En krigshistoria.

(För Frisk Bris).

Man skref nådens år 1854. Äfven i den goda stapelstaden Nykarleby hade man hört talas om de engelska krigsskeppens uppmarsch i Bottenhafvet och alla funderade på huru man skulle förhålla sig vid en eventuell landstigning.

Alla farleder voro outprickade och lotsarna hade fått order att lämna lotsplatserna och bege sig till fasta landet. Så var fallet äfven i Nykarleby. Här hade lotsarna fått löfte om extra lön från staden, för att vistas ute vid yttre redden såsom vakter. De skulle varsko, ifall något misstänkligt syntes sticka fram bakom ”Per-Matts” sten. På Alö norra udde hade upprests en hög flaggstång, å hvilken man om dagen skulle signalera med flagg och om natten med en brinnande beckkrans åt den i stadens klockstapel befintliga vakten, då fara blef å färde. —

Väntan blef emellertid för lång för lotsarna. Då tiden för höstfisket var inne, beslöto de att begifva sig ut till ”Socklot—Hällans” lotsplats och på de yttre grynnorna försöka sin lycka. Det blef tvänne båtlag, äldre lotsen Anders Jakobsson med lärlingen Simon Söderlund och Matts Jungell med lärlingen Anders Djupö.

En vacker kväll hade de lagt ut sina nät, ett par km. ytterom ”Tufvans” sydprick och rodde förnöjda in i hamnen. Alla märken tydde på att det skulle bli godt om fisk.

Döm om deras häpnad, då de tidigt på morgonen sågo tvänne engelska krigsfartyg ligga förankrade invid deras fiskbragder. — Nu hölls skeppsråd. Hvad skulle man taga sig till i detta brydsamma fall. Kunde man antaga, att de skulle taga en stackars sate tillfånga; få dingla i rånocken eller annat fasligt? — Gubben Jungell föreslog, att man, i skydd för båken, skulle försöka taga sig fram längs Thorsö-landet inåt Alörn och vidare upp mot Åminne. — Gubben Jakobsson, som var af annan mening, utlät sig sålunda: ”Det är detsamma, om engelsman tar mej eller nordan reser i väg med mina fiskbragder. I hvardera fallet blir jag eller familjen den lidande”. — (Det hade under tiden stuckit upp en skaplig nordan). — Alltnog, Jungell med sin lärling begynte att hasteliga göra sig redo för hemfärd, lämnande näten åt sitt öde. Gubben Jakobsson jämte Simon togo Gud i hågen och begåfvo sig ut till ”skötkrokarna”. Väl hunna dit, begynte de draga upp sina nät och naturligtvis fanns här fisk, och det så det förslog.

Simon kunde ju ej helt egna sin uppmärksamhet åt båtens navigering, utan trasslade in sig i garnet. Såg mot fartygen, fubblade och stånkade.

Gubben Jakobsson röt: ”Sköt årorna, din f—n och låt bli att sucka!”

Vaktmanskapet å fartygen betraktade dem genom kikare, men ingen båt sattes ut och ingen prejade dem an. Sedan de lyckligt och väl fått sin fångst ombord, (det blef 3 tunnor ”kutul” — siklöja) hissades segel och länsades, i psalmbok in mot Alörn. [Seglen satta så att de ser ut som en uppslagen bok.] Just när den förrädiska Sandö-udden rundades, sågo de en ångbarkass för full steam komma längs fjärden efter dem.

Simon greps af förskräckelse, tog till årorna för att öka farten och sade med darrande röst: ”No skuter di”! — ”Skut oss i aktern”! sade gubben Jakobsson helt lugnt.

Emellertid hade barkassen börjat runda för tidigt och rände med full fart upp på den osynliga sandbanken. Där satt den. Under tiden kommo gubbarna i land, hissade varningstecken och fortsatte inåt Djupsten. — Ett skott small. Kulan tog vatten långt akterut. För segel och åror smögo sig fiskarna genom den s. k. ”kanalen” in i åmynningen.

Här hade uppkastats tvänne jordvallar, ett på hvardera sidan om älfven. De voro maskerade med nedstötta granar, och ryskt krigsfolk med några kanoner hade här fattat posto, jämte de tappraste af stadens manliga invånare, försedda med jaktgevär och ”sälabyssor”. Spänningen var stor och väntetiden lång.

Barkassen hade emellertid kommit loss och ångade in mot Alörn. Strandhugg gjordes vid rådman Bergers villa. Ett magasin uppbröts och undersöktes. Bytet blef tvänne fat västindisk rom, hvilka nedburos i barkassen och medtogos som god pris. Strax därefter syntes båten ånga ut mot redden och upptagas af krigsfartygen.

Så oblodigt aflopp affären i Nykarleby och det enda som flöt var — gammal Jamaica.

Denna historia har lotsen Jakobsson berättat flere gånger för undert. och har densamma kontrollerats af en annan lots, som ännu är vid lif.