Historier ur en gammal burk

När man som jag gift in mig i en folkskollärarsläkt (min svärfar och två av hans bröder samt tre av min frus kusiner fick sin utbildning i Nykarleby seminarium) och jag dessutom själv tillika med min enda bror har genomgått denna hedervärda läroinrättning, då är det klart att man har en hel del semihistorier från Nykarleby på lager. En del har man upplevt själv, annat har serverats en av den äldre generation och av kolleger som har gått i seminariet senare än jag.

När staden Nykarleby fyller 375 år [1995] och nära ett sekel av dessa år har upplevts sida vid sida med folkskollärarseminariet, är det på sin plats att rekapitulera några av dessa minnen från en epok, som inte bara betytt mycket för det unga släktets fostran i Svensk-Finland, utan också betydde mycket för småstaden Nykarleby och dess befolkning.

Perukerna
Liksom i de flesta goda skolhistorier är det någon av lärarna, de s.k. ”perukerna”, som spelar huvudrollen också i skolhistorierna från Nykarleby seminarium. I sin strävan att vara goda lärare för dem, som förhoppningsvis skulle bli goda lärare i folkskolan, utvecklade de lätt en viss originalitet, som tacksamt noterades av seminaristerna och blev grunden till många historier, mer eller mindre sanna. Perukerna begåvades ibland med smeknamn, vilka i sin tur hade skiftande ursprung.

Min svärfar och hans generation hade många historier om ”Bagarn” (K. J. Hagfors, han med språkläran), och jag skall dra en med detsamma:

Det var grammatiklektion och Bagarn bad någon i klassen ge exempel på en sats med objekt. Svarvar, som satt närmast podiet, viftade, fick svara och avgav följande exempel: ”Bagarn bakar bulla” (fnitter i klassen). Men Bagarn lät sig icke bringas ur fattningen, utan skarvade ögonblickligen i: ”och svarvarn svarvar rulla”.

Sigurd Sahlberg är för generationer känd som författare till folkskolans geografi- och naturläraböcker. Han pensionerades från Ekenäs seminarium, men var förrän han flyttade till Ekenäs, också biologi- och geografilärare vid Nykarleby seminarium. Hans tankspriddhet var ett kärt samtalsämne bland burkar (seminarister) och stadsbor.

Mest känd är väl historien om hur han kastade ifrån sig cykeln vid kyrkan och började springa, när kyrkklockan slog åtta och hans lektion borde ha börjat. När jag 1949 tillsammans med några andra burkar besökte trissorna i Ekenäs (de kvinnliga seminaristerna) på elevkonventets inbjudan, tog Sahlberg historien till tals vid en paus i programmet. Hans förklaring var att cykelkedjan hoppade av, när han skulle öka farten, därför var han tvungen att lämna cykeln. Förklaringen var plausibel, men gav oss intrycket av bortförklaring av en för honom pinsam situation.

En Sahlberghistoria som inte behöver bortförklaras, har jag från min svärfars bror:

En seminarist hade hittat en jättestor padda på vägen till skolan. Eftersom hans klass skulle ha biologilektion första timmen tog han med paddan till semi i tanke att eventuellt driva litet med Sahlberg. Han var dejour och rullade in paddan i den väl fuktade taveltrasan. När lektorn skulle använda trasan hoppade den klumpiga paddan med en duns ned på estradgolvet och skrämde honom ordentligt. Sahlberg misstänkte nog att han blivit utsatt för ett skämt, men när dejouren hävdade att han hämtat paddan på lektorns uppdrag som demonstrationsexemplar, kunde lektorn inte annat än låtsas vara tacksam för det utförda uppdraget.

Men originella och tankspridda peruker fanns det också på min tid i Nykarleby seminarium. Alla var på sitt sätt litet egna och bildar ett färgstarkt collage i mitt i privata minnesalbum. Jag börjar som sig bör med självaste Schantzen (Hans Fredrik von Schantz), direktorn jag hade små privata skärmytslingar med av olika skäl. Jag vill genast relatera en av dessa:

