INNEHÅLL

[Ett utdrag ur innehållsförteckningen.]

Förord

Varje artist har våndats med frågan: klarar jag av det? Är det värt all möda och allt arbete? I många fall handlar musikeryrket om ett tillstånd som påminner om ett kall. Begreppet kall brukar hänföras till yrken som prästens eller sjukskötarens, en livshållning som uppfattas som en uppgift som skall fyllas. Konsten är en del av det dagliga livet, såväl utövare som konsumenter spelar en avgörande roll i den växelverkan som kulturlivet innebär. Att våra musiker har antagit utmaningarna beror dels på deras personliga egenskaper – begåvning och anlag – dels på den hjälp och uppbackning som samhället erbjuder. Hjälpen i form av individuella kontakter har varit viktig i synnerhet för dem av våra artister som är födda före kriget – först på 1970-talet utvecklades de nationella utbildningssystemen i Finland så att framgången inte har varit beroende av materiella tillgångar.

Denna bok har kommit till av flera orsaker. För det första är den en biografi över en artist som aldrig svävat på målet: för Caj Ehrstedt var sångaryrket ett kall som byggdes på idogt arbete och en stor portion självbehärskning, låt vara att det ofta skedde på bekostnad av andra plikter. Bokens avsikt är att ge en bild av hur en finlandssvensk yngling med rötter i den åboländska småbrukarjorden undanröjer hinder efter hinder för att nå sitt mål. Målet var den högsta sångartoppen med hänsyn till förutsättningarna och de mänskliga begränsningarna. Redan då Caj sökte in till lärarseminariet i Nykarleby visste han vad sången skulle ha för funktion i tillvaron, men toppen, den kunde han bara drömma om. Folkskolläraren siktade ständigt högre. Sedan kom sångtävlingen som öppnade scenerna, studierna i Italien, provsjungningarna och slutligen en ställning i solistgardet på ett nordiskt operahus, allt inom loppet av sex år.

För det andra vill jag med denna bok uttrycka min respekt för Caj i hans sångargärning som alltid har haft rum för de enkla och småskaliga tillställningarna vid sidan av operatiljorna. Att vara konstnär är att betjäna. Kvaliteten kommer till uttryck i allt som Caj har företagit sig, det gör ingen skillnad om han sjunger på danshaket Slätholmen eller på Gran Teatro del Liceu i Barcelona, för att inte tala om hemoperan i Oslo för den trognaste publiken.

För det tredje har boken tillkommit för att materialet finns – Cajs metodiska och nitiska sätt att bevara artiklar, konsertbroschyrer, recensioner, kalendrar, bilder m.m. har gjort arbetet till ett nöje. Det har varit en glädje att som författare via källmaterialet uppleva det som Caj har upplevt personligen under årens lopp. Artisten som ständigt gjort sitt arbete utan att pruta på något konstnärligt, men dessvärre nog på den egna fritiden och familjen. Hustru Eva och barnen har inte sällan fått ta hänsyn till makens och pappas arbete.

Bokens innehåll bygger till stora delar på tidningsartiklar och konsertrecensioner. Via dem har jag också haft för avsikt att teckna ett artistporträtt i medialt hänseende. Det som vi formulerar med termen medialisering har att göra med allmänhetens uppfattning om en artist utan att personligen känna honom. Den bild som medierna serverar kan vara avgörande också för den fortsatta karriären. I Cajs fall kan mediernas inverkan betecknas som positiv. Via recensionerna kan vi dra slutsatsen att Cajs konstnärliga och musikaliska nivå når vida över genomsnittet. Samtidigt har medierna ständigt betonat rötterna och det finlandssvenska. Vår man i Norden har sällan glömt eller förnekat sin bakgrund och ställer gärna upp som en lokal, finlandssvensk förmåga. Under sina år i Sverige och i synnerhet Norge kom Caj aldrig att tappa kontakten med Finland och Svenskfinland. Det fanns också stunder under de två aktiva sångardecennierna i Norge då en återflyttning till Finland kunde ha varit aktuell. Men den kom först i samband med pensioneringen, bara 53 år gammal. Att flytta tillbaka till Finland kändes naturligt men likväl svårt, de tre barnen hade ju alla rotat sig i den norska jordmånen. Men på något sätt var det förut bestämt, det hade Caj känt på sig.

Min personliga vänskap med Caj går tillbaka till tiden som producent vid Rundradion. Det var redan på 1980-talet som våra vägar möttes, i samband med inspelningsprojekt som kom att resultera i flera radioprogram och cd-utgåvor. Men via självupplevda musikinspelningar under 90- och 00-talet samt det digra källmaterialet har jag kommit i kontakt med samtliga sidor hos musikern Caj: tenoren och sångsolisten, kördirigenten och pedagogen. I boken belyses dessa sidor i kombination med människan och familjefadern, äkta maken och numera farfadern Caj.

