I. Barndomshemmet
Mitt barndomshem i Nykarleby låg i hörnet av nuvarande Esplanadgatan och Bankgatan som då hette Rådhusboulevarden. Min far som dittills hade haft lanthandel i Soklot by köpte gården av handelsman Simon Anders Liljeqvist år 1910 och öppnade butik där. Mera exakt var gården belägen på tomten N:o 39 i 14:de kvarteret, 4:de stadsdelen. Där står idag det nya bankhuset i tre våningar.
Min far Wilhelm Siegfrids, min mor Alexandra, samt mina två äldre bröder Alvar och Arne flyttade sålunda in i Liljeqvistska gården som från och med 1912 när jag föddes, kom att bli mitt och min yngre brors (Bror f. 1914) barndomshem. När jag uppnått 4-års åldern dog emellertid min far och 1917 var mor tvungen att sälja gården. Köpare blev AB Lantmannagården och köpesumman var 25000 mk., härmed öppnades bank i huset. Butiksinredning och varulager såldes till Nykarleby handelslag som då öppnade affär.
Liljeqvistska gården med bostadshusets långsida mot esplanaden, bagartsuga mot Bankgatan och ett uthus med fähus, stall, vedlider och tre magasin. Notera ”uthyrd till rysk löjtnant 1917”! Förstoring.
Till nytt hem inhandlades den så kallade Döbelnsgården eller gamla tullhuset, vid älven. Huset var beläget på tomt N:o 16, kvarter 8 och i stadsdel I, hit flyttade familjen år 1918. I södra ändan av gården fanns en butikslokal och där öppnade mor en liten mjölkbutik.
Döbelnsgården eller Södra tullhuset med bostadshusets långsida mot Döbelns gränd, tullkällare som revs 1945 och ett uthus med fähus, vedlider och två magasin mot Rådhuset. Notera brunnen till höger i bild! Förstoring.
1921 dog mor och det var åter dags att sälja gården och flytta. Vi köpte nu en mindre gård, N:o 129, vid Seminariegatan, på andra sidan om älven och hit flyttade vi fyra pojkar tillsammans med mormor som tog hand om oss efter mors död.
Bostadshuset med långsidan mot Semianriegatan och ett uthus med fähus och vedlider söder om det. Notera brunnen mellan uthuset och bostadshuset! Förstoring.
Mormor hade sytning från Klockars hemman i Juthas. Därifrån kom ved, potatis, korn och råg med mera, vilket naturligtvis var till stor hjälp för oss fyra hungriga pojkar.
 Brödraskaran den 5 maj 1972 då Mauritz fyllde 60 år.
Övre raden från vänster: Bror och Mauritz.
Nedre raden från vänster: Alvar och Arne.
Foto: Rafael Sjöblom.
Vi fick tidigt börja hjälpa till med hushållssysslorna, mina äldre bröder sågade veden, bar in vatten och hjälpte mormor med tvätten. Jag och min yngre bror hjälpte till med städningen och matlagningen samt hämtade mjölk på kvällen. I stugan fanns en stor bakugn där vi gräddade bröd som sedan hängdes upp på en stång i taket. Vardagsmaten bestod oftast av potatis och kornmjölsgröt, men till söndagarna blev det risgrynsgröt med fruktsoppa.
Sedan var det viktigt att vi gick i söndagsskola. Som söndagsskollärare fungerade vår förmyndare, som skötte om vår uppfostran och dessutom hade hand om husets kassa. Han var byggmästare till yrket, och vi pojkar fick tidigt vara med och hjälpa till på byggen. Detta var en god skola som vi alla senare i livet har haft stor nytta av. Mina tre bröder gick i Seminariet och blev lärare, själv valde jag målaryrket som jag har utövat i femtio år.
Beträffande släkt-kontakter kommer jag inte ihåg några mera regelbundna sådana från min fars sida. Föräldrarna till mina kusiner Segerstam och Sandvik dog medan barnen ännu var minderåriga. Däremot fick vi ofta besök av min mosters man Segervall från Soklot.
Som avslutning kunde jag berätta ytterligare några minnen från den tidigare nämnda Döbelnsgården. Jag minns den som en mycket gammal och intressant gård, med åsar i taken och en stor öppen spis med bakugn. Dörren som vette mot gatan var tvådelad och ledde in i en kall och mörk farstu. Senare gjordes en del ändringar i gården, farstun blev ett rum och dörren ersattes med ett fönster. Jag kom senare, efter många år, ihåg den tvådelade dörren, och när Josef Herlers museum grundades så kom den till heders igen. Döbelnsgården står fortfarande kvar oförändrad tillsammans med magasinbyggnaden, där stadens pojkar samlades till lekar och teater. Den intilliggande älven var också en kär lekplats, dock givetvis en mycket farlig sådan. Själv var jag under en av våra lekar med en flotte, mycket nära drunkningsdöden. Min räddning blev en kamrat som i sista stund påpassligt drog upp mig i håret.
Kvarnen och dammen över till Brunnsholmarna, där man bland annat kunde spela kägla på en riktig kägelbana, hör också till mina minnen från älven och dess omgivningar.
Ovanstående uppgifter och minnesbilder härrör sig som framgått, från min barndom och tidiga ungdom i Nykarleby stad, omkring 1910 - 1925. Jag hoppas att detta, trots att det kanske är något kortfattat, kan vara till åtminstone en liten hjälp i Ert arbete.
Med vänlig hälsning.
Mauritz Siegfrids (f. 5.5 1912)
Lybecksgatan 3,
66900 Nykarleby.
|
