Mats Björkstrand

Orglar i Nykarleby kyrka

Innehåll
Inledning
Den första orgeln
Telin-orgeln (1768–1909)
Walcker-orgeln (1909–79)
Christensen-orgeln (1979–)
Källor

Nykarleby församling har en rik orgelhistoria sett ur ett österbottniskt perspektiv. Sedan församlingen grundades 1607 har det funnits sammanlagt fyra orglar i kyrkan. Men trots det saknade församlingen orgel till en början och under en period under 1700-talet. Av de sex orglar, som fanns i Österbotten vid sekelskiftet 1700, fanns en i Nykarleby kyrka.

Den första orgeln
Nykarleby kyrka saknade alltså med stor sannolikhet orgel från början. Men med tanke på att Nykarleby var en rätt ansenlig stad på 1600-talet med både landshövding och trivialskola har Svante Österbacka antagit att det torde ha funnits en orgel i Nykarleby kyrka före 1642. Enligt den rikssvenske orgelforskaren A A Hülphers var den här orgeln ett positiv, dvs. en liten fristående, vanligen flyttbar orgel med en manual och utan självständig pedal. Tyvärr är det inte längre möjligt att få reda på vilken typ av positiv det rörde sig om och vem som hade byggt det.

Enligt uppgift i E. W. Bergmans bok “Några blad ur Carleborgs grefskaps historia 1652–59” skall grevinnan Christina Brahe, änka efter Claes Tott, ha donerat 100 dr kmt till församlingen för inköp av ett instrument. För de här pengarna anskaffade församlingen också ett positiv med några stämmor, som sedan användes varje söndag. Enligt historikern Erik Birck skall den här anskaffningen troligen ha skett 1652. Christina Brahe tycks även ha skickat den förste organisten i Nykarleby församling – Nils Jönsson Ferling – till Nykarleby. Denne Ferling var organist i Nykarleby församling åtminstone från 1652.

Positivets övriga skeden är tyvärr okända, men det kan möjligen ha använts även i den nuvarande kyrkan. Dessutom finns det anteckningar om att orgeln ingick i Nykarleby kyrkas förlust 1714 i samband med stora ofreden. Det framgår inte av källorna vad detta betyder. Positivet kan antingen ha förstörts på plats eller förts någon annanstans. En tänkbar lösning, som Juhani Martikainen har lagt fram i sin doktorsavhandling, är att ryssarna endast försatte positivet i ospelbart skick genom att t.ex. förstöra orgelns tillförsel. Därigenom kan Henric Kahelin ha använt delar av det här positivet när han byggde den orgel som han spelade på i Nykarleby kyrka några söndagar hösten 1767 (enligt uppgifter i församlingens protokoll), men detta torde inte längre gå att få bekräftat. Med andra ord förblir positivets övriga skeden okända för oss.

Telin-orgeln (1768–1909)
Den andra orgeln i Nykarleby kyrka byggdes av skeppsbyggsmästaren Anders Telin, men det är oklart när han byggde den. Eftersom han arbetade som skeppsbyggmästare i Gamlakarleby, kan han knappast ha påbörjat bygget före den plötsliga nedgången i skeppsbyggnadsverksamheten omkring år 1765. När han byggde orgeln, använde han troligen delar från äldre instrument (åtminstone luftlådan, kanske också några träpipor). Enligt Juhani Martikainen började Telin troligen med skrovet och använde då mekanisk-tekniska delar efter äldre modell. Därefter studerade han den samtida piptillverkningen, varefter han gjorde pipverket. Tydligen har Telin byggt orgeln etappvis utan att använda sig av någon helhetsplan. Därför fick han ibland svårigheter med harmonieringen av olika delar och funktioner. Enligt ett handskrivet papper i Nykarleby församlings arkiv skulle hela orgeln vara färdig att sätta upp i Nykarleby kyrka till påsken 1768 (enligt Telins egen utsago). Detta tyder på att han började bygga orgeln 1766 eller i början av år 1767.