Jag vill rikta mitt tack till alla som gjort boken möjlig och medverkat på olika sätt, i synnerhet Svenska folkskolans vänner som stött utgivningen ekonomiskt. Bildmaterialet härstammar från familjen Ehrstedts privata samlingar, men roll- och scenbilderna i synnerhet är signerat Enar Merkel Rydberg i Stockholm och Den Norske Opera i Oslo vilka har ställt materialet till mitt förfogande kostnadsfritt. Utöver dessa finns det privatpersoner som donerat bilder ur sina privata samlingar för vilket jag framför mitt varmaste tack.

Ekenäs i augusti 2008

Leif Nystén

2. Läsa kan han inte, ja, men sjunga det kan han!

— — —

Beslutet

— — —

Redan efter konfirmationen år 1953 började tankarna komma in på seminarieutbildningen för blivande folkskollärare i Nykarleby. Tanken hade fått mogna långsamt. Några avgörande möten med olika mänskor påverkade i hög grad det slutliga beslutet. En drivkraft att söka sig till lärare var nog att yrket ägde en status. Den personliga ambitionsnivån sammanfogades med självkritiken och respekten för läraryrket. Beslutet fattades efter moget övervägande och en tro på sig själv, låt vara att en 17-åring knappast kan vara mogen nog att ta steget ut i studielivet, i synnerhet som det inte då fanns ett subventionssystem i form av studiestöd eller statsgaranterade studielån.

3. Till Nykarleby

10 Nykarleby seminarium, direktorsbostaden och internatet. Hit kom Caj inställd på att grundligt göra sitt bästa.

Strax före terminsstarten 1955 reste Caj med flera andra likasinnade finlandssvenska ynglingar till inträdesprovet i Nykarleby. En ny tillvaro hägrade och Caj kände sig säker på sin sak: att snart kunna titulera sig seminarist, det var som att få en ny identitet, som att bli vuxen på en gång. Inträdesförhöret ägde rum några dagar före studierna skulle inledas, och de som blev antagna stannade på en gång, resten fick återvända hem. Caj blev antagen och det första hindret var undanröjt.

11 Kort till bror Stig daterad 22.8.1955. [Fin stämpel; fler stämplar.]

Nykarleby var en finlandssvensk kulturvagga av stora mått vilket korrelerade starkt med seminariet. Ur de skotten växte en mångfald av påverkare upp: politiker, författare, journalister och kulturarbetare som placerade sig på alla plan i samhället. Seminariet var också en slags ruvningsstation som efter hand kläckte de studerandes talanger och förmågor. Då dagens lärare är specialiserade så skulle folkskolläraren vara mångsysslare som kunde göra allt och litet till.

En första artiststilisering

12 Seminarist Ehrstedt våren 1956.

Efter hand som artistens självtillit och ego tilltog behövde man också en något mer elegantare framtoning. Förnamnet Kaj stavat med K förekom fram till första vårterminen i Nykarleby. På basis av noter som Caj har försett sin ex libris med börjar namnformen Kaj bytas ut mot Caj under hösten 1956. Också en annan variant förekom, Cay, men den stod oftast lokalpressen för. För Caj innebar bytet av stavning av förnamnet en regelrätt höjning av profilen. För det första var Caj enklare och lättare att skriva, och det blev en snyggare och snirkligare namnteckning, mera mondän på något sätt. För mamma tedde sig bytet av stavning ofattbart och hon sa att ”var det där nu nödvändigt?” Ogillandet kom fram närmast i korrespondensen mellan mor och son – hon höll sitt huvud och skrev sonens namn med K trots att Caj själv signerade breven Caj med C. Men småningom började också hon använda namnformen Caj i brevväxlingen med sonen, och tog således skeden i vacker hand.

Gulnäbbarna och andraklassisterna fick bo i skolans internat, men från det tredje läsåret var man tvungen att inkvartera sig ute på stan. I praktiken blev man då underhyresgäst i någon av stadsgårdarna. Caj beslöt att söka ett rum, ett sådant hittade han hos familjen Branders [Ellen Barrner mitt emot Älvbranten, senare stadsdirektör Börje Nygårds gård]. Rummet var rätt stort och beläget i ett gammalt trähus som står kvar än idag. Möblerna ingick i hyran. Rummet var sparsamt möblerat, det innehöll två sängar och ett enda stort skrivbord. Hyresvärdarna var införstådda med att de också spelade en roll av övervakare, och stadens invånare var mycket medvetna om livet vid seminariet i allmänhet. Det hörde till att hyresvärden följde med vad seminaristerna höll på med, och man skulle inte inbilla sig att man kunde leva loppan, att det mesta gick obemärkt förbi – djungeltelegrafen fungerade effektivt. Blev man ertappad med att göra något otillbörligt fick man alltid sitt straff vid seminariet, förr eller senare. Den kanske vanligaste förseelsen var osakligt beteende, dvs. att uppträda berusad. ”Inte kom jag i delo med någon heller”, säger Caj, ”och aldrig var jag i fyllan så att det störde någon”. 

