar min hembygd. Fru Örn-Stark skördade åter stormande bifall med 3 sånger: Ekmans Jag kan icke glömma de kära, Till Maj idag av Peterson Berger och Coillans Rose Marie. Lektor Oskar Holmqvist reciterade 3 väl valde dikter, av vilka i synnerhet Österbottens svenska vapenbrödradistrikts välkomsthälsning, Välkomna hem av Helge Skog särskilt tilltalade. Lärare Sundkvist trädde därpå fram i spetsen för Soklot blandade kör, som i god form och betagande vackert sjöng 3 sånger, efter vilka applåderna inte ville tystna. Fullständig fram gång hade också fru Sarin, som inövat danser med några unga flickor, Sjömansdans, solodansen Sjöjungfrun, som säkert och konstnärligt utfördes av I.-L. Carlsson, och Hawaii dans. Samtliga nummer måste omtagas. Med mindre gav sig publiken icke till tåls.
Nu följde marthornas stora nummer, kaffeserveringen. Litet trängsel rådde, men marthornas bord förmådde man inte tömma, utan serveringen fortsatte efter programmets slut.
Den andra delen av programmet inleddes av Nykarleby manskör, som med 3 nummer visade, att dess »förnedringstid» nu är slut och att den åter går mot en glansperiod under J. Sundkvists egid. Pastor Levlin talade till sina hemförlovade vapenbröder och till hembygden. Han betonade särskilt, att det nu fordras ömsesidig förståelse, för att de hemvändande frontmännen skola bli ett med sin hembygd. Lektor R. Ahlbeck framtrollade välljud ur sin fiol med Melartins Elegie, och Soklot kören sjöng sig definitivt in i pojkarnas hjärtan med trenne folkvisor.
Ordet förklarades fritt. Därav begagnade sig major E. Miller, som frambar gästernas tack till hembygden för denna värmande mottagning, och pojkarna utbringade ett leve för hembygden och värdarna. Avslutningstalet hölls av lärare Sundkvist, som tackade alla, som medverkat till att degen verkligen blivit en enda stor välkomstfest för de länge väntade. Vårt land ljöd mäktigt och trosvisst, och en stor dag i hembygdens historia var slut. |