Landshövding Lorentz Johan Göös tycks ha spelat en central roll, när Nykarleby församling köpte den här orgeln. Vid ett besök i staden sommaren 1767 bevistade han gudstjänsten i kyrkan och föreslog därefter att församlingen skulle skaffa en orgel till kyrkan. Vid det här tillfället meddelade Göös också att det hos Telin fanns en 6–8-stämmig orgel till salu, som man antagligen kunde få köpa för ett billigt pris. Göös hade troligen själv sett den här orgeln. Församlingen lät hämta orgeln till Nykarleby för att prövas. I maj 1768 var orgeln på plats, dvs. på läktaren ovanför kyrkans huvudingång. Församlingen köpte orgeln för 6.000 daler kmt. Organisterna Anders Flintenbergh från Gamlakarleby och Johan Ramstedt granskade orgeln i slutet av maj och godkände den utan anmärkningar, varefter orgeln kunde invigas den 26 juni 1768.

Telin-orgeln har åtta stämmor, varav sex hörde till manualen och två till pedalen. Enligt Pentti Pelto och Asko Rautioaho följer Telin-orgelns disposition den svenska praxisen under 1700-talet, men den skiljer sig dock däri att pedalen har självständiga stämmor. Personligen kom jag också till den här slutsatsen i min magisteravhandling om musikverksamheten i Nykarleby stad. Däremot är pedalens självständighet en kuriositet, eftersom det under 1700-talet var sällsynt med självständiga pedaler i orglar av den här storleken.

Fasaden visar att dess upphovsman var barn av sin tid och ville använda så många prydnader som möjligt. Dessutom är den ett tydligt exempel på barocktidens fasader, som omfattade tre utåtsvängda tureller (dvs. piptorn) och mellan dem pipfält i två våningar. Trots detta märks Telins personlighet i många detaljer. Sniderierna har ansetts vara yrkesmässigt och konstnärligt utförda. Utformningen på orgelskåpet är originell: den påminner nämligen om ett skepp med högt skrov, överbyggnader i båda ändarna, reling och lastlucka. Detta är kanske inte så märkligt med tanke på att en tidigare skeppsbyggmästare har byggt den.

Under årens lopp genomgick Telin-orgeln en rad reparationer. Vid en kyrkostämma i april 1909 konstaterades det att orgeln hade reparerats för sammanlagt c:a 2.000 mk utan att den därigenom hade kommit att motsvara sitt ändamål. I början av 1900-talet förmådde tonerna från Telin-orgeln endast i ringa mån höja andakten i kyrkan. Därför är det inte förvånande att kyrkostämman bestämde sig för att köpa en ny orgel.

Efter att ha använts i hela 141 år togs Telin-orgeln ner i oktober 1909 och placerades i norra korset vid predikstolen. För nedflyttningen ansvarade den dåvarande musiklektorn vid Nykarleby seminarium Iivari Koskimies, som även putsade upp orgeln och bytte ut en av manualens stämmor. Koskimies torde också ha sett till att orgeln hölls i spelbart skick, tills han flyttade till Jyväskylä 1917.

Både 1909 och i samband med kyrkorenoveringarna i slutet av 1920-talet diskuterade man Telin-orgelns fortsatta öde. Vid båda tillfällena tänkte man sig att orgeln skulle placeras på något museum. I slutet av 1920-talet förföll den här tanken därför att varken Jakobstads museum eller Gamlakarleby museum kunde ta emot orgeln och att Vasa museum då ännu inte var färdigbyggt. Arkitekt Rafael Blomstedt, som ansvarade för renoveringarna på 1920-talet, föreslog att man skulle bygga en liten läktare ovanför kyrkans södra ingång och placera orgeln där, men även det här förslaget förföll. Därför har Telin-orgeln fått stå kvar på sin plats i den norra korsarmen. Möjligen kan den ha blivit målad i någon lämpligare färg.

Telin-orgeln torde ha varit spelbar ännu 1929, men efter branden i kyrkan det året stod orgeln oanvändbar en tid. Kantor Ebert Strömblad, som verkade i Nykarleby församling på 1950-talet, rustade upp orgeln så att den kunde användas t.o.m. för konsertbruk. Ännu sommaren 1959 var orgeln delvis spelbar, trots att bälgarna då var svårt förfallna. Efter detta torde orgeln ha tigit, varför man i dagsläget inte kan bilda sig en uppfattning om dess klangliga egenskaper.