Läroplanen vid seminariet påminde till vissa delar om gymnasiet. Man samlade t.ex. på växter och gjorde ett herbarium. Många praktiska läroprov har Caj fortfarande sparade. Efter seminariet hade Cajs herbarium förkommit, men tre decennier senare kom det fram på ett sällsamt sätt. Under ett besök hos Karl Sahlgren i hans hem i Vichtis i mitten på 1990-talet fick Caj ta emot ett presentpaket som innehöll det försvunna herbariet; vid uppbrottet från seminariet hade Kalle av misstag tagit det med sig och upptäckte det först under en storstädning i hemmet. Caj och Kalle hade gemensamt hem i Nykarleby i ett års tid.

Georg Tarvos

En av de kanske mest betydande lärarkrafterna vid seminariet ur Cajs perspektiv var Georg Tarvos. Denne tjänsteman i stadens förvaltning brann för sången som han en gång hade lämnat till förmån för ett mer prosaiskt yrke som stadssekreterare, en befattning som han hade åren 1949–1967. Tarvos var timlärare och undervisade i solosång vid seminariet och fördelade sin tid på eleverna beroende på deras ambitioner och talang. Tarvos representerade kultur och djupa insikter, han var en gedigen förgrundsgestalt som alla i staden hade den djupaste respekt för. Trots den stora åldersskillnaden kom elev och lärare väl överens: Caj var 18 år och Tarvos redan i 60-årsåldern, men det märktes aldrig i umgänget.

Det fanns också andra timlärare i musik vid sidan av Tarvos, nämligen kantorn i Pedersöre Hans Sandell och Nykarlebykantorn Ebert Strömblad som var lärare i orgel- och pianospel. Men den för Caj så viktiga tonbildningen sköttes av Tarvos. Det var också han som ledde sången och samkvämen. ”Under de gemensamma sångkvällarna gällde det att inte bli för uppsluppen och ta över, där skulle man hålla sig i skinnet”, menar Caj.

Alla elever vid seminariet var ingalunda likställda beträffande Georg Tarvos’ engagemang. Somliga elever var sådana som bara passerade med att ta några tonbildningslektioner, medan somliga blev specialbehandlade, åtmintsone beträffande antalet lektioner. Men intresset och förutsättningarna måste finnas om man skulle höra till den senare elevkategorin. Om man hade tagit lektioner redan innan man kom till seminariet respekterades man på ett annat sätt, också Tarvos hade större respekt för dem som hade besökt en etablerad sånglärare tidigare.

En sådan elev var Håkan Riska, bas-barytonen som kom att samarbeta med Caj inte bara under seminarietiden utan också långt in på 60-talet. Riska hade studerat sång för Lasse Wager som var en av tidens namnkunniga gestalter på operan, en bas med imponerande stämma. Enligt Håkan Riska behandlade Tarvos honom med stor respekt p.g.a. denna studiemerit. Hemma hade Riska vuxit upp med musik då föräldrarna var aktiva bl.a. inom föreningen Brage, och för hans del var musiken på sätt och vis förutbestämd, att den på något sätt skulle få en yrkesfunktion stod klart redan under seminariet. Caj och Håkan blev en duo som tillsammans med pianisten Bo Stenfors blev ett begrepp i hela programutbudet vid seminariet, i synnerhet vid de mer seriösa programpunkterna.

13 Georg Tarvos hemma hos Bo Stenfors i Grankulla ca 1957.

Rafael Ahlbeck

En annan central gestalt vid seminariet i Nykarleby var Rafael Ahlbeck som kompletterade undervisningen på musikens område; Ahlbeck var lektor i musik, den som bar helhetsansvaret för seminaristernas musikaliska fostran.

14 Lektor Rafael Ahlbeck ackompanjerar julsånger 1958.

Den allmänna musikundervisningen vid seminariet koncentrerade sig på att inviga de blivande lärarna i klaverspelets konst. Ännu på 1960-talet fanns det gott om orgelharmonier i klassrummen i folkskolorna, och pianot – såvida det förekom överhuvudtaget – var oftast beläget i den kombinerade fest- och gymnastiksalen. Det som seminaristerna måste kunna var att ackompanjera psalmsången och sjunga de centrala folk- och bygdesångerna. Antalet var på sätt och vis fixerat och normen utgjordes av Selim Segerstams Vår sångbok. Bland psalmerna var julpsalmerna synnerligen viktiga. Ifall man hade svårt att ta till sig tangenterna så hade Ahlbeck skapat en utväg; han skrev trestämmiga arrangemang för de minst kunniga, men de skulle betraktas som nödlösningar. Utan att anstränga sig fick man inte ta till den trestämmiga nödlösningen, det gällde att visa att man innerligt försökte klara den givna fyrstämmiga sättningen.

Många folkskollärare skulle också kunna leda körer med den grundläggande repertoaren. Andemeningen i läraryrket var att man skulle sprida kunskap och lysa som en lampa runtomkring, alla måste kunna undervisa allt, men kunskaperna varierade mycket. Det fanns begåvade i bildkonst, slöjdhantverk eller musik, och varje begåvning fann ett utlopp i skapandeprocessen, dock med varierande resultat. Caj säger att ”folkskollärarna skulle kunna allt men de kunde ingenting riktigt bra”. Sin bildkonstutbildning vid seminariet fick Caj av Torsten Korsström (far till författarinnan Tuva Korsström) [och gift med Mirjam Tuominen], och i träslöjd undervisade Göran Vikström, och i metallslöjd Werner Wiklund.