På vårterminen på fjärde klassen skulle vi få ett s.k. halvterminsbetyg, som skulle ge oss en vink om i vilka avseenden vi borde skärpa oss. Det viktigaste vitsordet var enligt Schanzen ett så kallat ordningsvitsord, som han själv utfärdade, men enligt egen utsago efter konferens med kollegerna. Nu hände sig att jag och en klasskamrat fick ordningsvitsordet 8. Vitsordet kom som en oväntad kalldusch för min kamrat, en mycket flitig och exemplarisk elev. Vid en frågetimme som Schantzen ordnade i anledning av halvterminsbetyget frågade min kamrat om orsaken till det sänkta ordningsvitsordet. ”Ni är alldeles för sprallig!” blev svaret. Jag ställde då en liknande fråga beträffande mitt vitsord. ”Precis tvärtom, precis tvärtom!” ropade Schantzen och slog ut med armarna. Ingendera av oss blev riktigt på det klara med vad han menade. Men jag kom att tänka på en episod, som inträffade i trapporna ned från sångsalen och som kanske innebar en delförklaring till min kamrats dilemma. Vi hade haft sång med Kruska (Rafael [Ahlbeck]) och till ingredienserna i sånglektionen hörde ofta andnings- och krystningsövningar för att stärka mellangärdsmuskeln och på så sätt åstadkomma ett bättre ”stöd” för sången. Måhända hade dessa övningar resulterat i en ansamling av ”väder” för min kamrat, för han lättade ljudligt på trycket i trapporna i tron (lägg märke till bokstavsrimmet!) att det bara var han och jag där. Till yttermera visso lutade han sig mot mig och sa: ”Si du ja ä så musikalisk jag så ja kan ta fiss ur ass-hålet!” I samma ögonblick passerades vi av Hans Fredrik von som skakade på huvudet, men verkade ha bråttom ut för att inte brista i skratt i vår åsyn.

På tal om Kruska så torde han vara den enda kvarlevande av vår seminarietids lektorer. Det är roligt att träffa honom ”still going strong”. Senast inträffade detta vid Vasa övnings skolas gymnasiums studentdimission i våras. Tillsammans med Kaj Hagman var han inbjuden hedersgäst som studentjubilar. (70 år sedan de dimitterades från Vasa Svenska Lyceum.)

I fråga om tankspriddhetshistorier torde Kruska inneha rekordet. De flesta äldre Nykarlebybor kan berätta historien om hur han glömde Jalle sittande bunden med en halsduk vid sparkstöttingen invid Holmströms butik. I en annan historia berättas att han kom ut från dasset vid seminariet med ”locket” i stället för portföljen under armen. Historien kan ha inspirerat Håkan Streng att författa den kända ”ryska” folksången ”lotsji, lotsji, vann e no lotsji”.

Riksbekant är också historien om seminarielektorn som från sin bostad på Seminariegatan gick till arbetet med slaskhinken i handen. (Jag har själv gått till skolan med en vedfamn på armen, så jag finner historien mycket trovärdig.)

Jag skall avsluta Kruskahistorierna med att relatera en händelse, jag själv var åsyna vittne till:

Jag stod i apotekshörnet och samtalade med en annan seminarist. (Kunde ha varit Pehr Tonberg.) Kruska bodde den tiden nästan mitt emot apoteket. Lektorn kom nu från kyrkhållet med en mjölkhink i handen och en notmapp under armen. När han såg min kamrat (som spelade i seminarieorkestern), genade han över gatan och var snart invecklad i ett ivrigt samtal om orkesterrepertoaren och de nyduplicerade noterna, som han ville ge åt min kamrat att studera. Samtalet blev utdraget och efter en stund öppnades ett fönster och fru   ropade: ”Rafael, vi väntar på mjölken!” Kruska avslutade snabbt samtalet, stack mjölkhinken åt min kamrat och sprang hem med noterna! Ja, det vill säga, han hann inte längre än över gatan, innan hans fru fick upp fönstret igen och hejdade honom.

Ja, jag säger i likhet med evangelisten Johannes: ”Ännu mycket annat var det som hände, och om allt detta skulle uppskrivas, det enda med det andra, så tror jag att inte ens hela JT skulle rymma dessa skriverier.” Vilka minnesbilder har man inte av Alfred (Huldén), Pumpen (Holmqvist), Fusen (Forsander), Huttunen (Åström) och övriga peruker! Men jag måste tyvärr lämna dessa för att ägna mig något åt nästa:

Verkmästarna
Vi hade tre sådana: träkucku, järnkucku och mullkucku. Deras borgerliga namn var i nämnd ordning Backlund, Viklund och Asplund, alla speciella personligheter. Bäst minns jag träkucku, hans värdiga, klanderfria och något försynta uppträdande i olika sammanhang. Som student med kortare utbildningstid än ”vanliga” seminarister hade jag vissa svårigheter att hinna med min slöjdserie, och ville gärna arbeta i stället för att ”ödsla” tid på att följa med träkuckus demonstrationer på lektionerna. Dessa inleddes därför ofta med: ”Kom hit nu alla och se, Eriksson också!”