Telin-orgeln har av sakkännare konstaterats vara musikhistoriskt värdefull, eftersom den är ett av de få monumenten över det finländska orgelbyggeriet under 1700-talet som har bevarats i ursprungligt skick. Enligt sakkännarnas åsikt torde orgeln ännu vara i så gott skick att en skicklig orgelbyggare skulle kunna få den att ljuda igen. Den har även ansetts vara tillräckligt värdefull att restaurera. Men enligt Svante Österbacka är det en heder för Nykarleby församling att den har tagit till vara det här unika minnesmärket från en stor orgelepok.

Walcker-orgeln (1909–79)
Den tredje orgeln i Nykarleby kyrka byggdes av den tyska orgelfabriken E. F. Walcker & C:o och sattes upp i Nykarleby av orgelbyggaren Albanus Jurva. Orgeln skulle enligt kontraktet ha levererats i augusti 1909, men leveransen blev något försenad. Uppsättningen försenades även den med ett par veckor, eftersom Jurva var tvungen att utföra ett brådskande arbete på annat håll. Orgeln var dock färdigt uppsatt i november nämnda år och kunde invigas söndagen den 14 november 1909.

Orgelns fasad var planerad på ett sådant sätt, att orgeln skulle passa till omgivningen i kyrkan. Detta gällde särskilt predikstolen. När orgeln stod på sin plats i kyrkan, ansågs fasaden också stå i god harmoni med kyrkan. Till skillnad från Telin-orgeln och Christensen-orgeln var Walcker-orgelns manualer ordnade på ett sådant sätt, att organisten satt vänd mot församlingen.

Den här orgeln hade 18 stämmor och 19 register, som var fördelade på två manualer och en pedal. Till den första manualen hörde 9 stämmor, till den andra manualen 6 stämmor och till pedalen 4 stämmor. Dessutom fanns det ett svällskåp för andra manualen och ett generalcrescendo för hela orgeln. Klangen var romantisk enligt tidens sed. Av de 19 stämmorna var 11 stycken av 8 fots längd, 4 av 16 fots längd och 4 av andra tonlägen, vilket enligt Svante Österbacka gör orgeln till en äkta produkt av romantiken vid sekelskiftet 1900.

Hr O. T. Leander, som granskade instrumentet 13.11.1909, fällde ett mycket gynnsamt omdöme om orgeln. Han ansåg att den rörpneumatiska mekaniken fungerade punktligt utan att störa den spelande, varför verket till alla delar är det mest praktiska. Magasinbälgen gav tillräckligt med luft åt hela orgeln och var lätt att använda. Varje stämma motsvarade enligt Leander fullkomligt sin karaktär. Byggandet av orgeln hade utförts fullkomligt i överensstämmelse med kontraktet. Vid användandet av hela verket gav orgeln ett storartat och majestätiskt totalintryck. Med största tillfredsställelse för egen del kunde Leander rekommendera nämnda orgel för församlingen till godkännande som kyrkans prydliga egendom. Leanders omdöme föredrogs inför kyrkorådet vid orgelns slutliga godkännande 27.11.1909 och kyrkorådet godkände för sin del orgeln för församlingens mottagande.

Walcker-orgeln var av en helt annan typ än de två föregående orglarna i Nykarleby i fråga om såväl dispositionen som luftlådans konstruktion. Walcker-orgeln var nämligen i sin helhet rörpneumatisk. Den var också mycket tungspelt och trög i tonbildningen p.g.a. av sina långa luftslangar. Systemet var även mycket bräckligt och ömtåligt, varför orgeln ofta var i olag.

I samband med branden i Nykarleby kyrka 1929 skadades viktiga delar av Walcker-orgeln. Trots upprepade reparationsförsök fick man inte orgeln i ursprungligt skick tillbaka. Dessutom skadades orgeln av den torra värmen i kyrkan. År 1960 blev den utdömd av tillkallade experter, vilket kan ha att göra med att en pneumatisk orgel inte ansågs ha längre livstid än c:a 50 år. Dessutom ansåg experter att det inte var någon idé att bygga om Walcker-orgeln. Som följd av detta började man redan 1960 diskuterade anskaffandet av en ny orgel och även skaffade prisuppgifter på en ny orgel. Men det dröjde ända till 1975 innan kontrakt skrevs på en ny orgel. Walcker-orgeln var nedmonterad i april 1979 och såldes till en privatperson i Karleby.