Rafael Ahlbeck var en mycket resonabel man och Caj hade ett gott förhållande till honom. Med tanke på sin stråkorkester ville Ahlbeck att Caj skulle börja spela violin och bli orkestermusiker. Efter första terminen ville Caj lämna tillbaka fiolen. ”Sången ville inte få den tid den förtjänade, lika bra att erkänna saken”, säger Caj och understryker att det fanns ett annat instrument som var av mycket större betydelse för en sångare, nämligen gitarren. Georg Tarvos hanterade lutan vilket smittade av sig så på sångeleverna. Vid sidan av sånglektionerna fick Caj lektioner i gitarrspel av Tarvos vilket skedde genom praktiska repertoarövningar: man sjöng Bellman, Taube, Sjöberg och folkvisor till eget gitarrackompanjemang. Eftersom avståndet från Nykarleby till Jakobstad – där Rundradion hade sin studio – bara är 20 kilometer besökte Caj studion för att uppträda i lokalradion. Från början av läsåret 1957–58 kom Östen Engstöm till samma klass som Caj och han blev fort en röst som användes flitigt som uppläsare i radion. Östen, Håkan Riska och Caj började uppträda i samma program, Caj och Håkan med sångnummer och Östen med uppläsningar. Alla tre blev något av bygdekändisar via radioprogrammen.

Seminariets konventsevenemang och officiella festligheter utgjorde stadens kulturcentrum, man bjöd på såväl seriös som underhållande musik. För sångens del bestod de seriösa inslagen av tysk Lied av Schubert och romantikerna, opera-arior och i synnerhet nummer ur Gunnar Wennerbergs samling Gluntarna som är en samling sånger som beskriver studielivet i Uppsala under förra delen av 1800-talet. Sångerna är utformade som dialoger mellan magistern och glunten, lärlingen. Georg Tarvos introducerade denna repertoar för Caj och Håkan Riska. Och om man ute på stan behövde program till olika evenemang, allt från politiska sammanträden till bönehusmöten, så tog man kontakt med seminariet och dess konvent. Sällan blev någon utan ett programnummer. [Gluntarne på youtube.]

Lektor Ahlbeck undervisade i musikteori, ledde orkestern och körsången med en repertoar bestående närmast av psalmer, hembygdssånger och julvisor. Han höll sig enbart till repertoaren och sysslade med varken tonbildning eller solosång. Egentligen skedde den solistiska undervisningen i sång på lördagarna, utanför den ordinarie undervisningen. Till svårighetsgraden var teoriundervisningen ungefär på den nivå som dagens musikinstitut kräver för avgångsbetyg. En gång i veckan skulle man spela upp sina instrumentläxor på piano.

Georg Tarvos var också en kördirigent, och vid den här tiden hade han ansvar för Nykarleby manskör. Den undervisning som Tarvos tillämpade i Cajs fall måste anses ha hållit sig på konservatorienivå. Tarvos förhöll sig synnerligen seriöst till sin uppgift.

Ahlbeck hade ingen avgörande betydelse för Caj gällande det framtida yrkesvalet, däremot hade Georg Tarvos det. Tiden vid seminariet innebar närmast att Cajs sångrepertoar vidgades, men Tarvos kunde i Cajs fall ibland välja litet väl krävande saker. Röstlägena hos lärare och elev skiljde sig, Tarvos var baryton och rätt gammal. Caj var aldrig med i stadens manskör.

Studierna i sång ledde slutligen till att Caj övertog dirigentskapet för Seminariekören under läsåret 1959–60.

Mindre sånggrupper fungerade närmast årskursvis, och Caj ledde från hösten 1957 en grupp som bestod av seminarister från hans egen årskurs. Gruppen besökte Norge på en klassresa som gick över Oslo till Bergen. Carl-Erik Thors var reseledare och avsikten med resan var att besöka det motsvarande seminariet i Bergen. Gruppen bodde på Flöjen, ett vandrarhem uppe i fjällen. Där var kallt och rått, och Caj blev så förkyld att han inte kunde sjunga sina solonummer som hade förberetts för den gemensamma konserten.

Då Kim Borg och Pentti Koskimies besökte Gamlakarleby och gav en konsert sökte Caj sig dit tillsammans med Håkan Riska genom att lifta från Nykarleby. Pengar till bussbiljett fanns inte, och det behövdes pengar för att lösa in konsertbiljetten. För Caj var mötet med tidens stora sångarnamn av särskild vikt. Inte kunde den då 20-årige ynglingen drömma om att en gång få stå på samma operascen som Borg, en dröm som besannades i bl.a Mozarts Trollflöjten och Verdis Requiem. Den världsvane Borg hanterade sin repertoar med sådan säkerhet att Cajs motivation steg med flera grader. ”Det var en adrenalinkick som jag levde länge på efteråt”, intygar Caj. Också ackompanjatören Pentti Koskimies kom sedermera att bli inte bara bekant för Caj, utan en regelrätt stöttepelare i liedtolkningens konst. Pentti och Caj kom att uppträda vid ett dussin gemensamma konserter. Och i finländskt musikliv hade Koskimies ställningen av den okrönte liedpianismens konung.