Ett något rörande minne har jag från träkuckus sista levnadsår. Min hustru och jag hade flyttat till stan och jag ägnade vissa eftermiddagar, sedan mitt arbete i Ytterjeppo var slut för dagen, åt att ströva omkring i staden. Den här vinterdagen besökte jag Kuddnäs kommunalhem [Östervall] för att dela ut SLEF:s jultidningar åt de gamla. Jag kommer in i ett svagt upplyst rum, där det sitter två gubbar på var sin säng. När mina ögon vant sig vid det svaga ljuset, igenkänner jag träkucku och järnkucku! Dessa två, som i decennier arbetat tillsammans i seminariet, bor tillsammans på slutrakan.

På mitt ”Goddag, hur står det till” svarar Backlund ”tack bra, är det Eriksson som frågar, jag ser ingenting numera”. Efter trettio år känner denna gamling igen mig på rösten! Han vill att jag skall leda honom till WC-dörren i korridoren och under promenaden frågar jag hur gammal han är. ”Om jag lever till maj månad, så fyller jag hundra år.” Han levde inte till maj månad.

Romantiken
Jag vill inte sluta denna minneskavalkad från seminariet utan att nämna romantiken, som blommade tack vare burkarnas närvaro. Många stadsflickors förhoppningar stegrades i synnerhet före festkonventen (fester som anordnades av seminariets elevkonvent), då de hade förväntningar att bli bjudna till festen.

Många romanser startade och utvecklades också den vägen, trots att t.ex. Schantzen ibland försökte sätta käppar i hjulet. Jag minns bl.a. en sång i Gnistan, elevtidningen, som skildrade ett sådant försök; Elevkonventet hade anhållit om att få utsträcka avslutningsdansen till över midnatt, men fått avslag. För att i någon mån kompensera avslaget beslöt man att slutdansen skulle ske i mycket dämpad belysning. Resultatet skildrades i Gnistan så här:

... Burkarna ställde till roliger dans men
kvart före tolv kom von,
kvart före tolv kom von
Liljekonvalj, skönare än rosor ...

Schantzen avbröt förgrymmad hela dansen genom att tända alla ljus i fest- och kommendera orkestern att sluta spela.

Kontakten med Ekenästrissorna resulterade ibland i mer eller mindre fasta förbindelser. Närheten till Kristliga Folkhögskolan och dess flickelever verkade också i samma riktning. Fast mellan Folkhögskolan och seminariet var ett svalg befäst, kallat ”sluckamas dal”. Det var här de ganska talrika ”nikotinisterna” hade sin rökruta. Hit, men inte längre fick seminaristerna gå. Men inga stängsel kan hindra blinkningar, viftningar och hemliga meddelanden. Det var kanske därför som sluckarnas dal flyttades till sydsidan av seminarieområdet, nuvarande nedfarten till kraftverksbron.

[Svalget, utfallssänkan, ”lomon” eller Sluckarnas dal. På förstoringen syns bastun nere vid stranden och ett skjul uppe till höger tydligare.
Mikael Schalin tillhandahöll bild ur Lars Olav Schalins album.
(Inf. 2013-02-24.)]

Detta ger mig anledning att relatera starten av min egna romans från seminarietiden. Jag är gift sedan 45 år med en f.d. trissa, fast då det började, var hon redan tjänstgörande lärarinna. Alltså, i begynnelsen gick det så till: ”samtidigt som seminariets avslutning hölls i juni 1949, firade Kristliga förbundet sin årsfest i Kristliga folkhögskolan. I denna fest deltog en vacker, mörkhårig och brunögd flicka, som jag redan en tid haft ögonen på och som jag t.o.m. haft som inbjuden dam till föregående hösts festkonvent.

Vi gick tillsammans i det vackra försommarvädret från någon programpunkt på Topelius Kuddnäs och hittade på att gina över forsen nedanför dammen, hoppande på de fyrkantiga cementblocken, som låg i rad där. Det råkade sig ej bättre än att mitt hjärtas dam halkade på ett av de slemmiga blocken och stötte båda sina knän blodiga. Jag hade velat bära den skadade över till andra stranden, men vågade inte. Chevalereskt nog erbjöd jag mig att springa till det närbelägna apoteket för att köpa förbandsmaterial. Problemet var bara att jag inga pengar hade att köpa för. Det kändes litet skamset att låna av henne, men hon hade ju lön, och jag var en fattig seminarist. I gengäld tror jag att få patienter blivit så kärleksfullt omplåstrade som hon blev.