Christensen-orgeln (op. 242; 1979–)
Den fjärde orgeln i Nykarleby församling byggdes av det danska orgelbyggeriet Bruno Christensen & Sønner, vilket vållade en debatt i tidningspressen. En del församlingsmedlemmar ansåg att det vore möjligt att köpa orgeln i eget land till lägre kostnad och därmed gynna inhemsk företagsamhet. De frågade sig också om utlandsköpet var riktigt med beaktande av den svåra arbetsmarknadssituation som rådde då. Ett besvär i frågan lämnades in till domkapitlet, som prövade de juridiska aspekterna kring köpet och förkastade besväret.

Orgeln monterades upp på läktaren i Nykarleby kyrka i juni 1979, medan intoneringen ägde rum i augusti. Därefter togs orgeln emot av Nykarleby församling den 25 augusti och invigdes den 7 oktober 1979. Invigningsakten förrättades av kontraktsprosten Erik Wentin assisterad av kyrkoherde Mikael Sandell och pastor Kurt Cederberg. Diplomorganist Gunnar Westman från Pojo spelade på orgeln vid invigningen och medverkade i orgelkonserten senare samma dag.

Jan Ryde fungerade som intonatör, medan Krister Korpela var anlitad som arkitektonisk expert. Orgeln ansluter sig väl till kyrkans interiör, vilket är mycket tack vare arkitekt Korpela. Mauritz Siegfrids utförde målningen av orgeln och de färger som har använts går igen i kyrkan.

Kantorerna Hans Sandell och Tor Lindén gjorde upp dispositionen, som anknyter till de dispositioner som var förhärskande i nordiskt orgelbygge under 1700-talet. Det sammanlagda antalet stämmor uppgår till 21 st. Det ovanliga i det sammanhanget är att alla verk har lika många stämmor (7 st.). I allmänhet brukar huvudverket få det största antalet stämmor. Stämmorna fördelar sig på följande sätt på de olika verken:

Eftersom orgeln har två manualer, är det naturligt att principalerna finns i huvudverket och de mjukare flöjter i svällverket. Rörstämmorna har delats upp på motsvarande sätt: den tonstarka trumpeten i huvudverket och den mjukare skalmejan i svällverket. Med andra ord återfinns de ljudstarka stämmorna i huvudverket. Vid en första anblick på huvudverkets disposition saknar man kvinten (2 2/3 fot), men den finns med i svällverkets sesquialtera-stämma (kvint 2 2/3 fot och ters 1 3/5 fot) och kan kopplas till huvudverket vid behov.

Orgeln avviker mycket från Walcker-orgelns romantiska klang. I stället liknar Christensen-orgeln enligt Svante Österbacka klangmässigt Telin-orgeln i kyrkans norra kors. Österbacka anser vidare att Christensen-orgeln är utmärkt för vanligt gudstjänstbruk. Koralspelet kan enligt honom gestaltas på ett mångsidigt och uttrycksfullt sätt. Men han anser att bristen på alikvot- och rörstämmor gör att orgeln inte är lika mångsidigt användbar som konsertorgel. Bristen på övertoner i orgelns klang kan enligt Österbacka också kännas som en begränsningen vid användningen av en viss repertoar. Österbacka har dock ansett att Christensen-orgeln är bättre avpassad för kyrkorummet och dess krav på både tonkonstnärlig och yttre arkitektur än de tre föregående orglarna.

Källor
[Första förekomsten av en källa regular, andra förekomster kursiverade.]

Positivet

Telin-orgeln

Walcker-orgeln

Christensen-orgeln

Hej!

Sänder som bilaga den text om orglarna i Nykarleby kyrka som jag skrev för Nykarleby kyrkas historik (2008) [presentation]. Det enda tillägget som jag har gjort till nämnda text är att jag i slutet har satt in listor över vilka källor som jag har använt för respektive orgel. Du får gärna publicera texten på Nykarlebyvyer, eftersom orgelintresserade personer lättare kan hitta materialet om orglarna i Nykarleby kyrka då.

Med vänliga hälsningar,