Guldkvartetten

Seminariet hade en representationskvartett. Sammansättningen ändrades inte ofta, bara om någon av medlemmarna slutade vid seminariet så kunde man komma in i ledet. Caj kom med hösten 1957 och sjöng första tenor. Carey Lillkung sjöng andra tenorstämman, Ole Nordström första bas och Håkan Riska andra bas. Kvartetten var nationellt framgångsrik med hänsyn till dess geografi och resurser. På repertoaren stod traditionella romantiska manskvartettsånger, negro spirituals och folkvisor men också mera udda musik som t.ex. elisabetanska sånger. Under läsåret 1959–60 lämnade Carey Lillkung kvartetten och ersattes av Rune Koskinen. ”När t.o.m. gamle musikkritikern Otto Ehrström från Hufvudstadsbladet kom för att lyssna på oss så måste vårt rykte ha spridit sig över hela landet”, menar Caj bestämt och fortsätter: ”kritiken var lyrisk – inte var det vanligt att referera från Österbotten i Helsingfors”. Otto Ehrström (1891–1978) skrev nämligen om seminariet i en artikel i Hufvudstadsbladet den 2 juni 1960 under rubriken ”Nykarleby seminarium Österbottens musikvagga” och Guldkvartetten omnämndes särskilt som ett av de bästa exemplen på framgångsrikt arbete, liksom manskören vilken enligt Ehrström gott kunde ta upp konkurrensen med mången föreningskör.

15 Kvartetten vid vinterdagarna i Tavastehus 1960. Caj har problem med att höra stämgaffeln. Från vänster Caj, Rune Koskinen, Ole Nordström och Håkan Riska.

På vinterdagarna i mars 1960 i Tavastehus utmärkte sig kvartetten extra mycket. Matti Lehtinen satt då som ordförande i juryn. Caj kände stor respekt inför sin uppgift. ”Jag var så nervös att jag inte ville få ordning på stämgaffeln då jag skulle ge ton när vi skulle uppträda, men vi kom inte bara igenom vårt program utan vi vann!” Ur repertoaren minns Caj bl.a. Madetojas Suvi-illan vieno tuuli som var obligatorisk för alla deltagare, ett synnerligen krävande stycke med tanke på nyanser och renhet. Framgången och renommén medförde att kvartetten fick beställningar att uppträda på allt från pingstmöten, marthakretsar till privata fester. Själv definierar Caj kvartetten som rätt högklassig, repertoaren och stämföringen var krävande, men ”vi var billiga – vi uppträdde mot litet kaffe och mat – och var därför ofta anlitade”.

Guldkvartetten upplöstes när Caj slutade vid seminariet, men nya sångare kom in och bildade nya kvartetter. Under glansdagarna var man inbjuden till olika tillställningar med tidens kändisar: man sjöng i radion i programmet Lergöken med P.H. Nyman. Basen Håkan Riska och Caj formade också en duo. Som pianist medverkade oftast Bo Stenfors, som passade på att spela egna solonummer då tillfälle därtill erbjöds. Duon sjöng mest Wennerbergs Gluntar, men duetten ur Pärlfiskarna framfördes också en gång i Nykarleby. De noterna fick Caj f.ö. från Operan i Stockholm. Caj hade skrivit till operachefen Seth Svanholm och bett att få en kopia – Svanholm besvarade brevet artigt med egenhändig underteckning och bifogade noterna. I ett av radioprogrammen där Guldkvartetten sjöng medverkade också Alice Babs som Caj minns som en chosefri och vänlig person.

[Guldkvartettens vidare öden.]

Seminarielivet

Studielivet i Nykarleby förflöt under beprövade och ordnade former. Läsåret förankrades i givna högtider och hålltider som gav ramen åt de dagliga rutinerna. Nykarleby hade präglats av sitt seminarium sedan år 1873 och de sista seminaristerna antogs i slutet av 1960-talet. År 1971 var det slut på folkskollärarutbildningen.

För seminaristerna innebar studielivet dels självständighet, dels en fast struktur som man måste hålla sig till. Utanför lektionstiderna idkade man självstudier eller någon praktiskt verksamhet som anknöt till studierna. På somrarna kunde man jobba ihop studiepengar vilket för de flesta var en nödvändighet för att få allt att gå ihop. Så gjorde också Caj. ”Att jobba med något som bidrog till lärarutbildningen var en fördel, själv fick jag jobb på Vasa stads sommarkoloni och arbetade med barn och unga, och som extra bonus fick jag en livskamrat”.

16 Lärarkandidaterna på matlagningskurs med direktorns fru Karin von Schantz våren 1960 [i Älvbranten]. Notera herrarnas köksklädsel. [Förstoring.]

Seminariet var som ett kunskapscentrum där man som studerande kände sig priviligierad med tanke på framtida utmaningar, nästan enligt ett kall. Rafael Ahlbeck beskriver i sin framställning Musiken i Nykarleby seminarium 1873–1971 (Jakobstad 1979) musiklivet vid seminariet och hur de olika läsåren utformades, som varandras kopior men med nytt innehåll.

17 Gluntsångarna Caj och Håkan.

18 Scen ur Värmlänningarna. I brist på damer spelar Caj rollen som Anna, Håkan rollen som Erik.

Några utdrag ur Ahlbecks text: ”tisdagen den 16 april 1957 höll Georg Tarvos elevuppvisning i seminariet. Roger Broo, Caj Ehrstedt, Carey Lillkung, Martin Eriksson, Lars-Olof Nordström och Torsten Wikström uppträdde. På programmet stod sånger av Bach, Mozart, Schumann, Brahms, Loewe, Puccini, Giordani, Tjajkovskij, Sibelius, Kuula, Palmgren och Maasalo. Om prestationerna skrevs att sångarna visade sig vara mycket jämna och behärskade väl sina sånger, som omspände ett vitt register, och att man som allmänt omdöme kunde temperamentet kunde ha varit livligare och att sångarna kunde ha sjungit mera ut, samt att det tydligt märktes att det låg arbete bakom prestationerna”.

Vid ett annat tillfälle hade den dåvarande ordföranden för Finlands svenska sång- och musikförbund Evert Ekroth varit närvarande och enligt Ahlbeck låg framtiden i trygga händer i Nykarleby: ”kanslisekreterare Evert Ekroth framhöll, att man med lugn kunde se tiden an i fråga om förbundets verksamhet – med så mycket entusiasm och kunnande som seminaristerna uppvisat är vår svenska folkgrupps musikaliska fostran säkrad”.

19 En snabbfotad kvartett. Fr.v. Ronald Holmén, Nils Kevin, Caj och Gösta Bäcks.

All fritid spenderades inte i musikens tecken. Ungdomarna umgicks genom att spela sällskapsspel eller sporta. Det var i sådana tecken som Caj kom att ge det första intrycket om sig själv för seminariedirektorn Hans von Schantz. Det fanns nämligen ett bordtennisbord i festsalen vid seminariet. Våren 1956 spelade Caj bordtennis med en äldre seminarist och man blev oense om poängställningen. Caj var beskedlig men räddes inte för att försvara sin heder då motspelaren tog till glåpord. Caj blev uppretad och skulle ta i den äldre seminaristen som sprang ut och slog snabbt igen glasdörren till festsalen efter sig med den påföljd att Caj sprang rakt igenom dörren och krossade glaset. Det skulle anmälas till direktorn men blev aldrig någon större historia.

Dessvärre upprepade sig en motsvarande episod med direktor Schantz bara några veckor senare. Det skedde i samband med Första maj-konventet, och det dracks mjöd i festsalen. Caj hade ett mjödglas i handen som någon slog ur handen på honom, rakt i riktning mot direktor Schantz som fick allt innehållet över sig så att mjödet rann ner i byxbuntarna. ”Varifrån kom glaset?” röt direktorn. Och någon pekade i riktning mot Caj och Schantz utbrast menande ”jaha, det var fönsterkrossaren, det borde jag ha gissat”. Men slutligen kom Caj och direktorn rätt bra överens trots att Caj blev vissen och nedtryckt efter incidenterna.

En guldkant på musiklivet var konserterna med musiker som gästspelade i staden och seminariet. Det fanns en Blüthnerflygel i festsalen som var av god kvalitet vilket var förutsättningen för att man kunde ta emot etablerade artister. Dit kom tidens namnkunniga musiker, bl.a. pianisten Rolf Bergroth, tenoren Egnar Holmström (vid vars konsert Caj fick räcka fram blomsterhyllningen) och pianisten France Ellegaard. Alla konserter var ingalunda fullträffar. Ett veritabelt fiasko var ”Pohjola-Nordens gästande sångambassadör” Asta Lindelöw-Rasmussens liedafton. Bo Stenfors fick äran att ackompanjera gästen på flygeln. Ingenting stämde i framförandet då man inte hade tid att öva på förhand. Insatserna fungerade inte alls och pianospelet blev därefter. ”En i sanning dyster kväll”, har Bo Stenfors själv beskrivit konserten på basis av sin egen prestation.

På somrarna försökte alla eleverna dryga ut sin vinterkassa med arbete. Och om man gav sig tid och hade råd så kunde man studera. För Caj innebar varje ledig stund också en studiemöjlighet. Martin Wegelius–institutet hade grundats år 1956 och sommaren 1958 sökte Caj sig till sommarkursen där tidens stora finlandssvenska musiknamn som Harald Andersén, Egil Cederlöf och Erik Cronvall undervisade amatörer och blivande yrkesmusiker. Caj deltog i sång- och körundervisningen, gick på teorilektionerna och dirigerade.

Ett annat sätt att dryga ut sin kassa var att underhålla kamraterna med diverse konster. Eftersom bristen på pengar var mer eller mindre kronisk kunde Caj ställa upp på litet vad som helst. En gång slog Caj vad om att han kunde simma i älven under islossningen. Caj vann vadet. Vid ett annat tillfälle gällde vadet mat; Caj sade sig vara så hungrig att han kunde äta hela bordets matransoner. I matsalen i seminariet satt eleverna nämligen och åt i 8-mannabord, och Caj klämde i sig åtta ransoner blodpalt på en gång – och vann vadet.

Elevkonserterna vid seminariet kunde vara ytterst avancerade: i februari 1959 gavs en konsert med bl.a. Caj, Östen Engström, Håkan Riska, Carita Karlsson (sedermera Björkstrand), Ole Nordström och Carey Lillkung. Programmet var rätt svårt: Schubert, Schumann, Sibelius, Händel, Scarlatti, Bizet, Flotow och Mendelssohn. Bo Stenfors ackompanjerade vid flygeln. Musikkritikern Helen Segerstam skrev i Jakobstads Tidning: ”Det var fråga om en ren amatörkonsert men man måste tillstå att de uppträdande lyckades överhövan bra med sina sånger. Särskilt fäste man sig vid Håkan Riskas framförande av Schuberts Der Doppelgänger och Cay Ehrstedts Svarta rosor av Sibelius och en aria ur Marta av Friedrich von Flotow”.

20 Caj med sin pianist Bo Stenfors vid en fest på seminariet.

21 Under Cajs sista vår vid seminariet ägde många konserter rum där han medverkade både som solist och dirigent. Manskören hade han haft i sin vård sedan hösten 1959 och den ledde han vid musiksammanslutningarnas vårkonsert den 23 april 1960 på Lagmans folkskola i Jakobstad.  På bilden dirigerar Caj seminariekören och -orkestern i An der schönen, blauen Donau på valborgsmässoafton 1960. Som konsertmästare fungerar lektor Rafael Ahlbeck. [Förstoring.]

Som höjdpunkt på Cajs musikerkarriär vid seminariet kan räknas medverkan vid Nykarlebynejdens sång- och musikförbunds sångfest den 15 maj 1960, där seminariekören uppträdde under hans ledning. Och dirigentkarriären skulle komma att sträcka sig mycket längre än till seminarietidens slut, ja, mycket längre än den aktiva sångarkarriären i själva verket ...

22 Första maj på Juthbacka 1960, Caj dirigerar manskören. [Anderssons gård i högerkant flyttades sedermera. Förstoring.]

4. Arbete och sång

23 Dimissionen 31.5.1960. Seminariets direktor Hans von Schantz i mitten av första raden. [Förstoring.]

Den blomstertid nu kommer ... Känslan att lyckas då man har genomfört det som man har föresatt sig är unik. Fem långa studieår under vilka ynglingen har förvandlats till en man i många hänseenden. Självkänslan, självtilliten, utvärderingen av möjligheterna för ett eget liv – allt har utformats till en helhet. Från den första juni 1960 kunde Caj kalla sig folkbildare, en yrkesman med ett uppdrag. Folkskolväsendet var ännu starkt förankrat i den finländska andliga jordmånen, låt vara att utvecklingen i Sverige hade tagit långa kliv framåt. År 1962 infördes grundskolan i Sverige och ungefär ett drygt decennium senare började motsvarande utveckling i Finland, den nya grundskolan med sin nya ordning var införd i hela landet hösten 1977.

Men efterfrågan på folkbildarna hade inte minskat, snarare tvärtom. Det agrara samhället var ännu kännetecknande för den finländska samhällsstrukturen. Det fanns en konkret efterfrågan på Cajs insatser. Emellertid måste en detalj fås ur världen före alla nya arbetstillfällen, nämligen värnplikten. Caj hade fått en inställelseorder till Dragsvik. Resebiljetten från Nykarleby var utställd på Kimito men där blev uppehållet inte långvarigt. Följande adress var Nylands Brigad i Dragsvik där Caj infann sig på kvällen den 15 juni 1960.

Musikaktiviteterna hade fram till inryckningen varit livliga. Hur skulle det gå som beväring, skulle det finnas tid för fortsatta studier och konserter? Den finska militärdisciplinen var som känt sträng, landet hade ju bara ett drygt decennium tidigare upplevt ett brinnande krig ...

— — —

Eva

26 Eva på Vasa stads sommarkoloni 1959.

Eva Liljeqvist och Caj träffades då båda jobbade på Vasa stads sommarkoloni i Vexala som ligger i Munsala i nuvarande Nykarleby. Det fanns egentligen två sommarkolonier i Munsala vid den här tiden, en på den s.k. Glasbrukstomten som ägdes av Vasa stad och en vid Monäs där Föreningen Folkhälsan höll till. Eva hade lokal anknytning till nejden – hon var hemma i Jeppo och hade för avsikt att bli sjuksköterska. Eva studerade i Vasa och hade liksom Caj behov av sommarjobb som tjänade som praktik – Eva fick anställning som ledare för flickorna, medan Caj hade ansvaret för pojkarna.

— — —

Det unga paret siktade på en tillvaro nära Helsingfors. Kranskommunerna kring huvudstaden levde fortfarande i den språkliga verklighet som de hade gjort under det senaste seklet. Kyrkslätt ligger bara ca 35 km väster om

Mellan turnéerna hann Caj med en miniturné till Finland. Tillsammans med Sture Isacsson besökte han Kyrkslätt, Sjundeå, Jeppo, Pedersöre, Karleby och Vörå med kyrkokonserter och seminariet i Nykarleby med en romanskonsert. Caj besökte gärna sin Alma mater så ofta tillfälle gavs, men snart skulle det inte längre finnas tillfällen att göra det – vid det här laget hade beslutet att lägga ned utbildningen i Nykarleby fattats. ”Åtta år tidigare hade jag gått ut som färdig lärare, nu återkom jag som operasångare. Det var som om jag hade påverkats emotionellt av besöket eftersom jag kom av mig. Att man glömmer en del text och blir tvungen att dikta in egna rader och ord är ju inte ovanligt. Men att helt stanna upp och bryta mitt i en sång har hänt mig bara en gång och det hände just i Nykarleby vid mitt sista besök där”. Att Caj inte kunde haka på mitt i sången berodde på att också pianisten kom av sig. Då var det bara att bryta och börja helt om från början.

21. Inspelningar och radio- och tv-program

— — —

I juni 1985 hade det förflutit 25 år sedan Caj och hans årsklass dimitterades från folkskollärarseminariet i Nykarleby. Det skulle firas med en kursträff, i dubbel bemärkelse. Först träffades de seminarister som hade varit med i Guldkvartetten. Finlandssvensk TV ville göra ett program om kvartetten och dess medlemmars vidare öden. Inspelningen av musiken gjordes i Jakobstad medan övrigt bildmaterial dokumenterades senare i Nykarleby. TV-programmet fick namnet Kristallen den fina, efter den välbekanta kvartettsången som hör till de galanta serenaderna. I själva verket bestod Guldkvartetten av fem sångare, dock inte på samma gång: Rune Koskinen hade ersatt Carey Lillkung då denne blev utexaminerad före de övriga i kvartetten vilka vid sidan av Caj var Håkan Riska och Ole Nordström. Programredaktören Sten Westerholm menade att kvartetten var vida känd under sin existens, att den varit av avgörande betydelse för finlandssvensk kulturhistoria. I slutet av juni samlades hela årskursen till fest för att fira kvartsekeljubileet.

119 ”Från Nykarleby Seminarium till internationella scener. Efter tjugofem år möttes Caj Ehrstedt, Carey Lillkung, Håkan Riska, Rune Koskinen och Ole Nordström i ett grönskande Nykarleby, som för dessa var detsamma som Uppsala var för Gluntarna i tiden”.

[Det sista här nedan hör egentligen inte hit, men eftersom det var så mycket rabalder kring händelsen, tas det med i alla fall. Södra Jakobstad brann 1835.]

Under inspelningarna av Kristallen den fina var Caj inkvarterad på Stadshotellet. Efter några timmars sömn den första natten ringde telefonen och receptionisten meddelade att alla rum måste utrymmas, hotellet stod i brand! Caj beslöt att springa ut som han var. ”Jag öppnade dörren till korridoren och den var full av rök. Det var hett och jag hade ingen möjlighet att ta mig ut, jag resonerade så att det inte skulle vara så klokt. Vad skulle jag göra? Jag väntade på att någon från brandkåren skulle komma och hämta mig ut, men ingen kom. Det började komma rök in i rummet, så jag fuktade ett par handdukar och använde dem som filter framför munnen, som jag hade lärt mig, och sökte mig ut på balkongen. Där hörde jag hur folk ropade, men rösterna kom från husets andra sida vid huvudingången. Hur länge jag stod där kan jag inte säga, det kändes i varje fall som en mycket lång tid. Jag hörde hur man fick ut folk från hotellet. Plötsligt dök det upp en polis nere på gatan som tittade runt hörnet, men han hörde inte då jag ropde, så jag slängde iväg en av mina handdukar som jag hade haft för min mun, rakt ner framför fötterna på honom. Då tittade han upp och såg mig stå där på balkongen. Strax efter det kom två rökdykare och ledde mig ut i den friska luften. Då jag kom ut stod Jakobstads Tidnings reporter Alf Snellman där och såg förundrad ut då han märkte att jag var en av hotellgästerna”. Caj hade varit med om hotellbränder tidigare, bl.a. i Gjövik i Norge som också slutade utan fataliteter, men känslan är otäck då man känner av eldens och rökens kraft som kan vara enorm. ”Man får lätt panik sådana gånger”.